Jessica Lynn Thomas: ”Ridbarhet och vilja är två olika saker”

Jessica Lynn Thomas var riktigt glad att få komma hem till Sverige – och riktigt glad att få uppdraget som testryttare på Breeders. 

Du har följt unghästar i Nederländerna, Tyskland, Sverige och Danmark. Ser du några skillnader? 

– Holland och Danmark har lite högre tempo i ridningen, Sverige och Tyskland lite långsammare. Hur fort vi går framåt i utbildningen skiljer sig också åt. 

Vem tycker du gör rätt? 

– Det finns inte rätt eller fel, det handlar om att varje häst är en individ. Det är som med barn, vissa behöver aktiveras, andra behöver få leka lite längre. Jag tror att vi alla måste titta på individen så långt som möjligt. 

Ser du problem med att gå fort fram? 

– Det har blivit väldigt mycket press på att alla hästar ska klara en viss sak vid en viss tid. Det är en konst att hitta en väg där både hästar, ryttare och ägare är glada. Man måste vara modig för att våga säga ”det här kommer inte att gå”; hästar är dyra, det är väldigt mycket pengar man ansvarar för.

Vad letar du efter i en häst?

– Hästen ska vilja bli riden, det är nästan det största. Den ska ha framåtbjudning och tre bra gångarter. Ridbarhet och vilja, det är två olika saker. Förut kunde hästen vara jätterädd eller ha mycket karaktär men nu är konkurrensen hårdare och vi har blivit mer moderna i vår ridning. Förr kunde ridningen vara hårdare och ridpassen längre, nu vill man ha fin ridning med fina hjälper och inte behöva svettas för att få det att gå, och då avlar vi också andra hästar. Man är två i det här, inte bara ryttaren och inte bara hästen, båda måste vilja. Fin ridning är svårt.

Du har skrivit att vissa  som vill jobba med hästar inte förstår vad som krävs. Hur menar du? 

– Många hugger i, men en del tror att det ska vara så himla serverat. Nuförtiden får man inte kritisera, och det är svårt att utvecklas om man inte kan vara ärlig. Om vi vill bli bra måste våga ta lite kritik och svettas lite, och reflektera – vad gör jag bra och dåligt? 

Apropå utveckling, vad hoppas du på? 

– Överlag skulle jag vilja rida mer Grand Prix. Nu har jag några hästar som kan gå dit, om jag är duktig och hästarna är duktiga och allt stämmer. Men man måste vara lite ödmjuk; mina kollegor är jätteduktiga och har kanske lite andra förutsättningar, jag jobbar med det här och måste gå runt. Det är väldigt roligt med unghästarna, VM och Bundeschampionat, men man måste utvecklas själv.

Vilka hästar tror du mest på? 

–Jag har fina Thomson Nirvana (KWPN f -18 e Painted Black-Latino), men han är en riktigt het holländare och behöver väldigt mycket tid. Jag måste vara konsekvent nog och lugn nog, och ge honom så mycket tid jag bara kan. 

– So Special (Hann, f -20 e So Unique-Lord Leatherdale) är en väldigt fin 5-årig hingst som jag hoppas få ha kvar så länge som möjligt, men man vet aldrig. 

Vad hände med Secret som du tog medalj med på unghäst-VM och vann Bundeschampionat med?

– Secret betyder så himla mycket, han är min älskling, min själsfrände. Han är en så glad och tacksam individ. Men han kommer inte att tävla, i alla fall inte med mig och inte nu. Det är svårt att hålla det på en hög nivå om han ska betäcka så mycket. Och jag är inte en sån som propsar på att han skulle minska ned på aveln. Jag kan fortfarande rida Secret när jag vill, vi kan ha roligt och vara ute och galoppera och han går i hage. Det är klart att det är hårt att inte tävla honom, men jag är också tacksam att ägaren vill göra det som är bra för hästen.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 14/2025.