Klippning slutade med frakturer: ”Det kunde gått så mycket värre”

Jill Andersson är en rutinerad hoppryttare som tävlat mycket nationellt upp till 1,50 och även gjort en del starter internationellt. På gården hemma i Sölvesborg finns i vanliga fall sju egna hästar, men nu är stallet nästan tömt. En olycka för två veckor sedan gör att Jill Andersson inte vet när hon kan rida igen.

När Ridsport når henne har Jill Andersson fått lämna sjukhuset och komma hem.
– Det är inte jättebra just nu, men jag ska inte klaga – det kunde gått så mycket värre, inleder hon.

Att Jill Andersson spenderar timmar i stallet är något hennes familj är vana vid, och en kväll för två veckor sedan var det dags att klippa två av stallets hästar.
– Den ena var en rutinerad 9-åring som är klippt sedan den är fyra år – hon är snäll att klippa i vanliga fall, och jag klipper ju hästar varje vecka. Jag hade bara öronen kvar med den lilla klippmaskinen, och då var hon lite rastlös – det märktes att hon tyckte att vi var klara nu. Men så tänkte jag att det vore väl tusan om jag inte skulle få med öronen idag också, berättar Jill.

– Hon har ett himla humör den här hästen, så hon skickade iväg mig så in i bängen med sitt huvud.

Fastnade på film

Stallet har kameraövervakning, så med hjälp av filmen har Jill fått mer klarhet i hur olyckan gick till.
– Jag står på en pall och man ser att hon bråkar lite grann, rycker lite i grimskaften, men rätt som det är så sänker hon huvudet och sedan skickar hon iväg mig så jag flyger två meter upp i luften – vi har väldigt högt i tak – och landar på stengolvet med högeraxeln först. Jag knäcker sex revben och nyckelbenet på högersidan, och axeln går ur led. Även på vänstersidan går nyckelbenet av och jag knäcker ett revben, och efter ett par dagar på sjukhuset insåg jag att även tummen var av.

Hade jag åkt med huvudet före in i den murade stenväggen hade jag nog inte levt idag.

– Det var lite läskigt att se det så här i efterhand, säger hon men konstaterar snabbt att hon nog haft tur i oturen ändå.
– Vi har gummimattor vid uppbindningsplatsen men de täcker inte riktigt hela golvet, så jag lyckades hamna på den halvmeter där det bara är stengolv innan väggen. Som tur var kurade jag ihop mig så att jag klarade huvudet – hade jag åkt med huvudet före in i den murade stenväggen hade jag nog inte levt idag.

Jill minns inte mycket av olyckan men det hon kommer ihåg är att hon kryper fram till sin mobil och att hon tänkte att hon måste ringa sin man innan hon svimmar.
– Så man ser på filmen att när jag har ringt och jag hör att min man har svarat, så faller jag ihop. Man har ändå den där instinkten, säger hon.

– Det är bara fyra meter mellan vårt hus och stallet, det är nära men min familj hade inte saknat mig på flera timmar om jag inte hade fått tag i min man. Man håller på i stallet och min man visste att jag skulle klippa hästar, sånt tar ju tid.

Färdigklippt för Jill

Jill har klarat sig undan allvarligare skador tidigare i ryttarkarriären – förutom att hon fått en arm avsparkad, även det i samband med att hon klippte en häst.
– Så nu har jag lovat min familj att det är färdigklippt för min del. Det är så lätt att det händer något i hanteringen av hästarna. Jag skulle såklart ha slutat när stoet sa ifrån, men man tänker att det tar fem minuter och så är vi klara. Hon är klippt så många gånger, men hon blev arg helt enkelt.

Hur länge det dröjer innan Jill är uppe i sadeln igen är oklart – det kan krävas en axeloperation framöver.
– Revben gör sjukt ont att knäcka, jag visste inte det men nu vet jag! I och med att sex är av på ena sidan så har jag jobbigt med högersidan, framförallt med andningen. Jag hoppas kunna komma till en axelspecialist i slutet av veckan. Men jag väntar på mina röntgenbilder, jag har insett att det är lite mer komplicerat att vara människa än häst och det tar lång tid. Jag är förvånad över att det är så här tungrott faktiskt.

Tacksam för all hjälp

Blir det inte operation så räknar Jill med att vara borta i två-tre månader, annars är rehabtiden längre. Stallets tävlingshästar har redan åkt till andra ryttare för att hållas igång, någon ska betäckas och de andra yngre hästarna rids av Jills kompanjon Li Frantz Nilsson.

– Jag hade så fina hästar, jag var taggad efter de här åren med covid och EHV-smittan. Så nu kände jag att nu, nu händer det – och det gjorde det ju också, men på fel sätt, säger hon ironiskt och skrattar till, men ångrar sig snabbt på grund av smärtan som uppstår.

Hästvärlden är fantastisk, den här hästsekten är magisk.

– Men jag är så glad att jag har så många bra människor runt mig, man är så tacksam. Blomsteraffärerna här i Sölvesborg har nog fått ett uppsving sedan jag skadade mig! Det är så många som hört av sig och erbjudit sin hjälp, det är helt fantastiskt. Man blir så glad, man vet ju hur mycket jobb det innebär att ta sig an andras hästar. Hästvärlden är fantastisk, den här hästsekten är magisk, avslutar hon.