Krönikören: ”Jag skäms för min sport”

Mycket har jag sett och hört i mitt långa hästliv. Men grymheterna i ”Dressyrens dolda våld” i Aftonbladet blev droppen. Jag skäms för min sport. 

Strax före nyår pratade jag om Helgstrandgate och det svenska fallet i Radio Kristianstad. Någon dag senare stannar jag för att handla på väg hem från stallet. Jag är ridklädd och möter blicken på en kvinna när tanken slår mig. Har hon läst i tidningen eller lyssnat på lokalradion? Tänker hon att där går en sån där hästplågare? 

Gravt störda människor som plågar hästar – eller hundar, och barn – har alltid funnits. Det är en sak. 

En sak är också att alla inte rider så bra, är okunniga eller kan tappa humöret en dålig dag. Alla kan vi göra fel och hästar är obegripligt förlåtande och tillåtande bara de känner att vi i själ och hjärta tycker om dem. Som de olika individer de är. 

Men det som beskrivs i Aftonbladet är något annat. Har någon sett värre piskskador än på dessa bilder? Att detta har kunnat ske nu, när ridsporten är så ifrågasatt, är inte bara helt förbluffande. Det talar också sitt tydliga språk; att allt för många människor i branschen bryr sig mer om pengar, ära och relationer till kollegor än hästars väl. Det är som en enda stor tyst komplott. Är det inte typiskt att det är hästskötare längst ner i hierarkin som larmat. 

Som hobbyhästägare känner jag ilska och sorg. Som journalist känner jag mig lurad, som en nyttig idiot, när jag lyft fram det positiva i vår sport, det som faktiskt har blivit bättre. Min intention har varit att visa på goda förebilder i stället för hänga ut enskilda till lynchmobben på sociala medier. 

Men vem kan man tro på? Som säger sig ”sätta hästarnas välfärd i första hand”, denna klyscha som börjar eka tom och falsk.  

Så på så sätt har jag varit en medlöpare bland alla andra medlöpare i hästvärlden och kan bara tacka mina kollegor på Operation X och Aftonbladet. 

Bra jobbat.

Den enda riktiga glädjen i min hästtillvaro är min egen häst, en stark personlighet som i åtskilliga proffsstall nog skulle stämplas som problemhäst och just därför aldrig har lämnats bort när han råkat skada sin gamla matte. Mitt förtroende för utbildningsbranschen är nu ännu mer skadat.   

Vad som behövs är ett rejält stålbad. Ett hästarnas #metoo. Om vi inte vill stämplas som hästplågare allihop.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Krönikan publicerades första gången i Ridsport nummer 1/2024.