”Många tar inte saken på allvar förrän det händer något”

Det är tunga traditioner av hästkunnande som flyter i Bo Jenås ådror. Hans pappa jobbade på Flyinge i 40 år och själv gick han i pappans fotspår och anställdes på den då statliga hingstdepån 1974. Där blev han kvar i 43 år, på senare tid ansvarig för utbildningen i dressyr och tömkörning.

Bland det första Bo Jenå fick lära sig om hästar var hur man leder dem på rätt sätt. Det ansågs vara själva grundbulten till en god relation mellan häst och människa, det som i dag benämns som horsemanship, men även till ridning.

Detta utvecklade och förfinade Bo Jenå – han blev en mästare på frihetsdressyr och att visa hingstar vid hand i à la Celle.

Därför är det med gnisslande tänder Bo Jenå nu för tiden bevittnar veterinärbesiktningar på dressyrtävlingar. Eller hästbesiktningar, som han säger. Det är ju hästarna som ska besiktigas, inte veterinärerna.

Du tycker alltså inte att alla ryttare, oavsett nivå, kan leda en häst rätt?
– Nej, verkligen inte. Det gäller både i Sverige och internationellt. Det är få ryttare som verkligen har kontroll på sina hästar. Det är många ”finn fem fel”. Många tar inte saken på allvar förrän det händer något. Det är lätt hänt att ett bakben far ut och träffar någon.

Men det är inte bara en säkerhetsfråga, eller?
– Nej, på tävling är besiktningen det första steget för att lyckas. Veterinären måste kunna se alla benen ordentligt hela tiden och om hästen är spänd kanske den springer i otakt. Då får man springa upp fler gånger, vänta till nästa dag eller så kanske hästen inte går igenom alls. Allt sådant kan undvikas om du tränat hemma på att visa vid hand, ställa upp och leda rätt. Det ska du börja med tidigt, när hästarna är åringar.

Jag trodde detta ingick i grönt kort.
– Det gör det. Grönt kort är en bra sak. Men tydligen efterlevs det inte som det borde. På riksanläggningarna lärs det ut och ingår i examen som grundkunskaper. Vänder man till exempel hästen fel får man underkänt. Man ska vända den ifrån sig, så att man inte skymmer benen och inte riskerar att bli trampad.

Hur har det blivit så här?
– Jag vet inte. Att handha hästar från marken är att lära sig att läsa dem. Hur du släpper ut i hage, går in i boxen, lastar. Förr i tiden var detta en kunskap som präntades in i alla.
– Men många unga i dag har svårt att läsa häst. De har ingen förälder som lär dem, ingen kunskap som går i arv. Förr ägnade man också mer tid åt hästarna. En timmes rykt gav massage, hästarna mådde bra och behövde inga fysioterapeuter.

Vad kan man göra åt denna brist?
– Svårt att säga. På riksanläggningarna får alla lära sig. Men kanske kan ridskolorna ha tävlingar i att visa häst.

Hur ser det ut bland ryttarna i det svenska landslaget?
– Vi har repetitioner om detta, även till unghäst-VM. Ingen har suckat – alla tar detta på fullt allvar, vet hur viktigt det är. Man har allt att tjäna på att ha hästen lydig på detta. Så mina ryttare vet hur det ska vara. De är goda föredömen.

Fakta

Bo Jenå

Namn: Bo Jenå.

Ålder: 65 år.

Yrke: Förbundskapten för landslaget i dressyr, A-tränare, internationell dressyrdomare.

Bor: I hus i Skurup och lägenhet i Falsterbo.

Familj: Fru, tre vuxna barn.

Specialitet: Tömkörning och frihetsdressyr. Flitigt anlitad för clinics och kurser. Känd för sina uppvisningar av hingstar à la Celle då föraren springer bredvid häst i ökad trav.

Bakgrund: Anställd vid Flyinge i 43 år. Först som beridare, sedan som ansvarig för unghästutbildningen och dressyrträningen. Slutade 2017.

Favorithäst: Flyingehingsten Maraton.

Får en kick av: Att köra bil snabbt, vilket han upptäckte när han fick pröva på banracing.

Det visste du inte: Bo Jenå älskar vinterbad: ”Ett dopp i femgradigt vatten friskar upp.”

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 3/2021.