Nyligen var jag på dressyrtävling. I bedömningssporter är man ibland tacksam för att man fått några extra poäng, ibland besviken när man tycker att man fått för lite. Det brukar jämna ut sig.
Men aldrig har jag sett en sådan ojämn och fullständigt oförutsägbar bedömning som i denna Msv B:4.
Trots att klassen var en uppvärmning för MSV A:1, var det alltså endast ett par ekipage som enligt domaren klarade av att rida programmet över kvalgränsen.
Ekipage som normalt brukar rida programmen på 69-72 procent, fick nöja sig med 60 procent.
Ekipage jag trodde mig få se först på prispallen nådde inte ens upp till 60 procent.
Först efter en 20 minuters paus blev betygen något högre. Vad det berodde på går bara spekulera i.
Ryttarna var upprörda över sina bottenrekord. Flera grät, fler var förbannade.
Tid, pengar och engagemang läggs ner i sporten. Man kliver upp i ottan för att köra ofantligt många mil, för att rida ett program man tränat i ett halvår, och sen blir man inte seriöst bedömd. Betyg och resultatlista kunde lika gärna ha lottats ut.
Det var tillsynes slumpen som avgjorde, men generellt låg bedömningen så lågt att de flesta inte fick ett godkänt betyg på väl utförda rörelser.
Ryttarna bedöms i varje steg. Man kvalar för att komma vidare till nästa nivå. Men vad krävs av domarna? Domaren var frikostig med beröm men inte med betygen. ”Fint utfört” och ”fin och villig”, belönades med betygen fem-sex.
Vi ryttare måste bli bättre. Vi tävlar för att det är roligt, för att utvecklas. Men vilka krav ställs på domarna?
Som ekipage kan man bli nedklassad, men vad görs åt inkompetent bedömning?
Så arbetar Ridsport
Grunden i vår journalistik är trovärdighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Ridsport är oberoende och fristående i förhållande till ekonomiska, privata, politiska och andra intressen.
Följ Ridsport på