”Måste dressyr vara ett lotteri?”

”Efter att under många år ha ägnat mig åt att både döma dressyr och utbilda dressyrdomare kan jag inte låta bli att reflektera över vad som sker inom tävlingsbedömningen. Det är framförallt två faktorer som mest slagit mig.

För det första hur uppvisningarna kunnat vara så likvärdiga i kvalitet att det mellan många ekipage skiljer endast tiondelar. För det andra hur slutprocenten förhåller sig den utförda prestationen. Att det ofta ligger många ryttare på t ex 66% endast åtskilda av tiondelar gör att det kan förefalla som om domarna varit mycket eniga samtidigt som det kan skilja i placeringssiffror. I det fall där det är flera domare och en domare avviker med något helbetyg ändras placeringsordningen.

Varför blir det på detta sätt?
Jag anser att det dels beror på införandet av halvbetygen och dels på att större hänsyn tas till det tekniska än till hästens form. Halvbetygen gör att domaren inte behöver ta definitiv ställning till och motivera betyget. För de hela betygen finns tydliga definitioner på vad de skall och inte får innehålla. När det gäller de halva betygen övergår bedömningen till ett ”tyckande” och det kan också vara ett sätt att hålla sig på ”den säkra sidan”. Det finns ingen annan definition för dessa betyg än ett subjektivt tyckande.

Varje helbetyg får innehålla en blandning av fel och förtjänster. Betyget 7 får innehålla ett antal brister som inte är tillåtna i högre betyg. Här måste man skilja på grundfel och tillfälliga tekniska fel. Det kan handla om en svag sjua, en normal sjua, eller en stark sjua.

Vid tillgång till halvbetygen blir det ofta så, att så fort något avviker från idealet tar man till ett halvbetyg (6,5) utan att ta ställning till om inte utförandet ryms inom en sjua. Halvbetyg används oftare i negativ än i positiv betydelse.

Vid genomgång av protokoll ser man att många domare har 6,5 som standardbetyg. Detta resulterar i att betygsdefinitionerna förskjuts. Betyget 6,5 har kommit att övertaga betyg 7:s betydelse ”ganska bra”. För betyget 7 kommer det att krävas vad som enligt definitionen motsvarar betyget 8. Åttan i sig kommer att motsvara en nia. Kanske måste man tydligare i domarutbildningen klargöra vad som karaktäriserar de olika betygsgraderna. Vad som är grundkrav och vad som utöver detta kan och inte får ingå. Detta utan att alltför mycket gå in i detaljer men att man ser de stora sammanhangen. Betygsdefinitionerna förefaller i dag vara ganska anonyma.

Halvbetygen har olika betydelse på olika nivåer. Ur pedagogisk synpunkt är det förödande för de nya domarnas utveckling. De behöver aldrig lära sig att ta definitiv ställning till ett betyg utan kan ”tycka till” med ett halvbetyg. Eftersom de dessutom oftast dömer ensamma och aldrig blir kontrollerade kan de lägga sig till med en egen skala som är baserad på halvbetyg.

Det är svårt att i bedömningssport få en helt relevant bedömning. Men det är viktigt att bedömningssystemet är anpassat efter den mänskliga hjärnans förmåga att reagera. Det är en sak att på en kurs diskutera en rörelses utförande och att på tävling snabbt fatta korrekta beslut. Att då i domarnas händer sätta ett system som innehåller 20 olika alternativ för varje moment är ohållbart. Den genomsnittliga ryttaren ligger inom ramen 5 – 8. Bara inom det intervallet finns 7 olika betygsalternativ. Här skall kvalitet vägas mot teknik. En mycket erfaren domare kan ha en viss möjlighet att analysera utförandet så i detalj att det kan motivera ett halvbetyg. Detta är något som domarna på lägre nivåer saknar. Detta medför att det tekniska utförandet, som är lättast att definiera ger grunden för betyget och kvaliteten som är viktigast kompenseras med halvbetyget.

När det gäller internationella tävlingar tycker man att de domare som där dömer skall vara tillräckligt rutinerade för att klara detta system. En noggrann granskning av bedömningen vid EM i Aachen i år gav dock anledning till en del reflektioner.
Det visade sig nästan omöjligt för en ryttare att få betyget 8 på en rörelse.
Om fyra domare hade 8 så hade tre 7,5 och resultatet blev 7,8. Det betyder inte så mycket vid det enskilda tillfället. Men eftersom vi har ett additionssystem där alla bedömningsgrupper läggs ihop kommer det att göra att ekipagen placeringsmässigt hamnar bara decimaler ifrån varandra.

När det gäller relationen mellan olika ekipage i samma bedömningsgrupp kunde man i rörelserna piaff och passage göra följande iakttagelse. En godkänd men kvaltetsmässigt tveksam passage kunde få betyget 7 medan en i det avseendet mycket bättre utförd rörelse fick betyget 7,6. Detsamma gällde för bedömningen av piaff. Alltså en mycket liten skillnad i förhållande till prestationen. Dessutom togs mycket liten hänsyn till hästarnas form. Detta ger en antydan om att större vikt läggs vid små tekniska fel än vid den totala kvaliteten. Det förefaller som om energi baserad på spänning och ”tryck” premieras bättre än energi grundad på lösgjordhet och styrka.

Ett färskt exempel på detta visade sig här hemma vid nationella tävlingar nyligen.
Domarteamet hade då i S:t Georges sex ekipage inom 64% med placeringsvariationerna från 1 till 13. I Int I hade samma team sju ekipage inom 63% med placeringar från 3 till 15.
Tilläggas bör att inget av dessa ekipage var placerade. Några drog alltså en nitlott.

Detta visar med all tydlighet att om vi fortfarande skall betrakta dressyrtävling som en sport måste något göras i bedömningssystemet.
Detta minskar en del av intresset för själva tävlingen. Det givande blir i stället att se bra ridning på bra hästar utan att bry sig om resultatet.

När det gäller den internationella bedömningen får vi rätta oss efter vad som där gäller. Men när det gäller vår egen nationella dressyr kan vi själva bestämma hur vi vill ha det. Därför kan vi gärna diskutera om vi inte skall avskaffa halvpoängen i nationella klasser och i stället utbilda domarna i vad som är det viktigaste i varje bedömningsgrupp så att de kan uttycka det i helbetyg.
Dessutom bör för bedömningen ansvariga personer grundligt diskutera igenom hur man skall kunna styra utvecklingen i rätt riktning.
För att bibehålla intresset för sporten krävs det ett så begripligt och relevant bedömningssystem som möjligt.”

Bo Tibblin