OS-analys: Dressyrens framtid ligger i ryttarnas händer

För att riva av de svenska dressyrplåstret först. Insatserna från Juliette Ramel och Therese Nilshagen var inte vad vi hade hoppats på.

Juliette och Buriel K.H., som gjort blott fyra starter sedan juli i fjol, gled rejält ifrån varandra i lagfinalen med en ritt som slutade på 68,830 procent och det följdes av en Dante Weltino som tog över bytesserierna från sin ryttare, ett mönster han sedan upprepade i OS-küren, vilket blev hans sista mästerskapsprogram.

Patrik Kittel höll en jämn och hög standard genom sina ritter med Touchdown men det svenska laget slutade sjua, bara procentandelar före Finland, och det hade vi kanske inte tänkt oss.

”Vad som händer med ledningen för svensk dressyr återstår att se.”

Vad Svenska Ridsportförbundet drar för slutsatser av detta OS och vad som händer med ledningen för svensk dressyr återstår att se. Bo Jenå har varit förbundskapten sedan 2009, alltså 15 år vid det här laget.

Att OS får nerverna att hamna på utsidan även hos de skickligaste av världens dressyrryttare märktes tydligt. Under lagfinalen såg vi flera spända hästar och ryttare.

Tungproblem

TSF Dalera lade tungan utanför munnen flera gånger under ritten, vilket Jessica von Bredow-Werndl bedyrade att hon inte haft en aning om, och man undrar varför ingen berättade det för henne förrän hon mötte media.

Men nästa dag lät det annorlunda. Hon var medveten om att gårdagens ritt inte hade varit en höjdare – och ändrade inställning. Plötsligt gav ekipaget ett helt annat harmoniskt intryck och stoet såg ut att hela tiden ha tungan rätt i mun.

– Jag tänkte det handlar bara om tillit. Vi är nog. Jag kan lita på mig själv, jag kan lita på Dalera. Det var en mental tävling för mig i dag. Och jag kunde inte ha gjort det bättre. Dalera var tusen procent med mig, hon var ingen annanstans än med mig, sade guldmedaljören efteråt.

Lade om taktiken

Inte heller Daniel Bachman Andersens Vayron var sitt bästa jag under lagfinalen, och heder åt ryttaren som dels erkände att han spänt bågen för hårt, dels lade om taktiken helt inför küren efter att ha pratat ihop sig med sin tränare, Nathalie zu Sayn-Wittgenstein.

– Jag lekte med honom hela ritten, tog det lätt, klappade honom och pratade med honom i küren.

– Det var jag som lade för mycket press på honom i Specialen, och jag skämdes lite efteråt. Det viktiga är att reflektera över varför saker blir som de blir, sade Daniel, som berättade att hans häst hade energi nog att bocka när han travade av.

– För mig är det viktigare att hästen ska kännas fin och avslappnad än att satsa allt på medalj, och ändå var det just vad jag gjorde i Specialen, sade han självrannsakande.

Vi kan även räkna in Therese Nilshagen i samlingen av bekännande ryttare, även om Dante inte precis visade upp sig bättre i küren. Efter Specialen var Therese gråtfärdig, efter küren hade det slagit över till en uppgivenhet, men inte utan glimten i ögat. Therese konstaterade att Dante helt enkelt tog över bytesserierna, bytte lite som han tyckte, och Therese hade inget att sätta emot.

Duckar för frågor

När Patrik Kittel en stund senare fick en fråga från en journalist om en bild på en blå tunga, var han inte lika meddelsam utan vände på klacken. 

Vad dressyren inte behöver är ryttare som duckar för frågor och verkar leva i en annan verklighet än den vi åskådare ser.

Vad ryttarna behöver inse är att de äger frågan om dressyrens framtid, genom sin ridning, men också genom att erkänna när de haft en dålig dag, genom att ta diskussionen – och genom att visa sin kärlek till sina hästar. I alla lägen.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 13/2024.