På väg mot toppen – mot alla odds

 ”En otroligt positiv häst”, ”han har enorm kapacitet”, ”modig” ”en fighter”. Superlativen räcker knappt till när Linda pratar om sin stjärnhäst Lets Dance. Själv står han i stallgången och väntar på att få komma ut och träna. Mot alla odds, skulle man kan kunna säga. Att valacken ens går att rida är ett under. Att han är tillbaka i de stora klasserna kan kallas ett mirakel.

– Veterinärerna säger att han är ett medicinskt under, berättar Linda.

– Han skulle egentligen inte leva, säger Lindas mamma Marianne Heed.

Det är en solig försommardag på Björke gård. Här har Linda Heed bott i hela sitt liv och stallet är fortfarande fullt av hästar. En av de hästar Linda tror och hoppas mest på är just Lets Dance, den elvaåriga valacken med den busiga personligheten.

– Han har alltid en räv bakom örat. Men han är en riktig fighter också. Annars skulle han inte vara tillbaka på tävlingsbanan nu, menar Linda.

Lets Dance föddes i Tyskland där han tävlade unghästklasser. Som åttaåring gick flytten till Sverige.

– Han var en stjärna, det såg jag i honom redan då. Men han var ganska svår för mig i början. I Frankrike hoppade jag honom på framridningen till en klass och la på lite mer ben och tryck. Då hoppade han så högt över hindret att jag flög av och hamnade på sjukhus. Man vet aldrig riktigt hur högt han ska hoppa. Men det senaste halvåret har jag börjat få mer kontroll på det.

I dag har Lets Dance hunnit bli elva år. Om inte Linda och hästägarna varit så påstridiga hade hans liv förmodligen slutat redan för tre år sedan.

En höstdag skadade sig då 8-årige Lets Dance så illa i hagen att veterinärerna ansåg att han borde avlivas. Vad som hänt vet de inte helt säkert men med största sannorlikhet sprang Lets Dance in i ett träd.

– Vi såg långa glidspår in i trädet så förmodligen hade han kraschat in i det. Han skadade hela hans vänstra knä, ligament och korsband, berättar Linda.

Trots den dystra prognosen ville varken Linda eller ägarna ge upp hoppet om den lovande valacken. Att operera honom var för riskfyllt då veterinärerna inte trodde att hästen skulle kunna ställa sig upp igen. I stället fick Lets Dance åka till ett rehabstall i Tyskland för att läka och för att tränas upp på nytt. Ett år senare kom han tillbaka hem till Linda för att så smått börja ridas igen.

– Han var så lycklig över att komma hem igen. Men han var otroligt pigg! Jag hade två ledare på varsin sida som ledde mig i början. Jag satt kvar men det var verkligen med livet som insats.

Några månader senare, i april 2013, gjorde Linda den första starten med valacken sedan skadan.

– Han fick följa med överallt. Eftersom han var så pigg och busig så kunde jag inte lämna honom hemma. Han var som min ryggsäck. När vi var i Österrike fick han starta en 1,20-klass. Det var lite med hjärtat i halsgropen eftersom han hoppade så högt och var så pigg. Men han var otroligt lycklig över att få komma ut och tävla igen.

Sedan dess har det mesta pekat uppåt. Från 1,20-klassen i Österrike har de långsamt klättrat uppåt i klasserna och är nu stabila på 1,50-nivå. En av höjdpunkterna kom i februari i år när Linda och Lets Dance red hem ett SM-silver inomhus i Borås.

– Det var helt fantastiskt. Jag var helt överväldigad och så otroligt glad för hela teamet som har stått bakom honom och trott att han ska kunna komma tillbaka, berättar Linda.

Efter SM blev det start i Scandinavium och internationella hopptouren i Arezzo, Italien. Närmast åker Lets Dance till Österrike för att tävla internationellt.

– Han ska få pröva vingarna på lite större höjder. Höjden har aldrig varit något problem för honom.

Att valacken har kapacitet för de allra största klasserna är något Linda verkar övertygad om.

– Om han håller är han absolut min nästa stjärna. Drömmen är så klart att kunna rida mästerskap. Han kommer matchas för att gå de största klasserna redan i år men han behöver lite tid. Jag tror att ett mästerskap är lämpligt för honom nästa år. Men lyckan för mig är att få träna honom varje dag.

– Allt vi gör är en bonus, så tycker jag att det känns. Vi är båda tacksamma för att vi fått en andra chans. För vi skulle inte haft den.