68-åringen som inte tänker sluta drömma om Grand Prix

– Nästan alla vänner som jag ridit med har slutat. Men jag vill fortsätta rida och fortsätta utvecklas, det är en enorm glädje när man får till det. Så länge jag kommer upp på hästen fortsätter jag med dressyren. Jag har inte ens funderat på att sluta, säger dressyrryttaren Ann-Christine ”Anki” Brink Lindholm.

Hon köpte sin första häst år 1975.

– Så det har ju blivit några hästar på vägen, berättar Anki, som kallar sig själv träningsnarkoman. 

– Jag har tränat för väldigt duktiga tränare. Mest Mette Henriksen, hon kom hit till Falun och jag åkte till Tranås. Där lärde jag känna Mattias Jansson som gick i skolan där då, han har blivit en vän. Vi har hörts av sen dess. Han var 17 då, tror jag, nu är han över 50. 

Hos Mattias Jansson har hon varit och tränat mycket.

– Vi åker på ridläger, brukar jag säga, dels för att umgås, dels för att träna. Det är hemskt långt till Viderup i Skåne, men det är det värt. Mattias har varit en sån som sagt ”klart att du kan”, och jag har ridit både Flyinge och Falsterbo. Tack vare honom har jag gjort mycket av det jag hade drömt om, det har varit ovärderligt. 

Anki har också tränat hos Gunilla Byström i Enköping, och just nu tränar hon mest för Maria ”Ia” Eriksson och Pia Fälth. 

Under ryttarkarriären har det blivit en del unghästchampionat, och drömmen om Grand Prix lever kvar.

– Men nu börjar man tänka att kanske drömmen är för stor. Mina hästar har gjort alla krumelurer men det är en helt annan sak att sätta ihop det i ett program. Sedan bor jag i fel ände av landet och måste åka ganska långt för att tävla. Här i närheten är det annars LC-Msv B, Falu Ridklubb har en Intermediaire I och några har S:t Georges.

En gång var Anki och hennes make på väg att flytta ner till Skåne. 

– Jag tjatade. Men han har sin veterinärklinik och jag hade min salong. Vi blev kvar. 

Alltså bor även hästen i Falun, uppstallad på Falu Ridklubb. Don Juan (SWB val f-13 e Don Schufro-Master, uppf Birgitta Dahlqvist) är tilltalsnamnet och precis som Ankis tidigare sju hästar kom han till sin ryttare som 3-åring. 

– 3-åringar är det enda jag haft råd med, att köpa en färdig häst finns inte i min värld. Jag köpte honom av Mattias Jansson. Han är jättesnäll men väldigt tittig, på tävling kan det bli svårt. Han blir väldigt rädd för saker men det blir bättre och bättre. Jag har startat några S:t Georges på honom, som bäst fick vi 67 procent, och målet är att starta Intermediaire I till våren om jag hittar några tävlingar. 

När Don Juan var yngre bockade han mycket, särskilt vid byten då han blev tvungen att sätta under sig. 

– Jag trodde det var unghästfasoner men Gunilla Byström sa ”det där är inte normalt”. Veterinären hittade en inflammation i SI-leden och efter att den blev bra har han inte bockat mera. 

– Jag tror han blir min sista häst, det blir så långa ledtider när man måste börja om från 3-åringar. Jag hoppas att han blir 20, då är jag gammal. Förhoppningsvis ska han gå nån piff och puff, och det finns lättare klasser än Grand Prix. I Intermediaire I B får hästen gå lite framåt i piaffen och det är inte så mycket byten. 

Jag brukar säga att man blir inte bara äldre, man blir klokare också.”

Men nog om framtiden. Kommer Anki från en hästfamilj?

– Nej, inte över huvud taget. När de andra lekte med dockor lekte jag häst, och jag vet inte varför. Jag fick börja på ridskola och till slut fick jag min första egna häst, en 3-årig travare som inte var inriden. 

– Efter det har det varit halvblod. Jag var hoppryttare och red fälttävlan men jag har blivit lite feg på gamla dagar. Jag var med om en ganska allvarlig olycka i 40-årsåldern. Hästen reste sig och jag skulle glida av men fastnade i stigbygeln och ryckte av knäleden. Jag var helgipsad i sex veckor och gick med rullator. När jag skulle sitta upp igen var jag rädd, och det tog tid att komma över. 

– Alla ponnybarn tycker att jag är en mes som inte hoppar, men jag brukar säga ”man blir inte bara äldre, man blir klokare också”. 

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 18/2025.