Dressyrproffs + travproffs = sant

Först sadlar Grand Prix-ryttaren Sandra Dahlin av guldklimpen Brandklipparen, som vann 4-årschampionatet i höstas.

Sedan sadlar hon på en häst av helt annan karaktär. 5-åriga Nikylon har smalt mellan frambenen och rakade öron. Sandra sätter in bomullstussar i öronen när han ska arbeta, för det brukar han ha. Och den här hästen är betydligt mer van vid att dra en sulky än att ha en ryttare på ryggen. Vi talar alltså om en travhäst.

Men vad gör den i ett dressyrstall?

Sandra och travtränaren Jörgen Westholm bor ganska nära varandra i Salatrakten. Hemma i Jörgens travstall finns det personer som gärna rider travhästarna, men när Jörgen upptäckte att ett riktigt ryttarproffs fanns i närheten ställde han frågan: Kunde Sandra tänka sig att ta in travhästar och träna dem genom ridning? 

– Det är vanligt att travare ridtränas men jag känner inte till någon annan som anlitar ett sånt här proffs, säger Jörgen. 

Men vad svarade då Sandra på frågan? Är det comme il faut att rida på en travhäst?

– Jag har alltid ridit på det som funnits. Även om jag hade egna ponnyer blev det till exempel fjordingar, travhästar och en ardenner, så jag reagerade inte på att det skulle vara så konstigt att byta dressyrhästar mot travhästar, säger Sandra. 

Jag blev väldigt förvånad över hur lätt det var att jobba med dem, och hur snabbt de blev trevliga att rida.

Sagt och gjort, för ungefär två år sedan landade de första travarna på Sandras dressyrgård. 

– Jag blev väldigt förvånad över hur lätt det var att jobba med dem, och hur snabbt de blev trevliga att rida, säger hon. 

Vissa av dem är inridna när de kommer till dressyrstallet, andra inte.

– Men de är så vana vid hantering att det inte är några konstigheter alls att sitta på dem. Det går inte att jämföra med en ridhäst som ska ridas in. Kanske borde vi köra in våra unghästar så att de är mer hanterade när vi ska rida in dem, funderar Sandra. 

Normalt sett är travarna på dressyrgården i en till två månader, två till fyra hästar åt gången. 

– Det jag inte gör med dem är att galoppera, det känns onödigt. Då är det bättre att jobba i trav.

Men det hindrar inte att det blir fartigt ibland – Sandra rider ut mycket och på stubbåkern kan hon ibland låta hästarna öka lite på tempot i traven.

– Det går fort, alltså med mina mått mätt. Om man trycker på lite är det riktigt häftigt, intygar hon. 

Första veckan med en travare kan det kännas lite stötigt att rida.

– De har inte samma luft i gångarten, förklarar Sandra från Nikylons rygg. 

Efter att ha sett ryttaren på sina dressyrhästar är skillnaden tydlig, på travaren gäller det att rida lätt betydligt oftare. 

– Det gäller att få dem att bära upp sig och att gå mellan hand och skänkel. 

 Jag tycker att det är viktigt med spetskompetens och det betalar jag gärna bra för.

Men vad är det då en dressyrryttare kan göra för en travhäst? 

– Rakriktning och balans, berättar travtränaren Jörgen Westholm. 

– Jag tycker att det är viktigt med spetskompetens och det betalar jag gärna bra för. När Sandra ridit till hästarna kan tjejerna hemma på gården ta över. Det är bra med ridning även för travhästar, berättar han. 

Samarbetet har inneburit att Sandra numera kollar på trav på tv:n. Första hästen hon hade gick och vann sitt lopp efter ridträningen. 

– Det är roligt att se hur det går för hästarna, säger hon. 

Nikylon har varit lite spänd i bogarna och uppe på länden, berättar Jörgen och klämmer i rejält för att kolla hästens muskler. 

– De blir ofta spända i vänster bog, vi tävlar dem i vänster varv. Och de brukar inte vara så stabila i höger bak. Att hästarna tränas här så att de blir lösgjorda och starka är otroligt bra för dem. Sandra löser det mycket bättre än jag gör från vagnen, säger Jörgen.

Ibland får hästarna åka hem över dagen för att göra snabbjobb – men inte för ofta. 

– Numera har jag ändrat träningen, jag gör inte så mycket snabbjobb utan tränar mer i låga farter. Man får ut fler starter om man inte kör så mycket fartträning. 

För en som kommer från ridhästsidan är storleken på Jörgens verksamhet något svår att ta in. Han har som sagt 120 hästar i träning och 18 anställda. Men han har också 75 hektar hagar, uppdelade på 135 hagar. I år blev det 16 föl i den egna aveln, nästa år blir det 13 föl på de 25 fölston som har 60 hektar på en egen gård för uppfödning.

När vi åker bil mellan hagarna berättar Jörgen att han trots storleken på verksamheten har koll på vad varenda häst heter, vilket huvudlag den ska ha och inte minst vilka skor som gäller – inom travet används betydligt fler olika beslag. Något som saknas på gården är ett ridhus. Men Jörgen kontrar med något annat – Europas enda rakbana under tak, 700 meter lång och fem meter hög. Bredden är 4,5 meter så att två sulkys ska få plats bredvid varandra. 

– Det är mitt livs bästa investering. Jag hade tänkt att den skulle vara mest behövd på vintern, men under sommaren behöver den inte vattnas och det är en bonus. 

En annan siffra som Jörgen nämner är att han ligger femma på listan över de segerrikaste tränarna i Sverige, och samma placering har han på listan över de som kört hem störst premier, nämligen 24 miljoner kronor under 2024. 

Åter till Sandra. Vad har hon lärt sig av travvärlden? 

– Framför allt handlar det om hovar och skor. Inom ridsporten sätter man på fyra skor av järn, medan man provar och experimenterar mer inom travvärlden. 

Ett konkret exempel är att Borichi har lite veka kotor i bak. Ett sätt att jobba hade varit att sätta på ringskor. 

– Men då får hästen aldrig trampa igenom bak. Så jag hittade på det här, säger Sandra och visar fram en järnbit formad som en liten båge. 

Biten har hål för blindbroddar, vilket gör att den går att fästa i skon. När den är fäst vid skon ser det ut som en ringsko – fast i två delar.

– Jag använder de här bitarna när jag ska rida dressyr. Borichi blir mycket stadigare i bak, jag har känt hur bra det är för balansen. När vi ska galoppera på ute har han dem inte, utan får mer genomtramp. 

En insikt som kommit genom travhäst-arbetet är att ridningen förändrats. 

– Med travhästarna är det inte samma krav på att de ska göra en sak på en viss punkt. En dressyrhäst måste vara så exakt hela tiden. Framför allt ger jag unghästarna lite mer frihet numera. Om man bara rider Grand Prix-hästar hela dagarna hamnar man åt det kontrollerade hållet. 

Men även Grand Prix-hästar behöver en snabb galopp då och då, menar Sandra. 

– Jag brukar rida ut med dem också, de får galoppera på. Jag personligen tycker aldrig att man ska sluta göra det.  

Sandra red innan hon kunde gå

Blir du nyfiken på Sandra Dahlin? Här berättar hon mer om sitt hästliv.

 ”Mamma höll på med hästar så jag red innan jag kunde gå. Från början var det alla discipliner, plus ponnygalopp, jag hade en så snabb ponny och älskade farten. 

På ponny tävlade jag mest hoppning och fälttävlan, men när jag gick över på stor häst blev det mer dressyr. Jag känner mig dragen till samspelet, och känslan att sitta på en fin dressyrhäst. Jag red SM som junior och young rider, men som senior är det först med Ichi jag kommit tillbaka. Ichi öppnade en dörr till en annan nivå och internationellt tävlande. 

Jag hade en häst innan, Milai, som jag utbildade till Grand Prix och tävlade, men han hade inte samma kvaliteter. 

Tävlingar som Lövsta Future Challenge och Dressage Power har betytt jättemycket, annars är det ett glapp mellan Breeders och Grand Prix. Man får rutin till yngre hästar och även yngre ryttare, det är värdefullt. 

Jag var med i världscupen i Scandinavium och Doha med Ichie, och var med på långa listan till OS i Tokyo. 

År 2025 eller 2026 blir det Lövsta Future Challenge för Borichi, beroende på om han känns redo. För Brandklipparen, eller Roj som han kallas, blir det 5-årsklasser, det vore roligt att rida unghäst-VM, det har jag aldrig gjort. Roj känns mentalt väldigt stabil, han skulle kunna vara redo. 

Borichi har mer nerv och lättare att spänna till. Hans lillebror Michigan har inte varit ute och tävlat, men han ligger i fas med utbildningen. Jag hoppas att vi ska komma ut i 7-årsklasser, Msv A. Hos Michigan känner jag igen hettan från hans mamma Ichi. Han har väldigt mycket nerv och behöver komma ut och få rutin. 

Jag har varit Ehrengranatsipendiat och tillbringat tid på Flyinge. När det gäller jobb har jag varit hos Susanne Gielen, och 1,5 år hos Kristian von Krusenstierna, sedan började jag jobba med mamma. Något som betydde mycket var när jag fick Ajaxstipendiet av Ulla Håkanson, då kunde jag åka till Kyra, något som varit en dröm. Jag var där två gånger, en månad med ett år emellan. Jag lärde mig mycket om samling och vi jobbade en hel del för hand. Det vi framför allt förbättrade var piaffen, och jag fick 9,5 och 10 på piaffen i Scandinavium. Det var otroligt givande att vara hos Kyra.

Vad jag är bäst på som ryttare? Jag har väldigt bra tålamod, jag har en bra känsla för att ta alla olika typer av hästar. Sämst är nog att jag blir lite överkontrollerande, varje steg ska vara perfekt.”

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 2/2025.