Gareth Hughes – Cowboyen som blev Grand Prix-ryttare

Det är en råkall höstmorgon när vi svänger av landsvägen i Warwickshire söder om Birmingham och åker upp över gröna kullar till Hughes Dressage, där Gareth och Rebecca Hughes har sin verksamhet.

Det har gått en dryg månad sedan Gareth Hughes förvånade både sig själv och andra genom att sätta personbästa i såväl Specialen som i küren under EM i Rotterdam, men det var då. Nu är det vardag i ett kyligt ridhus.

Inne i ridhuset håller Gareth Hughes en träning för Emma Hindle, som åker närmare 25 mil till sin tränare. Han vinkar välkommen och fortsätter lektionen, där han inte vid något enda tillfälle ger sin elev negativ kritik. I stället får hon höra vad som är bra, eller så ber Gareth Hughes henne att göra om med lite andra hjälper.

Efteråt slår han sig ner och berättar om hur livet tog honom dit där han är nu.
− Jag är född i England, men när jag var sex år fick pappa jobb i Australien så familjen flyttade dit. Planen var att stanna ett par år men det blev betydligt längre än så.

Växte upp i Australien

Han växte upp i Jimboomba väster om Brisbane.
− Mamma hade haft ponny när hon var barn, så jag och mina systrar fick en ponny och lärde oss rida. Jag blev tidigt fascinerad av dressyr, trots att det inte var något man höll på med om man bodde i Jimboomba. Men jag fick en prenumeration på tidningen Dressage Magazine i julklapp av mina morföräldrar, och så småningom videoband med världscuperna i dressyr, säger Gareth Hughes och ler när han tänker tillbaka på hur det började.

I grunden är jag en person som tränar hästar och råkar tävla i dressyr.

Unge Gareth tränade dressyr med vad han hade att tillgå, arabiska fullblod hos en riktig australisk hästkarl som bodde i närheten. Men han red också western och reining.
− Det var riktig cowboyridning, och så red vi till affären där vi band hästarna utanför när vi gick in och handlade.

Han visste tidigt att han skulle ägna sitt liv åt hästar.
− Ett skäl var att det var det enda jag kunde. När jag var 23 år bestämde jag mig för att återvända till England i några år, skaffa mig en brittisk accent och mera kunskap, för att kunna tjäna mera pengar när jag återvände till Australien.

Presenterade sig i westernchaps

Han arbetade på olika ställen i England, utan någon egentlig plan. Inte förrän hans och den legendariske dressyrdomaren Stephen Clarkes vägar korsades blixtrade det till. Stephen Clarke var redan då en högt aktad dressyrdomare och har på senare tid varit domarordförande vid OS i både London och Rio.
− Jag ringde honom och presenterade mig själv – och efter två veckor ringde han tillbaka och berättade att han hade två hingstar som behövde ridas. Jag åkte dit i mina westernchaps, boots och hatt, och det var början på vår vänskap.

Gareth började träna för Stephen Clarke, och när Clarkes domaruppdrag tog mer tid började han i stället träna för Carl Hester. Det var 17 år sedan och han har kvar samma tränare i dag.

Så myten om cowboyen som plötsligt blev dressyrryttare är inte helt sann. I verkligheten var det många steg på resan.
− Jag har ändå haft hjälp av att andra ser mig som westernryttaren som började med dressyr, det gav mig en bra start när jag byggde upp min verksamhet i England. Men i grunden är jag en person som tränar hästar och råkar tävla i dressyr.

Gareth Hughes betonar att hans passion alltid varit ridningen och träningen av hästar, medan tävlingarna kommit som en följd av träningen.
− Jag tror inte heller att min start som westernryttare i sig har betytt så mycket, utan mer hur jag växte upp och utvecklades genom att träna alla typer av hästar.

Så mötte Gareth sin blivande hustru Rebecca, också dressyrryttare, och 2010 köpte de gården i Warwickshire där de nu bedriver sin verksamhet. I stallet finns ett 20-tal hästar, varav några ägs av familjen, andra har externa ägare och åter andra ägs av elever och står uppstallade på anläggningen.

Mycket tid går åt till elever

Mycket av Gareth Hughes tid går åt till att träna elever.
− Jag har mer elever än jag egentligen vill. Min egen ridning är min första prioritet, men när min ridkarriär saktar ner vill jag fortsätta som tränare, säger Gareth Hughes, som har en hel del tankar om hur dressyren fungerar på högsta nivån.
− Det förekommer mycket press där, och förväntningar från dig själv, dina supportrar och alla runt omkring. Men det är varje ryttares ansvar att vara sann gentemot ridningen och hästarna, och inte låta girighet och påtryckningar ta över.
− Det kommer hela tiden olika trender inom sporten och du som ryttare måste bestämma hur du vill rida och hålla fast vid din filosofi. Med ett visst mått av press kan du utvecklas, men låt aldrig pressen leda till att du försöker nå mål du och hästen inte är redo för.

Det är varje ryttares ansvar att vara sann gentemot ridningen och hästarna.

Gareth Hughes är också medveten om sitt eget kompetenstak.
− Jag har aldrig haft ambitionen att ta individuella medaljer i mästerskap, jag är inte bra nog för det. Men jag vill vara bra nog för att vara med i det brittiska laget, säger mannen som varit bra nog för detta vid åtskilliga tillfällen, nu senast vid EM i Rotterdam där britterna slutade fyra. Utan Charlotte Dujardin.

Gareth Hughes kommer än en gång tillbaka till vad som är allra viktigast.
− Det är att inte tappa bort oss, utan komma ihåg varför vi gav oss in i detta. Därför att vi älskar hästar.

Glädje är nyckelordet

Om Gareh Hughes ska koka ner sin träningsfilosofi i ett ord blir det enjoyment – alltså glädje, eller kanske njutning.

Han lägger stor vikt vid kommunikation mellan häst och ryttare, för att få dem att arbeta tillsammans.
− Jag som tränare fungerar som tolk mellan häst och ryttare. Allt handlar om att lära en häst hur den ska följa sin ryttare, och lära ryttaren hur den ska använda sina hjälper så att hästen förstår. Detta gäller inom all hästsport, inte bara dressyr.
− Att nå förståelse mellan häst och ryttare är detsamma för nybörjare och för Grand Prix-ryttare, även om graden av förståelse är olika.

Gareth Hughes menar att varje häst har sin toppförmåga och det måste ryttaren förhålla sig till.
− Om det bästa hästen kan prestera är att gå ett program på 68 procent och den gör det, då är det en guldmedalj för den hästen. Om hästen uppmuntras att bli sitt bästa jag, så kan den också överträffa de förväntningarna. Allt handlar om att bygga hästens självförtroende.
− Det är så enkelt att lägga skulden på hästen när det inte går som vi vill. Utveckling handlar om att veta när vi kan begära ett steg till och när vi inte kan det. Och allt handlar i slutändan om kärleken till hästar och ridning.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 20 2019.