Hon äger ett hästimperium med 100 hästar – nu varnar Vicky svenska uppfödare

Vi träffas i lobbyn till Gothia Towers i Göteborg och det visar sig snabbt vara ett riktigt dåligt ställe för en avskild intervju. Gothenburg Horse show pågår, och hela tiden kommer människor förbi och vill säga hej och byta några ord. Men vi väljer att sitta kvar, för det ger samtidigt en tydlig bild av Vicky Castegrens breda kontaktnät och hur hon tar sig tid för alla.

Sedan vårt möte har Hyperion Stud tagit ytterligare steg inom svensk ridsport – senast genom ett utökat samarbete med Unga Fälttävlanstalanger, där nya utmärkelser och stipendier ska stötta svenskfödda hästar på vägen mot internationell sport.

Vicky Castegren blev introducerad för SWB genom sin samarbetspartner Maucca Kärki, som också sitter med under samtalet. Efter snart tio års samarbete med SWB har Vicky blivit ett känt och aktat namn bland svenska uppfödare och ryttare. Men hon vill absolut inte sättas på någon piedestal.

– Jag är Vicky, en tjej som gillar hästar. Kom och prata med mig, säger hon.

Båda hennes föräldrar kommer från Sverige, från Stockholm, och Vicky tillbringade några somrar i Sverige när hon var barn. Somrar med hästar.

– Jag har hållit på med hästar sedan nioårsåldern. Jag köpte min första häst när jag läste på universitetet och sedan dess har det gått utför.

Hon säger det med ett leende och jag frågar vad hon menar.

– Det börjar med att du får en passion för något, och en dag inser du att det övergått i ett beroende, och att du kan göra vad som helst för att få göra det du älskar. 

Gård och avelsston

När Vicky Castegren blev gravid med sitt första barn började hon göra affär av sin passion.

– Jag har alltid velat ha lite avel, och fick tag i några ston som hade tävlat tidigare. Samtidigt insåg jag att jag inte hade en bra anläggning för avel, men lyckligtvis hittade vi en gård bara 30 minuter från där vi bodde. På sex veckor hade vi gjort upp affären och flyttat in.

På gården fanns allt de behövde, hingststall, laboratorium och stall för ston och föl.  2008 skapades Hyperion Stud, uppkallat efter en grekisk titan.

– Jag ville ha ett namn som stod för styrka och igenkänning. 

Verksamheten växer

Om det verkligen gått utför sedan dess kan diskuteras. Eller snarare kan vi konstatera att så inte är fallet. Hyperion Stud har i dag verksamhet i USA, Tyskland, Nederländerna och Sverige.

– På gården i Virginia har vi utökat med mer mark, och där finns nu också en träningsanläggning för unga hästar som vi behåller och utbildar själva. Min dotter är ryttare och har sina hästar på anläggningen.

– Sedan har vi några mindre gårdar för pensionerade hästar, för konvalescenter, och för de yngsta hästarna. 

Vicky dröjer lite med svaret på frågan hur många hästar som finns i Hyperion Studs ägo.

– Vi har ett kalkylblad över alla hästar och det är långt. Totalt inom företaget finns det nog runt 100 hästar, i USA och Europa.

Hästar hos skickliga ryttare

Här någonstans blir det en paus i samtalet, när den danska ryttaren Lars Bak Andersen kommer förbi. Han rider Vickys häst Leviathan under tävlingarna i Göteborg.

– Han red min häst Ethene och var trea i världscupen här i Göteborg 2023. Nu har han tagit med en av mina yngre hästar, Leviathan, som jag köpte som föl.

Att sitta på läktaren och se sina egna hästar starta är en tudelad upplevelse.

– Jag blir ett nervvrak. Det är så mycket lugnare att följa tävlingar hemifrån där ingen ser mina reaktioner. Jag lyfter inte bara ett ben när hästen hoppar, jag lever mig in i det med hela kroppen. Men självklart är jag stolt samtidigt. 

Leviathan (Holst f -17 e Livello-Casall, uppf Jan Herbert Detjens) var i Sverige under unghäståren och reds då av en annan samarbetspartner till Hyperion Stud, Anna-Clara Pettersson. De deltog i 6-årschampionatet på Falsterbo 2023 innan Lars Bak Andersen tog över hästen.

I Scandinavium blev det en tredjeplats i Gothenburg Trophy för ekipaget.

Långsiktigt arbete

Vicky konstaterar att det handlar om en lång och tålmodig väntan när man gör som hon, och oftast köper hästar redan när de är föl.

– Det kan ta sex eller sju år innan man kan få en bild av om de kan nå toppen. Det betyder också att jag inte vet säkert att jag kommer att vara där när de är redo för de stora klasserna.

Men livet pågår omkring oss. Liam Nilsson är en av alla som går förbi och säger hej, liksom även Rolf-Göran Bengtsson.

Vi kommer in på likheter och skillnader mellan svenska och amerikanska uppfödare.

– Jag skulle säga att förutsättningarna påminner om varandra var du än är. En skillnad mellan Sverige och USA är att det inte finns någon stor marknad i USA för den som vill sälja föl. Där vill köparna ha äldre hästar som redan är utbildade och etablerade på tävlingsbanan. 

– I Sverige finns en affärsidé i att utbilda unga hästar med god hästvälfärd, och med mindre press på att hästarna ska säljas så snabbt och så dyrt som möjligt. Det viktiga är att de blir välutbildade och målet kan vara mer långsiktigt.

Det tankesättet har fått Vicky att engagera sig i svensk dressyr. Någonstans i Skåne, Vicky är inte mer specifik än så, föds ett dressyrföl i år, med Hyperion Stud som uppfödare.

– Jag ser det som ett nytt äventyr, där poängen inte är att tjäna pengar utan komma in i dressyrvärlden, och utbilda mig i dressyravel.

– Jag vill se hur långt man kan komma med gott horsemanship och ett skickligt team runt hästen. Min dotter är också delaktig i satsningen.

Gillar SWB-hästar

Vicky har en förkärlek för SWB-föl, och de föl hon köpt in i Europa kommer samtliga från SWB:s elitfölauktioner. 

– Jag tror på att starta med de bästa produkterna.

Om jag ser en häst jag blir förtjust i och nån säger ’Det är en SWB-häst’, så säger jag ’Så klart det är’.

Jag frågar vad hon ser i SWB-hästarna.

– Frågan är snarare vad jag inte ser. Jag ser inte hästar som är svåra i munnen eller har ett problematiskt temperament. Det är som med holsteinerhästar, de kan ta lite tid innan de mognar men de är värda att vänta på, för de har goda karaktärer och är villiga att arbeta. 

– Om jag ser en häst jag blir förtjust i och nån säger ”Det är en SWB-häst”, så säger jag ”Så klart det är ”.

Kvalitet och tabun

Ett relativt litet uppfödarland som Sverige borgar också för kvalitet, enligt Vicky Castegren.

– De uppfödare som finns satsar på kvalitet, och det är mer värt än kvantitet. Dessutom har hästarna en god uppväxtmiljö i Sverige och det spelar oerhört stor roll. En kvalitetshäst som inte fått rätt förutsättningar under de första åren kanske inte blir så bra som den kunde ha blivit.

Svenska uppfödare behöver höja rösten. De måste ta mer plats och se till att de uppmärksammas.

Däremot kan det svenska sinnelaget vara en bromskloss, liksom att det fortfarande finns tabun kring att prata om att man behöver tjäna pengar på sin verksamhet.

– Svenskar är naturligt ödmjuka. De gör ett tufft jobb men pratar inte så mycket om det. Men det är inte hälsosamt om passionen tar över det ekonomiska tänkandet. Om du inte får ut något av arbetet som du kan leva på, vad är då drivkraften att fortsätta? Svenska uppfödare behöver höja rösten. De måste ta mer plats och se till att de uppmärksammas för sitt arbete.

– Vi vet alla att antalet uppfödda hästar sjunker. Då måste uppfödare stötta varandra. Det behövs någon som kommer utifrån, ser allt positivt och säger till uppfödarna: ”Ni gör ett fantastiskt jobb”, tillägger Maucca Kärki och Vicky instämmer.

Kalkylerad risk

Att det är mer passion än pengamakande i att föda upp hästar är en sanning, även för ägaren till Hyperion Stud.

– Om jag hade velat tjäna miljoner, hade jag inte gjort detta. Men självklart måste du ha ekonomi i det du gör. Har du en riktigt bra häst betalar den för de andra. Sälj också de hästar du väljer att inte satsa på. De kan vara kvalitetshästar för någon annan.

Vicky Castegren varnar också för att vara överoptimistisk som uppfödare. Varje föl innebär en kalkylerad risk.

– Det är lätt att föreställa sig att alla vill köpa föl eller unga hästar, men många vill ha äldre hästar som är utbildade, och då måste du ha ekonomi att hålla hästen och utbilda den i ett antal år framåt.

Borde hjälpa varandra

Att uppfödare hjälper varandra borde vara en självklarhet, men så är det inte alltid.

– Jag får ibland höra av mina kontakter att en uppfödare i närheten har ett intressant föl – och jag hade ingen aning om det. Självklart ska vi uppfödare höra av oss till varandra och bygga nätverk.

Samarbete före konkurrens bör även råda när kunder ska välja hingst till sina ston.

– Hyperion har ett antal hingstar, men när en kund kontaktar mig är jag ärlig ifall mina hingstar inte är det bästa valet. Om mina kompanjoners hingstar är bättre rekommenderar jag dem – och om inte heller det är bra, så hjälper jag kunden att leta bredare.

– När allt kommer omkring är mitt rykte beroende av de beslut jag hjälper kunden fatta. Och jag har mer nytta av att det blir ett gott val som slutar med ett trevligt föl, än att kunden vänder sig mot mig och säger att jag medverkade till ett dåligt val.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 7/2026.