”Så underbart att förändringens vindar blåser”

När jag 2020 byggde min lilla dressyranläggning Hjorthaga strax utanför Skara hade jag två ambitioner.

Att skapa en riktigt bra träningsplats för dressyrryttare. Något jag saknade. Men det jag kanske saknade mest var att ha en plats för tillåtelse, öppenhet och varma möten.

Jag var så trött på prestige, hårda armbågar och icketolerans. Hästen ska vara enligt en mall för att passa in, och du ska vara tävlingsryttare eller åtminstone varit det för att få vara med och bli tilltalad. Denna kultur ger mig en klump i magen inför träningar, tävlingar och andra sammanhang där vi är fler som möts. Och då känner jag mig ändå inkluderad eller ”godkänd”.

Vilket annat skrå har en sådan kultur som kan utvecklas och locka nya utövare över tid?! Vår sport är vacker på så många sätt. Alla aktiva utövare är i sig vardagshjältar som lägger så mycket kraft, pengar och kärlek till våra hästar. Dessa underbara djur som vi får speciella band till och talar vårt egna språk med.

Om man ser det i ett större perspektiv så håller denna kultur tillbaka oss. Andra jämförbara länder springer förbi oss.

Vi står stilla och andra går om. Årets OS var smärtsamt att se. Storbritannien gjorde en jätteresa för cirka tio år sedan då de gjorde en aktiv satsning på dressyren både kring ryttare, tränare men också allt runtomkring som spelar roll – foder, mental träning och så vidare.

Danska dressyrlandslaget liksom det svenska hopplandslaget har också gjort den resan. Och det som spelar roll är människorna. Det behövs förbilder som visar på den nya vägen, kulturen och vad professionalitet innebär.

Men det gäller också oss alla utövare, vi behöver vara med och driva denna utveckling till något bättre. Både för hästar och människor. Om det kommer en ny ryttare till ditt stall, tror du då att hen känner sig väl bemött och välkommen och att ni som finns på plats erbjuder hjälp och peppar denna nykomling?

Om inte, fundera då på hur du och jag kan förändra den känslan.

Det börjar hos oss, låt oss sprida en ny anda av utveckling och värme så fler vill och känner sig inkluderade att komma med i vår underbara sport. 

Louise Albansson – dressyrentusiast som önskar förändring