Sandra Carlsson startar åtta unghästar: ”Det är en sådan kick när polletten trillar ner”

Hon har ridit stora klasser på äldre hästar, men när dottern Matilda föddes för 2,5 år sedan bestämde sig Sandra Carlsson, hennes familj och närmaste teamet att fokus nu helt skulle läggas på de yngre hästarna. Hemma i Värnamo finns pappa Björn Carlsson, Björne kallad, som är A-tränare, och även mycket hjälp från Maria Gretzer.

– Det var ett beslut jag tog när jag fick vår dotter Matilda. Även om jag kanske tänker att jag kan vara överallt så kan inte min dotter det. Med unghästar måste man inte åka på meeting i samma utsträckning utan man kan åka över dagen, vilket underlättar, säger Sandra Carlsson, och nämner samtidigt att dottern är i extas över att få bo i lastbilen denna vecka.

I Falsterbo brukar det vara bråda dagar för Sandra, men i år är nog ändå något av ett personligt rekord – fyra 5-åringar och fyra 6-åringar gör att hon inte lär sitta sysslolös.
– Något år har jag haft sju hästar, så det här är nog högsta antalet unghästar jag har haft med mig, funderar hon.

Fyra är egna uppfödningar och fyra ägs av andra.
– Två av hästarna jag har med mig här i år är på grund av pandemin och alla omständigheter, att ägarna inte själva kunnat starta när tävlingarna bara var öppna för yrkesverksamma. Sedan har ägarna valt att ha kvar hästarna hos mig även efter de öppnat upp, för att gå Falsterbo.

Sandra har samlat på sig mycket rutin som unghästryttare, men menar att man aldrig blir fullärd. Hon hyllar sina hästägare, som gjort mycket av jobbet med de hästar som inte är hennes egna.
– Hästarna står hemma hos sina ägare, jag rider dem bara en gång i veckan. Det funkar tack vare att tjejerna som äger hästarna är inne i vårt system sedan många år, vi har samma tänk och de tränar för oss. Det är mer att jag sitter upp och finjusterar lite. Ägarna rider och hoppar dem själva, så de har absolut stor del i det här.

Man blir aldrig fullärd, man känner sig fortfarande ofta som en gröngöling!

Åtta hästar med åtta olika personligheter, men ändå tycker hon inte att det är särskilt svårt att ställa om mellan starterna – det kräver bara lite extra eftertanke. Det hon gillar mest med att utbilda unga hästar är när det plötsligt går upp för dem vad de ska göra.

– Plötsligt ramlar polletten ner, och det är en sådan kick! Oftast kommer inte polletterna på tävling, utan det händer hemma. Jag kan ringa till pappa eller Maria och bara ”wow, jag hade sån fantastisk känsla idag”. Det tror jag är en stor del i att man kan behålla glädjen i det man gör, och tycka att det fortfarande är utvecklande och inspirerande. Man blir aldrig fullärd, man känner sig fortfarande ofta som en gröngöling!

Idag finns bara unghästar hemma i stallet, den äldsta är sex år. Och så lär det förbli ett tag framöver.
– Allt har sin tid, jag kommer nog att ge unghästar ett par år till för att landa i det lite mer och känna att jag blir trygg i det. Pappa blir inte yngre och jag måste börja stå på egna ben också – vi har ett väldigt bra samarbete som alltid kommer att fortsätta, men jag måste se över hur min framtid ska se ut, med min verksamhet. Det är sådant som måste mogna fram, och då känner jag nog att det finns mer potential när jag har unghästar, funderar Sandra.

Det kommer en stadig ström med nya potentiella stjärnor från familjens avelsston, så någon nöd på hästar är det sällan.
– Vi har tre egna avelsston och ett som ägs av goda vänner. Det är väldigt roligt att min tidigare tävlingshäst Brenda Lee nu är konstaterad dräktig med Casanova.

Det är därför inte ovanligt att unghästarna har en mamma som Sandra ridit högre upp i klasserna – och det finns flera egenskaper hos dem som hon kan känna igen i avkommorna.

Det viktigaste för Sandra i utbildningen av unghästarna är grundridningen. För egen del behöver hon sätta ett mål som hon kan fokusera på.
– Jag kan inte bara sitta hemma och rida för skojs skull, utan behöver ett mål. Sedan spelar det ingen roll om det är ett stort eller litet mål, men något att sträva efter. Jag siktar mot att de ska gå de här championaten men sedan är alla inte lämpade för det – några av de hästarna jag har hemma i träning går inte här i år utan får vänta till Champion of the Youngsters eller Breeders senare i år, berättar hon och fortsätter:

– Men har man det som mål, så har även de som inte kommer hela vägen ändå varit med på resan – man har gjort samma grundjobb. En del har en längre startsträcka helt enkelt.

Man får inte ta bort det här med att de fortfarande är hästar.

Lika viktig som grunderna är återhämtningen.
– Jag tror mycket på att hästarna behöver vila. Nu väntar sommarvila för mina hästar, de hästar som inte var mogna för att följa med hit gick på sommarvila redan för någon vecka sedan. Man får inte ta bort det här med att de fortfarande är hästar – vi tar dem ganska tidigt och gör rätt mycket med dem, så man kan inte vara med på allt. Det gäller att känna efter hur mogen ens häst är.