Schwedengang – vad var det egentligen?

Hallå där, Wiveca Schenholm, dressyrdomare, tränare och ryttare. Kan du berätta vad som var karaktäristiskt för hästar med så kallad Schwedengang?

– De hade en stor, entaktig trav med raka framben. Hästarna lyfte inte riktigt på sina ben, det var lite pendelgång. Skritten var också stor och kunde vara svår att samla. I galopp måste hästen kunna accelerera och behålla tretakten, och ha underarmar som lyfter i fram. Det blir mer uttrycksfulla galoppombyten och mer uttrycksfull piaff och passage om hästen har steg med luft i. Det tycker jag inte Schwedengang har stått för.

Men varför ansågs uttrycket stå för något positivt, om det egentligen handlade om lite tråkiga hästar?

– Ja, Schwedengang ansågs väl fint. Kanske gillade man att hästarna vann så mycket mark och var så taktfasta och taktmässiga. 

Används uttrycket i dag?

– Nej, det var många år sedan.  

Hur var det att vara domare förr? 

– Jag har dömt med det gamla gardet. De tyckte att hästarna skulle vara lågställda och vara djupa i bålen, de var inne på den gamla arméhästtypen, som skulle vara stark och lågställd. Jag dristade mig ibland till att fråga ”ska vi verkligen ha de där korta frambenen?”.

Har visningen ändrats? 

– Oh ja. Förr var den främsta uppfödarmeriten att ha en Elmia-etta. Hästen skulle vara snygg och linjerad med jätte-skritt och sjumilatrav. De visades för hand, så man tittade inte på galoppen. I ridkretsar sa man ”galoppen kommer”, men jag undrade ”var kommer den ifrån då?”. Jag minns ett sto som vann på Elmia som 3-åring och när hon skulle visas på kvalitets-bedömning kunde ryttaren knappt hålla henne kvar på banan, hon susade på och galoppen var som fyra elvispar. Galoppen blev nästan inte godkänd, trots att hon var Elmiaetta.  Så visst har det gått framåt.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 17/2025.