Seringo – elithäst mot alla odds

Skimmeln var musklad och fin, tränade bra inför det nordisk-baltiska mästerskapet i juni 2015. Så ett natt drog en storm över hagen. Blåst, åska och hagel. Morgonen därpå var Seringo halt.

– Vi trodde att han säkert hade blivit rädd, farit iväg och vrickat sig, säger Jacob Hallencreutz, som lät valacken vila.

Men inget blev bättre.

De tog kontakt med veterinären Axel Wallman på Mälaren Hästklinik. Den första teorin var kotledsinflammation, men behandlingen bet inte. Varken kortison eller vila hjälpte.

Tuff prognos

Famlandet fortsatte, tills de i augusti med hjälp av magnetröntgen kunde konstatera att problemet satt i hoven. Dels fanns en skada på strålbenet och ett ligament i hoven, dels hade en hovbroskförbening aktiverats.

Jacob Hallencreutz minns domen som om det vore igår, och citerar Axel Wallman:

– Prognosen är osäker. Kanske kan han bli en hygglig promenadhäst, men det är tveksamt om han kommer att kunna prestera på tävling. Frågan är om ni har uthållighet att vänta och se.

Jacob lutar sig över det rangliga bordet så att kaffekoppen närapå gör en piruett:

– För oss var det ett enkelt beslut. Klart att vi skulle ge honom chansen.

Fyra år senare korsar de mållinjen på SM i Simlångsritten som näst bästa ekipage.

– Axel Wallman ska ha stort cred för att vi klarade det. Han var envis i jakten på en diagnos.

Tid och tålamod

Historien om Seringo och skadan är värd att berättas som en påminnelse om att tiden läker om inte alla sår, så bra många. Åtskilliga hästar skulle säkert kunna komma tillbaka efter skador, om ägarna bara ger dem tid och sitt tålamod.

Jacob påminner dock om den krassa verkligheten – att det också är en ekonomisk fråga. Alla har inte råd att ge sin häst rehab i ett halvår.

Men Jacob och hans fru Jeanette Feledi hade möjligheten att hjälpa hästen som stulit deras hjärta.

– Vi köpte Seringo av Annelie Eriksson i november 2012 med målet att någon gång kunna rida 160 kilometer. Min förra häst hade inte förutsättningarna till det, säger Jacob, som är reslig och behöver en rejäl häst.

Som en Ferrari

Seringo är en korsning arab-varmblodig travare och nästan 1,70 hög. Travarblodet ger en häst med bra mekanik och psyke. Som Jacob säger:

– De är ju avlade för att springa från A till B.

Provridningen gav dock skilda uppfattningar. Jeanette, som också rider distans, fick nog efter två mil.

– Aldrig i livet, tänkte jag. Han var stor och vinglig, det var som att sitta på en irländsk setter, säger hon och får en pillemarisk blick av Jacob. Han fick en helt annan upplevelse.

– Det var som att gå från en Volvo till en Ferrari.

Skritt som rehab

En slingrande grusväg leder rakt ut i skogen, strax utanför det lilla samhället Mölnbo inte långt från E4:an. Här Har Jacob och Jeanette sitt stall med fyra boxar; här fick Seringo gå i sjukhage i sex månader.

Skrittpassen utökades successivt, från tio minuter till en halvtimme. Alltid lika nervöst att öka på. Skulle det hålla?

– Tack vare att han blev bättre orkade vi fortsätta. Han var inte så förtjust att stå i sjukhagen, men när vi kom upp i ett par timmars skritt, då blev han plötsligt lugn och snäll, berättar Jacob, och understryker att de hela tiden var väldigt noga med att följa schemat till punkt och pricka. De hade också ett nära samarbete med hovslagaren, något som han återkommer till gång på gång under vårt samtal.

I december 2015 kunde de börja trava så smått och planera för framtiden.

– När Seringo blivit friskförklarad tog jag kontakt med försäkringsbolaget för att ändra hans försäkring. Bolagets veterinär ville då sätta en generell reservation för hältor båda fram; ”det är en stor risk för återfall”, menade de. Då bytte vi bolag till ett som var lite mer flexibelt. Och de senaste fem åren har han inte kostat det bolaget en krona i ersättning.

Undvek galoppintervaller

Tävlingsmässigt sattes målet att klara en clear round i maj året därpå. 40 kilometer.

– Den stora förändringen då mot tidigare var att vi undvek långa galoppintervaller. Vi såg redan före skadan att han alltid blev lite stel och kantig efter de passen, kanske för att han är rätt stor, funderar Jacob.

I maj 2016 klarar de tävlingen med godkänt resultat.

– Det var klang och jubel. Äntligen var vi tillbaka!

De två följande säsongerna följde samma spår. Bågen spändes lite hårdare för varje år – 80 km, 120 km. Hösten 2018 kommer de med i landslagets utmanargrupp.

2019 är de äntligen redo att realisera Jacobs dröm om att rida 160 km. Det ska ske vid SM i Simlångsritten. Veckan före tävlingen blir Jacob sjuk. Han tar sig för pannan och skakar på huvudet:

– Otroligt, va? Jag fick influensa, hade hosta och feber. Men vi åkte ändå ner, jag ville så gärna rida. För säkerhets skulle frågade jag dock en god vän, som är läkare, om jag kunde riskera något. Jag är ändå över 50.

Medaljvittring

Jacob berättar om loppet, slinga för slinga, och hur de helt plötsligt får höra att de har chans på medalj.

– De andra faller bort, en efter en, men Seringo är med mig och svarar även på sista slingan – då vi redan har ridit 14 mil.

Vid målgång väntar en rigorös veterinärbesiktning. Men Jacob är aldrig orolig. Vid det här laget känner han sin häst väl. Och han ser veterinärernas miner. Inga djupa pannor, ett snabbt beslut och silvret är deras.

Men för Jacob och Jeanette är det ett guld. Hästen som i bästa fall kunde bli en trevlig promenadhäst tillhör Sverigeeliten i en av ridsportens mest fysiskt krävande grenar.

Årets säsong är dock förstörd. Corona har satt hela samhället på paus.

– Vi underhållstränar, rider några mil i veckan. Formen kan beskrivas som att vi skulle kunna starta 80 kilometer när som helst.