Världsfemman: ”Sportens kärna är hästarna som för samman människor”

Hoppryttaren Marlon Modolo Zanotelli har just ridit sitt första OS tillsammans med Edgar. Han tävlar för Brasilien med bor sedan länge i Belgien, där han och Angelica Augustsson-Zanotelli har egen gård.

Varför flyttade du från Brasilien?
− Det är i Europa som sportens hjärta finns, så jag gjorde som så många andra och flyttade hit. I Europa är det en hög nivå på sporten, så här kan jag lära och utvecklas.

Men får du prata någon portugisiska?
− Ja, för mina föräldrar och bröder med familjer har också flyttat hit, så jag är i den lyckliga positionen att ha hela familjen här, och därmed en del av den brasilianska kulturen.

Vad är typiskt för den brasilianska kulturen?
− Vi har mycket barbecues, vi äter ris och bönor och dricker det speciella chimarron-teet som är vanligt i södra Brasilien. Men det viktigaste är att ha familjen omkring sig. Det är dem jag vill vara med och fira med när jag haft framgångar.

Vad kan du säga om din hustru, svenska Angelica Augustsson Zanotelli?
− Att jag är väldigt stolt över att ha en så skicklig ryttare till hustru, och över att hon kan ligga kvar på högsta nivån i sporten fast vi har fått tre barn, det senaste i januari.

OS i Tokyo var ditt första OS. Hur vill du sammanfatta det?
− Jag var förstås besviken över att jag fick en rivning i det individuella kvalet och missade finalen, och i lagfinalen gjorde jag inte något bra jobb. (Det slutade med tolv fel, red:s anm.)
− Men det var en stor upplevelse att vara där, se alla de andra stora ryttarna, och följa deras förberedelser. Och svenskarna var enastående. Deras medaljer var så välförtjänta.

Vad tycker du om OS-upplägget med tre i laget och att alla resultat räknas?
− Jag kan förstå att det höjer spänningen för publik och tv-tittare, men många ryttare tycker inte om formatet. Jag skulle önska att vi hittade en kombination av båda systemen, som bygger på det gamla formatet men som samtidigt ger en ökad spänning, utan att sätta hästvälfärden på spel.

För sju år sedan gick du från att vara ryttare på Ashford Farm till att starta eget. Hur var det?
− Den stora skillnaden är att det är lättare att få huvudvärk nu, för att det är så mycket att tänka på. På Ashford fanns en struktur och som ryttare kunde man fokusera på ridningen. Med ett eget stall har vi ansvar för elever, groomarma och alla anställda. Men vi har ett fantastiskt team och min bror tar ett stort ansvar som stallchef.

Hur ser du på sportens framtid i skenet av pandemin och klimathoten?
− Det är svårt att säga vad framtiden bär med sig, och många börjar exempelvis tänka efter vad gäller flygresor. Men sportens kärna är passionen som vi känner för hästar och hur hästarna för samman människor. Det är så vackert när vi kommer samman från olika kulturer. Vilka utmaningar vi än står inför, så tror jag att vi kommer att övervinna dem. Det finns så många starka värden i ridsporten att ta vara på.
− Det spelar ingen roll vem du är eller var du kommer ifrån, allt handlar om vad du gör på arenan med din häst.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 16/2021.