Valegro är död

Fenomenet Valegro är död. Han och Charlotte Dujardin stod för något helt nytt inom dressyren när de slog igenom i början av 10-talet och snabbt blev oslagbara.

De visade båda att storhet kan vara mild, känslig och harmonisk och de gjorde en nation stolt och inspirerade så många.

Hästen, som Carl Hester köpt billigt från Holland – han var lite utåtåad, något liten och hade inte toppstam (Negro-Gershwin) – visade en helt ny nivå av harmoni och arbetsglädje på dressyrbanorna. Ryttaren Charlotte Dujardin var en ny, glänsande stjärna med en mjuk och avslappnad ridstil som kom att bli en förebild för en hel generation ryttare.

Vann i princip allt

Tillsammans vann de alla mästerskap de ställde upp i. När Valegro pensionerades 2016, vid 15 års ålder, hade de tagit 3 OS-guld, 2 VM-guld, 4 EM-guld och vunnit två världscupfinaler. Ekipaget vann 49 av sina 61 starter i Grand Prix.
Hästen ägdes av Charlottes mentor Carl Hester tillsammans med Rowena Luard och Anne Barrott.

Charlotte och Valegros procentrekord från Olympia 2014 står sig än i dag:
94,3 procent i küren och 87,46 procent i Grand Prix.

Valegro blev 23 år gammal. Han fick lämna jordelivet tillsammans med sin bästa vän, Uthopia – hästen som vann lagguld i OS 2012 tillsammans med Carl Hester.

Carl Hester skriver i sina sociala medier:

Sov gott, Blueberry och Uti, två av vår generations största hästar.

Det är med enorm sorg vi har sagt adjö till Valegro och Uthopia, och utan tvekan är detta en förlust som bara känns svår att förstå. Att försöka skriva en hyllning till dessa två hästar känns svårare än jag föreställt mig. Gården känns helt enkelt inte densamma utan dem, det ligger en tomhet i luften.

Valegro och Uthopia gjorde mer än att vinna medaljer och skriva historia, de gav vår sport en gyllene era. De visade båda att storhet kan vara mild, känslig och harmonisk och de gjorde en nation stolt och inspirerade så många. Att vara en del av deras resa kommer alltid att förbli en av mina stoltaste prestationer och hela teamet och jag är djupt tacksamma för den glädje de gav oss hemma men också till deras fans runt om i världen.

Hela deras liv löpte parallellt; de reste till tävlingarna sida vid sida, bodde i angränsande stall, betade på samma fält och pensionerade sig tillsammans. Deras band och kamratskap var absolut.

Allt eftersom livet som gamla killar fortskred, gjorde även deras hälsoutmaningar det. Att låta dem lämna denna värld tillsammans var den sista handling av lojalitet och värdighet jag kände att jag kunde ge dem, att hedra ett partnerskap som aldrig hade separerats i livet.

De lämnar ett stort tomrum efter sig, och gården har förändrats för alltid, och det har vi också. De var vår familj och jag kommer alltid att älska och sakna dem. Den inverkan de hade kommer att finnas kvar, men tyvärr får vi inte behålla hästar för alltid. Vi får bara bära med oss ​​det de lämnar inom oss. Och dessa två lämnade så mycket efter oss.

Carl x

Artikeln uppdateras.