Veterinären: ”Det är inte riskfritt med rektalundersökning”

Undersökning i hästens tarm görs ofta, men tidigare i år skadades en häst så illa i samband med detta att den fick avlivas, vilket Ridsport har skrivit om.

Finns det risker med en rektalundersökning? Ridsport har pratat med Katarina Nostell, som är medicinsk chefsveterinär på SLU Universitetssjukhus.

– Ja. Det är inte riskfritt. Det vanligaste som kan gå illa är när man går in och gör en undersökning med ultraljud och kollar dräktighet. Då har man en ultraljudsprob i tarmen och det är en större risk. Om tarmen då drar ihop sig kan det bli en skada. 

– Det kan också vara så att hästen hoppar till när handen är inne i hästen. Då finns det alltid risk för skada. 

– På en frisk häst är det självklart en mindre risk än på en häst som till exempel har en grovtarmsinflammation som gör att den har en skörare slemhinna. 

Är det vanligt med skador? 

– Nej, det är det inte. Vi har tack och lov sedering, som gör så att hästen oftast är lugn och man får bra förutsättningar att göra en undersökning. 

– De vanligaste skadorna är ytliga skador i slemhinnan som gör att man får en blödning, men den läker snabbt av sig själv. Man kan få lite blod på handsken om slemhinnan är skör, men så länge det är en ytlig skada är det inget problem. 

– Men det finns skador som blir djupare, och hästen kan i så fall få bölder av det. Om man har riktig otur kan tarmen gå sönder.

Hur motverkar man att det blir skador? 

– Veterinären ger hästen lugnande innan undersökningen så att hästen står stilla, och ger också medel som gör att tarmen slappnar av innan man går in i den. 

– Man kan också använda massor av glidslem som gör att tarmen blir mer smörjd. Det är bedövning i glidslemmet och så får man som en gel som ligger i ändtarmen. Då är risken för att något händer betydligt mindre. 

Finns det någon situation där man bör avstå en rektalundersökning?

– I de fall då man redan har tydliga indikationer på att hästen kräver kirurgi eller att det är en risk att undersökningen skadar hästen eller veterinären, så behöver man inte rektalisera. Veterinären gör en bedömning om det är säkert
eller ej.

– Om du har en fölunge eller en liten ponny är de också väldigt svåra att undersöka. Veterinären har oftast inte så smala armar att man kommer in och därmed riskerar man att skada hästen. Då får man använda sig av andra diagnostiska metoder för att kunna bedöma hästen, till exempel göra ett bukultraljud.

– Det är alltid den sammantagna bilden som avgör hur hästen ska behandlas, inte bara de fynd man har rektalt. 

– Men rektalisering är ett viktigt steg i undersökningen av en kolikhäst och en pusselbit för att ta reda på vad som orsakar hästens kolik och hur den ska behandlas. Om man till exempel vill konstatera en förstoppning eller om man står och väger om det är något som man ska åtgärda medicinskt eller kirurgiskt, då behöver man göra en rektalisering. 

Behöver hästägare vara oroliga för att rektalundersöka sin häst?

– Nej, det tycker jag inte. Men man ska vara medveten om att det inte är riskfritt att rektalisera. 

Fakta

Olika grader av tarmskador

En skada på hästens tarm kan vara olika allvarlig beroende på hur stor den är. Men det finns också olika sätt att laga den.

Själva tarmen består av fyra olika lager. Längst in är slemhinnan, följt av ett lager av blodkärl, lymfkärl och nerver, därefter muskelvävnad och ytterst en tunn hinna. En skada på tarmen delas upp i fyra olika grader beroende på vilka lager som har gått sönder. Däremot är det inte tarmskadan i sig som är farligast för hästen utan det är om avföring kommer in i hästens buk som det blir allvarligt. 

En skada på tarmen kan lagas. Är det bara slemhinnan som är trasig låter man det läka av sig själv medan de övriga graderna behöver åtgärdas.  

Det finns olika metoder för att reparera en skadad tarm men det är oftast komplicerade, dyra operationer och är det hål rakt igenom tarmen är avlivning oftast det bästa beslutet. Två av alternativen är att man sätter en tunn plasttub i hästens tarm för att skydda skadan eller att man leder ut tarmen innan skadan via ett hål i hästens mage, likt hos människor som har en stomipåse. 

Källa: Dylan Gorvy, kirurg, SLU

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 20/2024.