SWB:s WFFS-studie är klar – beslut fattade

SWB är det första avelsförbundet som har gjort en officiell undersökning av hur stor andel av populationen som kan vara bärare av anlag för WFFS. På uppdrag av SWB gjordes en screeningstudie av Husdjursgenetiska laboratoriet vid SLU för att ta reda på hur stor andel av SWB-populationen som kan vara bärare av anlaget.

SWB berättar på sin site att 511 hästar födda 2017 testades och att detta ”ger en god bild av hur anlagsbärarfrekvensen ser ut även hos de hästar som är aktiva i avel just nu, dvs föräldrarna till fölen födda 2017”.

Bland hästarna som testades fanns 38 stycken anlagsbärare – 7,44 procent.   Screeningstudier som har av forskare i Tyskland har visat på anlagsbärarfrenkvenser mellan nio och elva procent.

SWB:s styrelse har, baserat på screeningstudiens resultat på SWB-populationen och vetenskapliga fakta, fattat följande beslut:

• Hingstar skall för att få lösa licens för SWB vara testade med avseende på WFFS, men behöver ej vara fria från WFFS-anlaget. Från och med 2019 ska ID-kontroll göras vid WFFS-test för hingstar. Denna ID-kontroll kan utföras genom verifiering med DNA-typning (beställs samtidigt som WFFS-testet på samma prov) eller genom att provtagande veterinär/ID-kontrollant intygar att det är rätt individ genom att avläsa chip och konturdiagram.
• Fortsatt krav på test av hingstars WFFS-status inför bruksprov.
• En uppföljande screening ska göras inom 5 år. Den ska kompletteras med uppföljning av användningen av kända anlagsbärarhingstar varje år för att kontrollera om antalet potentiella bärare ökar eller minskar.
• SWB ska skapa möjlighet att lägga in WFFS-bärarstatus i hästdatabasen och möjlighet att visa hingstars WFFS-bärarstatus samt att ston är fritestade på blup.se.

SWB:s avelsledare Emma Thorén Hellsten kommenterar beslutet:
”I diskussionerna kan man ofta se att de som är emot att testa anför att det skulle vara någon slags hysteri som är oproportionell mot hur stort problemet är. Jag tycker snarare tvärtom.

Detta är inget stort problem ännu och om vi ser till att testa avelsdjuren behöver det inte bli det heller, eftersom man då kan göra medvetna parningar med avseende på defekten. Struntar man däremot i att testa stoppar man huvudet i sanden och riskerar att problemet faktiskt blir stort på sikt.”

Motsvarar fyra föl per år

SWB skriver vidare om resultatet av screeningstudien: ”Med en bärarfrekvens på 7,44 % i SWB och slumpmässig parning (utan kännedom om vilka individer som är bärare) blir risken för att korsa två anlagsbärare för WFFS i SWB ca 0,6 % (dvs 7,44 % hingstar x 7,44 % ston ≈ 0,55 %).

Risken att få drabbade föl i SWB-populationen blir då 0,55 % x 25 %=0,14 %, vilket motsvarar ca 4 drabbade föl/år, om man korrigerar för att inte alla ston blir dräktiga (dvs 4000 betäckta ston x 70 % levande föl x 0,14 % risk).

Om inte alla drabbade föl går dräktigheten ut blir det sannolikt färre drabbade föl som föds fullgångna.

I verkligheten är inte parningen slumpmässig och risken kan förändras eftersom ffa hingstarna är hårt selekterade. Om WFFS-genen är kopplad till någon annan, önskvärd egenskap som vi selekterar för kan denna ”slumpmässighet” sättas ur spel och frekvensen anlagsbärare ändras.

Vi har idag ingen kunskap om WFFS är kopplat till någon annan egenskap vi selekterar för, men misstanken finns eftersom en sådan dödlig mutation annars brukar försvinna av sig själv.”

Välja fritestade avkommor till bärare

SWB konstaterar vidare att det finns en rad faktorer att ta hänsyn till när en avelsstrategi tas fram för  för att kontrollera eller minska en genetisk defekt. De konstaterar slutligen att ”för att kunna minska anlagsbärarfrekvensen med bibehållet avelsframsteg är det viktigt att framförallt välja fritestade avkommor till bärare för fortsatt avel både när det gäller ston och hingstar.”

Läs mer hos SWB