A-banbyggaren: ”Hästar lär sig genom att lyckas”

Banbyggeri tio dagar i rad med stora delar av den svenska hoppeliten på plats under midsommarveckan är över för länge sedan, men Fredrik Malm pustar fortfarande ut. Gothenburg Summer Tour var sista chansen att knipa finalplatser till både Swedish 7-Star Spring Tour och Torstensons ungdoms-GP under Falsterbo Horse Show. Mycket stod på spel.

Fjärås Hoppryttare briljerade med ett väloljat tävlingsmaskineri på Åby arena, men Fredrik Malm är självkritisk. Det första kvalet i 7-Star, en 1,35, blev mycket svårare än han vad han hade tänkt sig.

– Jag valde att göra en oxer med mycket ifyllnad före en av kombinationerna, som gjorde att hästarna hoppade runt och landade ganska nära. Egentligen var det en helt normal distans, men tack vare hindermaterialet blev det långt och kombinationen blev svår. Där blev det mycket fel, och även på hinder tätt efter. Hade det väl börjat strula var det svårt att hinna rätta till det.

– Jag hade inte tänkt att det skulle bli fullt så svårt. Det är aldrig min mening att sätta dit ryttarna på ett och samma ställe, men här blev det så. Det var en miss från min sida, en felberäkning. Däremot såg det inte ut som att någon av hästarna tog illa vid sig – det är det värsta som kan hända.

Vad är din vision när du bygger?
– Hästarnas upplevelse är utan tvekan det allra viktigaste. Med det menar jag inte att allt måste vara enkelt. Svåra saker måste ge en positiv upplevelse. Ett svårt hindermaterial måste stå väl placerat så att hästarna kan se det väl och möta det med bra galopp. Även om hästen går ut med ett nedslag ska den ha en positiv upplevelse.

– Ett hinder ska helst bara innehålla en fråga – det är också väldigt viktigt. Är det en optisk fråga ska det inte vara något tekniskt på vägen dit. Upp till 1,30 brukar jag inte tänka på antalet felfria, att det ramlar någon bom här och där gör inget, det beror på hur långt hästen har kommit i sin utbildning. Däremot vill jag att felen ska vara utspridda och att det inte är något som skapar en katastrof för ekipaget. Hästar lär sig genom att lyckas. Det har ju kommit många framgångsrika hästar från Sverige och det vill vi ska fortsätta.

Hur vill du att ryttarna ska känna när de går banan?
– De får gärna uppfatta banan som enkel, men det är kul om det sedan trillar någon bom där de inte hade tänkt sig – på högre nivå. Man ska vilja gå in och hoppa banan och när man kommer ut ska det kännas bättre än man trodde att det skulle göra. Det ska inte vara andan i halsen. Upplevelsen är jätteviktig.

Hinder i all ära, men hur tänker du kring maxtiden?
– På högre nivå händer det oftare att jag kortar maxtiden. Det handlar till viss del om att svenskarna ska vara konkurrenskraftiga internationellt, där tempot är högt. Det är lätt att glida ut i en sväng eller i hörnen. Därför tajtar jag hellre till maxtiden så att det stressar någon till ett nedslag, än bygger svårare. Det är en övningssak för ryttarna och de blir snabbt snabbare.

Drömmer du om dina banor?
– Hela tiden. Speciellt när man börjar i uppförsbacke som med klassen på Åby. Då kan jag vakna på natten och tänka att ”så kunde jag naturligtvis ha byggt i stället”. Jag ritar om och ritar om tills jag känner att hästarna har fått avsluta tävlingshelgen på att bra sätt.

– Det är samma sak när jag skapar mina banor – hemma brukar de säga att jag är smått okontaktbar den sista veckan före tävling. Men det är också glädjen med att bygga.

Fredrik Malm om banbyggnad

1. Mellanavstånd

Jag håller mig oftast i mitten av tabellen. Lutningen på en bana eller en kombination med ett hinder efter räcker för att distansen ska bli lång eller kort. Från 1,40 gör jag mer med avstånden, men inte på lägre nivå.

2. Längdhinder

Jag gillar när det blir en variation och hästen får möjlighet att använda sin kropp på olika sätt. Men längdhinder ska användas med förstånd. Tar jag ut maxlängd är det aldrig maxhöjd; är det ett svårt material är det aldrig maxlängd.

3. Optiska svårigheter

Trenden går mot mer optiska utmaningar, man vill inte bygga högre eller mer tekniskt. Det kan vara enfärgade bommar, där hästarna inte får fäste på ett speciellt fält, eller vattenmatta med mycket luft till översta bommen, där man flyttar fokus från översta bommen.

Artikeln publicerades första gången i Ridsport nr 13/2019.