Alltför många hästar!

Av en händelse besökte jag igår en av alla hästsajter med annonser för hästar till salu. Jag själv har varit nöjd ridskoleryttare i 30 år med inställningen att ett ansvarsfullt ägande av en häst kräver mycket engagemang, kunskap, god ekonomi och tid, krav som kanske är svåra att leva upp till för de flesta. Men nu har jag alltså tagit del av en dags säljerbjudande (över 125 hästar var redan utbjudna vid middagstid!). Vilken tragisk läsning! Så många hästar vars värde och framtid verkar högst osäker! Så mycket svikna förhoppningar ! Och så många tafatta försök att lägga en dimridå över de stackars hästarnas egentliga förmågor.
Några exempel: Först har vi alla de annonser som snabbt går förbi mer handfast information men istället ger plats för entusiastiska utrop som mer kan likna texten i kontaktannonser.”Tycker om att bli pysslad med” ”ett snällt femårigt sto med ett fantastiskt milt temperament”, ”världens goding, ej bedömd men han är tjusig att titta på”, ”min ögonsten men är ej i kondition pga att jag varken har tid eller ork”.
Sedan har vi den bristfälliga beskrivningen av vad hästen verkligen kan. En 7-årig valack är bara riden i skogen ”men tar båda galopperna”. En 15-årig C-ponny ”som inte fått visa vad kan han ännu i hoppning” En 14-årig valack ”som kan skolorna men som mest är promenadriden de sista åren och kräver rutinerad ryttare eftersom han vill vända hem ibland”.
Och slutligen har vi bristen på relevant information om hästens hälsotillstånd, eller oklar sådan information .” Röntgad med fynd som inte har någon direkt betydelse”
Och sammanfattningsvis: till och med en orutinerad hästhandlare som jag läser mellan raderna, förfäras och drar några dystra slutsatser. Bland annat att många hästentusiaster under de senaste decennierna fått ett allt större utrymme för privat konsumtion. Och uppenbarligen läggs det då stora summor på oseriösa inköp och halvhjärtade satsningar på egna hästar, som sedan leder till att hästen efter några år som, i bästa fall, skogsmullehäst (vanligt förekommande i annonserna) bjuds ut igen med en oklar framtid.
Även jag hade naturligtvis någon gång en dröm om en egen häst. Men är man 40 år när man börjar rida har man förhoppningsvis en något mer nykter syn på vad vardagslivet kräver av en och vilka krav en häst självklart ska kunna ställa på sin ägare. Jag är glad över ridskolorna som innebär både att man skaffar sig hästerfarenheter genom att lära av andra men också att det där finns en insyn och en tillsyn som innebär att hästarnas behov tydliggörs varje dag. Jag skulle önska att ridsportens företrädare mycket bättre klargjorde det ansvar som följer med hästägande som bland annat innebär att varje häst har rätt till en utbildning och en hantering som gör att den om läge uppstår är fortsatt efterfrågad på marknaden – inte för att den är ”världens goding”- utan för andra mer beständiga kvaliteter.