Tyst om FFS fem år efter larmet

Våren 2018 exploderade nyheten om en sjukdom som gjorde att huden brast på de nyfödda fölen. Det blev närmast en klappjakt på individer som bar den dödliga genen Warmblood Fragile Foal Syndrome (WFFS), senare omdöpt till FFS då den visade sig förekomma även hos andra raser.

Exakt hur många föl som fötts i Sverige med sjukdomen är det ingen som vet.
− Jag känner till ett FFS-föl som föddes 2018, men jag gissar att det finns ett mörkertal, precis som med många andra genetiska sjukdomar och defekter där rapporteringen till avelsorganisationerna är väldigt sparsam, för att inte säga dålig.

Teoretiskt sett fyra föl per år

Det säger Sofia Mikko, SLU, som forskar på sjukdomen.
− Om jag räknar på frekvensen anlagsbärare så skulle det teoretiskt ha fötts ungefär fyra sådana föl det året. Men vi kan inte säga hur många av dessa foster som aborterats, fortsätter hon.

SWB var först av de europeiska stamböckerna att agera och kräva tester av alla SWB-hingstar. På Lövsta agerade man ännu snabbare, berättar Florian Darcourt, hingstansvarig.
− Jag läste om det en söndag i holländska medier, ringde en kollega, och vi kom överens om att det bästa var att testa alla hingstar direkt. På onsdagen i veckan därpå var prover från alla Lövstas hingstar på väg till labbet för testning.

Lövsta hade tur. Inte en enda av hingstarna bar på anlaget.
− Det är ingen nedskriven policy att bara ha hingstar som testat negativt, men så är det i alla fall. Vi testar alla hingstar före inköp, och köper dem bara om de inte bär på anlaget, säger Florian Darcourt.

Stoägare som kommer till seminstationen kan beställa semin från vilken hingst som helst, och väljer de att betäcka med en anlagsbärare måste stoägaren visa dokument på att stoet testat negativt.

Uppgifterna står med överallt

Samma förfarande används på Gränsbo stuteri, som i fjol hade en hingst med FFS-anlag på stationen. Ingemar Runesson på Gränsbo upplevde inget vikande intresse för den hingsten jämfört med de andra.
− Vi plockar inte bort en fin individ om den bär på anlaget, men uppgifterna om hingsten står överallt, och stoägarna frågar. Och bara ston som inte bär på anlaget får betäckas med en sådan hingst, säger Ingemar Runesson.

Att betäcka ett sto som bär på FFS-anlaget med en hingst som också gör det är inte tillåtet enligt Jordbruksverkets föreskrifter för avel.

Därför har stoägare möjlighet att skicka in tester till SLU, men hur många ston som testats kan SWB inte svara på, och inte heller hur många som testat positivt.
− SWB har inte någon heltäckande uppgift om antalet testade ston, då inte alla testar och de som testar inte är skyldiga att rapportera in resultatet till oss, säger Christina Olsson, ordförande i SWB:s avelsvärderingsnämnd.
− Inte heller Hgen labb, som SWB samarbetar med, har någon säkerställd uppfattning då man kan testa sina ston även på andra laboratorium.

Även föl kan testas

Även föl kan testas, men inte heller där finns någon statistik. Christina Olssons uppfattning är att antalet tester minskat med tiden.
− Det är ju också till viss del naturligt, eftersom man vet att avkomman inte är drabbad om den har två föräldrar som båda är testade fria. Finns det däremot en risk att man fått eller får en avkomma som har anlaget, eller har ett sto som är bärare, är man givetvis mer intresserad av att testa.

Christina Olsson har själv haft ett sto som var anlagsbärare.
− Det var ett importerat sto, och hon lever inte längre. Det var ett mycket bra sto men jag kunde självfallet inte betäcka med FFS-positiva hingstar.
− När sjukdomen upptäcktes var det förfärligt, och jag tror att många upplevde att det var jobbigt att berätta om man hade hästar som bar på anlaget. Men det finns samtidigt ett stort egenintresse hos uppfödarna att lära sig hantera detta, för ingen vill riskera att få ett FFS-föl. I dag pratas det inte lika mycket om sjukdomen, vare sig i Sverige eller utomlands, säger Christina Olsson.

En del håller tyst om sjukdomen

Det är långtifrån färdigforskat om FFS, och Sofia Mikko på SLU hoppas att uppfödare ska vilja bidra med information, kring detta likväl som kring andra avvikelser.
− Just rapporteringen av sjukdomar och defekter är sådant som jag flera gånger försökt lyfta som en viktig sak. Tyvärr är det nog mest okunskap som gör att information inte kommer in, men en del tänker nog också att de inte vill hänga ut någon, eller sprida rykten, och håller därför tyst i stället.
− Men utan rapportering till berörda avelsorganisationer kan ingen få någon samlad bild och det går inte heller att göra något åt saken ifall det visar sig vara en ärftlig åkomma, säger Sofia Mikko.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 6/2023.