Demonisera inte hästföräldrar – de är ridsportens ryggrad

Att sprida en åsikt har aldrig varit enklare. Det räcker med några knapptryckningar, så når den långt utanför den egna umgängeskretsen. Sociala medier har gett oss alla en megafon, men det betyder inte att man alltid och i alla lägen måste använda den. Jag brukar hålla mig till en enkel tanke – skaffa dig insikt innan du basunera ut din åsikt. Det kan låta självklart, men allt för ofta verkar det fungera tvärtom.

Med jämna mellanrum målas en bild upp av den “typiska” hästföräldern som en högljudd, gränslös och osympatisk person som utan tvekan pressar sina barn för att kunna förverkliga sig själv. Det blev återigen en uttalad sanning under ”13 års debatten”

Det jag ser är föräldrar som kör mil efter mil till träningen och fryser röven av sig i ett kallt ridhus.

Jag har levt hela mitt liv i ridsporten. Rört mig på alla alla nivåer från lägsta gräsrotsnivå till yttersta världselit. Jag kan med fog hävda att jag har en stor erfarenhet i ridsportens alla delar. Självklart ser jag massa olika människor som har olika personligheter, olika kunskaper och olika värderingar. Och sanningen är att alla människor jag träffar i ridsporten skulle jag inte bjuda hem på middag en fredagskväll. Men det är inte unikt specifikt för ”ridsportmänniskor”. Ridsportens föräldrar är inte en avvikande grupp, de är ett tvärsnitt av samhället. De rymmer samma variation av personligheter, värderingar och brister som alla andra i samhället.

Men det som möjligen utmärker en hästförälder är graden av engagemang. För engagemang krävs!

Det jag ser är föräldrar som avstår sin zumbaträning eller torsdagens AW och istället packar bil och transport en mörk novemberkväll, kör mil efter mil till träningen och fryser röven av sig i ett kallt ridhus. Jag ser de som sitter i sekretariatet, dirigerar parkering, kokar kaffe och brer mackor i kafeterian på helgens tävling. Jag ser dom som väljer bort sin egen bekvämlighet och självförverkligande. Inte för sin egen vinning, utan för sina barns skull.

I en tid där vi ofta pratar om stillasittande, skärmtid och brist på meningsfulla fritidsaktiviteter, finns det något motsägelsefullt i att just dessa föräldrar kritiseras så hårt. För vad är alternativet? Att inte engagera sig? Att inte stötta? Swisha ett par hundra till sushi så ungen är nöjd, så att du med ”gott samvete” kan glida in på eftermiddagens AW istället.

Ridsporten är krävande. Den kostar tid, energi, engagemang och pengar. Men den ger så mycket tillbaka. Den lär dig ansvar, disciplin, empati och en djup respekt för ett annat levande väsen. Ni som familj får ett gemensamt projekt som skapar band. Detta är värden som inte går att mäta i resultatlistor, men som formar människor på riktigt. Kanske är det just därför så många föräldrar väljer att stå där ute i kylan tillsammans med sina barn.

Det betyder inte att allt är perfekt. Ingen verksamhet är fri från problem, och det finns alltid anledning att vara uppmärksam när engagemang tippar över i press eller osunda krav. Men att reducera denna grupp till den negativa stereotyp som ofta görs är inte bara i sak fel, de är rent utav korkat. (Ett litet sidospår. Att sen några i nästa steg vill använda denna stereotyp som grund för ett regelverk är om möjligt ännu dummare.)

I min värld är den absoluta majoriteten av ridsportföräldrar inte skurkar. De är människor som gör sitt bästa. Inte alltid rätt, men sitt bästa. Och inte allt för sällan, i mina ögon, är de riktiga vardagshjältar i det tysta.