Orättvisa regler grumlade ponny-SM

Helgens ponny-SM i Vetlanda skulle kunnat vara en drömtävling. Vädret var stålande, trevliga funktionärer, fin bana och allt på nära håll. Dessutom vann vår egen 11-åring SM-guld i inverkansridning. Ändå åkte vi, liksom många andra, hem med en känsla av att måtte det vara sista gången som man utsätter oss, barnen och ponnyerna för ett nytt experiment. Det är svårt att fokusera i en tävling där man inte förstår reglerna.

Jag är inte emot inverkansridning. Men jag säger som de flesta, att detta måste in tidigare i ryttarens karriär än på SM. Jag är inte heller emot att ha inverkansridning som en klass i klassen på SM och kora en svensk mästare i inverkansridning tillsammans med övriga Sverigemästare. Det är roligt och hedrande att vinna den titeln, och det är ett sätt att upphöja inverkansridningen att kora mästaren på SM.

Kategori C och D hade i år, eftersom kvalgränsen sänkts, närmare sjuttio deltagare vardera. Med lärdom från tidigare år så hade man i år valt att rangordna ekipagen så att alla felfria på hinder, oberoende av stilpoängen, placerades före dem med hinderfel i den första omgången. Så långt allt rätt. Men kombinationen av platssiffermetoden som gradering och de många ekipagen, fick till följd att en ritt med fyra fel i den inledande Msv-B-klassen med bedömning stil, kunde sätta ett ekipage på platssiffran 35 inför nästa omgång, vilket i princip medförde att ekipaget inte längre hade något med toppen att göra. Även om detta ekipage därefter red felfritt i den betydligt svårare Msv-A omgången på lördagen så adderades platssiffrorna och detta ekipage kunde få med sig tio fel mer till finalen än ett ekipage med en topplacering i stilritten och 16 fel i Msv-A.

Att ge felpoäng till våra bästa ryttare, som alla rider med god inverkan, och ge t.ex den C-ponnyryttare som ridit felfritt på hinder med 27,3 stilpoäng platssiffran 12 vilket innebar sex fel att ta med sig till SM-finalen, är inte rimligt. Om stilen nödvändigtvis skall ge felpoäng i SM, så bestäm i så fall en gräns där man anser att inverkan är tillräckligt god, t.ex 25 eller 26, och låt alla över den nivån förbli felfria.

Att ha en MsvA med omhoppning dagen innan SM-finalen blev inte heller någon succé. De tre D-ponnyryttare som ledde lördagens omhoppningsklass, valde, efter att ha konstaterat att en delad förstaplats skulle ge dem alla den bästa platssiffran 1, att rida över startlinjen och sträcka upp handen. Detta är tråkigt för publiken och inte alls bra om man vill locka sponsorer. Vi har också varit många som diskuterat och undrat varför helgens högsta inverkanspoäng utdelades till ritter som inte var felfria på hinder. Har ryttaren verkligen inverkat så perfekt och bättre än alla andra om hästen rev? Någon drog paralleller till fotbollen och undrade om man kanske kunde ranka den målvakt högst som visserligen inte tog straffarna, men som likväl hade snyggast stil när han försökte.

Att det ändå blev värdiga vinnare i finalen berodde främst på att den avslutande Msv-A:n var så svår att inte ett enda ekipage varken i kategori C eller D var felfritt och att den som inte ridit Msv-A bra på lördagen, ofta inte ens kom i mål på söndagen. Detta gjorde dock inte orättvisan mindre för dem som drabbades. En av våra lagryttare som tog SM-guld på Strömsholm i år, fick inte fullfölja sitt sista SM på sin D-ponny, trots att hon med två nedslag i lördagens Msv-A var en av de bästa, men med en alltför dålig platssiffra efter stilrundan. Detta samtidigt som ett D-ponnyekipage med hela 24 fel i lördagens Msv-A gått till final.

Om kvalreglerna i Msv-B finns en del att säga. Man kunde konstatera att många ekipage i kategori C och D kraschade, ramlade av, vägrade ut sig eller blev uteslutna på grund av för många fel. Av D-ponniernas 42 uteslutna eller avbrutna ritter av 68 startande, och endast häften i mål av de tjugo finalekipagen. Bland C-ponnierna 40 utgångna av 69. Visserligen är det upp till ryttare, föräldrar och tränare att välja att avstå start. Men är det rimligt att lägga omdömet att avstå start på t.ex ett barn och förälder som dras med av succén när de ridit felfritt i Msv-B och kanske nästan leder Sverigemästerskapet?

För de flesta blev frestelsen att ändå göra ett försök på en höjd och med en svårighetsgrad uppenbart över ekipagets förmåga, för stor. Man undrar hur många ponnyer och ryttare med tilltufsat självförtroende detta gav, och om det var värt det. Om SM-kvalen skall ridas i Msv-B så måste man kanske fundera på var man skall lägga svårighetsgraden i mästerskapet. Man kan konstatera att det antal ekipage som kom i mål i D-ponnyfinalen, tio stycken, är ungefär samma antal som de senaste åren kvalat till SM på MsvA-höjd.

Jag förstår ambitionen att hitta alternativ till omhoppningsfinalerna på tid och uppmuntra god ridning, särskilt i kategori B där vissa ponnyer skenar runt felfria trots slarvig ridning, medan andra, trots bra ridning, aldrig har en chans i omhoppningsfinaler på tid. Men alternativen har tyvärr inte blivit varken bättre eller rättvisare. Min slutsats är att tävlingar med inverkansridning, t.ex Mountain horse ponny cup, fyller en viktig funktion, nämligen att betona vikten av god inverkansridning hos föräldrar, ryttare och tränare. En medvetenhet som förhoppningsvis leder till att man redan från början ifrågasätter skenrundorna i jakt på rosetter och erbjuder alternativ till barnen genom andra priser som går att vinna. Troligen har det också fyllt en funktion att under några år ha resultatpåverkande inverkan av stilen på SM. På detta sätt har man tvingat alla att tänka stil och inverkan. Men när det gäller SM överväger baksidorna genom de orättvisor som blivit följden av bedömningsexperimenten.

Jag anser att man i kategori C och D bör återgå till kvalregler i SM där ekipagen skall ha visat att de kan rida på samma höjd som i mästerskapet, kanske dock inte nödvändigtvis felfritt. Man bör också i kategori B bygga banorna, åtminstone i omgång två och finalen, så tekniskt svåra som möjligt, så att så få ekipage som möjligt skiljs åt genom omhoppningsracen. Samt bör man i alla kategorier återinföra två kvalomgångar och en avslutande final med omhoppning på tid om medaljerna. Behåll stilhoppningen som en klass i klassen och låt gärna stilen, i stället för tiden eller lotten, avgöra startordningen i finalen mellan likaplacerade. Det är en tillräckligt stor, och ibland helt avgörande, fördel att få starta sist i en omhoppningsfinal på tid. Men låt oss slippa de senaste årens decimalfel efter stilomgången och ge oss tillbaka Svenska Mästerskap där alla förstår reglerna.

Anna Hammarström