Hur kunde detta beslut fattas i ett medlemsstyrt förbund?

Svenska Ridsportförbundets beslut att entlediga hela hoppkommittén väcker frågor som går långt bortom ett enskilt regelbeslut. Den avgörande frågan är hur ett medlemsstyrt förbund kunnat fatta ett så långtgående beslut utan tydligt redovisade beslutsunderlag, analyser och öppen dialog.

Jag skriver detta som mångårigt engagerad i föreningslivet, både inom fotboll och gymnastik, som hästägare och förälder till tävlande barn inom ridsporten, och med yrkeserfarenhet som organisationskonsult. I alla dessa sammanhang har vissa principer varit självklara: beslut ska vara spårbara, förankrade och möjliga att förstå – även för dem som inte delar slutsatserna. Det är grunden för föreningsdemokrati.

Mot den bakgrunden är hanteringen av hoppkommittén djupt oroande. Grenkommittéer tillsätts inte som symboler, utan för att bidra med idrottsspecifik kompetens, erfarenhet från verksamheten och professionellt beslutsstöd. När en hel kommitté av ideellt engagerade och sakkunniga personer avsätts utan redovisade analyser eller konsekvensbedömningar, försvagas både beslutsfattandet och förtroendet för organisationen.

Särskilt allvarligt är detta eftersom frågan rör barns tävlande och hästars välfärd. Det är områden som kräver långsiktighet, kunskap och eftertanke. Att införa nya regler utan dokumenterad analys av hur barns utveckling, motivation och trygghet påverkas – och utan genomlysning av konsekvenser för hästvälfärden – är inte ansvarsfullt ledarskap. Goda intentioner räcker inte i frågor av denna dignitet.

När kritik därefter bemöts med påståenden om bristande samarbetsklimat, och när ideella krafter misstänkliggörs i stället för att bemötas i sak, uppstår en ännu större skada. Ett medlemsförbund som inte tål granskning eller intern kritik riskerar att förlora sin legitimitet.

Ridsporten står redan inför stora utmaningar: minskande medlemsantal, pressad ekonomi, ökade krav på hästvälfärd och föreningar som kämpar för sin överlevnad. I ett sådant läge borde ledarskapet fokusera på att samla sporten, bygga tillit och ta tillvara den samlade kompetensen i rörelsen. I stället har detta beslut bidragit till splittring och misstro.

Detta handlar därför inte bara om hoppkommittén. Det handlar om vilken beslutsordning vi accepterar inom svensk ridsport och vilket ledarskap som ska bära sporten framåt. Ett förbund som vill värna barn och hästar kan inte samtidigt montera ned föreningsdemokratin och behandla ideellt engagemang som ett problem.

Ridsporten är byggd av ett vi – från ridskola till elit. För att långsiktigt kunna värna både barnens och hästarnas bästa krävs öppenhet, transparens och respekt för den demokratiska ordning som svensk idrott vilar på. Utan det riskerar vi att förlora något långt mer värdefullt än en kommitté: förtroendet för hela rörelsen.

Helena Duvemo, Hästmamma, organisationskonsult och över 30 års erfarenhet av olika styrelser och ideella organisationer och föreningar