Niklas Jonsson: ”Kommer sportens vilja att respekteras?”

Kalla mig gärna skeptiker eller pessimist, men jag kan inte skaka av mig känslan av den misstro jag känner kring varför förbundsstyrelsen till slut valde att dra tillbaka sitt beslut. Det är svårt att se detta som ett uttryck för lyhördhet eller omprövning. Snarare är känslan att det var rädslan för en extrastämma som blev den avgörande faktorn.
-Men varför gnälla nu? -Nu fick ni ju som ni ville!
Jo, förvisso. Men jobbet ska nu påbörjas och i det finns stora frågetecken. 

Sporten försäkrades om beslutanderätt

För att förstå sin samtid är det nödvändigt att känna sin historia. År 1993 fattades beslutet att sammansmälta fyra olika förbund SRC, SLRC, RF och SPF, till ett gemensamt förbund. Dessa organisationer enades under samma tak och inledde sin verksamhet under namnet SvRF. Bildandet av det ”nya” förbundet föregicks av utredningar och diskussioner under ca trettio års tid.

Inom sporten fanns en stor tveksamhet mot sammanslagningen. Oron handlade om risken att drunkna i en stor organisation, att förlora kontrollen över sitt eget öde och framtid. Först när sporten försäkrades om att få behålla beslutanderätten i frågor som direkt påverkade den egna verksamheten accepterades sammanslagningen. En rest av denna uppgörelse var grenkommittéernas och tävlingssektionens mandat i frågor som får sportsliga konsekvenser.

Risk att vissa frågor marginaliseras

SvRF är i dag en stor organisation på gott och ont. Fördelen med en bred medlemsbas är den ökade möjligheter till inflytande i externa frågor. Nackdelen är den tröghet som redan vid sammanslagningen befarades, samt risken att vissa områden och frågor marginaliseras och försvinner i massan.

Skulle det vara moraliskt riktigt att riva hela Västerås mot invånarnas vilja, med argumentet att resten av Sveriges befolkning inte motsätter sig det?

Tävlingssektionen är sportens kanske viktigaste organ inom förbundet. Man kan lite slarvigt kallade det för ”det gamla sportförbundet” i det stora. Det som nu har hänt är att SvRF, av för sporten oklar anledning, fråntagit tävlingssektionen dess beslutandemandat och i stället flyttat detta till förbundsstyrelsen. Det mandat som 1993 var en grundförutsättning för att sporten över huvud taget skulle ingå i sammanslagningen.

Konsekvensen är att sporten inte längre har möjlighet att styra sin egen verksamhet och framtida inriktning. I stället är dessa beslut i händerna på 140 000 medlemmars samlade vilja, varav en överväldigande majoritet saknar direkt koppling till sportdelen av ridsporten.

Detta har blivit tydligt under de senaste veckorna och måste betraktas som djupt problematiskt. Förbundsstyrelsen hänvisar till att de har medlemmarnas förtroende. Det kan potentiellt stämma, men frågan är: finns detta förtroende hos den gren inom organisationen som faktiskt berörs av besluten?

Även om sportdelen numerärt utgör en minoritet inom SvRF, innebär det då att förbundsstyrelsen kan luta sig tillbaka i beslut som rör sporten, med hänvisning till majoritet och formell demokrati? Rent juridiskt är det kanske möjligt. Men är det moraliskt försvarbart? Skulle det vara moraliskt riktigt att riva hela Västerås mot invånarnas vilja, med argumentet att resten av Sveriges befolkning inte motsätter sig det?

Får rörelsens samlade kompetens forma besluten?

Nu vill förbundsstyrelsen starta arbetet med barn och ungas tävlande i fokus. Då handlar det, från sportens sida, i grunden om huruvida förtroendet fortfarande finns. Har vi verkligen rätt företrädare i tävlingssektionen som jobbar för sporten eller är dom förbundsstyrelsens tysta knektar?
Finns det något som tyder på att arbetet kommer ske på lika villkor med högt i tak där sportens vilja kommer respekteras?
Där rörelsens samlade kompetens såsom tränare, ideella, ungdomar, barn, föreningar faktiskt kommer att få forma besluten?
Eller är det snarare så att beslut i praktiken redan är fattat av förbundsstyrelsen, och dialogen blir mest en formalitet och en uppvisning av teatralisk demokrati. I slutändan är det ju ändå förbundsstyrelsen som godkänner förslagen eller inte. 

Som sagt, kalla mig gärna cynisk och skeptisk men i min värld är det en högst rimlig reaktion på ett ledarskap som i allra högsta grad visat att den inte förtjänar mitt och eller sportens förtroende.

Förtydligande från SvRF: ”Tävlingssektionen har beslutanderätt över hela Tävlingsreglementet. Det är inte förändrat i arbetsordningen.