”Svensk ridsport riskerar att styras bort från verkligheten”

Svensk ridsport befinner sig i ett vägskäl.

Beslut som tas i dag riskerar att på sikt skada både sporten, ryttarna och hästarna. Ett tydligt exempel är diskussionen om åldersgränser för barn på elitnivå. Men den större frågan är egentligen: vad menar vi ens med elit när det gäller barn och unga?

Ska vi verkligen försöka pressa in alla i samma mall och kalla det rättvist?

Alla barn utvecklas olika. Fysiskt, mentalt, sportsligt – och med helt olika förutsättningar. Vissa har tillgång till bra tränare, hästar och miljöer tidigt, andra inte. Ska vi verkligen försöka pressa in alla i samma mall och kalla det rättvist? Måste det bli en principiell konflikt i stället för en individuell bedömning?

Svensk ridsport ligger efter

Tittar vi utanför Sveriges gränser blir skillnaderna tydliga. Jag bor och lever i Belgien och ser dagligen hur sporten fungerar här. Reglerna är färre, enklare och mer anpassade efter verkligheten. Proffs och amatörer tävlar på de nivåer där ekipaget hör hemma – inte där ryttarens ålder, titel eller etikett råkar placera dem.
Fokus ligger på utveckling, prestation och hästvälfärd, inte på administrativa gränsdragningar. Det skapar både bättre ryttare och mer hållbara hästar.

Vem styr egentligen svensk ridsport?

En obekväm men nödvändig fråga är: vilka är det som fattar besluten inom Svenska Ridsportförbundet?

Har de faktisk erfarenhet av sporten – från amatörnivå till elit – eller är de i första hand utbildade ledare med begränsad praktisk insyn?

Ledarskapsutbildningar i all ära, men ridsport är en komplex verksamhet. 

Det räcker inte att ha läst sig till hur styrning ska fungera. Saknas erfarenhet måste den skapas: genom att lyssna, observera, och ta in kunskap från dem som faktiskt lever sporten varje dag.

Hur långt kommer man på teori om man inte förstår verkligheten?

I dag förs många debatter på lösa grunder. Bilder och videoklipp sprids, ofta tagna ur helt fel perspektiv, utan sammanhang eller förståelse för situationen. Det leder i sin tur till felaktiga slutsatser och beslut som påverkar hela sporten.

Men åsikter kan inte väga tyngre än erfarenhet när riktningen för en hel sport ska avgöras.

Ett återkommande problem är att de som hörs mest inte alltid är de som vet mest.

”Lisa, 45 år, med sin häst på lösdrift” gör sin röst hörd i kommentarsfält och debattartiklar – ofta med starka åsikter men utan djupare kunskap om varför saker görs på ett visst sätt, eller vad konsekvenserna blir.

Självklart ska alla få ha en åsikt. Men åsikter kan inte väga tyngre än erfarenhet när riktningen för en hel sport ska avgöras.

Det måste få vara tvärtom mot hur det ofta är i dag. Låt de mest kunniga – tränare, ryttare, hästmänniskor på hög nivå – sätta ramarna och utbilda därefter. Inte att beslut tas uppifrån baserat på rädsla, missförstånd eller sociala medier, som sedan påtvingas verksamheten.

Om utvecklingen fortsätter som nu finns risken att sporten körs på grund.

Förbundet måste ta ett tydligare ansvar och förankra sina beslut i verkligheten. Annars riskerar svensk ridsport att tappa både kvalitet, trovärdighet och framtid.

Innan det är för sent.

Om utvecklingen fortsätter som nu finns risken att sporten körs på grund. Då står vi till slut där med färre ryttare, färre tävlingar och mindre kompetens – och frågar oss hur det kunde gå så fel.

Det är dags att tänka ett varv till.

Att våga ta ställning för dem med mest kunskap i verksamheten – inte dem med näsan djupt i regelboken.

För svensk ridsports skull.