World cup finalen i Las Vegas.

Uppfödareflickan.
Jag har aldrig haft hästintresserade föräldrar. Fick veta – spara, sen kan du köpa en häst. Det gjorde jag. Sen hette det. Oj har du sparat så mycket att du kan köpa en häst, ehhhh jaså men det var ju bra, då kan du arbeta ihop pengar till mat och stallhyra också.
Det gjorde jag vilket ledde till att tiden blev knapp tillsammans med min häst.
Det fanns inte att jag skulle ge upp.
Mina föräldrar arbetade hårt och mycket så det blev inte tid att köra till träningar. Åren gick.
Jag arbetade också hårt. Växlade mellan fyra olika arbeten och köpte mig så småningom en härlig unghäst. Då ville jag rida dressyr, men det var min hoppstammade häst inte särskild intresserad av, så vi tävlade hoppning, som han ville, när jag själv fick körkort.
Min häst skadade sig ungefär samtidigt som jag själv fick en rejäl ryggskada och jag insåg att jag fick sadla om och avla istället, då kunde jag ändå hänga med på tävlingar. Jag verkligen Luslästa alla hingstkalendrar.
Jag letade länge efter just mitt avelsto och Ami kom in i min vardag.
Det visades sig vara ett lyckokast för hennes avkommer kunde hoppa oavsett pappa. Ami fick elit utmärkelse redan efter 6 föl.
Någon försäljare har jag aldrig varit, så nej det blev ingen vinst i pengar, men i känslor av att få följa hennes framgångsrika föl upp i klasserna, (och när ryttare ringer och delger både bra och dåliga insatser) Hade det varit för dem hade jag varit miljonär.
Första gången min sambo och min pappa följde med på tävling var när min Magic Love vann breeders i Falsterbo. Då hade jag hunnit fylla 30 år och sällskapat med min sambo sedan vi var 18. De tyckte -jamen det här var ju trevligt med tävlingar. Eller hur?

En annan av amis avkommer var elitstoet magic feeling. Hon var Sveriges bästa hoppsto som 3 åring, och även hon fick elit på sina första 6 avkommor.
Hon visade åter att stolinjen är fantastisk när det gäller att producera hopphästar. Föl championatssegrare, treårstest segrare, ett mångtalig diplom hästar, riks segrare, breeders segrare, unghäst VM, godkänd hingst, svårklass segrare, Grand prix segrare, kvalad häst i OS osv.
Jag har fortfarande bara mig själv att hoppas på då det gäller att få min hästvardag att gå ihop, då min sambo inte delar mitt intresse. Och jag är än idag ingen försäljare, borde ha lärt mig kan man tycka. Men ack inte jag inte.

Jag har kämpat för att kunna behålla mina hästar. När de ville steloperera min rygg tänkte jag näää jag har inte råd eller tid att vara sjuk. Några värktabletter fungerar.
När jag blev sparkad illa av en unghäst och fick tre frakturer i nacken, 4 diskbråck, avslagen käke, blödning i huvudet, axel urled skadad knä osv, jaja krage på, fixera blicken framåt och upp på fötter, det var för tre år sedan. Fler värktabletter.

Nu har jag familj och hästintresserade döttrar, en som kvalat sin ponny som jag köpte som föl till dressyr SM, jag försöker att kunna hjälpa och stötta. Samtidigt som jag lever med att skrapa ihop pengar till Hö, stallhyra hovslagare osv. Flickorna tar den tunga biten med hästarna och jag gör vad jag kan.

Magic feelings äldsta avkomma Spirit magic har lyckats komma med till finalen i world cup Las Vegas i hoppning.
Min uppfödning som jag arbetat så hårt för att kunna skapa.
Jag med min kunskap vet att det är så liten chans för en topp placering där, men han ÄR med.
Det är inte jag.
Någon föreslog. Ta lite av de sparade pengarna och åk. Vilka sparade:)?? En annan sa-fråga ryttaren. Jo han söker också sponsor för att kunna åka till Las Vegas. Det är inte så lätt att vara ryttare heller.
Skulle jag sen haft pengar så hade det första varit att ge mina döttrar möjlighet att få några extra träningar. Något till min Cross intresserade son. Hade jag haft fler pengar så hade jag kanske skaffat en nyare transport. Min är snart 30 år. Undrar om man kan få den klassad som veteran?
Där är reparationer på huset som skulle ha gjorts osv. I min värld är jag längst ner på stegen.

När jag gick och mockade i morse, grät jag så högt och så mycket att jag till sist var rädd för att grannen skulle komma. Jag lät för ett obevakad ögonblick mina egna känslor, för just mina egna önskningar komma upp till ytan, så starka att det var svårt att stänga locket igen. Om att jag skulle vilja vara med i Las Vegas.

Men jag återfick förnuftet, torkade tårarna och blickade ut över hagen på hästarna som gick där i vårsolen och letade efter de första späda grässtråna och tänkte : ja ja vad är en bal på slottet?

Jag har en önskning och tänkte kanske att någon skulle ha lust att starta en uppfödare Fond/stiftelse där sådana som är i samma sits som jag, skulle kunna söka bidrag ifrån, som kan sätta lite guldkant på just deras tillvaro.
Att någon i framtiden skall få en chans att åka på en stor tävling och se deras avkomma.

Med vänliga hälsningar sisse.