William Nilson Fryer: ”Håller svensk ridsport på att implodera?”

Det bästa man kan koppla av med så här på vintern är en riktigt bra, spännande serie – speciellt i mitt fall, som fortfarande är lite ”off-ride” på grund av en ofrivillig infektion i mina ryggkotor som jag fick efter ett besök hos en vårdgivare.

Alla har vi säkert gillat en serie riktigt mycket, men i de flesta serier som håller på lite för länge kan de ibland börja handla lite för mycket om serien i sig själv. Att själva ingressen imploderar och till slut slår knut på sig själv – att istället för att man får följa de tuffa polisernas sätt att lösa fall så handlar det till slut om att polisens barn blir tagna av brottslingen som polisen jagar, typ.

Så är det lite nu med ridsporten.

I många år skrevs det om och uppmärksammades ridsporten i sitt utövande. Några skandaler här och där, men sporten ägde mediautrymmet. Alla gnällde då på att ridsporten inte fick tillräckligt mycket media. Men nu har media börjat skriva om hur ridsporten fungerar (eller inte fungerar), istället för hur ridsporten agerar.

Kunde vi verkligen hantera all insyn? Det känns inte riktigt så.

Vi äger inte längre ordet om vår sport. Ridsporten håller fullständigt på att implodera – som en dålig fars eller en för långt producerad serie, där man försöker krama ur det sista ur publiken.

Förra veckan fick jag den äran att betala ett halvt dussin tusenlappar för att gå första steget i B-tränarkursen. Två dagar. Större delen av kursen var information om hur vi tränare ska representera förbundet. Hur viktigt det är att vi beter oss rätt och att vår roll är viktig. Det var flera personer representerade från förbundet som skulle berätta för oss helt novisa yrkesutövare hur vi skulle tänka kring den saken – och hur regler i förbundet fungerar.

Här vill jag vara tydlig: jag menar att vi som tränare redan ska ha den kompetensen och det sunda förnuftet. Det är en självklar del av yrkesrollen.

Att vi då, på egen bekostnad, ska lägga dyrbar kurstid på att få detta serverat som moralundervisning från vårt eget förbund känns orimligt. Behöver ishockeytränare betala sitt förbund för att få information om hur de ska uppföra sig inom sin egen sport? Eller för att förstå grundläggande värderingar och regelverk? Och det bör tilläggas att jag framförde detta live på kursen – och det var flertalet som kände detsamma.

Det hela kändes lite… ja, du kan säkert föreställa dig själv hur det kändes, med den debatt som råder kring ridsporten i stort och förbundet i synnerhet. Hur kan vi ha kanat så illa i diket att vi tränare ska behöva ägna vår egen, betalda kurstid åt att lyssna på moralpropaganda från vårt eget förbund?

Tar mig friheten att citera kollegan Carl Hedin som också deltog i kursen:

”Men var kommer hästen in i allt det här?”

Den bästa meningen jag har hört i år.

Även om vi inte kommit så långt på året borde vi ha kommit längre i vår sport.

Tack, Carl.

Viva la hästen.

William Nilson Fryer
Hästtränare