Beridarbloggen: ”Är du den bästa elev du kan vara?”

Mitt brutna nyckelben tar tyvärr otroligt lång tid på sig att läka, så själv rider jag inte än. Men en del ”markarbete” i form av träningar här uppe i Stockholm har det blivit. Mina duktiga elever  inspirerar mig verkligen, så jag tänkte dela med mig av några funderingar kring just träning och elevens eget ansvar för sin utveckling.

Det diskuteras ju flitigt, inte minst på sociala medier, hur ”den rätta tränaren” ska vara. Vilken utbildning har din tränare, vilket engagemang har din tränare, hur högt har din tränare tävlat och hur mycket tar den betalt för hur långa pass?

Bland det värsta jag själv vet i tränarväg är de som kommer sent varje gång, som inte kan hålla tassarna borta från mobiltelefonen eller som inte klarar att avsluta konversationen med den ”tjatiga personen på läktaren”. Men det var inte det jag ville ta upp här, utan;
Hur ska egentligen ”den rätta eleven” vara?
Som jag ser det är tränar-elevrelationen i allra högsta grad en flervägskommunikation och ett samarbete. Inklusive hästen, såklart!

Jag har förmånen att ha fantastiska engagerade och motiverade elever som rider för mig, så jag vill understryka att det här inlägget inte är riktat mot någon och inte heller ”gnäll” från min sida. Tränarrollen är världens bästa jobb, näst efter att själv sitta på hästryggen 🙂 Men, det är en fundering man kan ta sig som ryttare. Är jag den bästa eleven jag kan vara? Skapar jag själv bästa möjliga förutsättningar för att jag och mina tränare ska kunna hjälpas åt att utveckla mig och min häst?

Som tränare vill jag inte ha elever som tyst gör bara exakt det jag säger. Känns det fel, så vill jag veta det, så jag kan förklara bättre, demonstrera bättre, och så vidare. Har en annan tränare sagt något som gör att instruktionerna känns motsägelsefulla? Säg till! Oftast menar man samma sak men har olika sätt att uttrycka sig.

Jag skulle aldrig få för mig att säga till en elev att den ska träna enbart för mig. Det är toppen att kunna ta hjälp från flera håll och få olika infallsvinklar och lösningar på eventuella problem. Men, det finns en enkel förutsättning för att det ska fungera, och det är att eleven talar om, säger ifrån, om den blir förvirrad eller om tränarna säger emot varandra.

Syftet med träningen är ju att ekipaget ska utvecklas, och då är prio 1 att ryttaren förstår och känner sig säker, så att han eller hon sedan kan förklara för hästen.

Som ryttare har jag suttit i flera väldigt olika situationer när det gäller tillgång till tränare. För några år sedan red jag för en tränare som höll till en bit hemifrån, och av både ekonomiska och tidsmässiga skäl kunde jag bara träna en gång varannan vecka. Då försökte jag alltid se till att få film på träningen, film som jag sedan tittade på om igen. Dagen efter träningen red jag om precis samma pass igen för att befästa allt vi övat på.

På Flyinge hamnade jag i en annan situation, där en vecka kunde innehålla 11 träningar, en programridning, och avslutas med dubbla tävlingsstarter under helgen. Där blev utmaningen att försöka sätta samman alla olika tränares instruktioner till en helhet, och samtidigt applicera det på olika hästar.

Poängen är, att det är inte bara vad som händer under de 45 minuterna man har tränaren på plats som avgör hur man utvecklas, utan också hur man tar tillvara på träningen före och efter. Om man kommer uppvärmd och i tid, om man tar sig tid att reflektera över sin egen insats.

I sadelkammaren på Mill Creek Equestrian Center i Los Angeles, där jag tillbringade förra sommaren, satt det en väldigt bra bild som jag ofta tänker på. Den var i stil med punkterna ovan, som handlar just om vad man själv kan göra för sin egen utveckling. Tänkvärt!