En oförglömlig helg i Paris – familj, hästar och magiska vyer

Att Paris är en magisk plats på denna jord har man ju förstått och vetat sen barnsben men att också få möjlighet att tävla med sin häst mitt i allt detta var helt fantastiskt att få vara med om. 

Jag och pappa började vår resa mot Paris tidigt på onsdagsmorgonen och kom fram till Holland och övernattningsstoppet på förmiddagen på onsdagen. På torsdagsmorgonen fortsatte vi sedan den sista biten in mot stadskärnan av Paris. Den sista biten var det ganska mycket kö och att ta sig igenom rondellen vid Triumfbågen var inte det lättaste men det gick. Pappa och jag var ganska nöjda med att inte köra fel en enda gång på resan haha! 

Nästa dag, dvs fredagen, väntade resans höjdpunkt även fast att uppleva Paris bara var en grej i sig. Men först. 

Grand Palais Éphémère – en fantastisk arena.

Tävlingen hölls i den vackra och storslagna Grand Palais, belägen mellan Louvren och Eiffeltornet, precis intill floden Seine. Den sjukt majestätiska glaskupolen och de enorma vita ballongerna som svävade i taket skapade en helt galen atmosfär. Och att dessutom få rida där inne på min älskade Nina och att egentligen bara få se den femstjärniga hoppningen där inne var helt fantastisk! Verkligen en upplevelse bara det. 

Tävlingsarenan var som sagt väldigt unik och det blev både väldigt speciellt ljus där inne men också ljud. Det som nästan ekade och skapades ett helt galet ljud där inne. Arenan var relativt liten och kompakt, för att inte tala om den lilla framhoppningen intill och framridningen som var mitt i en korsning på Champś Elysée. Väldigt speciellt och utmanande. 

Nu till hur det gick. 

Första dagen, alltså i fredags, var Nina väldigt pigg och lite spänd men vi lyckades ändå få till en riktigt fin runda med bra känsla, felfria och sexa i klassen!

Dagen därpå var det en 145cm Grand Prix klass, även då hoppade Nina otroligt fint och ryttaren red riktigt bra tills dess att han fick något sorts hjärnsläpp och försökte rida fyra steg på en linje där det var tilltänkt fem steg på cirka 22,5 meter ut ur en trekombination, som dock är ett väldigt kort och svår distans ur en kombination. Om man får ha en lite ursäkt haha. Nä men utöver det lilla misstaget så var känslan helt magisk!!!

Sista dagen i söndags var det laghoppning för mig och Philip Svitzer som red ihop, med Petronella Andersson som coach. Jag började första rundan helt galet bra, känslan var bättre än någonsin måste jag faktiskt säga utan att överdriva. Banan var den absolut svåraste som OS-banbyggaren Santiago Varela byggt upp för oss U25 ryttare under helgen men allt bara klaffade för mig och Nina.

Tills ryttaren gjorde en liten miss igen…, jag tappade linjen jag skulle hålla på bågen mot sista hindret, fick in ett extra steg och sista rackarns bommen trilla. Sånt som händer men surt i stunden! Till andra rundan sen var Nina lite matt efter tre dagars tävling i rad men jag är så otroligt glad och nöjd över hur hon presterade och tog sig an denna arenan och resan. 

Vi har aldrig gjort något liknande ihop och Nina trivs ju helst med lite större yta och plats så att vi gjorde det så bra som vi gjorde det på både de största och svåraste banorna vi hoppat så kan jag inte vara annat än magisk glad och nöjd!!!

Tänk redan allt jag fått och får göra med denna fantastiska häst!!!

En helg att minnas

Paris levererade verkligen på alla plan – från Eiffeltornet, Louvren, Seine och Triumfbågen till den fartfyllda hästhoppningen i en av stadens mest imponerande byggnader, Grand Palais. Att få uppleva detta tillsammans sambon Rikard, mamma och pappa, gudmor Jessica och ”del Nina-ägaren” Agneta Tegnér gjorde resan ännu mer speciell och magisk!!

Nu mot nästa mål och resa!!

Vi hörs och syns allihopa!! 

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Nu är vi hemma igen efter några fantastiska dagar i Belgien, närmare bestämt Lier, där jag och Nina tävlat. Vilken plats! Inte bara en otroligt fin tävlingsarena, utan också en väldigt fin stad.

Jag hann se lite av den tillsammans med syster Sara och min sambo Rikard – alltid kul när man hinner kombinera tävling med lite utforskande.

Tävlingsmässigt började det riktigt bra. I första klassen var Nina helt fantastisk – felfri och placerad! Med en sån där känsla man bara vill pausa och stanna i lite extra.

Andra klassen… där var det nog jag som gasade lite väl ivrigt från början. Vi kom in med lite för öppen galopp, vilket kostade oss ett nedslag på ettan och inhoppet i första kombinationen. Men efter det kom vi verkligen in i rytmen och känslan var super resten av banan.

Sen kom helgens stora utmaning – Grand Prix-klassen. Tvåstjärnigt och verkligen knivigt byggt. Redan mellan hinder tre och fyra kom första rejäla testet, och direkt efter det hinder fem… ja, sen fortsatte det så. Det var ingen vila där ute.

Jag och Nina gjorde en riktigt stark inledning och avslutning, men mitt i banan var det en linje jag inte riktigt fick till. Sånt händer, och det är just de där detaljerna man tar med sig och lär sig av. Nästa gång gör vi det bättre, det vet jag.

Överlag är jag väldigt nöjd med helgen. Inga glänsande resultat på pappret, men riktigt fina rundor som vi verkligen behöver – speciellt när det är årets första start utomhus. Det är något annat, och det känns viktigt att få bra erfarenheter direkt.

Jag är så otroligt tacksam för allt jag får uppleva med min magiska Nina. Hon är verkligen något alldeles extra.

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Jag vill börja med ett stort TACK för det fina mottagandet av förra veckans blogg, där jag skrev om världscupen och kvalreglerna. Det var verkligen roligt att se att så många läste, gillade och framför allt engagerade sig i ämnet. Diskussionerna som följde i kommentarerna var intressanta och givande – precis det man hoppas på när man lyfter ett ämne som detta och vill skapa dialog och diskussion. 

Extra bra och kul var det att FEI senare i veckan faktiskt haft ett möte där de diskuterade just det jag i princip tog upp i bloggen.

Uppladdning med vattengrav

Annars har veckan rullat på med träning hemma. Jag åkte tillsammans med Nina till Magic Park Stables för att hoppa på deras fantastiska utebana – en perfekt uppladdning inför helgens tävlingar i Lier, Belgien. Hon fick även känna på den stora vattengraven igen, och som vanligt visade hon att det inte var några som helst problem. Hon hoppade superfint och känns helt otroligt bra just nu!

De andra hästarna har också fått hoppa ute för första gången i år, vilket alltid är lite speciellt. De kändes pigga och glada – och de laddar nu för tävling i Henriksdal nästa vecka. Det är så härligt att utomhussäsongen drar igång för min del nu igen! Jag tycker nog att många av mina hästar som jag har just nu trivs lite extra bra ute, men det återstår att se hur det går.

Avslutningsvis vill jag passa på att ge ett poddtips: Missa inte avsnittet av André Brandt och Lina Dolks podd där de pratar om framhoppningar. Jag tänker inte säga så mycket mer än att det var så rätt, så bra sagt – in och lyssna bara!

Vi hörs snart igen!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Den gångna helgen har varit händelserik och minnesvärd med både tävlingar i Laholm, ett dop för lille Cnut och spännande finaler i världscupen.

Tävlingar i Laholm – framgångar och lärdomar

Fredagen inleddes med tävlingar i Laholm tillsammans med Zizzi, Kjell, Sheila och Bulan. Zizzi presterade som vanligt och hoppade till sig en andraplats, medan både Kjell och Sheila gick felfritt och placerade sig i samma klass som gick över 1,30-hinder. Bulan hade ett nedslag, men visade på en väldig förbättring jämfört med förra tävlingen vilket jag var väldigt glad för!

Söndagen bjöd på ytterligare tävlingar i Laholm. Zizzi fortsatte att imponera och slutade sexa i 1,35-klassen. Kjell, endast sju år gammal, debuterade felfritt, vilket bådar gott för framtiden. Sheila hade två nedslag men gav en fantastisk känsla under ritten. Bulan hoppade fint i 1,25-klassen; vi fick ett litet missförstånd in i kombinationen men det löste vi sedan tillsammans och avslutade bra.

Dop för Cnut, Cnutte, Cnuttfrid

Lördagen var en stor dag då vi firade dopet för min brors och hans sambos son, Cnut. Jag har fått den stora äran att vara hans gudfar, och jag ser fram emot att dela med mig av allt jag kan till honom, en hel del alltså som ni förstår! Vi är redan bundisar, och jag känner på mig att vi kommer att rocka världen ihop lite senare i livet!

Världscupfinalerna i Basel – spännande upplösning

Under helgen hölls även världscupfinalerna i Basel som ingen missat. I hoppningen dominerade den coola fransmannen Julien Epaillard med sin häst Donatello d’Auge och tog hem segern efter att ha lett tävlingen från allra första början till mål. Så välförtjänt. Henke och hans Iliana hoppade verkligen helt fantastiskt tyckte jag, så kul att se, en dryg fjärdeplats men vilken prestation av dem!

Vad händer egentligen med kvalen?

Efter att ha följt torsdagens kvalklass i världscupsfinalen kan jag inte låta bli att dela med mig av några reflektioner. Vi befinner oss just nu i en tid där ridsporten är mer övervakad och granskad än någonsin tidigare – och det med all rätt. Hästvälfärd är i centrum. Men just därför blev det så slående att se hur flera ekipage i torsdagens klass på världscupsfinalen inte hade där att göra.

Missförstånd och missar händer alla – även de bästa. Men när ekipage kommer in i en av de absolut svåraste klasserna som finns, utan att vara redo, då handlar det inte längre om små misstag. Då handlar det om risk – för både häst och ryttare.

Steget upp till femstjärnigt är enormt

Jag förstår att världscupsfinalen är öppen för ekipage från hela världen, och det är precis som det ska vara. Men i vilken annan sport kvalar man till en världscupsfinal på olika svårighetsnivåer? Att vissa ryttare som red i torsdags aldrig ens tävlat högre än tvåstjärnigt är för mig ofattbart. Steget upp till femstjärnigt – och framförallt till 160 centimeter – är enormt.

I vissa världscupsligor räcker det att deltävlingen är 150 centimeter hög och i andra räcker det med att två räcken är 160 höga och resten kan vara minimum 145 centimeter höga. Och så kommer vi till Europa där det inte räcker med att vinna en omgång där hinder nummer ett kanske är 150 och resten inte en centimeter under 155-160…

Visst fanns det ryttare som red okej utifrån sin erfarenhet. Men det kändes ändå mer som att i många fall var det hästen som försökte rädda situationen med sin talang, snarare än att vi såg ett ekipage som bemästrade banan på ett genomtänkt sätt. Det blir en tydlig kontrast till ryttare som Henrik von Eckermann, där varje språng är genomtänkt in i minsta detalj.

Hästvälfärd i fokus i Paris

För några veckor sedan tävlade jag i Paris, vid Hermès Grand Prix, och där var hästvälfärd en ständig diskussion. Presidenten för hästvälfärd på tävlingen samlade oss ryttare och betonade vikten av hur vi rider och hanterar våra hästar – inte minst för att vi befann oss mitt i en av Europas största städer, med tusentals åskådare bara meter bort. Han avrådde oss till exempel från att rida med gramantygel på utebanan vid korsningen på Champs-Élysées, just för att det skulle kunna missuppfattas.

Och så bara några veckor senare – ser vi detta i världscupsfinalen? Nä, inte samma sak som en gramantygel, jag vet, men jag tror ni förstår min kontext. 

Jag vet att det är svårt att jämföra. Men Willem Greves miss i första klassen är inte densamma som ett oerfaret ekipage som knappt klarar sig runt banan. Jag tror att både tränade och otränade ögon kan se skillnaden på ett proffs och någon som inte är redo. Det handlar om säkerhet till slut.

Kvalen borde se likadana ut

Min åsikt är enkel: kvalen till en världscupsfinal och/eller ett vanligt mästerskap eller liknande ska se likadana ut för alla, oavsett var i världen man bor. Och går det inte att organisera tävlingar på rätt nivå där du bor – då måste man resa eller flytta dit det går. Det låter kanske hårt, men det är inget jämfört med vad det innebär att rida 160 centimeter utan att vara redo.

Vad tycker ni? Hur upplevde ni torsdagens klass? 

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Det har varit en bra vecka hemma med hästarna.

Ridning, stalljobb och förberedelser inför helgens tävlingar i Laholm. Några av hästarna ska dit och de känns både fräscha och fina, vilket alltid är en skön känsla när man går in i en tävlingshelg.

Jag har tävlat i Laholm flera år vid den här tiden nu, och det känns nästan som en tradition. När de här tävlingarna kommer vet man att våren är på ingång och att utesäsongen sakta men säkert drar igång. Det är en speciell känsla, en sorts nystart varje år typ! 

Många frågar mig hur det är att vara en ung företagare inom ridsporten och om det inte är tufft, vilket verkligen är en relevant fråga i och med hur ekonomiskt krävande de flesta vet att ridsporten är. Och just nu, i den ekonomiska situation vi har, blir det ju ännu mer påtagligt. Allt har blivit dyrare – foder, utrustning, transporter ja you name it – och för oss egenföretagare är det tufft att både hålla verksamheten rullande, tävla och samtidigt göra bra affärer då och då. Det är en kamp att hitta sin grej i den här branschen och bygga sitt namn, särskilt som ung och upcoming ryttare. Men jag jobbar på! 

Men att det går är jag ett levande exempel på. Med hårt arbete, en jäkla vilja och tydliga målsättningar kan man ta sig framåt, även när förutsättningarna inte alltid är perfekta. Det finns inga genvägar, men det finns alltid en väg framåt för den som är villig att kämpa!

Samtidigt, trots alla utmaningar, är jag så otroligt tacksam för det jag har. Fantastiska hästar, underbara hästägare, en ovärderlig familj och vänner som hjälper mig och vardagen är exakt som jag vill ha den – och som jag helst vill ha hela livet ut tror jag. Ridsporten är ingen enkel väg att gå och det vet nog många av er, men för mig är den helt rätt.

Nu laddar vi för helgen!

/Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Hej på er!

Jag vill börja med att säga ett stort tack för det fina mottagandet av förra veckans blogg. Det betyder verkligen mycket att så många kom fram under tävlingarna i Kungsbacka och pratade om den – så kul att höra era tankar!

Och vilken helg det blev! Hästarna presterade helt magiskt, och jag är så stolt över varenda en av dem.

Zizzi – tillbaka med självförtroende
Zizzi kändes som att hon var tillbaka på rätt spår, med mer självförtroende och en känsla av att vi hittar tillbaka till varandra igen. Hon var tvåa i både 125 och 130, och i söndagens 135 hade ryttaren (dvs jag, haha) ett nedslag på sitt konto – men hennes hoppning var helt fantastisk!

Sheila – felfri och full pott
Sheila hoppade sin andra och tredje 130-start i livet – båda felfria! Söndagens runda var verkligen en sådan runda man kan leva på länge. Helt perfekt, och om man kan säga att en häst hoppar en 10-poängsrunda, så var det precis vad hon gjorde.

Kjell – Mr. Consistent
Kjell var felfri alla tre dagarna! Som enda killen i gänget gäller det ju att hålla fanan högt, och det gjorde han verkligen. Vi debuterade 130 tillsammans på lördagen – felfritt! – och hoppade 130 igen på söndagen, även då felfritt. Vilken go pojk han är!

Bulan – på väg mot något stort
Bulan debuterade också 130 och hoppade helt fantastiskt, speciellt på söndagen. Jag har några knappar kvar att hitta på henne och måste klura ut hur jag kan få fram ännu bättre hoppning. Hon är känslig, precis som sin syster Nina, men hennes egenskaper är helt otroliga. Med mer styrka och fler rundor tillsammans tror jag att det kan bli riktig succé!

Margit – debut i 135 med en drömkänsla
Margit hoppade felfritt med placering både fredag och lördag. På söndagen debuterade vi 135 tillsammans, och det blev en fantastisk runda! Sista bommen föll när jag gav henne lite för mycket plats mot frambommen, men känslan var helt magisk. Hon har blivit så framåt, positiv och kvick i tassarna – nästan så att jag har svårt att hänga med, haha. Tur att Zizzi har lärt mig ett och annat om det!

Nina – toppform och wow-känsla
Och sist men inte minst – min älskade Nina. Hon hoppade en mindre 130-klass på fredagen som uppvärmning inför lördagens 145-klass, och W O W vad hon hoppade! Jag har sagt det förr, men jag har nog aldrig suttit på en häst i bättre form än hon är just nu. Hon var felfri och blev placerad.

På söndagen vilade hon, och både igår och idag har vi tränat för Rolf-Göran hos fina Majo Stables tillsammans med de andra i landslags- och utvecklingsgrupperna. Så kul och inspirerande!

Tack återigen till bästa Kungsbacka ridklubb också för som vanligt helt fantastiska tävlingar. Vi alla i teamet pratade om att det nog inte finns många klubbar där det känns som att alla har så roligt med varandra och att det så tydligt känns av att det är god stämning i klubben. Ni är helt underbara att få vara hos över en helg, all eloge till er!

Mot en drömtävling!

Nästa vecka åker jag och Nina till en tävling som har stått på min bucket list sedan jag började med hästar. Kan ni gissa vart? Det kommer bli helt obeskrivligt!

Tack för att ni följer med på resan – vi hörs snart igen!

// Erik Nordström, 23 år, hoppryttare och egenföretagare

För mig har det bara varit vanligt arbete hemmavid för mig och hästarna. Så det har inte hänt något speciellt annat än att jag håller på hela dagarna långa – och trivs som fisken i vattnet. 

Jag åker till Kungsbacka med alla hästarna på torsdag för tävling i dagarna tre. Det ska bli väldigt roligt i och med att tävlingssäsongen blivit lite som den blivit och det inte har varit så många tävlingar på schemat för mig och mina hästar. Hästarna kommer nog att vara minst lika pigga, fräscha och taggade som jag är, antar jag. 

De senaste veckorna har Falsterbo och dess namnbyte varit SNACKET som gått på stan (det vill säga i hästvärlden). Det lär ingen ha missat. Jag misstänker att Jana Wannius kan vara den 80-åring med flest samtal och meddelanden att svara på den senaste veckan. 

Först och främst skulle jag nog säga att vi alla skulle behöva tänka ett varv extra kring hur vi uttrycker oss i kommentarsfält, vilket jag varit inne på även i tidigare bloggar. Ibland kan artiklar, bilder, filmer eller liknande röra upp känslor. Allt som oftast är det ju så i och med att media vill komma åt och väcka reaktioner, oavsett om det handlar om något positivt eller negativt. 

Och det vet vi ju alla, men ibland skulle man nog behöva tänka ett varv extra innan man låter fingrarna smattra där på tangenterna. Trycka på ”lås hemskärmen” knappen och bara fundera ett varv om och hur man inte ska eller ska kommentera saker. Jag säger som sagt inte att man inte ska kommentera när man vill, men ibland vore det nog klokare att inte göra det. Eller som sagt, åtminstone tänka ett varv extra innan man delar med sig av sin åsikt. 

Jag tycker att det i många fall är så otroligt tråkig ton i kommentarerna. Man hugger, smutskastar och nedvärderar folk även fast man för det först varken känner dem eller för det andra vet att så som man kanske formulerat sin kommentar inte alltid är så som andra uppfattar den. Jag tror ni fattar vad jag menar. 

Tänk hur världen skulle se ut om vi skulle kunna kommunicera med varandra på ett bättre sätt. 

Och tänk också hur världen skulle kunna se ut om man inte hade pratat skit och kastat skit mot någon för hur den klär sig eller ser ut…. På tal om andra dispyter och konflikter. 

Även jag tycker att det är otroligt tråkigt att inte ett svenskt bolag eller en svensk sponsor skulle kunna gå in med pengar så att Falsterbo inte bara kan fortsätta, utan även utveckla, tävlingarna. 

Falsterbo har utvecklats och blivit ännu bättre för varje år som gått men samtidigt finns det ju förbättringspotential även där som för allt och alla. De har fått utstå mycket kritik de senaste åren för att till exempel den mindre gräsbanan den så kallade ”Falsterbobanan” varit i för dåligt skick.

Man har också kunnat höra och läsa hur folk tyckt att framridning- och framhoppningsmöjligheterna till Falsterbobanan varit för dåliga, speciellt i och med att unghästarna hoppar där mest.

Vi alla förstår nog också att det kostar otroligt mycket att underhålla och bevara den stora internationella gräsbanan i skick och dessutom göra den ännu bättre. Många kan nog tycka att ”varför gör de inte bara en fibersandsbana av alltihopa?”. Men då tycker i alla fall jag att Falsterbo förlorar sin charm och jag tycker också att nu måste vi hålla hårt i och bevara de få fantastiska gräsbanor vi har. Det är verkligen något extra att galoppera in på en sådan typ av bana, och jag tycker även att de flesta hästar hoppar ännu bättre på gräs. 

Vi ser samtidigt att prispengar spelar ännu större roll i sporten än vad det har gjort tidigare. Det är dyrt att tävla och resa som vi alla vet och förstår och ja då kanske man reser en extra dag för att samtidigt kanske kunna tävla om ytterligare ett par miljoner. Och även fast många av de bästa ryttarna i världen tycker att Falsterbo är helig mark och vill dit och tävla så har vi de senaste åren sett att startfälten blivit allt mer glesa på de allra största namnen i sporten. 

Även fast det här företaget kanske inte delar sitt lands syn på för att nämna något till exempel kvinnor och homosexuella, är det väldigt svårt för mig att blunda för det. 

Så jag förstår verkligen att Falsterbo, med Jana i spetsen, såg positivt på samarbetet med Al Shira’aa Stables. Mer pengar in betyder större chans till utveckling av allt möjligt, till exempel som sagt arenor och dylikt. Mer prispengar. Troligtvis bättre startfält. Ännu fler åskådare, i alla fall ännu fler utländska åskådare, som i sin tur gynnar både Vellinge och Malmö kommun som kanske i och med det också vill sponsra och vara en ännu större del i tävlingen? 

Men. 

Är det värt det när man plockar in denna typen av sponsor och ger länder och företag som dessa ännu mer utrymme och plats att synas? Kommer denna typen av sponsorer, företag och länder ta över hoppningen (och världen?) helt och hållet? Om och hur kommer det att förändra sporten?

Även fast det här företaget kanske inte delar sitt lands syn på för att nämna något till exempel kvinnor och homosexuella, är det väldigt svårt för mig att blunda för det. 

Jag har spenderat hela veckan i Falsterbo i alla år som jag har levt, och så vill jag att det ska fortsätta. Och jag vill att tävlingsplatsen utvecklas. Och jag vill att ryttarna ska kunna rida med och mot ett bättre startfält. Och jag vill att de ska få ännu mer och större sponsorer så att tävlingen kan fortsätta. 

Men blev detta beslut rätt? Är det värt det att ta in detta företag? Hur kommer det att påverka åskådare, tävlingen i stort, utställare, hästarna, tävlande och säkerheten?

Kan vi annat än att vänta och se?

Ja jag har haft och har många frågor.

Men en sak är säker, jag älskar Falsterbo och vill verkligen inget annat än att åka dit även i sommar.

Men till vilket pris? 

/Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Att få komma till Göteborg Horse Show är alltid lika magiskt. Det är något speciellt med att kliva in i arenan, känna atmosfären och se så många människor samlas för kärleken till hästar och sporten. Jag var där onsdag och torsdag, och det blev två riktigt bra dagar med hoppning, möten och en hel del annat kul.

Jag kollade på hoppningen, och som alltid var det inspirerande att se så många duktiga ryttare och hästar prestera på topp. Dessutom var jag på U25-möte som var så otroligt givande, spelade in en podd och hann träffa några av mina sponsorer. Det är alltid givande att få tid att prata med dem som stöttar mig och min satsning – jag är otroligt tacksam för deras engagemang!

Det är verkligen synd att det finns de som skriver negativa saker om hästsporten. Hade de varit i Göteborg och fått uppleva stämningen, sett de fantastiska hästarna och den kärlek och passion som finns i sporten, tror jag att de hade fått en helt annan bild. Hästsport handlar om så mycket mer än det som syns utifrån, och Göteborg Horse Show är verkligen ett bevis på det.

Efter några intensiva dagar i Göteborg var det tillbaka till vardagen – och idag, tisdag, har jag tränat både Bulan och Nina för Jens. Det var så kul, och båda hästarna hoppade helt fantastiskt! Ett extra stort tack till Jens, inte bara för hans träningar utan också för det stöd han gett mig under de senaste månaderna, när allt varit som tuffast. Det betyder mer än jag kan beskriva. 

Nu ser jag fram emot kommande tävlingar och att fortsätta utvecklas tillsammans med mina hästar. Tack till alla som följer och hejar på – det betyder allt!

Vi hörs snart igen! 💛

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

I helgen var jag och tränade på öppen bana tillsammans med Nina, Sheila, Bulan och Kjell. Det var så kul att få känna på lite mer banhoppning i deras fantastiska ridhus och att få till lite bra rundor i både kroppen för mig men också hästarna såklart! Extra roligt var det att känna och se Nina hoppa, och om ni är nyfikna finns film från hennes runda att se på mina sociala medier. Hon hoppade verkligen helt fantastiskt!

Som många av er redan läst här på bloggen skulle jag egentligen ha tävlat i Flyinge förra veckan, men på grund av det aktuella coronaviruset blev det tyvärr inget. Jag hoppas verkligen att situationen löser sig på bästa möjliga sätt för Flyinge och framför allt för de berörda hästarna.

Imorgon åker jag upp till Göteborg för en snabb visit på Göteborg Horse Show! Jag ser verkligen fram emot att vara där – det blir en mix av en U25-landslagsträff, att kolla på hoppningen, spela in podd och träffa några av mina sponsorer i deras montrar på mässan. Det ska bli en riktigt rolig onsdag och torsdag!

Utöver träningen och förberedelserna för kommande tävlingar har jag också spelat in en YouTube-video med Jennifer Bratt, som ju gör comeback på YouTube efter några år. Det var så kul att spela in, och jag ser fram emot att både få se resultatet själv och att ni också ska få en inblick i min vardag, snacka gamla minnen och saker som hänt i mitt liv och karriär! Så håll utkik efter det!

Tävlingssäsongen har hittills varit lite fram och tillbaka för mig, som ni vet, med inställda tävlingar av olika anledningar. Men nu känns det verkligen som att jag och hästarna är mer taggade än någonsin på det som väntar! 

Vi hörs snart igen – kram på er allihopa!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Som jag nämnde i förra veckans blogg så skulle jag egentligen ha varit i Belgien och tävlat förra helgen med Nina, men ibland vill ödet (eller i det här fallet lilla hästlastbilen) något annat… På vägen dit valde den helt enkelt att säga upp sig, och istället för en tävlingshelg fick vi fokusera på att bara ta oss hem igen. Så himla tråkigt, men inget att göra åt ju. Allt ska ju inte gå på en räls alltid och det vet ju speciellt alla vi med häst tänker jag haha. 

Istället har jag ridit och jobbat på hemma, med fullt fokus på helgens tävling i Flyinge. Alla sex hästar ska hoppa, och det ska bli riktigt kul! Planen är att få till bra rundor och ge hästarna en bra start på säsongen. De flesta ska också steppa upp och hoppa ett par centimeter högre än vad vi gjort på tävling än så länge och det ska bli både kul och spännande!

En annan höjdpunkt den här veckan var att jag igår var på Bollerups Naturbruksgymnasium och höll ett litet föredrag om mig själv, min verksamhet, lite om min min karriär och allt annat jag brukar skriva om här i bloggen. Det var verkligen så roligt! Det var längesen man stod inför en publik och pratade, men det var kul att få dela med mig av min resa och att det var så många engagerade elever som ställde frågor. Vi satt kvar hur länge som helst i matsalen och fortsatte prata – så inspirerande även för mig!

Nu laddar vi för en spännande helg i Flyinge. Jag uppdaterar nästa vecka med tävlingsresultat – vi hörs då!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare