Eriks blogg: En vecka i Herning

En hel vecka i Herning, Danmark, är nu över, och vilken vecka det har varit!

Det var en fantastisk tävling. Själva upplägget påminde mycket om Elmia och Jönköping Horse Show som vi har framför oss nu. Ganska snarlikt både i känsla och miljö, skillnaden är väl att den stora arenan i Herning är lite större än Elmias.

Danskarna är verkligen otroligt bra på att arrangera tävlingar. Allt flyter på smidigt, stämningen var härlig och stallen var superfina. Det var tältboxar, men de stod inne i byggnader så det kändes som permanenta stallar, riktigt bra och hästarna trivdes!

Vi åkte dit på tisdagen, mamma, pappa och jag. Jag tävlade med Nina, Jagger och Zizzi. Och vilken vecka det blev!

Zizzi, min lilla fighter 

Zizzi var helt fantastisk. Hon hoppade otroligt fint och var snabb som en vessla i alla klasserna. Första dagen vann vi den trestjärniga klassen i “Lilla Touren”, ett startfält på runt 75 ekipage! Andra dagen blev vi tvåa, efter en dansk som precis slog oss. Och sista dagen i finalen vann vi igen!

Hon är verkligen en riktig tävlingsmaskin. När man rider fram är helt kolugn och ser ut som vilken liten häst som helst, öronen ut åt sidorna och går i sitt eget lilla tempo och värld. Men när man rider in på banan, då händer något. Det är som att någon slår på en knapp. Hon letar hinder, fokuserar och kämpar helt otroligt hela vägen. En helt fantastisk och nästan obeskrivlig känsla.

Ni som följt mig länge vet att jag haft Zizzi i många år. Hon såldes ett tag, men jag fick tillbaka henne när jag flyttade hem till Sverige. Det har tagit tid att bygga upp vårt förtroende till varandra igen, men nu är det verkligen tillbaka. Vi är så galet samspelta nu, jag känner henne utan och innan, vet exakt vad hon behöver för att både må bra och prestera!

Nina, på väg upp igen 

Nina har inte gått så många större klasser på ett tag. Hemma har hon känts lite sådär, därav ingen tävling, det har känts lite som att hon är i en fas av utveckling. Jag har skruvat lite på små detaljer för att få ut det bästa av oss, och ibland kan det ju nästan kännas som ett steg tillbaka i början innan man förhoppningsvis känner framsteg. Och det har jag känt på sistone men den här veckan var verkligen ett kvitto på det! 

Första dagen var hon felfri och placerad i 1.40, andra dagen hade vi ett ner och i 1.45cm Grand Prixen hoppade hon verkligen superfint. Vi fick ett litet nedslag på sista hindret i trekombinationen, men känslan var fantastisk, jag tror faktiskt knappt hon hoppat så bra i en stor klass på länge!

Jagger, framtidslöftet 

Första dagen var Jagger felfri i lilla arenan och kändes toppen. När vi sen gick upp till stora arenan blev han lite väl pigg och busig, men hoppade ändå riktigt bra. Tredje dagen fick vi ett litet missförstånd på en linje från utgången, där jag kom lite stort på en oxer och han blev lite rädd för vattenmattan, så det får vi hem och öva på!!

Men känslan med honom är något helt speciellt. Det känns som att det inte finns några för höga hinder för honom. Jag längtar efter att fortsätta utveckla honom, han har verkligen allt i mina ögon.

Framåt mot Elmia 

Nu är vi hemma igen och förbereder hästarna inför Elmia nästa vecka. Fem hästar ska med, och jag älskar den här perioden, att lägga upp en exakt plan för varje dag fram till tävling. Vissa hästar behöver mer trim, andra mer uteridning, vissa får hoppa lite större för att få det i kroppen medans andra bara finslipar på mindre hinder en gång.

Jag känner verkligen att jag är i ett bra stim just nu, motiverad, glad och fylld av energi. Det ska bli otroligt kul att se vad Elmia-veckan har att bjuda på – för mig, hästarna och hela teamet!!

Vi hörs och syns! 

Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Vilken vecka det har varit! Först tävlingar i Flyinge med Malaco, Bulan Belgravia och Jagger, och sedan vidare till Lund med Singoalla och Lexus. Och det finns så mycket att ta med sig hem, både glädje, utveckling och några riktiga sk. ”kvitto-ögonblick”.

MALACO, TID, TÅLAMOD OCH ÄNTLIGEN RESULTAT
Jag har lagt så otroligt mycket tid och tålamod på Malaco. På pappret är han verkligen en häst som borde passa mig perfekt: lite mindre modell, mycket blod, sådana hästar trivs jag ofta väldigt bra med. Men något har inte klickat, förens nu. 

En stor del tror jag handlade om hans vardag. Han har aldrig varit riktigt nöjd med vanliga stall-rutiner. Han är van vid att vara ute länge och trivs bäst när han får mycket frihet, alla väder, mycket hage och få timmar på box. Mina hästar får generellt mycket utevistelse, men han behövde mer än de andra. Så jag satte honom hos grannen där vi stod innan där de kunde gå ut från tidig morgon till sena kväll i riktigt stora beteshagar. Det gjorde enorm skillnad för hans välmående.

Nu har jag bytt stall så har jag sett till att han kan ha samma rutiner även här, och det märks direkt, han är lugn här också, gladare och får utlopp för energin på rätt sätt.

På marken älskar jag att rida honom. Han har utvecklats så mycket i markarbetet och känns fantastisk där. Men inne på tävlingsbanan har det inte klickat som jag velat… förrän nu i helgen. Det var precis som att jag hittat knapparna. All träning börjar visa sig och vi hittar varandra, äntligen känns vi som ett riktigt sammansvetsat ekipage.

Resultaten talar för sig själv:

• Onsdag: femma i 1.40
• Fredag: VINST i 1.40, med gudfar Rolf-Göran Bengtsson som tvåa och Peder Fredricson trea (!)
• Söndag: dubbelnolla och tvåa i 1.45 Grand Prix-klassen

Helt galet och så himla kul. Ett sånt kvitto på att tålamod och rätt förutsättningar kan förändra allt.

BULAN BELGRAVIA
Bulan var också superfin hela helgen. Först hoppade hon 1.35 felfritt, men hon var så luftig i sina språng att ryttaren tappade stigbygeln, så jag fick lägga lite extra tid inne på banan för att komma tillbaka i balans. Tiden var snålt satt, så det blev två tidsfel trots en jättefin runda.

Dagen efter hoppade hon 1.35 igen, var felfri och slutade fyra. Hon har gjort en så fin utveckling, och det är verkligen roligt att se hur hon växer med uppgifterna.

JAGGER
Jagger gick bara en klass som uppladdning inför Herning den här veckan, och han kändes fantastisk. Men han fick feeling och busade till det, stannade på murdelen som fanns på banan. Sånt händer, och nu vet vi att vi får träna mer på just det kanske och motbevisa att de inte kommer äta upp honom haha. 

TÄVLING I LUND: SINGOALLA & LEXUS
På lördagen åkte jag från Flyinge till Lund för fler starter, Singoalla, som jag rider åt familjen Jahnke, har gjort en enorm resa. Vi hoppade vår andra 1.30 tillsammans, var felfria och slutade tvåa. Vinnaren? Jo, Jörgen Larsson, även kallad Jögge, som nu kan vara nöjd, för han har tjatat om att han aldrig får vara med i bloggarna. Nu säger jag det officiellt: jag blev slagen av Jörgen Larsson…! 

Lexus, min fina sjuåring som ni känner från bloggen, hoppade också en superfin runda i samma klass. Hon rev näst sista hindret men känslan var jättebra, och det är det viktigaste.

SUMMAN AV HELGEN
Det här är verkligen en vecka av tävling som jag tar med mig mycket från. Det största är känslan med Malaco, att aldrig ge upp, att våga ha tålamod och att tro på resan även när resultaten dröjer. Varje häst lär en något nytt och nu känns det som att jag äntligen fått ut på banan det jag känt i markarbetet.

Tre dagar i rad, i stora klasser, och att få avsluta med en dubbelnolla och andra plats i 1.45… otroligt.

NU: HERNING!
Just nu sitter vi i lastbilen, jag, pappa och mamma där framme och Jagger, Nina och Zizzi där bak, på väg mot Herning i Danmark. Vi tävlar onsdag till söndag, så det kommer fler uppdateringar i nästa veckas blogg.

Vi hörs då!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Först och främst vill jag säga stort tack för det otroliga mottagandet efter förra veckans blogg! Jag blev verkligen så glad över hur många som hörde av sig, kommenterade och delade med sig av sina egna tankar kring ämnet, fram­hoppningen.

Som jag skrev i förra inlägget så upplever jag ju att det ofta är väldigt bra stämning på framhoppningen. Det är kul, folk hjälper varandra, man peppar, skrattar och har det härliga samspelet som gör att man känner sig välkommen och förbereder sig ihop. 

Men som sagt, ibland uppstår situationer där tonen blir tråkig, där man kanske inte riktigt vill hjälpas åt, och det blir lite “alla för sig själva”-känsla. Det tycker jag är synd, för vi är ju ändå där med samma mål: att göra vårt bästa tillsammans med våra hästar och ha kul på vägen.

Därför känns det extra fint att så många av er ville prata om det här ämnet. Det behövs verkligen! Jag tyckte att diskussionerna i kommentarsfältet var jättebra, respektfulla, ärliga och konstruktiva. Många delade med sig av egna erfarenheter och tankar kring hur vi kan göra framhoppningen till en ännu bättre plats för både ryttare och hästar. Det är precis sådana samtal som öppnar dörrar och skapar förändring. Tack för det!

Men nog om det, det var förra veckans blogg, jag ville bara göra ett kort svar/recap på det.

Förra veckan var det dessutom dags för Breeders Trophy, mästerskapet för svensk­uppfödda hästar, och vilken vecka det blev!

Jag hade med mig sexårige valacken Anakin, som jag har fått äran att rida tack vare Maria Gretzer, Stall Tillflykten, Ella och hennes snälla mamma. Han gjorde två av tre felfria rundor och var verkligen jättefin. Framför allt i sista klassen på fredagen, där kände jag verkligen hur mycket han har utvecklats under den korta tid vi har haft tillsammans. Han har gått från klarhet till klarhet, och det är så roligt att få vara en del av hans resa!

Och så till bästa lilla Kjell, min fantastiska sjuåring! Han gjorde en supervecka!!!

• Torsdag: 5:a i första kvalet (135 cm)
• Fredag: 6:a i andra kvalet (135 cm)
• Söndag: felfri i grundomgången i finalen (140 cm), en väldigt svår bana, och till slut 3:a i sjuårschampionatet för svensk­uppfödda hästar!

Jag är så otroligt stolt över honom. Han kämpade hela vägen, och även om jag gjorde ett litet misstag i omhoppningen där vi fick med oss bakbommen på en oxer, så kändes det ändå nästan som en seger haha! 

Extra kul också att Sofia Farman Zetterman vann med sin fina No Doubt, stort grattis till henne!

Att tänka på att jag och Kjell har tävlat ihop i exakt ett år nu känns nästan lite overkligt. På det året har vi gått från 1,20 till 1,40, och haft bara fyra bommar ner totalt. Det säger en del om vilken fantastisk häst han är. En riktig maskin. (Förutom den gången i Göteborg när han blev lite rädd för tälten, men det är en annan historia 😉.)

Nu väntar ännu en tävlingsvecka på Flyinge med några av de äldre hästarna, och veckan efter bär det av till Herning för större tävlingar, något jag verkligen ser fram emot!

Tack igen till alla som läser, kommenterar och delar med sig. Det betyder så mycket.

Vi hörs snart igen, tills dess, ta hand om er själva och era hästar!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Vi som tävlar regelbundet vet hur framhoppningen ser ut. Oftast är vi sex till nio ekipage där inne, med en medhjälpare var, våra egna rutiner och vår egen tidsplan. Alla vill göra sitt bästa och ge hästen rätt känsla inför starten, helt förståeligt.

Men trots att vi delar både passionen och platsen upplever jag att framhoppningen ofta blir mer stressig än den behöver vara. Det handlar inte om regler, funktionärer eller tävlingsledning, utan om hur vi beter oss mot varandra där inne.

Smågnabb som växer.

Många av oss har varit med om det:

– Diskussioner om hindret ska höjas eller sänkas.

– Otydlighet kring vem som är näst in.

– Någon som startar långt senare men ändå vill ändra hindret direkt.

– Kommentarer med tråkig ton när någon “gör fel” vid hindret.

Och visst, ibland är det småsaker. Men stämningen blir snabbt vass, irriterad eller nonchalant. För många medhjälpare, särskilt de som inte är vana att ta ton eller som är lite konflikträdda, kan det vara riktigt jobbigt att ens stå där. 

Det finns ljusglimtar.

Själv har jag varit med om fantastiska situationer också. När man får haka på någon annans hinder för att man inte har en medhjälpare med sig just då. När någon hjälper till utan att man ens hinner fråga. När folk samarbetar i tyst samförstånd och visar respekt.

Det visar att det går. Så varför är det inte standard?

Vad behöver förändras?

Jag tror inte vi behöver ett regelverk. Jag tror vi behöver:

• Bättre koll på startordningen. Veta ungefär vem som är före och efter en själv.
• Tydligare kommunikation, men med vänlig ton.
  Att fråga istället för att bara göra. Att föreslå istället för att kräva.
• Följsamhet och samarbete kring hindren.
  Exempelvis låta någon hoppa först, sen justera.
• Respekt för olika behov och rutiner. Alla värmer upp på sitt sätt, och det måste man få göra.
• Påminnelsen: bemöt andra som du själv vill bli bemött. En enkel sanning som lätt glöms i stundens hetta. 

Varför spelar det någon roll?

Framhoppningen är ett nödvändigt sista steg mot en bra runda, inte en mental fight innan man ens ridit in på banan. Vi tävlar tillsammans, ofta mot samma människor vecka efter vecka. Det hade kunnat vara en ganska trygg och rolig plats, inte en kamp om vem som gör vad och bomhöjder…

Jag önskar att framhoppningen var en miljö där man:

• hjälper varandra
• kan be om ändring utan suckar,
• får göra fel utan att bli tillrättavisad med tråkig ton,
• känner sig välkommen även om man är ny, stressad eller liknande

Det handlar inte om att alla ska kramas och hålla hand, bara om att ha lite mer samarbetskänsla och mindre egen bubbla. För i slutänden vill vi alla samma sak: ge vår häst bästa möjliga chans när vi rider in på banan.

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Just nu befinner jag mig på en så otroligt bra plats i livet. Jag känner mig motiverad till jobbet på ett sätt jag inte gjort på länge, och jag har en grupp fantastiska hästar som utvecklas mer och mer för varje vecka. Det är en sådan glädje att se deras framsteg, och samtidigt känna hur mycket jag själv har utvecklats.

Speciellt min grundridning och sits har tagit ett stort steg framåt. Jag känner att jag är mer medveten om vad jag gör, och det skapar en trygghet och ro både i ridningen och i vardagen. Efter en tuffare period bakom mig känns det verkligen som att saker börjar falla på plats, både med hästarna och i livet i stort.

Jag har nu sju hästar i stallet, med otroligt bra hästägare och ett härligt gäng omkring mig. Det känns positivt och roligt att gå in i framtiden med så mycket motivation och energi. Hästarna speglar ju alltid ryttaren, och jag märker hur de svarar på min känsla och mitt fokus, det vi gör hemma börjar ge resultat på banan. 

Veckans höjdpunkt var helt klart träningen idag med Mick Jagger för min tränare Jens Fredricson. ”Jagge” kändes fantastisk, och jag är både glad, stolt och tacksam för all hjälp och push jag får av Jens. Han lär mig så mycket, och det betyder otroligt mycket för både mig och hästarna.

Från helgens tävlingar i Helsingborg tar jag också med mig Belgravias runda i 135cm klassen. Ett litet nedslag, men en känsla av enorm utveckling, framför allt emellan hindrena och det ger också bättre hoppning. På marken har hon utvecklats otroligt mycket på sistone, och det känns verkligen som att det börjar släppa även inne på banan. Hoppningen hon har i sig är av största klass tror jag, hon har verkligen ett helt magiskt språng.

Nu ser jag fram emot Breeders med Limoncello (eller Kjell, som vi kallar honom), och därefter väntar två stora tävlingar: Herning och Elmia i Jönköping. Det ska bli så roligt och jag känner verkligen att både jag och hästarna är på väg i rätt riktning.

Just nu är jag bara otroligt tacksam, för hästarna, människorna runt mig, och för att jag får göra det jag älskar varje dag. Det här är en resa jag verkligen njuter av.

Vi hörs och syns!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Den här veckan har jag i princip bott på Flyinge kungsgård, sex av veckans sju dagar har spenderats där. Och vilken vecka det har varit!

Tisdag, startskottet för Lövsta Top U25 program

Veckan inleddes med första träffen av Lövsta Future Challenge U25-programmet. Vi började med teori, där ”Ancan” Ann-Catrin Karlsson pratade om utbildningsskalan. Därefter diskuterade vi hur det är att rida i lag, olika upplägg och tankar kring samarbetet häst/ryttare och liknande. 

Sedan fick vi se Jens Fredricson rida markarbete på sin fantastiska Markan Cosmopolit. Att se dem in action igen, efter en tids skadeuppehåll för Cosmo, var både inspirerande och lärorikt. Jens är verkligen en mästare på att undervisa, inte bara tekniskt, utan också på att underhålla och göra det roligt att följa.

Vi som hade med oss häst fick sedan rida ett markarbetespass för Jens, vilket var otroligt givande. Kvällen avslutades med middag, många skratt och samtal, både om ridning och livet i ridsporten. Att få träffa de andra talangerna och utbyta erfarenheter är i sig en enorm tillgång.

Onsdag, banbygge och träning

Dagen därpå var det Fredrik Malm som byggde en tvåstjärnig Grand Prix-bana. Med Nina fick jag hoppa hela banan och hon kändes riktigt fin, även om vi fick ett nedslag på slutet. Tidigare hade jag känt att nedslag gjorde träningen ”misslyckad”, att det alltid måste gå bra och så vidare. Men nu kan jag se det som en del av utvecklingen, ett tillfälle att analysera, diskutera och växa vidare. Att ha tränare som Jens och landslagsledare Henrik Ankarcrona samt Ancan på plats gör verkligen skillnad också. Att man får flera olika ögon som kan ge sin syn på saken.

Torsdag, ATG-kval

På torsdagen drog tävlingarna igång. Malaco var felfri i 1.35 och slutade femma, och Zizzi blev åtta i samma klass. I det större kvalet gick Mick Jagger, 145 cm, och levererade direkt med en felfri runda och en fjärdeplacering! Så otroligt roligt! Heja Jagge! På kvällen fick Anakin hoppa en 110 cm klass där han också var felfri.

Fredag, fler hästar i elden

Fredagen bjöd på nya starter med andra hästar: Bulan var felfri i 130 cm och hoppade super. Singoalla debuterade 130 cm i samma klass och gjorde det jättebra, med bara ett nedslag. Kjell hoppade också samma klass och var felfri.

Malaco gick även en 140-klass på kvällen där vi fick ett nedslag, men känslan var riktigt bra.

Lördag, ATG Riders League-finaler

Finaldag! Zizzi gjorde en strålande insats och slutade trea! Sååå kul! Hon börjar verkligen hitta tillbaka till sin toppform.

Mick Jagger debuterade i 150 cm, ett stort steg, men helt rätt i tiden. Han hoppade otroligt fint, även om vi fick två nedslag. Nu väntar lite välförtjänt vila och check hos kiropraktorn innan höstens äventyr.

Kjell hoppade 135 cm och blev tvåa. Han är verkligen en stjärna som gång på gång levererar stabila, felfria rundor.

Söndag, avslutning i Craafordhallen

Veckan avslutades med fler fina rundor. Nina hoppade 140-finalen med ett nedslag. Lillasyster Bulan debuterade i 140 cm och visade mycket kapacitet, trots några nedslag i början. Sist så debuterade Anakin i 120 cm med ett nedslag men gjorde en jättefin runda.

Att tävla i Craafordhallen är speciellt. Ljuset, akustiken och atmosfären gör det till en speciell upplevelse för hästarna men de verkade ju trivas därinne. Nu väntar ju både Breeders och SM där och det ska bli riktigt spännande! 

Vad jag får vara med om med ”mina” hästar och så extremt roligt vi har det!

Kram på er så hörs vi!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Det är alltid speciellt när en häst man fäst sig vid får nya uppgifter i livet. Nu har Shiela flyttat vidare, och även om det såklart känns lite vemodigt, så är jag framförallt otroligt tacksam och stolt över den resa vi fått göra tillsammans.

Jag fick henne när jag var nere och tränade för Rolf-Göran Bengtsson i Tyskland i vintras. Redan från början märkte jag vilken kapacitet som fanns där, även om det inte alltid var helt enkelt. Hon hade till exempel lite svårt med galoppombytena, men ju mer vi lärde känna varandra, desto mer började bitarna falla på plats. Och sedan dess har utvecklingen verkligen gått spikrakt uppåt.

Shiela kom ut på tävling, hoppade sina första 130-klasser och kvalade snabbt och enkelt vidare till större uppgifter. Hon tog sig hela vägen till Falsterbo och gjorde fantastiska resultat längs vägen, bland annat en fjärdeplats vid sjuårs-finalen på Åby travbana i Göteborg tidigare i år. Hon hoppade fint i Falsterbo och visade gång på gång sin vilja, kapacitet och fantastiska inställning. 

Men det är inte bara på tävlingsbanan hon har utmärkt sig. Hon har varit en riktig familjefavorit, så snäll, personlig och med en arbetsmoral som gör henne till en dröm att jobba med. Säger ja till allt och vill bara få vara med hela tiden. Alla i familjen och stallet har älskat henne, och det har även varit ett otroligt fint samarbete tillsammans med ägaren Erland Nilsson. Jag är också väldigt glad och tacksam över att Rolf-Göran gav mig möjligheten att ta över tyglarna på henne.

Nu går Shiela vidare till amerikanska Ella Dyson och Springhill Farm, och det känns helt rätt. Det här var hela tiden målet, att hitta en ryttare och en familj som kan ta henne vidare till nästa steg. Jag är övertygad om att de kommer att få en fantastisk resa tillsammans, och det ska bli väldigt roligt att följa dem framöver.

Samtidigt fortsätter tävlingssäsongen för fullt här hemma. Helgens tävlingar i Norrköping bjöd på många höjdpunkter:

• Nina gjorde en väldigt fin runda med en femteplats i 145-klassen.
• Zizzi hoppade fantastiskt fint i en 135-klass. 
• Jagger var placerad i 140cm och gjorde dessutom sin andra svårklass i 145cm med endast ett nedslag.
• Och Lexus, som jag fortfarande jobbar på att hitta knapparna med, avslutade helgen med en strålande runda i 130cm och en riktigt bra debut i 135cm.

En helg fylld av lärdomar, framsteg och utvecklingspotentialer, precis så som vi vill ha det.

Jo, en födelsedag av mig hann vi också med där någonstans haha! 

Vi hörs och syns allihopa!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Jag vill börja med att rikta ett stort tack för allt engagemang och den fina responsen på förra veckans blogg, där jag tog upp mina tankar kring Tävlingsdatabasen och de utmaningar jag tycker att systemet innehar.

Efter att jag publicerat inlägget blev jag faktiskt uppringd av en representant från Svenska Ridsportförbundet. Vi hade ett bra och givande samtal där hon delade med sig av deras syn på saken och försökte förklara hur de ser på situationen och vad de kan göra för att underlätta.

Inget som ändras över en natt, men jag tycker det var väldigt positivt att de tog kontakt och visade engagemang.

Det uppskattar jag verkligen, både att de tog sig tid att ringa och att de ville lyssna in mina erfarenheter och tankar. Jag gjorde mitt bästa för att förklara hur jag upplever det och vad jag tycker man kan tänka på framåt. Som jag också skrev i bloggen är det förstås inget som ändras över en natt, men jag tycker det var väldigt positivt att de tog kontakt och visade engagemang.

Utöver det blev det en lite lugnare tävlingshelg för mig, med bara två starter på Vellinges fantastiska arena. Jag hade inte möjlighet att tävla där förra året eftersom jag var utomlands och jobbade, så det var första gången jag fick uppleva tävlingsplatsen, och de levde verkligen upp till förväntningarna. Så otroligt fin och stor bana med internationella mått, så kul med ännu en väldigt fin tävlingsplats här nere i Skåne, vi är verkligen bortskämda! Både Anakin och Singoalla levererade varsin felfri runda, vilket jag är väldigt glad för! 

Och på tal om glädje, idag släpptes nyheten officiellt att jag blivit uttagen till Lövsta Top U25, en ny satsning för oss ryttare under 25 år. Där kommer vi få ta del av både träffar och träningar, både avsuttet och uppsuttet, och jag ser verkligen fram emot att vara med. Redan i början av september hålls den första träffen, vilket både Nina och jag ser fram emot mycket. Vi är verkligen så tacksamma och glada över möjligheten! 

Nu till helgen packar vi lastbilen igen, eller rättare sagt imorgon och den här gången bär det av till Norrköping för tävlingar tillsammans med Zizzi, Nina, Jagger och Lexi. Det blir andra gången i år jag rider ATG Riders League, och det ska bli väldigt roligt!

Tack igen för att ni följer med på resan – och för alla fina hejarop längs vägen.

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

I helgen var jag och hästarna i Henriksdal för deras sista tävling för i år. Det blev inte den mest glänsande helgen resultatmässigt, men jag tar med mig massor av erfarenheter och känslan av att varje runda, oavsett utgång, bygger mig med varje häst starkare för framtiden! Lite så jag försöker tänka i alla fall.

Några av helgens höjdpunkter: 

Jagger som bara är åtta år debuterade i 1.45 och gjorde det riktigt bra, även om vi fick med oss ett litet nedslag. Kjell som är sju år hoppade fantastiskt fint i finalen på 1.40, men fick ett nedslag även han. Riktigt fin känsla på honom! Nina gjorde en bra 150-runda. Hon kändes väldigt fin, men mot slutet gjorde jag lite misstag och då blev hon lite väl stark… Ändå massor av positiva bitar att ta med. 

Bulan hoppade runt två riktigt fina 1.35-rundor. Anakin gick felfritt och med väldigt bra känsla i sin klass. Malaco och jag hade lite kämpigare rundor. Vi tappade varandra lite eftersom jag har ändrat systemet på honom och testat ett nytt sätt att rida. Det är nog bara en fas vi måste jobba oss igenom, och även om det inte blev några topprundor denna gång, så lärde vi oss mycket som jag vet kommer ge resultat längre fram. 

Så nej, det blev inte helgen med massor av rosetter eller framskjutna placeringar, men det blev en helg full av lärdomar. Och ibland behöver man de där tävlingarna när det känns lite motigt. Det ger chansen att reflektera, hitta förbättringar och bygga något ännu starkare inför framtiden.

Nästa större tävling för mig blir ATG Riders League i Norrköping om en och en halv vecka, och det ser jag verkligen fram emot.

En reflektion om tävlingsdatabasens betalningssystem

Jag vill också passa på att lyfta en sak som jag tycker är värd att diskutera. Det gäller betalningssystemet i Tävlingsdatabasen. Jag såg en diskussion om detta på Facebook häromdagen, och jag känner verkligen att jag vill använda min plattform för att hålla med: det är under all kritik.

I dagens digitala samhälle, där så mycket är enkelt, smidigt och användarvänligt, känns Tävlingsdatabasens betalningssystem otroligt ålderdomligt. För oss som har flera hästar eller driver verksamhet blir det nästan ett heltidsjobb att hålla ordning. Några exempel:

• Varje gång man ska betala måste man skriva in samma mejl och telefonnummer för varje häst och varje klass.
• Det är rörigt med olika betalningslösningar: ibland Equipay, ibland direkt i Tävlingsdatabasen, ibland via bankgiro, och så vidare. 
• Betalningsdagar, efteranmälningsavgifter och olika separata kostnader som ska/kan betalas på olika dagar (klassavgifter, boxavgifter m.m.). 

Det blir helt enkelt onödigt tidskrävande och krångligt, och har varit så i väldigt många år nu faktiskt… Jag tycker att vi ryttare och arrangörer förtjänar ett modernare, mer effektivt system som gör det enklare för alla.

Så förhoppningsvis kan vi få till en förändring framöver, för sporten utvecklas, men det borde även administrationen göra. 

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

“Förr fick man blåmärken på knäna.
Idag får vi blåmärken i hjärnan.
Vi växer upp med en värld i fickan, och med den följer åsikter, jämförelser och krav från tusentals människor vi aldrig ens träffat.
Så, var det bättre förr?

Kanske var det bara…, annorlunda.”

Var det bättre förr, eller är det bättre nu?

Det är en fråga jag ofta hör och tänker på. Och ofta kommer den från någon som växte upp före den sk. digitaliseringen.

“Vi var ute och lekte på rasterna.”

“Vi satt inte med näsan i en skärm.”

“Barn nu för tiden är stillasittande och föräldrarna stoppar en iPad i handen på dem.”

Och visst, det låter som en idyll. Men när jag hör det, kan jag inte låta bli att tänka: Vem har uppfostrat de föräldrar som idag ger sina barn paddor och mobiler?

Jo, det är ju den idag “äldre generationen” (läs flickor och pojkar med några år på nacken). Den generation som idag säger att vi unga gnäller, att vi har det lätt, att vi lever i någon sorts bekväm digital värld.

Men bekvämt?

Kanske.

Enkelt?

Inte alltid.

För det är sant att vi växer upp med teknik som kan göra livet smidigare. Vi kan googla fram ett svar på tre sekunder. Vi kan hålla kontakt med människor på andra sidan jorden. Vi kan skapa, dela och lära oss nästan vad som helst online.

Men vi växer också upp med en ständig ström av åsikter, jämförelser, krav och förväntningar, inte bara från vår klass eller stad, utan från hela världen. Vi bär en spegel mot alla andra i fickan, dygnet runt.

Förr kunde man jämföra sig med grannen.

Nu kan man jämföra sig med tusentals människor varje gång man öppnar en app.

Och kanske är det just där skillnaden ligger: Den äldre generationen hade inte samma flodvåg av intryck, ideal och information att navigera i varje dag. Vi lever i ett konstant sorl, där det ibland är svårt att ens höra sin egen röst.

Så, var det bättre förr?

Eller är det bättre nu?

Jag tror att svaret är mer komplicerat än så. Kanske var det varken bättre då eller nu, bara annorlunda. Varje tid har sina fördelar och sina utmaningar tycker jag.

Och kanske handlar det inte om när vi växer upp, utan hur vi lär oss hantera den värld vi faktiskt lever i. För ingen generation kan välja sin startpunkt, men vi kan välja hur vi formar vår dag och framtid.

Eller vad tänker ni? 

Utöver dessa tankegångar så tävlade jag i Stensäter i helgen! Lexus gjorde två mega fina rundor med så mycket bättre känsla än sist, börjar hitta knapparna på den fina tjejen. Zizzan sprang till sig en andra plats i 130cm klassen. Singoalla placerade sig i en 120cm och sen debuterade jag med fina nya killen Anakin, i en felfri 110cm klass. Spännande med nu tre stycken Singular-hästar som jag nu tävlar på! 

Till helgen blir det tävling i Henriksdal med hela resten av gänget!! Det ser vi framemot!!

Vi hörs och syns!!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare