Eriks blogg: ”Vad gör någon till en förebild?”

Måste en förebild vara någon som åstadkommit något mäktigt och stort?

Vem är min förebild?

Några gånger i livet har man ju fått frågan ”vem är din förebild?” och såklart har även jag haft förebilder och ledstjärnor i både min karriär och i livet.

Vad inspirerar mig? Något jag kommit fram till på sista tiden är att jag nästan inspireras mer av ”vanliga” människor än de som vunnit OS, VM eller EM till exempel.

Vad menar jag med det? Jo att människor jag träffar på och pratar med som kanske är väldigt trevliga eller alltid är lika omtänksamma, snälla och intresserade kan inspirera mig exakt lika mycket som en världsstjärna.

Såklart har jag inspirerats och inspireras än idag av proffsryttare som Steve Guerdat, Rolf-Göran Bengtsson, Henrik von Eckermann och Harrie Smolders med flera. Men alla dem inspirerar mig till att sport- och hästmässigt bli en bättre ryttare. Jag lär mig av att kolla på när de tävlar, rider på framhoppningar, övingar de publicerar och delar med sig av, träningar och genom clinics de håller. Och visst har de hjälpt mig otroligt mycket och de är helt fantastiska på det dem gör.

För att återgå till det jag skrev ovan angående att en person jag möter i en mer vanlig vardaglig situation kan inspirera mig mer så tänkte jag nämna några nedan och hoppas att de blir glada av att höra det.

Sara Rundgren. Sara är en person jag inte känner så jätte väl egentligen, oftast möter jag henne på tävlingar, mestadels på somrarna då hon jobbar och hjälper till vid Henriksdals RF:s tävlingar. Hon är i mina ögon helt fantastisk, alltid tillmötesgående, genomsnäll, trevlig, bryr sig om en, frågvis – kan fortsätta länge men detta är några av alla ord som beskriver Sara.

Inte för att det betyder något för mig i situationen men Sara har fått överstiga det hemska ”berget” cancer och vad som gör det hela ännu mer fantastiskt är att även genom denna period har hon varit exakt lika full av glädje utåt mot andra. Såklart så förstår jag att det varit hemskt att genomgå, men alltid har man kunnat se ett leende på hennes läppar när man skrittar runt husknuten på ridhuset i Henriksdal när man ska in på framhoppningen.

Du är fantastisk och fortsätt vara exakt den du är. PS. Hennes extremt breda skånska gör inte att man älskar henne mindre haha!

Den andra jag tänkte ta upp som en förebild jag har och har haft är en lärare och mentor jag hade från årskurs 6-9 på Norrevångsskolan i Eslöv. Min bror och syster hade henne som lärare och från dem kunde man höra att matematik- och NO-läraren var väldigt sträng, respektingivande och hård.

Så när jag kom in där i klassrummet första dagen i 6:an så kan jag ärligt säga att jag var lite rädd. Men från första sekund måste jag säga att jag älskade Iolanda Dumitrescu som hon heter. Hon hade den fantastiska förmågan att se ALLA i rummet. Varje dag när hon kom in i klassrummet kände man att hon verkligen ville lära alla oss elever något nytt och göra oss till barn med än mer kunskap i våra ryggsäckar. Med rak men snäll arm visade hon oss vägen genom inte bara matematiken och NO:n i skolan utan också genom våra tidiga tonår och gjorde enligt min mening oss till bättre personer.

Och som hon alltid sa till oss, ”Bemöt människor exakt så som du också vill bli bemött, alltid, oavsett vad!”. Så simpelt men så rätt.

Den tredje och sista personen jag tänkte ta upp i denna text är en av de fantastiska tränarna jag haft under tiden jag ridit. Ulrika Trädgårdh heter hon. Min första träning för Ulrika var en vinterdag då Lisen Bratt Fredricson drog igång några grupper med träningar för bara ridkillar. Där var jag och min ponny Hamlet med, Ulrika hade tränat Hamlet förr med en annan ryttare så hon visste exakt hur han fungerade. Under många år tränade jag för Ulrika och var alltid lika fascinerad över hennes vilja till att få mig och sina andra elever att förstå exakt vad hon menade.

Hon använde till exempel många olika skildringar och likheter för väldigt mycket för att man skulle förstå exakt vad hon menade. Exempel på det var att man skulle tänka att det fanns ett stort svart hål bakom hinderna för att man skulle sitta upp bättre och inte falla fram på hästen för mycket i landningen.

En annan jag kommer ihåg är att man skulle känna tvättlappen på tröjan i nacken för att inte titta neråt på hästen utan hålla blicken upp och framåt. Ulrika var/är också fantastisk på det sättet att hon oavsett om det kom in en liten tjej på en B-ponny som hoppade 60 centimeter eller om det var jag som kom in med en häst som hoppat 145-klasser så var hon exakt lika intresserad och driven. Och hon var/är exakt lika duktig på att hjälpa denne lilla tjej med att hoppa en läskig planka eller mig för att få rätt på väldigt små detaljer för att lyckas i stora och svåra klasser.

Till dig känner jag oändlig tacksamhet för allt du lärt mig!

Denna veckas blogg blev lite annorlunda men så viktig för mig. Det finns verkligen så mycket fantastiska människor där ute och jag är så tacksam att jag fått möta några av dem!

/ Erik Nordström, 21 år, hoppryttare, egenföretagare

Nu är det inte så många veckor kvar tills vi går in i år 2024, känns helt sjukt att skriva men jag tycker det känns som att det gånga året gått i rekordfart. Fast det tycker jag att jag har sagt nu de sista fem åren typ ha, ha. 

Lite status på hästfronten, jag har fått två nya hästar i stallet som är yngre förmågor som jag håller på att lära känna så mer information om dem kommer lite längre fram. Jag har ett par tävlingsstarter kvar i år som jag ska göra i Flyinge nu till helgen som kommer. De flesta andra hästarna har antingen vila helt eller de som inte kan hålla sig i skinnet riktigt får gå på lite halvfart så de inte hittar på allt för mycket bus i hagarna.

Som alltid när man ska sammanfatta ett år så kan man alltid likna det vid en berg- och dalbana. Från år till år så är de mer eller mindre barnförbjudna brukar jag säga. Nä, men skämt åsido så går det ju både upp och ner i livet och det är väl det som är tjusningen i slutändan. 

Jag har haft ett fantastiskt häst- och tävlingsår även fast det största såklart är att jag gick och blev kär i början av året, de kunde jag inte tro men så blev det och det är jag sååå otroligt glad för!!!

Och utöver det var ju debuten i 150 och vinst på det med Higge i Åby helt oroligt. Sen har vi sjätteplatsen i 150 på Stockholm stadion med Uno som också var helt magisk, tredje plats i GP i Sundbyholms 150 med Uno, vinst i semifinalen på Lag-SM med IM Sportriders, kvalade till Lövsta finalen med Kaffe efter fjärdeplats i sexårsfinalen på Breeders. Zizzi som vann tre klasser i rad i Sundbyholm i våras och dessutom heatklasserna i Borås tidigt i år men också i Jönköping för ett par veckor sedan. Selmas många felfria 140 starter som sjuåring och massa mer kul med många olika hästar.

Som sagt ett helt fantastiskt år som jag nu lägger bakom mig och blickar stället framåt mot 2024 och vad det kan ha att erbjuda. Jag går i alla fall in i nästa år med nio fantastiska hästar och det och alla hästägarens stöttning är jag så tacksam över!

Förra helgen hoppade Jossan, Charlie och Zizzi ett par starter i Lund. Jossan och Charlie var båda pigga och fräscha och hoppade varsin felfri runda. Zizzan och jag hade båda gått på julledighet i förtid tillsammans så vi var inte i vårt bästa slag ihop men jag när inte ledsen för det för Zizzi har varit helt magiskt bra i år och bara levererat hela tiden. Hon har faktiskt varit placerad hela tjugofyra gånger i år och vunnit sju klasser. Inte illa lilla ZZZ – Zuper Znabba Zizzan!

Vi hörs nästa vecka med nya uppdateringar, håll ut i kylan!

// Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare

Jahopp då var ännu en vecka gången bara sådär och det är både dags för mig att skriva blogg och er att läsa blogg igen! Hur kul???

Sedan sist vi hördes av så har det varit tävling i Flyinge som stått på agendan och detta i dagarna fyra, från i torsdags till i söndags. Och denna bloggen blir en liten uppdatering ifrån det tänkte jag.

I torsdags började tävlingsveckan som sagt och det med ”Jossan”, eller Just Me som hon heter. Hon är ett femårigt sto efter hingsten Kannatol och med Caretino som morfar. Jossan skötte sig som vanligt finfint men var väldigt pigg och av någon anledning så började ryttaren, dvs jag i lite dålig galopp men efter ett par hinder hittade jag farten igen och då gick det riktigt bra.

På tal om att börja i dålig galopp, det säger jag då och då när jag kommer ut från tävlingsbanan och hör även andra säga ofta. Men varför gör man det då? När man vet om att man absolut inte ska? Aja det är väl en annan historia, och vi ska nog inte gå in på det mer här idag haha! Jag har i alla fall blivit lite bättre på just det där men man får verkligen vara på och påminna sig själv ofta.

På fredagen fortsatte tävlandet sedan med Charlie och Nisse. Charlie hoppade runt en väldigt fin runda i en 120cm klass, han är verkligen så cool inne på banan och bara gör sitt jobb som en klok gammal gentleman, trevligt för ryttaren. Nisse fick hoppa två klasser på fredagen, han behöver ibland en klass för att bli lite varm i kläderna så att säga. Och vi började riktigt bra med en fin felfri runda i en 130cm klass och sedan i 140cm klassen fick vi ett tidigt nedslag och sedan gjorde jag en volt i slutet när vi hamnade i lite otakt. Men allt som allt var jag nöjd med Nisse och hans hoppning.

På lördagen sedan var det dags för Charlie igen men även Nina. Charlie skötte sig ännu en gång och hoppade faktiskt ännu bättre än dagen innan och han utvecklas riktigt fint tycker jag.
Likaså Nina men hon var piggare än någonsin, hon taktade eller smågalopperade hela vägen från parkeringen till framridningen med en pappa Bengt hängandes efter henne haha. Väl inne på banan tog piggheten över lite så hon blev lite väl ivrig på någon linje och ryttaren red inte så bra i det så vi fick två nedslag men jag var inte ledsen för det, snarare tvärtom. Detta då det är så kul att Nina nu blivit så kaxig och har så mycket självförtroende både inne på banan men också i allmänhet. Från en liten ängslig tjej till en riktigt fighter.

Och till sist var det dags för söndag och då var det ju dags för vad jag pratade om i slutet på förra bloggen, nämligen finalen i Skåne Top 10 finalen. En tävling för de under året högst rankade ryttarna som rider för en skånsk klubb.

Klassen reds i en 140cm klass och detta var Ninas andra start på den höjden. Och som hon hoppade, helt magiskt verkligen och vi lyckades hålla ihop hela alltet hela vägen runt och det resulterade i en felfri runda som jag var så så glad för. Vilken resa vi gjort tillsammans på knappt nio månader. Sedan var det dags för omhoppning och där lyckades vi ännu en gång leverera en felfri runda och dessutom vara lite snabba och när sista ryttaren rev en bom stod det klart att Nina och jag vann alltihopa.

Och viktigast av allt, vi slog Jörgen ”Jögge” Larsson som hör och häpna fick ett tidsfel i grundomgången, tur för mig haha! Det var verkligen fantastiskt kul men som jag sagt så många gånger innan, resan, resan jag och Nina gjort. Från skakiga enmetersklasser till vinst i 140cm på inte ens nio månader. Och nu är hon även min till hälften, vilken solskenshistoria och jag är så tacksam, glad, överväldigad samt stolt över både Nina och mig själv. Namibia Z, ett namn att komma ihåg.

Dessa hästar och allt vi får vara med om med dem! Hästar är verkligen livet!

Kram på er allihopa så hörs vi!

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare

Då har ännu en vecka passerat och det är tisdag igen vilket betyder bloggskrivande för mig. 

Sen vi hördes av sist har det faktiskt inte hänt något sådär specifikt direkt och trots det känns det som att veckan bara flugit förbi. Nisse (Jambalaya) hoppade två starter i Helsingborg i lördags och var nionde placerad i 135cm klassen vilket var väldigt kul!

Till helgen väntar tävling i Flyinge med ett par hästar. Bland annat ska Nina får hoppa en av årets roligaste klasser tycker jag faktiskt, nämligen Skåne Top 10 finalen.

Det är en klass för de under året tio högst rankade ryttarna som rider för en skånsk klubb. Visst Rolf-Göran, Peder med flera är ju såklart före mig till exempel men när de inte kan eller tackar nej så får jag och några andra chansen vilket är riktigt kul! Man får ju ändå säga att när man får frågan om att rida en sådan klass så är det ju ändå ett kvitto på att man gjort ett bra jobb under året. Det finns ju som ni vet väldigt många duktiga ryttare här nere i Skåne med många fina hästar så det är väldigt kul att få ett kvitto på att man är en av dem som presterat riktigt bra under året! Och som sagt så är det Nina som får hoppa den finalen som går i en 135cm uppvärmingsklass och finalklassen rids på en 140cm bana. Spännande! 

Vad som händer annars är att säsongen och året börjar lida mot sitt slut, inom den närmsta tiden finns det ändå lite tävlingar kvar för mig och några av hästarna men allt som allt så börjar det bli lite lugnare. Vi har som sagt några tävlingar kvar men de är bara lite hemma omkring. Vissa hästar har det lite lugnt emellanåt och andra har lite tränings- och tävlingsperiod. 

Just nu lägger de solceller på taket på ridhuset hemma så om jag vill rida i ridhuset så får jag planera in och rida några hästar när killarna som jobbar där uppe har paus på morgonen, på deras lunch och eller när de är klara på eftermiddagen men för det mesta så rider jag utomhus just nu och får känna på mitt tidigare liv. Med andra ord att rida i regn och rusk och när det blåser motvind på vilket håll man än rider på känns det som. Jag rider ju såklart utomhus på alla hästar flera gånger i veckan men isådanfall planerar jag ju in det när det är lite finare väder eller i alla fall uppehåll. Men efter denna veckan har jag landat i två slutsatser. 

Hur kunde jag börja, ha tålamod och fortsätta rida den första tiden när jag började rida och när jag hade hästarna hemma hos mina föräldrar i Reslöv (det vill säga på en gård som ligger helt öppet med fritt blås från alla håll och kanter). Jag hade liksom ett tag nio stycken hästar där hemma och red i alla olika väder och vad jag minns så gnällde jag inte särskilt mycket över det när jag var mitt i det. Jag bara bytte regnbyxor emellan hästarna och så var det bara att bita ihop och ut och galoppera på grusvägarna. 

Slutsats ett: Herregud vad tålmodig och duktig jag var som bet ihop och red så många hästar i alla väder oavsett vad.

Slutsats två: Jag lider med er som inte har ett ridhus att gömma er i när det är som värst väder och ska ut och rida och tycker ni är sjukt uthålliga, ambitiösa och duktiga!! 

Ja jag vet att jag väl blivit lite bekväm och bortskämd men jag ville bara få det sagt haha och hoppas ni förstår ironin i det hela! Men med andra ord, ni ryttare som inte har ridhus och ändå håller på på den nivå ni gör. You rock och heja er alltså!! 

Nu ska jag ut och trä på mig mina ridregnbyxor, regnkappan, mössan under hjälmen och galoppera på galoppbanan! Att ha häst är alltid kul. Att ha häst är alltid kul. Att ha häst är alltid kul!!!! 

Vi hörs nästa vecka kompisar!!!!

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare 

Förra veckan började bloggen med ”Tisdag, blogg, regn, blåst, packning, ridning, bad, putsande och planerande – ungefär så kan man beskriva min tisdag”. Och så kan vi typ beskriva denna tisdagen också men utan så värst mycket förberedande inför tävling.

Som ni märker är vi ju nu inne på hösten och varje dag ser ju lika mörk ut som den andra. Nä, vad var det här för negativ början på bloggen, även fast vädret ju faktiskt inte är så upplyftande. Den gångna veckan i Jönköping var i alla fall allt annat är mörk och tråkig, snarare tvärtemot. 

I onsdagsmorse rullade lastbilen mot Elmia och Jönköping Horse Show, detta med tjejgänget Zizzi, Nina och Selma och i människoväg var det Rikard, mamma Carina och pappa Bengt.

Och redan på kvällen på onsdagen fick Zizzi och Nina springa av sig i en 135 cm klass som var en uppvärmingsklass. Det gjorde de super med en väldigt bra känsla och båda hoppade otroligt fint och felfritt runt varsin runda, bra start. 

På torsdagsmorgon tidigt startade kvalet till ATG Riders League heaten och om det inte var det största så måste det ha varit ett av de största kvalstartfälten någonsin med 112 stycken startade. Endast 24 stycken får hoppa final, otroligt tufft på förhand.

Men såklart levererade tjejerna Nina och Zizzi. Nina började med att hoppa sin bästa runda ihop med mig än så länge och känslan var fantastisk, hon hoppade med så stort självförtroende och luftade en halv meter över varje hinder. Zizzan däremot var en vildvittra och hon var som en tiger där inne på tävlingsbanan, fort gick det som vanligt men även hon hoppade runt felfritt.

I och med detta lyckades jag få in båda i topp 20 i det mega stora startfältet, något bara jag och en annan ryttare lyckades med. Coolt tyckte jag. 

På torsdags eftermiddagen hoppade även Selma runt sin första start som en liten uppvärmning inför fredagens 7-års kval. Det gjorde hon med bravur och kändes riktigt fin och fräsch, även hon var felfri men hade ett litet tidsfel i första fasen. I 7-årskvalet dagen därefter var känslan lika bra som dagen innan, snöpligt nog trillade B-hindret i trekombinationen och vi hamnade precis utanför en finalplats.

Lite surt i stunden men jag är så otroligt nöjd med mitt arbete med Selma den sista tiden och hon har utvecklats på så många sätt och det känns verkligen som att hon använder exakt hela kroppen och hoppar så otroligt fint. Fina fina Selma. 

Och så var det dags för final i ATG Riders League med ZZZ (Zuper-Znabba-Zizzan) och som hon levde upp till det namnet där i lördags. För att börja från början så gick första heatet riktigt fort, de andra ryttarna var otroligt snabba och felfria och det gjorde att pressen på oss i de resterande två heaten var ännu högre än innan.

Väl när det var dags för mig och Zizzan så satt vi upp farten rejält i början och höll farten och rytmen hela vägen runt och alla bommar låg uppe i skållorna. Vi vann vårt heat och var även snabbast av alla 24 startande och därmed vidare till winning round omhoppningen på kvällen.

Där gick det om möjligt ännu fortare än i heaten och Zizzan och jag slutade på en tredjeplats totalt i denna omgång av ATG Riders League, sååå sjukt kul och speciellt inför ett helt fullsatt Elmia. Vilken upplevelse och vilket tryck det var där inne. Både jag och Zizzan hade kunnat göra vad som helst för att göra det lite oftare i vardagen ha, ha. 

På lördagen hann jag och Rikard även med lite treårsauktion och det är alltid lika kul att vara på plats och följa den. På söndagen var det sen dags för hemfärd men vilken magisk vecka vi hade. 

Tacksam, nöjd, stolt, glad och full med motivation. Så kan man beskriva känslan inuti mig just nu, ganska trevligt ändå. 

Vi höres nästa vecka kompisar!!!

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare 

Tisdag, blogg, regn, blåst, packning, ridning, bad, putsande och planerande – ungefär så kan man beskriva min tisdag. 

Imorgonbitti går nämligen lasset med hästar och människor mot Elmia och Jönköping horse show. Med mig i hästväg kommer jag att ha tjejgänget Zizzi, Nina och Selma. Och i människoväg blir det mamma, pappa och Rikard som följer med denna gången. Zizzi och Nina kommer att få hoppa kval och förhoppningsvis final i lilla ATG Riders League och Selma hoppar 7-årsklasserna. 

Det är alltid lika kul att komma tillbaka till Elmia som alltid bjuder på fantastisk sport, trevligt umgänge och massa annat kul så vi ser verkligen framemot ett par dagar i Jönköping. 

I dagens blogg tänkte jag ta upp en grej som jag fick frågan av en kompis för inte så länge sedan som löd ungefär såhär, ”Du Erik, är det inte jobbigt när man som du bara rider hästar åt andra och att man ibland blir av med dem snabbt och eller att de oftast finns i ditt stall med försäljning som mål? Och hur håller du motivationen uppe när du kanske blir av med en riktigt bra häst?”. 

En bra fråga som såklart har kommit att bli och är en stor del av min vardag. Sen jag började rida har vi i familjen bara ägt min gamla ponny Hamlet och utöver det har jag bara ridit andras hästar. Och i och med det har jag blivit ”utsatt” (om man kan kalla det för det) för ovan beskriven situation väldigt tidigt i min karriär och många gånger. Jag har haft ponnyer och hästar som sk. fodervärd, till försäljning och som jag har nu för träning och tävling. Och det har ju skett både att jag blivit av med hästar när jag minst anade det och eller att de försvunnit avsiktligt då man sålt dem eller att de tagit tillbaka den till sig som överenskommet. 

Och situationen av att de säljs eller att överenskommelsen har varit att jag ska ha de en viss tid eller liknande är ju inte så farligt i den mån av att inte man blir ledsen eller liknande när de åker ifrån en då man ju vetat om det hela tiden. Såklart finns det gånger då man blir ledsen ändå för allt som oftast så får man ju ett starkt band till hästarna i och med att man spenderar så mycket tid med dem och upplever så mycket ihop med dem. Men då får man ju tänka att det varit en resa med den hästen som man lärt sig av, eller att man kanske fått någon provision av priset som man sålde hästen för och att det är ett steg i ens karriär och så vidare. 

Men de fallen där man blir av med hästarna där man kanske inte anade det så mycket på förhand och eller de fallen med hästar som tas tillbaka eller säljs och man haft de under en längre tid eller att man bara fått ett riktigt starkt band med hästen och den betyder väldigt mycket för en. Då blir det jobbigt. Det vet ni nog alla om egentligen. Alla som läser denna bloggen vet mest troligt vad för känsla jag pratar om. Att bli av med eller förlora en häst som kan beskrivas på något av ovanstående sätt är ju som att bli av med en familjemedlem. Så mycket kan de som ni vet betyda och därmed är det ju otroligt jobbigt, svårt och hårt att ta sig tillbaka och finna motivationen igen. Men vad handlar det hela om, jo, att ta sig tillbaka och det ännu starkare och bevisa för både sig själv men också alla andra att jag kan och jag vill ta mig tillbaka till den högre sporten om det handlar om det eller att jobba hårt och tålmodigt för att bli ännu bättre eller vad det nu kan handla om. 

Och just den biten. Att jobba sig tillbaka, det har jag fått öva på många gånger under min relativt korta karriär och liv och har därmed blivit ganska duktig på det. Men samtidigt måste jag säga och medge att jag också blir riktigt ledsen ibland när det blir såhär och att jag behöver ett par gånger då och då när jag gräver ner mig lite men inte längre än ett par minuter eller en timme och sen är det bara upp på hästen igen. Men att det är okej att det är så också och att jag vill att det ska framgå att jag ibland också blir ledsen och nere när dessa situationer sker, för så är det. 

Jag står just nu utan någon häst som hoppar lite större och visst är det jobbigt och speciellt när jag så sent som i slutet på sommaren hade två stycken som hoppade felfritt i 1,50-klasser, men vet ni vad, jag har i stallet just nu ett par riktigt fina hästar som gör strålande utveckling och har en riktigt ljus framtid så jag är inte nere. Nästan tvärtom, jag är full av motivation och så spänd på vad framtiden har att ge mig, mina hästar och oss ihop som ekipage.

 Idag avslutar jag bloggen med att säga att hårt jobb lönar sig och att det finns en mening med allt, så brukar jag i alla fall tänka!

Ha det så bra så hörs vi!

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare

Då var det tisdag igen och detta betyder bloggdags i vanlig ordning. 

Veckan som gått eller rättare sagt onsdag kväll till söndag lunch har spenderats i Billdal för tävling med Nisse, Selma och Nina. Och de skötte sig hur bra som helst allihopa!

Torsdagen började med kval till ATG Riders League i en 135 cm klass och den klassen började redan klockan halv nio och jag hade start med Nina direkt i början av klassen, så det var att vara uppe med tuppen som gällde. Men det var mödan värt för Nina hoppade en stålande fin runda felfritt och blev placerad. Även Nisse startade i den klassen och var lite spänd så det blev ett nedslag och en volt, sånt som händer och det var bara att ta nya tag. Senare på eftermiddagen startade även Selma, detta i en 130 cm klass och hon var pigg som en mört men hoppade ändå otroligt fint. Vi fick ett nedslag på sista hindret men det spelar inte så stor roll då känslan var super. 

På fredagen hoppade bara Nisse och Selma då Nina kvalat till ATG heaten på lördagen, men Nisse och Selma startade i alla fall i den avslutande 135 cm klassen för dagen. Selma var först ut och då var piggheten lite mer kontrollerad av mig och vi hoppade runt en fantastiskt fin felfri runda, man får ju inte glömma att hon bara är sju år också, men gör större klasser så himla bra nu. Nisse ville inte vara sämre han och dessutom inte när det längre inte var så läskigt i tävlingsridhuset heller. Det resulterade i en felfri och snabb runda vilket gav oss en sjätte plats i den nästan åttio starter stora klassen, så kul!

På lördagen var det som sagt sedan dags för Nina i ATG Riders League heat klassen. Det var den största och svåraste klassen både Nina själv gjort men också för oss tillsammans. Men som hon gjorde det och därför är jag så glad som ni ser att jag är på bilden nedan, trots att vi fick ett nedslag.

Om ni läst mina bloggar nu det här senaste året så har jag ibland tagit upp detta med att göra den sk ”resan” med en häst och att denna ”resan” oftast är det man gläds åt mest än de där själva framgångarna man får och når. Och så är fallet med Nina, jag fick henne hem till mig för snart ett år sedan. En då otroligt introvert tjej med nerverna utanpå och som var rädd och spänd inför det mesta.

Att komma för fort fram till henne, röra huvudet, vända i spolspilta, uppsittning, mötesskygghet och överhuvudtaget väldigt spänd och het i ridningen – allt detta var något som i början kännetecknade Nina. Som många som känt mig ett tag vet så älskar jag att ”ta mig an” hästar som är lite speciella och nerviga och även fast jag inte är så duktig att klappa mig själv på axeln så måste jag även säga att just det är något som jag är hyfsat duktig på. 

Jag har lagt väldigt mycket tid på Nina då jag både från första början fastnade för henne för den hon var och är men också för att jag alltid känt att det finns en riktigt fin häst ”där under”. I början kunde det vara handla om att man borstade på henne en extra gång om dagen. Sen med denna typen av hästar så gillar jag att rida ut mycket, speciellt till en början när man vill att de ska slappna av och tycka att det där med ridning och att ha en ryttare på ryggen är riktigt kul och inte ska förknippas med ett stressmoment.

Sen med hästar som kan vara spända vid uppsittning som Nina också var så tycker jag det är bäst att hitta en plats där dem är riktigt trygga och bara börja där, i Ninas fall var det precis utanför stalldörren, då hade jag en medhjälpare alltid som bara stod vid sidan och höll i henne lite lätt. Sen tog jag sakta fram pallen som jag sedan ställde mig på, tog tid på mig att bara stå vid sidan om henne, klappade på henne och på sadeln.

Därefter satt jag sakta foten i stigbygeln och tog själva upphoppet steg för steg sakta. När hon blev trygg i det och på den platsen kunde jag sedan förflytta mig mer och mer för varje dag jag satt upp. Ungefär eller exakt så som man börjar med unga hästar vid uppsittningsmomentet.

I den ”vanliga” ridningen eller som man så fint brukar kalla det, ”trim-ridningen” så blev hon ofta hetare och hetare och mer och mer stressad ju längre man red och därför skrittade jag väldigt länge i början på passen och sedan travade och galopperade jag inte så himla länge istället. Allt för att skapa så mycket trygghet och lugn som bara möjligt. 

Sedan kom vi till hoppningen efter ett tag. Där var och är hon otroligt försiktig och i och med detta och vad jag ovan beskrivit så började jag med väldigt låga hinder. Vår första start ihop var en 100 cm klass och sedan har vi sakta men säkert jobbat oss tillsammans upp i klasserna i takt med att vi också utvecklats ihop med det vardagliga att bara handskas med varandra men också i den vanliga ridningen.

Och just därför när vi som i lördags ställdes inför det svåraste och största vi gjort ihop än så länge och gjorde det så otroligt bra med endast en liten tå på en bom så kan man vara sådär glad som jag är på bilden ovan, även fast man inte vunnit eller hoppat felfritt.

Och det är för att resan vi gjort ihop betyder så otroligt mycket för mig och jag är så otroligt stolt och glad över fina fantastiska Nina för den utvecklingen hon gjort och för att hon varit och är så tillförlitlig mot mig men också ambitiös och arbetsvillig. På söndagen gjorde vi sedan med den härliga känslan debut i 140 cm och även det på ett fantastiskt sätt med ett litet nedslag i omhoppningen. Framtiden är så ljus för denna magiskt fina tjej med alla kvaliteter och egenskaper man söker och vill ha i en häst. 

Sen var det ju det där med cliffhanger som jag nämnde allra sist i förra veckans blogg. Och vad kan det vara, jo att jag, lilla Erik faktiskt deläger Nina sen ett par dagar tillbaka. Som den första hästen jag någonsin haft en del i eller ägt. Och det är jag sååå glad och tacksam över. Och tack även till Agneta Tegner som fött upp fina Nina och som ägt henne hela livet och nu låter mig vara en del av henne på riktigt! Wow!!! För er som undrar heter Nina på riktigt Namibia Z och är ett nio årigt sto efter Numero Uno – Cardento – Cortez. 

I söndagens 140 cm klass hoppade även Selma runt en riktigt fin runda med ett nedslag och Nissemannen smällde till med ännu en snabb och felfri runda som gav en fin placering. 

Nu väntar träning för gudfar Rolf-Göran Bengtsson på Flyinge kungsgård i dagarna två med fina Kaffe och sedan någon tävlingsstart i Skabersjö till helgen.

Vi synes och höres allihopa!

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare

Då har det gått ännu en vecka sedan sist vi hördes av och detta betyder bloggande för mig och läsande för er. 

Under veckan som gått har jag och fem av stallets hästar varit och tävlat i Lund i fredags och i lördags. I fredags hoppade både Bella och Charlie runt varsin felfri runda i 120 cm respektive 110 cm klasser. Det känns verkligen som både de två får mer och mer förtroende för mig och i tävlingssammanhang samtidigt som de blir starkare hela tiden. De är båda ganska gröna men utvecklas verkligen i raketfart. Nisse hoppade på kvällen runt lite spänt i en 135 cm klass men det känns som att han är i riktigt bra form inför kommande lite större tävlingar. 

Under lördagen sedan var det fullt upp med nästan hela teamet/familjen på plats för att hjälpa till. Bella och Charlie hoppade ännu en gång felfritt runt varsin klass i 120cm. Selma gjorde sin första inomhusstart och det felfritt i en 130 cm klass, nu är hon redo för Billdal till veckan och sedan Elmia. Nina hoppade också runt en 130 cm klass riktigt bra och känns även hon redo för tävlande i Billdal till helgen. Sedan avslutades tävlingshelgen med en riktigt bra 140cm runda på Nisse, vi fick två fel med oss som kom efter varandra men känslan var bra och han ska också få följa med till tävlande i Billdal vilket resan går av emot imorgon kväll. 

Så det är vad som händer härnäst, Billdal med tre stycken hästar och där är det ATG Riders League som är huvudmålet för oss. 

Idag är även en liten speciell dag faktiskt, en sk. ”Årsdag”. Det är idag nämligen ett år sedan min första blogg publicerades här på tidningen Ridsport. Jag är så tacksam över Lina, Susanne och Catharina på Ridsport som gav mig chansen att få uttrycka mig genom min blogg hos dem och att de varit så stöttande i denna resan och jag är också väldigt glad att kunna säga att samarbetet genom min blogg kommer fortsätta på exakt samma vis som de gjort under det gångna året, vilket jag tycker är otroligt kul och är så tacksam för. 

Den första bloggen kom ju inte heller att bli så bara bara, mig veterligt är det den mest lästa av alla jag har skrivit och den som i särklass fått mest uppmärksamhet. Om jag minns rätt så var det faktiskt en av de mest lästa artiklarna på Ridsport överhuvudtaget under det året, och att det typ bara var artikeln om att Sverige vunnit VM-Guld i hoppning som hade fler läsningar, rätt coolt faktiskt. 

Min första blogg hade rubriken ”Nu är det dags att vi MÄN sätter ner foten” och jag hade tänkt länge på att jag ville uttrycka mig på något sätt på grund av det tumult som skett just då.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra det, hur jag skulle få min röst hörd, hur jag skulle formulera mig för att få fram min poäng på bästa sätt och hur folk skulle ta emot och tycka om min åsikt så det fanns mycket tankar och nervositet runt det hela. När jag sedan fick frågan om att börja skriva här på Ridsport så föll det ganska naturligt.

Jag fick en plattform där jag kunde göra min röst mer hörd än om jag bara publicerat texten på mina egna sociala medier och dessutom var det något som Ridsport också ville stå bakom vilket också gav mig en trygghet. Och wow som den bloggen togs emot och det är jag så glad och tacksam för.

Men tråkigt nog är den nog lika aktuell nu som den var då. Kanske inte på det sättet att det är samma tumult runtikring den svenska ridsporten som den var då för ett år sedan, men på det vis att den går att applicera på samhället i stort. Det är väldigt skrämmande faktiskt men just därför tycker jag att du som läser detta också ska läsa den bloggen igen. 

Vi hörs nästa vecka med Billdal uppdateringar OCH med att jag, lilla Erik, faktiskt för första gången i livet äger en del i en häst och inte vilken häst som helst!! Cliffhanger….

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare

Så var det dags att säga samma meningen som jag tycker att man säger åtminstone femtio gånger per år eller något, oj nu har visst en vecka till gått. Och detta betyder i mitt fall att det ännu en gång är dags för bloggen att publiceras. 

I förra veckans blogg kunde ni läsa att jag skulle spendera veckan åt tävling på Breeders Trophy med Kaffe och det blev en vecka utav rang. Men för att ta lite backstory till det hela så har jag och Kaffes ägare känt varandra ett par år nu, Thosse som hon kallas eller Therese Andersson som hon ju faktiskt heter på riktigt och jag stod ett tag i samma stall då jag hade min verksamhet på Bäringe gård utanför Eslöv.  Jag hade precis startat min verksamhet och Therese har haft sin verksamhet under många år samtidigt som hon jobbade och jobbar med sitt egna företag som frisör fulltid vid sidan. Alla som känner Thosse på ett eller annat sätt undrar typ alltid hur hon får ihop sitt liv, var hon får sin energi ifrån och hur hon alltid kan vara så glad och trevlig varje gång man träffar henne. Med Thosse går allting undan och man blir effektivare än någonsin bara av att vara i närheten av henne. 

Med andra ord, hon är en människa med många bollar i luften och jag har alltid inspirerats av hennes driv och hårda arbete sen den dagen jag för första gången träffade henne. Och den tiden vi spenderade där ihop på Bäringe är än idag den roligaste tiden jag någonsin haft i ett stall faktiskt, vi hade roligt ihop exakt varje dag och det är verkligen inte att underskatta överhuvudtaget. Vi alla vet att den livsstil och sport vi ägnar oss åt är extremt energikrävande och ofta fysiskt ansträngande och en så enkel sak som att skratta mycket ihop och ha roligt gör det hela så otroligt mycket bättre, lättare och roligare. 

Där på Bäringe bland Thereses hästar fanns en speciell mörkgrå nästan svart liten springare vid namn Kaffe (valack född 2017 efter Kannatol – Diarado), en speciell häst som det fanns mycket nerv i men som samtidigt var otroligt intelligent och hade otroligt lätt för sig när det kom till hoppningen. Therese och våran gemensamma kompis Antonia Andersson sålde Kaffes mamma till Abdel Said som unghäst och de har tillsammans hoppat upp till 145cm klasser ihop så att hoppningen kom från henne syntes redan från början.

Jag såg varje dag hur Therese jobbade med Kaffe och hans både stora galopp och hopp och jag har sedan följt dem på tävlingsbanan där de successivt men väldigt långsamt utvecklats och klättrat i klasserna. Och för ett tag sedan blev Therese gravid och när det nu vankades Breeders trophy-tävlande så fick jag ett väldigt ärofyllt och roligt samtal där Therese frågade om jag ville agera sk. ”catchrider”. Vilket jag såklart ville. 

Jag fick sedan sitta upp på Kaffe tre gånger innan första kvalet gick av stapeln i onsdags i en 125cm klass, det gick finfint och det blev en felfri debut för oss ihop. Redan dagen efter vankades andra kvalet, en väldigt mycket större och svårare klass än dagen innan men vi levlade upp ihop både två och ännu en gång blev det felfritt och dessutom med en tionde placering i klassen. Detta betydde final på lördag. En vilodag på fredagen och sedan var det dags för final tidigt på förmiddagen på lördagen.

Hör och häpna lyckades vi hoppa felfritt i både finalklassen och dessutom i omhoppningen och vi var så pass snabba ihop att vi slutade på en fjärdeplacering bland Sveriges alla bästa svenskfödda sexåriga hästar. Som om det inte vore nog betydde detta en biljett till Scandinavium för att delta i Lövsta Future Challange för unga hästar där tio stycken från Sverige kvalade hästar ställs emot internationella ekipage vars ryttare rider de femstjärniga tävlingarna under Gothenburg Horse Show. 

Solskenets solhistoria typ. Helt otroligt magiskt alltihopa och ingen av oss kunde knappt tro vad som skedde där och då i lördags, och vi förstår nog inte än vad som hände faktiskt. Kolla bara klippet nedan när vi får reda på att vi tagit oss till Scandinavium haha!

Jag är så tacksam för att jag fick chansen att få tävla fina Kaffe och ser nu otroligt mycket fram emot att få tävla i Scandinavium tidigt nästa år (huuur galet!!!!). Så tack Thosse för att du är du, för allt du lärt och inspirerat mig till OCH för att jag nu får äran att tävla på din extremt fina lilla häst Kaffemannen!!

Vi synes och höres nästa vecka!! 🙂

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare 

Tisdag och ännu en gång dags för bloggskrivande! Som har kommit att bli en stund för mig där jag kan sätta mig ner och ta det lite lugnt samtidigt som jag får göra något jag alltid älskat, nämligen att skriva! Bra två flugor att slå i en smäll måste jag säga!

Veckan och helgen som gått har som ni kunde läsa förra veckan inte gått åt någon tävling men det betyder ju som ni andra hästmänniskor vet inte att man kunnat ligga på sofflocket direkt!

När man har åtta stycken hästar i stallet så finns det alltid något att göra! Eller, har man en häst så kan det ju också ta hela dagen, de vet vi ju också om haha!

Nä men skämt åsido så vad som annars har hänt i veckan är att i fredags så hoppades sju stycken hästar, två fick hoppa en övning på utebanan och de andra fem hoppade lite bana inne i ridhuset. Just nu har jag ganska många hästar i stallet som är på uppgång i deras karriär, det kan vara exakt lika inspirerande som att också få hoppa på en riktigt erfaren gentleman som Higge ungefär. Eller Higge var faktiskt på en level för sig själv, honom saknar man verkligen varje dag! Men att få se den snabba utvecklingen som de oerfarna och eller gröna hästarna gör över både lång och kort tid är så kul och motiverande för fortsatt arbete!

Och utöver hoppandet i fredags så hoppade jag även på fina Kaffe i lördags inför Breeders i veckan! Kaffe, det namnet har jag inte hört innan kanske du tänker och nä i samband med mig så har ni inte det. Men jag har blivit inkallad att få tävla fina Kaffe på Breeders till veckan, han är en sexårig valack och vi ser så mycket framemot veckan tillsammans och hoppas vi kan åstadkomma något riktigt bra ihop trots att jag bara ridit honom tre gånger innan vår första start! Håll tummarna för oss!!

Och sist men inte minst så i avslutningen på förra veckans blogg så nämnde jag att jag skulle bli sambo för första gången och det har jag nu blivit! Och jag kan meddela att det inte bara är med världens bästa kille som jag också sa förra veckan utan också med den största samlaren jag känner tror jag! Åh herregud med saker vi burit från hans lägenhet in i lilla blå (min B-kortsbil) och sen därifrån in i nya huset! Och i detta nu så sitter jag i lägenheten vid stallet och färdigställer blogg samtidigt som Rikard är i huset och försöker få ordning och packa upp alla saker! Men oj vad fint vi kommer bo och vi stormtrivs redan!!!

Så nu väntar alltså Breeders till veckan och vem vet vad annat spännande som kommer ske i lilla Eriks liv, vi hörs nästa vecka!!
Kram på er!! 🙂

//Erik Nordström, 22 år, hoppryttare, egenföretagare