Måste en förebild vara någon som åstadkommit något mäktigt och stort?
Vem är min förebild?
Några gånger i livet har man ju fått frågan ”vem är din förebild?” och såklart har även jag haft förebilder och ledstjärnor i både min karriär och i livet.
Vad inspirerar mig? Något jag kommit fram till på sista tiden är att jag nästan inspireras mer av ”vanliga” människor än de som vunnit OS, VM eller EM till exempel.
Vad menar jag med det? Jo att människor jag träffar på och pratar med som kanske är väldigt trevliga eller alltid är lika omtänksamma, snälla och intresserade kan inspirera mig exakt lika mycket som en världsstjärna.
Såklart har jag inspirerats och inspireras än idag av proffsryttare som Steve Guerdat, Rolf-Göran Bengtsson, Henrik von Eckermann och Harrie Smolders med flera. Men alla dem inspirerar mig till att sport- och hästmässigt bli en bättre ryttare. Jag lär mig av att kolla på när de tävlar, rider på framhoppningar, övingar de publicerar och delar med sig av, träningar och genom clinics de håller. Och visst har de hjälpt mig otroligt mycket och de är helt fantastiska på det dem gör.
För att återgå till det jag skrev ovan angående att en person jag möter i en mer vanlig vardaglig situation kan inspirera mig mer så tänkte jag nämna några nedan och hoppas att de blir glada av att höra det.
Sara Rundgren. Sara är en person jag inte känner så jätte väl egentligen, oftast möter jag henne på tävlingar, mestadels på somrarna då hon jobbar och hjälper till vid Henriksdals RF:s tävlingar. Hon är i mina ögon helt fantastisk, alltid tillmötesgående, genomsnäll, trevlig, bryr sig om en, frågvis – kan fortsätta länge men detta är några av alla ord som beskriver Sara.
Inte för att det betyder något för mig i situationen men Sara har fått överstiga det hemska ”berget” cancer och vad som gör det hela ännu mer fantastiskt är att även genom denna period har hon varit exakt lika full av glädje utåt mot andra. Såklart så förstår jag att det varit hemskt att genomgå, men alltid har man kunnat se ett leende på hennes läppar när man skrittar runt husknuten på ridhuset i Henriksdal när man ska in på framhoppningen.
Du är fantastisk och fortsätt vara exakt den du är. PS. Hennes extremt breda skånska gör inte att man älskar henne mindre haha!
Den andra jag tänkte ta upp som en förebild jag har och har haft är en lärare och mentor jag hade från årskurs 6-9 på Norrevångsskolan i Eslöv. Min bror och syster hade henne som lärare och från dem kunde man höra att matematik- och NO-läraren var väldigt sträng, respektingivande och hård.
Så när jag kom in där i klassrummet första dagen i 6:an så kan jag ärligt säga att jag var lite rädd. Men från första sekund måste jag säga att jag älskade Iolanda Dumitrescu som hon heter. Hon hade den fantastiska förmågan att se ALLA i rummet. Varje dag när hon kom in i klassrummet kände man att hon verkligen ville lära alla oss elever något nytt och göra oss till barn med än mer kunskap i våra ryggsäckar. Med rak men snäll arm visade hon oss vägen genom inte bara matematiken och NO:n i skolan utan också genom våra tidiga tonår och gjorde enligt min mening oss till bättre personer.
Och som hon alltid sa till oss, ”Bemöt människor exakt så som du också vill bli bemött, alltid, oavsett vad!”. Så simpelt men så rätt.
Den tredje och sista personen jag tänkte ta upp i denna text är en av de fantastiska tränarna jag haft under tiden jag ridit. Ulrika Trädgårdh heter hon. Min första träning för Ulrika var en vinterdag då Lisen Bratt Fredricson drog igång några grupper med träningar för bara ridkillar. Där var jag och min ponny Hamlet med, Ulrika hade tränat Hamlet förr med en annan ryttare så hon visste exakt hur han fungerade. Under många år tränade jag för Ulrika och var alltid lika fascinerad över hennes vilja till att få mig och sina andra elever att förstå exakt vad hon menade.
Hon använde till exempel många olika skildringar och likheter för väldigt mycket för att man skulle förstå exakt vad hon menade. Exempel på det var att man skulle tänka att det fanns ett stort svart hål bakom hinderna för att man skulle sitta upp bättre och inte falla fram på hästen för mycket i landningen.
En annan jag kommer ihåg är att man skulle känna tvättlappen på tröjan i nacken för att inte titta neråt på hästen utan hålla blicken upp och framåt. Ulrika var/är också fantastisk på det sättet att hon oavsett om det kom in en liten tjej på en B-ponny som hoppade 60 centimeter eller om det var jag som kom in med en häst som hoppat 145-klasser så var hon exakt lika intresserad och driven. Och hon var/är exakt lika duktig på att hjälpa denne lilla tjej med att hoppa en läskig planka eller mig för att få rätt på väldigt små detaljer för att lyckas i stora och svåra klasser.
Till dig känner jag oändlig tacksamhet för allt du lärt mig!
Denna veckas blogg blev lite annorlunda men så viktig för mig. Det finns verkligen så mycket fantastiska människor där ute och jag är så tacksam att jag fått möta några av dem!
/ Erik Nordström, 21 år, hoppryttare, egenföretagare
Följ Ridsport på