Eriks blogg: ”Vad gör någon till en förebild?”

Måste en förebild vara någon som åstadkommit något mäktigt och stort?

Vem är min förebild?

Några gånger i livet har man ju fått frågan ”vem är din förebild?” och såklart har även jag haft förebilder och ledstjärnor i både min karriär och i livet.

Vad inspirerar mig? Något jag kommit fram till på sista tiden är att jag nästan inspireras mer av ”vanliga” människor än de som vunnit OS, VM eller EM till exempel.

Vad menar jag med det? Jo att människor jag träffar på och pratar med som kanske är väldigt trevliga eller alltid är lika omtänksamma, snälla och intresserade kan inspirera mig exakt lika mycket som en världsstjärna.

Såklart har jag inspirerats och inspireras än idag av proffsryttare som Steve Guerdat, Rolf-Göran Bengtsson, Henrik von Eckermann och Harrie Smolders med flera. Men alla dem inspirerar mig till att sport- och hästmässigt bli en bättre ryttare. Jag lär mig av att kolla på när de tävlar, rider på framhoppningar, övingar de publicerar och delar med sig av, träningar och genom clinics de håller. Och visst har de hjälpt mig otroligt mycket och de är helt fantastiska på det dem gör.

För att återgå till det jag skrev ovan angående att en person jag möter i en mer vanlig vardaglig situation kan inspirera mig mer så tänkte jag nämna några nedan och hoppas att de blir glada av att höra det.

Sara Rundgren. Sara är en person jag inte känner så jätte väl egentligen, oftast möter jag henne på tävlingar, mestadels på somrarna då hon jobbar och hjälper till vid Henriksdals RF:s tävlingar. Hon är i mina ögon helt fantastisk, alltid tillmötesgående, genomsnäll, trevlig, bryr sig om en, frågvis – kan fortsätta länge men detta är några av alla ord som beskriver Sara.

Inte för att det betyder något för mig i situationen men Sara har fått överstiga det hemska ”berget” cancer och vad som gör det hela ännu mer fantastiskt är att även genom denna period har hon varit exakt lika full av glädje utåt mot andra. Såklart så förstår jag att det varit hemskt att genomgå, men alltid har man kunnat se ett leende på hennes läppar när man skrittar runt husknuten på ridhuset i Henriksdal när man ska in på framhoppningen.

Du är fantastisk och fortsätt vara exakt den du är. PS. Hennes extremt breda skånska gör inte att man älskar henne mindre haha!

Den andra jag tänkte ta upp som en förebild jag har och har haft är en lärare och mentor jag hade från årskurs 6-9 på Norrevångsskolan i Eslöv. Min bror och syster hade henne som lärare och från dem kunde man höra att matematik- och NO-läraren var väldigt sträng, respektingivande och hård.

Så när jag kom in där i klassrummet första dagen i 6:an så kan jag ärligt säga att jag var lite rädd. Men från första sekund måste jag säga att jag älskade Iolanda Dumitrescu som hon heter. Hon hade den fantastiska förmågan att se ALLA i rummet. Varje dag när hon kom in i klassrummet kände man att hon verkligen ville lära alla oss elever något nytt och göra oss till barn med än mer kunskap i våra ryggsäckar. Med rak men snäll arm visade hon oss vägen genom inte bara matematiken och NO:n i skolan utan också genom våra tidiga tonår och gjorde enligt min mening oss till bättre personer.

Och som hon alltid sa till oss, ”Bemöt människor exakt så som du också vill bli bemött, alltid, oavsett vad!”. Så simpelt men så rätt.

Den tredje och sista personen jag tänkte ta upp i denna text är en av de fantastiska tränarna jag haft under tiden jag ridit. Ulrika Trädgårdh heter hon. Min första träning för Ulrika var en vinterdag då Lisen Bratt Fredricson drog igång några grupper med träningar för bara ridkillar. Där var jag och min ponny Hamlet med, Ulrika hade tränat Hamlet förr med en annan ryttare så hon visste exakt hur han fungerade. Under många år tränade jag för Ulrika och var alltid lika fascinerad över hennes vilja till att få mig och sina andra elever att förstå exakt vad hon menade.

Hon använde till exempel många olika skildringar och likheter för väldigt mycket för att man skulle förstå exakt vad hon menade. Exempel på det var att man skulle tänka att det fanns ett stort svart hål bakom hinderna för att man skulle sitta upp bättre och inte falla fram på hästen för mycket i landningen.

En annan jag kommer ihåg är att man skulle känna tvättlappen på tröjan i nacken för att inte titta neråt på hästen utan hålla blicken upp och framåt. Ulrika var/är också fantastisk på det sättet att hon oavsett om det kom in en liten tjej på en B-ponny som hoppade 60 centimeter eller om det var jag som kom in med en häst som hoppat 145-klasser så var hon exakt lika intresserad och driven. Och hon var/är exakt lika duktig på att hjälpa denne lilla tjej med att hoppa en läskig planka eller mig för att få rätt på väldigt små detaljer för att lyckas i stora och svåra klasser.

Till dig känner jag oändlig tacksamhet för allt du lärt mig!

Denna veckas blogg blev lite annorlunda men så viktig för mig. Det finns verkligen så mycket fantastiska människor där ute och jag är så tacksam att jag fått möta några av dem!

/ Erik Nordström, 21 år, hoppryttare, egenföretagare

Veckans blogg ska publiceras. Då det inte hänt så mycket för mig gällande tävlingar under helgen eller veckan som gått så tänkte jag faktiskt ägna veckans blogg till att hylla någon som betytt och betyder otroligt mycket för mig. Och såklart är det en häst, men inte vilken häst som helst utan den hittills enda hästen jag haft och ägt själv i min karriär. 

Flammabyggets Hamlet. Född 1994, e. Poetic Justice u. Norelja. Hamlet som han kallas är uppfödd av och hos Pia Levin och Ted Nätterqvist. Pia har berättat för mig att Hamlets mamma Norelja var ett sto som var väldigt arg och svår och inte riktigt fungerade i ridskolan som tänkt så de betäckte henne med deras ponny hingst Poetic Justice och där blev Hamlet till. Hamlet blev dock inte stor och därför fick han heta Flammabyggets framför sitt namn och inte Poetic som alla andra ponnyer. Så har jag förstått det i alla fall. 

Hamlet tävlade sina första år i livet som storhäst och gjorde detta upp till ganska stora klasser innan han blev ner mätt till D-ponny då han såldes till en annan familj. Att byta familj har Hamlet fått göra ett par gånger och lika många hem han varit i så har han också fyllt dessa familjers hjärtan. Hamlet har som sagt haft många ryttare på sin rygg och gett alla dessa självförtroende och lycka.

Dock var han ingen särskilt mysig ponny, vilket han säkert ärvt från sin mamma antagligen, han ville gärna vara lite för sig själv alltid och gå runt i sin egna lilla värld. Han kan faktiskt både bitas och sparkas, speciellt när mamma kommer med sin gröna regnjacka hon alltid har på sig när vi ska klippa hästarna, han inte direkt ett fan av det där med att klippas ha, ha!

Men hur kom lilla jag över den där då 21-åriga ponnyn Hamlet? Jo jag hade en gammal C-ponny som fick mig att börja tävla på riktigt som hette Dizney Time, han var 23 år när jag fick honom tror jag och när familjen Frostgård som var Hamlets ägare innan oss hade sagt till sin tränare Magdalena Regårdh att de ville att Hamlet skulle komma till ett bra sista hem så tänkte hon att men Nordströms kan ju ta hand om gamla ponnysar. Nä men skämt och sido så kontaktade Magdalena oss och vips satt jag på Hamlet för första gången på Stävie Ryttarförenings framhoppningsbana. Det sa klick och redan dagen efter hämtade vi faktiskt Hamlet på gården hos familjen Frostgård. Snabba puckar. 

Och vilken solskens historia det kom att bli. SM-Guld i Sundbyholm 2017, Inverkans SM-Guld i Vetlanda 2018, SM-Brons i Malmö 2016, NM-Brons i lag i Hammarö 2017, 4:a på SM i Vetlanda 2018, 2:a i Falsterbo ponny GP, Nations Cup i Wierden, flera Baltic Cup vinster och placeringar och flertalet vinster i upp till MSVA (130cm). 

Denna älskade ponny som gjort att jag är den ryttaren jag är idag och jag är så otroligt tacksam att jag fått och får vara med om detta fantastiska fenomen till ponny, för det är han faktiskt. Att en häst kan betyda så mycket. Nu går han hemma hos mamma och pappa på deras gård och lever det bästa pensionärsliv man kan ha, idag 29 år gammal och springer fortfarande in från hagen på eftermiddagen. 

Jag älskar dig, Flammabyggets Hamlet. 

/Erik Nordström, 21 år, hoppryttare, Egenföretagare

Efter några veckors ”vanlig” beskrivning av hur mina veckor och tävlingshelger sett ut så tänkte jag denna vecka istället ägna veckans blogg åt en lite annan typ av text. 

Men såklart har jag även den gångna helgen tävlat lite, detta ihop med Nina (Namibia Z) och Love (Diarado’s Love). Fyra starter totalt fördelat på dem båda. Nina hoppade felfritt i både 120 cm och debuten i 125 cm. Vår 7:e respektive 8:e start ihop och även lika många har varit felfria, vilket team vi är ihop och som jag gillar den tjejen!

Love gjorde mig inte heller besviken efter att ha fått lite tävlingsbreak, felfri och meeegapigg i första starten som var i en 130 cm klass och dagen därpå fantastisk och 4:a i 140 cm klassen! Denna älskade vita springare! 

Men så till dagens text. För några månader sedan, närmare bestämt vid årskiftet gick traditionsenligt Juniorkronornas hockey-VM-turnering och där uppmärksammade jag en intervju. Till saken hör att jag är lite av ett sportfreak, det vill säga jag intresserar mig väldigt mycket för sport i allmänhet. Och för ett tag sedan kunde ni läsa en krönika jag skrev om förebilder, och hur jag beskrev att jag kan inspireras minst lika mycket av någon jag möter i vardagen som av en framgångsrik ryttare. 

Vad jag anspelade på i början av texten till detta är att när jag såg den där intervjun på JVM i ishockey så både inspirerades jag själv och kom på att jag inte haft så många förebilder eller idoler som är manliga sportprofiler.

Intervjun kan du se nedan (med tillåtelse av SVT) och är med Ludvig Jansson, en 19-årig kille som spelar i det svenska juniorlandslaget i ishockey. Där kan man höra hur han tar upp att han jobbat med sitt mentala mående, att han är en känslostyrd kille och spelare samt att han jobbat på sitt mindset för att försöka få bättre självförtroende och inte trycka ner sig själv så mycket – när man istället kan njuta av att spela en viktig match med svenska flaggan på bröstet. 

Detta är enligt min uppfattning inte något man kunnat eller kan läsa, se eller höra speciellt mycket från stora framgångsrika manliga sportprofiler, varken innan eller nu. Istället har jag matats med att det var ”domarjävelns” fel att man förlorade, att motståndarna fuskade sig till vinst, hur man skyllde på olika yttre omständigheter och eller att man begått något slags brott – som kunde ha med allt från dopning, otillåtna metoder eller sexuella trakasserier att göra.

Utöver det ska man såklart inte vara nervös inför något, vara tuffast på stället, inte visa någon som helst underlägsenhet gentemot något eller någon, samt kämpa sig blodig alltid. Känslor, det ska man såklart inte prata om. 

Därför tycker jag att Ludvig är otroligt viktig för speciellt de andra unga killarna, men även för framtidens ungdomar och inte minst för de äldre männen att se tillbaka på och se och höra hur de skulle inspirerats på det enligt mig ”rätta” sättet! 

Så heja Ludvig och sådana som dig! Du och fler som dig behövs! Och tack för att jag fick känna igen mig i dig och inspireras av din historia! 

Vi ses nästa tisdag! 🙂 

/Erik Nordström, 21 år, hoppryttare, egenföretagare 

Tisdag, vilket i vanlig ordning betyder blogginlägg. 

Måndagen och idag tisdag spenderades på Flyinge Kungsgård då jag och Selma blivit uttagna att få träna för gudfar Rolf-Göran Bengtsson i dagarna två. Selma är 7 år gammal efter Bellhein-Chairman La Silla-Lasandos, jag har haft henne i snart ett år och vi har tävlat upp till 1,35-klasser tillsammans.

Första dagen gick åt för markarbete, där framåtbjudning, skänkelvikning och rakställning var några av sakerna i fokus. Efter ett tag föll det mesta på plats och Selma kändes väldigt fin inför dagens hoppning.

Vid dagens hoppning kändes Selma riktigt fin redan från början, mycket tack vare gårdagens arbete och i och med det var hoppningen sedan väldigt fin också. Som vanligt får man en del ”aha-upplevelser” under en träning för Rolf och så även denna gång, som i sin tur tar ridningen och hoppningen ännu en nivå trots stora hinder och svåra banor. Så tack för denna möjlighet Svenska Ridsportförbundet. Nu är vi än mer taggade inför säsongen och fortsatt utvecklande arbete. 

Helgen spenderades däremot i snöoväder i Kungsbacka för tävling med fyra hästar. Selma fick endast hoppa de två första dagarna då hon skulle träna i början på denna veckan och gjorde det briljant med en felfri 1,30-klass och hennes andra 1,35-klass även den felfritt. Verkligen så duktigt! 

Higuain hoppade först en 1,40-klass med ett nedslag, för att sedan debutera 1,45 med två nedslag i slutet av banan och sedan avslutade han med att tredje dagen vara felfri och femma i en 1,40-klass. Vi är ju i början på vår resa ihop och trots det känns det otroligt bra och spännande inför vad som kommer. 

Jambalaya började även han helgen med ett nedslag i 1,40-klassen, sedan var han sjätteplacerad i en 1,35-klass och avslutade med att göra ännu en fantastisk 1,40-runda. Dock med att för tredje gången i rad riva näst sista hindret, lite surt i stunden men jag är så nöjd med både hans hoppning och min ridning på honom. 

Slutligen var ju även ”ZZZ” (Zuper Znabba Zizzi) såklart med. I första klassen i 1,30 hoppade vi till oss en sjätteplacering, i andra klassen som var i 1,35 gjorde jag ett misstag på en linje och utgick därefter. Sedan avslutade vi istället meetinget med en enkel 1,20-klass där hon fick känna att allt var superenkelt och var där andraplacerad. Min fina Zizzi som gör exakt allt för mig, till och med när jag ställer till det för oss kämpar hon med exakt allt hon kan. 

”Mina” fina hästar som jag är så tacksam för. 

Nästa vecka väntar ett gentemot detta annorlunda blogginlägg, som går lite mer mot krönikehållet igen. Vi hörs då! 

/Erik Nordström, 21 år, hoppryttare, egenföretagare 

Två veckor har gått sedan sist men nu är det dags för min lilla blogg igen. 

Om vi ska börja från början så spenderades förrförra veckans tisdag till söndag på tävlingarna i Scandinavium. Tisdag till torsdag med häst på plats och resterande dagar till att bara njuta av hoppning, mässa, familj och vänner.

Onsdagen gick åt för tävling för min och Zizzi’s ( LMG’s Zyprexa) del och det gick ju väldigt bra. Först en felfri runda i heatklassen på förmiddagen, som tog oss vidare till kvällens winning round och även där var vi felfria, vilket i sin tur ledde till en fin fjärdeplacering i årets final av ATG Riders League. Fantastiskt roligt och Zizzi hoppade exakt lika bra som hon gjort sista tiden.

Känslan att få äntra Scandinavium är verkligen obeskrivlig och jag är så tacksam att ATG ger oss möjligheten till detta, men även för hela säsongen av Riders League, som varit helt fantastiskt rolig. Resterande dagar gick åt att kolla på fantastiska hoppningar, nörda ner sig i framridning och framhoppningar, äta god mat och spendera mycket tid med familj och vänner samt att shoppa lite i Göteborg stad.

En bra vecka med andra ord och jag har verkligen så mycket att vara tacksam över. Vilka fantastiska människor jag har runtomkring mig. 

Veckan som gått har däremot tillbringats hemma på gården, med pigga hästar som hade en lite lugnare period under Göteborgsveckan. Nina (Namibia Z) gjorde två starter i Lund i fredags, felfritt i både 110 cm och debuten i 120 cm och vår framtid ihop känns riktigt lovande. Nina är nio år i år men vilade i över ett år innan jag fick henne, så vi tar det lite i vår egna lugna takt. Hon är en väldigt känslig individ men med massa kvalitet. 

Helgen som gått spenderades till största delen med att hoppträna de flesta hästarna, några av dem ska denna vecka hoppa meeting i Kungsbacka och kändes riktigt fina och fräscha inför det.

Sex stycken hästar blev hoppade totalt och alla känns exakt lika fina. Vilka otroligt talangfulla hästar jag har och jag är så tacksam att jag får vara deras ryttare. Så nu väntar tävlande i Kungsbacka för stora delar av teamet och stallet och det ser vi fram emot. En av årets bästa tävlingar med fantastiska människor och bemötande. 

Vi hörs nästa vecka! 

/Erik Nordström, 21 år, hoppryttare, egenföretagare 

Då var det tisdag igen och dags för mig att skriva en liten uppdatering på vad som händer och sker i mitt liv. I skrivande stund sitter jag på passagerarsidan i lilla hästlastbilen på väg mot Göteborg Horse show, pappa kör vid sidan om mig så med andra ord kommer vi fram säkert. Inte för att jag kanske kör osäkert men ni som vet ni vet, pappa Bengt kan det där med bilar. 

LMG’s Zyprexa ”Zizzi” känns fortsatt fin och verkar vara i bra form inför vår start imorgon i 135 cm ATG Riders League heatklassen. Vi har hamnat i det första heatet bland många andra väldigt bra ekipage så det blir en svår match att nå Winning round på kvällen men vi ska göra vårt bästa. Idag tisdag väntar besiktning och lite ridning i arenan, Zizzi är en väldigt cool typ så jag tror hon tar även det med en klackspark. Och i morgon vid cirka klockan 11 startar vårt heat, så håll tummarna för oss och kom och heja vetja, ser ni en liten snabb brun häst och en förvirrad skåning är det mest troligt jag och Zizzan. Nä men skämt åsido det ska bli otroligt roligt att få göra detta och vi är så tacksamma för ATG för att de ger oss denna chans!

Den föregående veckan gick åt vanligt stallarbete och ridning och på helgen blev det lite tävling. I lördags hoppade Namibia Z ”Nina” fint runt två felfria 110 cm klasser i Ängelholm, känns lovande inför framtiden med henne. I söndags hoppade Jambalaya ”Nisse” och Diarado’s Love ”Love” varsin 135cm start i Osby, Nisse med ett nedslag i omhoppningen och Love felfritt med en 3:e placering. Även de verkar vara i fin form och om några veckor väntar större tävling och utmaningar i Kungsbacka för deras del. Tänk att lilla jag får rida och ha att göra med så fantastiskt fina, lovande och talangfulla hästar. Det är jag oändligt tacksam för.

Jag måste även rikta en stor eloge till de fantastiska ”små” klubbarna som på ett otroligt bra sätt arrangerar så fina tävlingar. Med oftast helt ideell hjälp av medlemmar och människor som frivilligt hjälper till och fixar och donar med allt vad det innebär att ha en tävling. Underlag, banbyggnad, sekretariat, cafeteria, ringmasters, parkeringsvakter och mycket och många därtill.

Ni är ovärderliga och gör det möjligt för så otroligt många människor att kunna tävla på bra och fina lokala tävlingar som håller otroligt hög standard. Vad hade vi varit utan er? Hoppas vi kan fortsätta på detta vis även i framtiden och det är faktiskt så viktigt att vi även ska kunna fortsätta åka på dessa tävlingar även i framtiden när det också blivit och blir så dyrt att åka långväga till tävlingar men också när man vill kunna värna om miljön.

Med andra ord, heja ”små-klubbarna”, fortsätt med det ni gör, ni är fantastiska. Och från mig, speciellt tack till Ängelholms och Osby ryttarförening för de fina tävlingarna i helgen. 

Nu kör vi en vecka med att både få tävla och kolla på tävlingar i Scandinavium, en av årets bästa veckor. Vi hörs nästa vecka.

// Erik Nordström, 21 år, hoppryttare, egenföretagare

Då var helgen i Borås slut för denna gången. Alltid lika fantastiska tävlingar i Borås, trots att det kallas för Sveriges golvbrunn och så även vid detta års meeting i Borås. Vädret var med andra ord lite sisådär men vad gör det när man får vara med om så himla bra tävlingar, trevligt folk, bra banor och inte minst när hästarna hoppar och presterar helt otroligt bra. 

Veckan började med måndag och den dagen gick till stor del åt för packning till Borås, detta då min syster Sara har den mesta kollen på vad som ska med, med diverse olika packlistor. Hon vill verkligen ha koll på att allt verkligen kommer med och i och med att hon jobbade på tisdagen och jag skulle vara själv med att göra stall, träna för Jens och rida ett par hästar så hade jag inte så mycket tid för packning då.

Så på tisdagen var det med andra ord fullt upp för mig med tidig morgon och sen kväll innan jag fixat, tränat och ridit färdigt. Men det är ju så det ska vara och jag får dessutom göra massor med saker som jag bara kunnat drömma om att få hålla på med hela dagarna långa. Onsdagen gick åt det sista fixet och trixet innan avfärd mot Borås vid lunch tid. 

Med oss till tävlingarna i Borås hade jag Uno (One Aventador), Higge (Higuain) och Zizzi (LMG’s Zyprexa). Färden gick smärtfritt, och hästarna installerades tidig kväll och var lugna och snälla. 

Torsdag morgon började tidigt med Zizzis första start vid 08.10 cirka, i 135 cm kval till heat i ATG Riders League. Hon var som alltid pigg och med på noterna och hoppade fint och felfritt. Det följdes sedan upp med att Higge och jag inte kom riktigt igång i början så vi rev två hinder i samma klass, vi har ju bara gjort ett fåtal starter ihop så även det lärdes vi oss av. Zizzi blev precis utanför placering men vad gjorde det när vi fick First Lucky Loser priset, en hink fylld med massa häst- och människo godsaker. Och hon kvalade även vidare till heat-klassen under lördagen.

Senare på eftermiddagen hoppade Uno en annan 135 cm klass och den lyckades vi faktiskt vinna bland 78 starter. Jag vann faktiskt samma klass med Gurra året innan så tänkte att jag kunde försvara den ”titeln”, haha, men skämt åsido, det var otroligt roligt och Uno hoppade och kändes riktigt fin. 

Fredagen följdes upp med att Uno ännu en gång var felfri samtidigt som även Higge också var felfri, och det var dessutom i vår 140 cm debut tillsammans. Båda blev dessutom placerade i den 99 starter stora klassen, Uno som 8:e och Higge som 17:e. Båda kändes verkligen helt fantastiskt fina och jag är så nöjd med både rundorna och min ridning. 

Sen var lördagen kommen och den gick endast åt Zizzis ATG-start. Men det var inte så bara bara visade det sig, för ZZZ (Zuper Znabba Zizzi) smällde till med en snabb och felfri runda som ledde till vinst i vårt heat. Så otroligt roligt, ATG klasserna är verkligen något extra och vi ryttare älskar verkligen den tävlingsformen. Tiden blev till slut den 4:e bästa i den 24 starter stora klassen och räckte till winning round på kvällen.

Mellan heatklassen och winning round hjälpte jag fantastiska teamkompisen Moa Behrens till två fantastiskt fina felfria rundor i 145 cm Arena Youth Tour som till slut räckte till biljett till finalen i Scandinavium och Gothenburg Horse Show, det var verkligen fantastiskt roligt.

Väl i winning rounden på kvällen ville Erik lite väl mycket och det blev tyvärr två nedslag för mig och Zizzi i farten. Tiden vi hade på gång hade nog räckt till seger men så blir det ju ibland och det är bara att komma tillbaka. På tal om att komma tillbaka så är det exakt det vi ska göra i finalen av ATG Riders League som vi kvalat oss till, jag och Zizzan!!!

Det blir fjärde gången i rad som jag lyckas kvala till Gothenburg Horse Show och det känns exakt lika fantastiskt varenda gång. Det är verkligen en så otrolig upplevelse, och att dessutom få göra det med lilla Zizzi ska bli otroligt roligt och jag ser så mycket fram emot det. Kom och heja på oss vettja!! 

Och så slutligen var det dags för söndagens silver tour final i 140 cm med Uno och Higge. Uno avslutade meetinget med ännu en felfri runda och en 4:e placering på det, precis utanför pallen men vad gör det när han presterat helt fantastiskt och dessutom drog till med en bockserie mitt under banan i finalen, typisk Uno-göra. Han och jag är verkligen ett ekipage inne på banan och vi kan varandra helt utan och innan, denna älskade häst!

Higge och jag gjorde vår andra 140 cm start och rev endast B-hindret i trekombinationen, hoppningen utöver det var helt magisk och känslan att rida runt honom inne på banan är som att åka en Ford Mustang på Hollywood Boulevard. Nu har jag ju inte åkt Mustang där eller ens överhuvudtaget i mitt liv, men om jag visualiserar hur det känns så är det ungefär detsamma. Med andra ord är känslan ”ganska” bra och framtiden med honom känns så otroligt rolig att ha framför sig. 

Sammanfattningsvis kan man ju säga att vecka 6 på året 2023 blev riktigt bra och jag ser myyyyycket fram emot de resterande 46 veckorna vi har kvar på året. Hörs nästa vecka! 

/Erik Nordström, 21 år, hoppryttare, egenföretagare 

Tävlingssäsongen är som jag tidigare nämnt fullt igång och den gångna helgen spenderades i Helsingborg samtidigt som jag i skrivande stund sitter i lastbilen på väg till Borås. Jag fullkomligt älskar att det äntligen är såhär igen när tävlingarna kommer efter varandra och jag måste ju medge att det blir ännu roligare när jag har de finaste hästarna på alla tävlingarna, haha. 

Tisdagar ska ju egentligen vara min bloggdag men det var lite fullt upp igår när jag var själv i stallet och skulle göra vid stallet, rida sex hästar, träna för Jens med en häst, och packa både hästarna och mina egna saker inför dagens avfärd till Borås. Med andra ord blev det en lång men otroligt rolig dag när jag får göra vad jag älskar allra mest, vara med hästarna hela långa dagen. Så därför blev veckans blogg publicerad idag istället. 

Lördagen i Helsingborg spenderades med Selma, Love och Nisse som alla hoppade varsin klass. Selma var otroligt fin och hoppade väldigt väl runt en felfri 1,25-klass. Love var en piggelin men hoppade lätt och fint runt en 1,35-runda. Nisse var också fin men fick syn på ett stort monster i klassens kanske lättaste hinder så det blev ett litet stopp där för att sedan hoppa lätt över det andra gången, och även resten av banan felfritt, ja ibland blir man påmind om att det är levande djur vi tävlar med och bara göra det bästa av situationen. 

På söndagen hoppade Selma återigen en klass, denna gång en 1,30-klass som hoppades med ett nedslag, dock exakt lika bra som dagen innan så det är jag väldigt nöjd med! Sedan fick Nisse göra sin inomhusdebut i 1,40. Och det var minst sagt en svår och hög klass med dansk banbyggare som utsatte oss ekipage för ganska många svåra frågor faktiskt, så kul!

Och Nisse löste ju det med bravur. Rev endast tredje sista hindret, inhoppet i sista kombinationen när jag kom lite väl nära och det blev ett ett nedslag. Men wow, som han hoppade! Han har känts fantastiskt fin i grundridningen, mycket tack vare Jens hjälp men också av hårt arbete hemmavid. Då blir man extra stolt och nöjd när det också visas på tävlingsbanan. 

Som sagt är jag i detta nu på väg till Borås och de årliga stora meetinget där med bland annat sista deltävlingen i ATG Riders League inför finalen i Scandinavium om två veckor. I lastbilen har jag med mig de båda ALFAB-killarna Uno och Higge. Och sist men inte minst  ”ZZZ”, det vill säga Zuper – Znabba – Zizzi!

Det ska bli otroligt roligt och spännande. Såklart är även stammisarna mamma Carina och pappa Bengt med på resan. 

Vi hörs nästa vecka med nya uppdateringar! 

/Erik Nordström, 21 år, hoppryttare, egenföretagare 

Då var första tävlingshelgen avklarad och tio starter gjorda med sex stycken olika hästar. Hästarna skötte sig exemplariskt och kändes otroligt fina, jag red för det mesta bra och är på det hela taget väldigt nöjd med helgen. 

För att dra en kort sammanfattning så var Higge (Higuain) magisk i två 135-klasser, en med sista hindret ned och en felfri. Selma felfri i båda sina klasser. Nina (Namibia Z) felfri i båda våra första starter ihop. Uno (One Aventador) felfri och pigg som en mört. Nisse (Jambalaya) hoppade två klasser riktigt bra men med något nedslag, dock med väldigt bra känsla. Zizzi hoppade helt fantastiskt men ryttaren gjorde en liten tabbe så det blev tyvärr ett nedslag på sista hindret. 

Till helgen väntar tävling igen, dock bara med tre hästar denna gång. Samtidigt som tre andra görs redo för meeting i Borås veckan därpå. Så otroligt roligt att tävlingarna börjar dra igång igen.

Men hur ser det egentligen ut på en ”vanlig” tävlingsdag för oss i team SEEN Sporthorses? ”Vanlig” tävlingsdag betyder med andra ord att det är en tävlingsdag då vi åker dit över dagen och inte bor över. Tänkte faktiskt beskriva hur lördagen såg ut nu vid tävlingarna i Lund. 

Dagen började för mig och min syster Sara med att vi hjälptes åt att släppa ut alla hästar förutom Nina. Hon fick stanna inne ett tag längre då hon skulle åka på tävling först. Därefter bar jag ut alla saker Nina och jag behövde till tävlingen i B-kortslastbilen, vilka jag hade putsat och packat ihop dagen innan.

Sedan gjorde jag rent Nina och hon fick på sig snygga varma täcken för att sedan lastas på lastbilen. Jag körde med henne själv men hämtade dock upp pappa längs vägen samtidigt som mamma åkte till Fulltofta för att hjälpa Sara att göra vid stallet och fixa med de resterande fyra hästarna så de var redo för avfärd senare på dagen. Väl framme på tävlingen fixade pappa och jag i ordning Nina, jag red fram, pappa hjälpte till på framhoppning och sedan hoppade hon sin klass samtidigt som pappa filmade rundan. Sen travades och skrittades hon av, vi tog av henne sakerna och sedan åkte vi hem. Vi var hemma lite innan lunch och ett tag efter lunch åkte vi igen mot Lund. 

Denna gång med fyra hästar i stora lastbilen, mamma, pappa och jag. Med ny utrustning och hästar som fixats fina av mamma och Sara, två var även snyggt flätade av mamma. Väl framme i Lund fanns även min gudmor Jessica och hjälpte till, även hon är en av mina ovärderliga medhjälpare och hon hjälper mig väldigt ofta, på både hemmaplan som på äventyr.

Vi hjälptes åt att göra vid Selma, hon hoppade sin klass och under tiden hade mamma och Jessica besiktigat Zizzi, Uno och Nisse samt gjort vid Zizzi. Så när jag kom ut från banan med Selma så travades och skrittades hon av och sedan var det bara för mig att hoppa upp på Zizzi. Samtidigt som mamma och Jessica tog av Selma sakerna och lastade upp henne på bilen igen.

Sedan gjordes Uno och Nisse iordning under tiden som jag red Zizzi. Jessica som även hjälper mig att rida på hemmaplan ibland fick denna gång även rida fram Nisse till mig då jag hade endast ett fåtal starter emellan mig själv. Så när Zizzi var färdighoppad så hoppade jag direkt upp på Uno och red fram och tävlade honom, samtidigt som Zizzi då togs hand om av mamma och lastades på på bilen.

När Uno sedan hoppat var det bara för mig att hoppa upp på Nisse och tävla honom. Sedan packades saker, hästar och människor ihop och åkte hem igen. Och då har min syster också under tiden som detta skett, fixat med hästarna hemma och tagit in dem och så vidare. 

Kan ju låta ganska stressigt och hektiskt när man skriver eller läser det såhär men med ett team som min familj så blir det i slutändan inte så stressigt alls. Utan det funkar hur bra som helst och hästarna trivs med alla oss och i hur vårt team fungerar och vi människor trivs och fungerar fantastiskt bra ihop och som ni förstår hade jag inte varit något utan alla dessa älskade människor. 

Vi har så otroligt roligt ihop i teamet och alla har vi en sak gemensamt, kärleken för hästarna. Och att se dem utvecklas, förbättras och nå framgång. Dessa älskade hästar och denna tuffa men fantastiska sport/livsstil. 

Tack för denna veckan så hörs vi snart igen.

// Erik Nordström, 21 år, hoppryttare, egenföretagare 

Ny vecka, nya möjligheter och dessutom stundar årets första tävling i helgen. Sex stycken hästar ska komma till start under dagarna fredag-söndag och det ska bli otroligt kul att få komma ut och tävla igen och dra igång tävlingssäsongen år 2023. Alla hästarna har fått lite vila och efter det vinterträning, och samtliga verkar vara i otroligt bra form faktiskt. Sen har jag också utvecklats mycket under sista tiden vilket förhoppningsvis ska underlätta och hjälpa det också. 

Alla hästarna ska få en lite lättare start på året för att bli varma i kläderna och för att mest troligt kommer de flesta vara så pigga och glada över att få vara på tävling igen att de inte vet vart de ska ta vägen. Speciellt två hästar tror jag, ni som vet ni vet, menar såklart Uno (One Aventador) och Zizzi (LMG’s Zyprexa). Motorvägen är lite läskigt nära tävlingsplatsen i Lund men förhoppningsvis ska jag få stopp på bockningarna innan dess. Nä men skämt åsido så tycker både jag och hästarna att det ska bli otroligt roligt att få tävla igen.

Tävlingsåret 2023 är en just nu en oskriven bok och jag hoppas att den ska fyllas med framgångar ute på tävlingsbanan men också att man i slutet ska kunna utläsa en utveckling hos mig ihop med varje häst. Jag har just nu tre stycken relativt nya hästar så med dem har jag ingen riktigt tydlig plan med eller mål med i tävlingsväg än så länge, utan tar det lite som det kommer och bestämmer lite utifrån hur det känns, hur vi utvecklas ihop och hur fort vi lär känna varandra.

De andra fem hästarna har jag haft ett tag och med dem har jag lite tydligare plan men såklart med även dem kan saker och ting ändras under vägens gång. Jag är mycket för att ofta gå ner och hoppa lättare klasser med hästarna där de kan känna att allting är väldigt enkelt samtidigt som jag också tror på att låta hästarna få lugnare och lättare perioder då och då. Som jag sagt i tidigare bloggar upplever jag att hästarna mår väldigt bra av att få viloperioder och när de sedan kommer tillbaka till träning så upplever jag att de är ännu mer motiverade, pigga och fräscha inför fortsatt arbete. 

Just det att sätta upp mål för framtiden är jag väldigt ödmjuk inför. Att ha mål kan jag absolut tycka är motiverande och sporrande, men samtidigt har vi ju i ridsporten en andra varelse att samarbeta med och därför tycker jag att det kan vara än mer viktigt att ta saker och ting som det kommer och gå lite mer på känsla, om man kan förklara det så. För jag kan ofta uppleva att många blir för inriktade på att nå sitt mål och i det även blir för självupptagna och därmed tappar omfattningen på vägen. 

För att nämna ett exempel kan det handla om att man sätter upp ett mål tidigt på säsongen att man vill rida EM senare på året. Så börjar man med att man gör en tävlingsplan för att nå dit samtidigt som man läser de kriterierna som krävs för att starta ett EM. Det kan handla om att man behöver ha gjort ett visst resultat under våren eller tidig sommar. Så kanske man därmed stressar lite för att nå dessa resultat och blir för tunnelseende i att man MÅSTE nå EM när man bestämt sig för det och satt det som mål tidigt på året. Och så slutar det i att man kanske tävlat på lite för mycket för att man verkligen vill nå målet man satt upp och hästen blir halt för att den gått för mycket eller så har man kört slut på hästen när man väl nått sitt mål, i detta fallet EM. För att nämna ett exempel. 

Därför tycker jag att man ska vara lite försiktig med att sätta upp för stora och för många mål när de kommer till hästar och att nå exempelvis en viss tävling, resultat eller höjd. Och istället vara ödmjuk inför att ta det som det kommer och göra en kortsiktig plan utifrån hur hästen känns och ekipagets form är. 

Nu ska jag ut i stallet och klippa ett par hästar till så de är snygga inför tävlingsstart, först och främst för tävlingarna i Lund i helgen men sedan väntar också tävlingar i Helsingborg, Borås och förhoppningsvis Scandinavium. Såååå spännande och jag har ju så otroligt fina hästar att jag knappt kan vänta längreee. Yey!!

Lycka till alla som ska tävla och det ska bli så kul att träffa er alla ute på tävlingsbanan igen! 

/Erik Nordström, 21 år, hoppryttare, egenföretagare