Ridrädsla är något jobbigt och som ser olika ut för alla. Det är komplext på ett sätt, för känslor är komplexa. Samtidigt som varför ridrädslan uppstår ibland är så otroligt simpel.
Jag är lite osäker när ridrädslan började krypa sig på hos mig exakt. Från början kände jag mig verkligen oövervinnerlig när jag började rida efter min olycka. Jag hade Miriam som byggde mycket självförtroende hos mig som ryttare, med henne kände jag mig trygg i mycket. Jag hade Purissima som jag åkte av ganska ofta, men fallhöjden var inte så hög så jag gjorde mig sällan illa och var därför inte så rädd för att trilla av.
Till och med efter att jag åkte av min häst Fabbe med buller och bång och bröt lårbenet, så kravlade jag mig så småningom upp igen och kände mig fortfarande ganska oövervinnerlig. Men sen någonstans började det. Det började bli jobbigt att rida ner i de “läskiga hörnen” i ridhuset och på ridbanan. Min komfortzon minskade för varje dag till att bara rida på halva arenan i ridhuset då jag blev orolig för vad som skulle kunna hända.
Kanske knakar det till i träet nere vid den läskiga kortsidan och min häst slänger sig åt sidan och galopperar iväg. För det mesta ligger jag på marken då. Detsamma om det kommer in en häst genom ingången till ridhuset där klappret från hovarna på betongen skapar en reaktion hos min häst, kanske för att den blir förvånad och så ligger jag där på marken.
Att jag inte vågar rida på utebanan hemma nästan alls för att jag är rädd att mina hästar ska reagera på en människa som kommer gående på vägen och dyker upp bakom några buskar. Inte för att de alltid gör det, men när rädslan börjar krypa sig på så räcker det med att de reagerar en gång på någonting, sen kan det bli en vald sanning.
Speciellt när man är i en period där man kämpar mycket med rädslan.
Jag kände mig värdelös och tänkte “ hur kan en landslagsryttare sitta och grina på hästryggen?”
Felicia Grimmenhag
När min ridrädsla var som värst var sommaren 2022. Det var i samband med att jag blev utbränd på jobbet på grund av alldeles för hög arbetsbelastning som allt bara brast. Jag grät ofta när jag red, ibland kunde det räcka med att hästen jag red tog något steg åt sidan på grund av någonting och jag blev så rädd så jag ville kliva av. Det var så otroligt extremt och när man känner att man inte kan leverera på hästryggen eller på jobbet så slog det väldigt hårt mentalt. Jag kände mig värdelös och tänkte “ hur kan en landslagsryttare sitta och grina på hästryggen?”.
Hur min ridrädsla har uppkommit beror nog på flera olika faktorer. Men den största faktorn till min rädsla är nog den som många andra också bär på, och det är att jag är rädd för att göra mig riktigt illa igen. Jag har redan brutit båda lårbenen, bäckenet på ett flertal ställen, båda armarna och fått många mindre frakturer (hästarna har bidragit till ett lårben och ett finger, de andra kommer från en trafikolycka). Min kropp är redan så jäkla sönder och den gör ont, och jag vill inte gå sönder mer. Jag ska orka leva hela mitt liv med den kropp jag har, och i perioder när det har varit som värst har jag funderat om det ens är värt det?
Jag har inte funderat på att helt kliva ur hästvärlden, men jag har funderat på att sluta med elitsatsningen helt och istället göra något annat. Att man ska vara rädd och hoppas att varje ridpass ska vara över innan man ens har börjat var för jävligt. All tid man kunde ha lagt på kompisar och familj, och alla pengar man kunde ha lagt på en resa till solen i vintertid läggs istället på den här skiten? Tid och pengar som bara göder mitt dåliga psykiska mående. Det var min känsla 2022.
Så är inte min känsla idag och mitt självförtroende har sakta börjat arbeta sig tillbaka. Det är inte där det en gång var utan det är en bra bit kvar, om det någonsin kommer dit igen. Men det är på god väg. Idag är det roligt att rida igen, för det mesta.
Jag har jobbat med en coach som har hjälpt mig att nysta ut de olika delarna och som också bara har fått agera bollplank. Med alla de här känslorna kommer mycket frustration, ilska och sorg. En jobbig del i allt det här, är när man känner att folk runt omkring inte förstår. Jag har nog känt en frustration för att det är lätt att säga “gör bara”, men det hade varit lättare att “bara göra” om jag faktiskt hade haft ben. Sanningen är att det inte är många som vet hur det är att rida utan ben och kommer aldrig förstå hur frustrerande det är att inte kunna klämma åt med benen om hästen kastar sig, eller inte kunna rida lätt när hästen är spänd.
Men det är också min sanning och känsla, att det skulle vara lättare om jag bara hade ben. Men det behöver inte alls betyda att det skulle vara så. Rädsla är vad den är och baseras ofta på dåliga erfarenheter, men också vad som skulle kunna hända. Det spelar ingen roll om du har ben och världens snällaste häst. Rädsla kan fortfarande uppstå när du sitter på hästryggen oavsett förutsättningar.
Någon annan som har tampats med ridrädsla?
Följ Ridsport på