Efter att ha försökt sälja Trams (Ramsay) nu i över ett halvår har vi äntligen hittat ett nytt hem till honom, eller snarare att de hittat honom. Han åkte i måndags till Norge där jag verkligen hoppas att han kommer att trivas. Det känns skönt när man äntligen får en häst såld när man har bestämt att den ska säljas, samtidigt som det är med blandade känslor.

Jag känner att han inte är rätt häst för mig, men det betyder inte att jag inte tycker om honom såklart. Han har bidragit till mycket frustration och mycket skratt genom åren, lilla tramsilams.

Jag har kvar Fonzie här hemma som blir 6 år i år. Han gör framsteg men är fortfarande ganska ung och behöver mer rutin. Nu står man inför utmaningen att hitta en häst till att ha där hemma. Dels behöver vi en till häst för att hålla Fonzie sällskap i vår del av stallet, men gärna också en till häst att tävla för mig de närmsta åren.

Om det är något som jag tycker är jobbigt så är det att leta häst. Man ska rida hästar man inte känner. Man rider kanske en eller två gånger och sen ska man magiskt bara veta att man vill ha just den hästen. Men hur ska man veta efter så lite tid hur det verkligen kommer funka? Kommer det funka med min funktionsnedsättning? Kommer vi ha bra kemi? Ju äldre jag blir desto mer förstår jag vilka krav som ställs på en häst som ska funka för mig, och att de hästarna inte är lätta att hitta.

Jag förstår såklart att man inte kan begära att låna hem hästar på prov, det skulle nog kunna uppstå rätt mycket problem om det är fel människor som lånar/lånar ut. Men det hade ändå faktiskt varit ganska skönt att få en “prövoperiod”.

Vad jag vill ha är en rutinerad, lite äldre häst som är mjuk att sitta på. Bra takt i traven och som har en cool inställning till saker. Nu gäller det att hitta den individen som kan vara en bra danspartner till mig och som jag kan ha kul med. 

Det är beslut som ska tas och utmaningar som mötas. Samtidigt som man kämpar med andra delar av sitt liv för att få allting att rulla på.

/Felicia

Med allt som pågår i hästvärlden, men också utanför hästvärlden, så känner jag att mer än någonsin ifrågasätter man individers beteende, okunskap, hantering av situationer och så vidare. Vilket jag tror är positivt i många aspekter, men också någonstans undrar jag om det är lätt att fördöma andras sätt att vara, men vi glömmer att se till oss själva.

Mina tankar går inte direkt till de skandaler som framkommit i hästvärlden på sistone, utan är mer generella tankar egentligen. Jag tänker på hur självkritisk man faktiskt är kring sin hästhållning och ridning idag?

Jag tänker till exempel på när Therese Lindgren skrev på sin Instagram att hon letade häst och att den gärna skulle ridas bettlöst, utan spö och sporrar och gärna tränas belöningsbaserat. Hon fick en hel del kritik och kanske främst när hon vidare fortsatte kritisera användandet av bett, inte minst kandar.

Jag använder själv bett, men jag kände inte alls att kritiken på Therese var rättfärdigad. Jag kan tänka mig att många hästar skulle trivas betydligt bättre med att ridas bettlöst, men det beror ju såklart också på individen. Även fast hästvärlden har använt bett i många, många år kvarstår fortfarande det faktum att vissa beteendestörningar och skador i munnen uppstår genom användning av bettet. Så frågan är varför personer från ridsporten tog den här kritiken så personligt? Anser vi oss veta bättre för att vi har hästar och inte hon, trots att hon faktiskt lyfte fram vetenskaplig fakta?

Framför allt tror jag att vi inte är tillräckligt självkritiska i vår egen hästhållning. Om hästen gapar får jag höra att man ska dra åt snokremmen, istället för att fundera på varför den gapar. Jag har sett hästar som rids hårt mellan hand och skänkel och när hästen protesterar så väljer man att inte lätta i handen, utan man sparkar bara in sporren hårdare i sidan på hästen. Jag har sett personer leda hästar i kedja, hästen blir rädd och reagerar för någonting och då börjar man rycka i kedjan, vad är syftet med det? Hästen lär ju knappast lugna ner sig, tvärtom känns det som att man skrämmer upp hästen ännu mer?

Jag vet inget annat djur där man skulle trycka in sporrar i sidan eller piska på för att djuret inte vill göra det man vill att den ska göra, tillsammans med metall i munnen. Saker som de kanske egentligen inte ens förstår syftet med utan fogar sig efter bara. Någonstans tror jag inte de gör saker av ondo, då skulle vi inte ens få rida dem. Men när det kommer protester eller att hästen visar att den inte är ok med något så kanske vi ibland måste lyssna och försöka förstå, istället för att tänka att ”den ska bara göra”.

Jag tror att vi har en lång väg att gå, framför allt om vi ska skapa glada, trygga individer. Jag tror vi måste rannsaka oss själva. Kan jag stå för sättet jag behandlar mina hästar på och tror jag att hur min hästhållning ser ut nu gynnar mina hästar på det absolut bästa sättet? Mår jag och mina hästar bra när vi jobbar tillsammans under ridpassen? Står alla runt om i mitt team för samma värderingar som jag?

Jag tror att vi alla ibland måste se till oss själva och och fråga ”tror jag att det jag gör är rätt, eller skulle man kunna göra det på ett bättre sätt?”

2024 är ett år med många förändringar och framförallt nya utmaningar i mitt liv, vilket jag tycker känns roligt och framförallt gör det mig motiverad. För mig är en stor del av min motivation att känna att jag får ta ansvar, utvecklas och bli bättre. Att kasta mig in i saker som kan kännas läskigt i början, men som gör att jag lär mig mycket och som jag sen lyckas med är ett av mina favoritäventyr.

Jag har i veckan börjat på Svenska Islandshästförbundet. Ett jobb som lite landade framför mig, fast egentligen var det nog planerat av min nya chef. Det började med att jag blev inbjuden att ingå i en arbetsgrupp på förbundet, där någon form av kartläggning/arbete av parasport skulle ske. Genom den fick jag information om att man sökte en projektledare som skulle leda det här arbetet, och eftersom min anställning på Svenska Parasportförbundet skulle löpa ut i april 2024 så tänkte jag “varför inte?”.

Jag sökte jobbet och efter ansökningsprocessen blev jag erbjuden tjänsten, vad kul kände jag!

Så nu sitter jag här med ett stort ansvar, och det är att implementera parasport i Islandshästförbundet. Ett spännande arbete där jag kan använda mig av mina kompetensområden som jag i det här fallet skulle säga är parasport & hästar (kanske då främst dressyr). Men jag kommer också få lära mig massor av nya saker om islandshästssporten, vilket jag ser fram emot.

I den inledande fasen i ett sådant här arbete står man alltid inför utmaningarna. Var ska man börja, vilka områden ska omfattas, i vilken fas ska man jobba med vilket område, hur ska vi förhålla oss till tidsramen och så vidare. Men det är också här man ser möjligheterna och hur bra det förhoppningsvis kommer att bli, så länge man skapar en bra grund att stå på.

Så om du håller på med Islandshästar och på något sätt är intresserad av den här processen, då är det bara att mejla mig på min nya jobbadress, felicia.grimmenhag@icelandichorse.se.

Hoppas ni har haft en trevlig helg!

/Felicia

Ridrädsla är något jobbigt och som ser olika ut för alla. Det är komplext på ett sätt, för känslor är komplexa. Samtidigt som varför ridrädslan uppstår ibland är så otroligt simpel.

Jag är lite osäker när ridrädslan började krypa sig på hos mig exakt. Från början kände jag mig verkligen oövervinnerlig när jag började rida efter min olycka. Jag hade Miriam som byggde mycket självförtroende hos mig som ryttare, med henne kände jag mig trygg i mycket. Jag hade Purissima som jag åkte av ganska ofta, men fallhöjden var inte så hög så jag gjorde mig sällan illa och var därför inte så rädd för att trilla av. 

Till och med efter att jag åkte av min häst Fabbe med buller och bång och bröt lårbenet, så kravlade jag mig så småningom upp igen och kände mig fortfarande ganska oövervinnerlig. Men sen någonstans började det. Det började bli jobbigt att rida ner i de “läskiga hörnen” i ridhuset och på ridbanan. Min komfortzon minskade för varje dag till att bara rida på halva arenan i ridhuset då jag blev orolig för vad som skulle kunna hända.

Kanske knakar det till i träet nere vid den läskiga kortsidan och min häst slänger sig åt sidan och galopperar iväg. För det mesta ligger jag på marken då. Detsamma om det kommer in en häst genom ingången till ridhuset där klappret från hovarna på betongen skapar en reaktion hos min häst, kanske för att den blir förvånad och så ligger jag där på marken. 

Att jag inte vågar rida på utebanan hemma nästan alls för att jag är rädd att mina hästar ska reagera på en människa som kommer gående på vägen och dyker upp bakom några buskar. Inte för att de alltid gör det, men när rädslan börjar krypa sig på så räcker det med att de reagerar en gång på någonting, sen kan det bli en vald sanning.

Speciellt när man är i en period där man kämpar mycket med rädslan.

Jag kände mig värdelös och tänkte “ hur kan en landslagsryttare sitta och grina på hästryggen?”

Felicia Grimmenhag

När min ridrädsla var som värst var sommaren 2022. Det var i samband med att jag blev utbränd på jobbet på grund av alldeles för hög arbetsbelastning som allt bara brast. Jag grät ofta när jag red, ibland kunde det räcka med att hästen jag red tog något steg åt sidan på grund av någonting och jag blev så rädd så jag ville kliva av. Det var så otroligt extremt och när man känner att man inte kan leverera på hästryggen eller på jobbet så slog det väldigt hårt mentalt. Jag kände mig värdelös och tänkte “ hur kan en landslagsryttare sitta och grina på hästryggen?”.

Hur min ridrädsla har uppkommit beror nog på flera olika faktorer. Men den största faktorn till min rädsla är nog den som många andra också bär på, och det är att jag är rädd för att göra mig riktigt illa igen. Jag har redan brutit båda lårbenen, bäckenet på ett flertal ställen, båda armarna och fått många mindre frakturer (hästarna har bidragit till ett lårben och ett finger, de andra kommer från en trafikolycka). Min kropp är redan så jäkla sönder och den gör ont, och jag vill inte gå sönder mer. Jag ska orka leva hela mitt liv med den kropp jag har, och i perioder när det har varit som värst har jag funderat om det ens är värt det?

Jag har inte funderat på att helt kliva ur hästvärlden, men jag har funderat på att sluta med elitsatsningen helt och istället göra något annat. Att man ska vara rädd och hoppas att varje ridpass ska vara över innan man ens har börjat var för jävligt. All tid man kunde ha lagt på kompisar och familj, och alla pengar man kunde ha lagt på en resa till solen i vintertid läggs istället på den här skiten? Tid och pengar som bara göder mitt dåliga psykiska mående. Det var min känsla 2022.

Så är inte min känsla idag och mitt självförtroende har sakta börjat arbeta sig tillbaka. Det är inte där det en gång var utan det är en bra bit kvar, om det någonsin kommer dit igen. Men det är på god väg. Idag är det roligt att rida igen, för det mesta.

Jag har jobbat med en coach som har hjälpt mig att nysta ut de olika delarna och som också bara har fått agera bollplank. Med alla de här känslorna kommer mycket frustration, ilska och sorg. En jobbig del i allt det här, är när man känner att folk runt omkring inte förstår. Jag har nog känt en frustration för att det är lätt att säga “gör bara”, men det hade varit lättare att “bara göra” om jag faktiskt hade haft ben. Sanningen är att det inte är många som vet hur det är att rida utan ben och kommer aldrig förstå hur frustrerande det är att inte kunna klämma åt med benen om hästen kastar sig, eller inte kunna rida lätt när hästen är spänd. 

Men det är också min sanning och känsla, att det skulle vara lättare om jag bara hade ben. Men det behöver inte alls betyda att det skulle vara så. Rädsla är vad den är och baseras ofta på dåliga erfarenheter, men också vad som skulle kunna hända. Det spelar ingen roll om du har ben och världens snällaste häst. Rädsla kan fortfarande uppstå när du sitter på hästryggen oavsett förutsättningar.

Någon annan som har tampats med ridrädsla?

Det nya året rullar på. Fonzie levererar varje pass och jag får en lite bättre känsla för varje dag, det är så härligt när man är i en utvecklingsfas med hästarna när det händer saker varje gång man sitter på dem.

Försäljningen av Ramsay fortsätter men har tyvärr inte gått längre än provridningar. Det är en så himla fin häst och med rätt ryttare skulle han kunna leverera fina resultat på tävlingsbanan, jag är faktiskt lite förvånad att intresset inte är större om jag ska vara ärlig.

Jag fick i veckan hem nya rullstolar (både manuell och el) vilka jag är så himla glad för, den ena gnisslade så fort man rörde sig och den andra kunde knappt svänga för att gafflarna för länkhjulen var helt förstörda från allt körande i stall och natur. Senast jag bytte ut rullstolar var 2017, nästan sju år sen vilket är ganska länge om man är en aktiv rullstolsanvändare. Det är lite som att byta skor, det tar lite tid att sitta in sig i rullstolen, men det känns fräscht och bättre.

Men med att få nya rullstolar tillkommer också lite extra jobb. Nu måste jag nämligen flytta över ett fäste från min gamla rullstol till min nya, för att kunna använda den nya till min robot i bilen som lastar in rullstolen. Men då måste jag ansöka om bilanpassning hos försäkringskassan för att få det betalt, då det anses vara en “vidare anpassning av bilen”. 

Några veckor efter att jag har ansökt får jag ett samtal från försäkringskassan, de frågar vilken funktionsnedsättning jag har, om jag fortfarande är lika dålig som när jag köpte bilen? Sen vill de att jag ska skicka in ett läkarintyg som stärker att min funktionsnedsättning är densamma.

Jag är ganska säker på att mina fötter fortfarande inte är där. Men man kan ju alltid dubbelkolla, de kan ju faktiskt uppstått lite magiskt. 

En gång frågade en handläggare om jag trodde att min funktionsnedsättning var bestående, jag svarade då “jag tror eventuellt inte att mina ben kommer att växa ut igen” skämtsamt. Handläggaren var inte road. Intyget är nu inskickat och jag väntar på besked.

Ibland blir jag lite trött (och full i skratt) hur jag gång på gång måste intyga att mina ben fortfarande är amputerade och inte kommer att växa ut. All tid jag måste lägga på att kontakta läkare för att återigen intyga min befintliga och bestående funktionsnedsättning som inte på något sätt är föränderlig till det bättre. Tid och energi som jag hellre lägger på annat, till exempel på hästarna.

Men något som jag är otroligt glad för är min elrulle som jag har i stallet varje dag. De första åren som jag höll på i stallet hade jag bara min manuella och mina axlar tog väldigt mycket stryk och jag hade ofta inflammation. Nu är jag både mer självständig och mår bättre i kroppen. Att ett hjälpmedel kan göra sån enorm skillnad i livskvalité är så uppskattat, jag skulle aldrig klara mig utan den.

/Felicia

2023 byts ut mot 2024, vi lämnar det gamla året och påbörjar ett nytt. I mitt huvud blir det lite av en omstart när vi byter år, att jag försöker lämna det tråkiga och jobbiga som hänt föregående år och enbart försöka ta med mig det positiva. Det är lättare sagt än gjort men jag försöker.

Några highlights som jag tar med mig inför det kommande året är främst framstegen med min häst Fonzie som blir 6 år i år. Jag avslutade 2023 med en programridning där Fonzie skötte sig som en stjärna. Jag hoppas att vi kommer ut på flera tävlingar under vintern och våren där han kan hitta självförtroende på banan. Tankarna har gått mycket kring om jag ska tävla honom själv eller om jag ska låta någon annan tävla honom, som har mycket rutin själv och kan ge honom den positiva erfarenheten jag vill att han ska få. Jag har kämpat med mitt självförtroende det senaste 1,5 året men de senaste månaderna har mitt självförtroende verkligen växt och jag börjar lita mer och mer på min egen förmåga och även min häst, vilket känns jätteskönt. Så vi hoppas att den positiva kurvan fortsätter stiga uppåt och angående tävlingarna får vi se.

En annan highlight är mitt hus som börjar bli klart. Förra året köpte jag mitt första egna hus som är i princip ett stenkast från hästarna. Det har varit några ögonblick där jag har tvivlat om det har varit rätt val och där jag också har funderat vad jag håller på med. Det har krävts en hel renovering och massor av annat, men som tur är har jag haft bra människor i ryggen som stöttar mig. Nu börjar jag se ljuset i tunneln och hoppas att inflyttningen inte är alldeles för långt bort.

Nästa highlight är att jag ska lämna mitt projektledarjobb på Svenska Parasportförbundet och gå över för att jobba med parasport på Svenska Islandshästförbundet, vilket känns jättespännande. Även fast jag har gillat att jobba på parasportförbundet så känns det ännu roligare att få kombinera flera saker man brinner för, både hästar och parasport. Så det äventyret börjar 1 februari.

De sista highlightsen är alla fantastiska människor runtomkring mig som fortsätter att stötta mig. De sponsorer som jag även vet kämpar själva som fortsätter stötta mig, CCStud (anläggningen som jag står på) som hjälper oss med hästarna dagligen så vår vardag funkar, min familj som stöttar mig i vått och torrt. Men den största highlighten ska ändå Marie Tulesjö ha, som hjälper mig med hästarna dagligen och är med på allt i den cirkusen. Alltifrån träningar på hemmaplan till tävlingar utomlands, hon är delägare och mycket mer.

2024, here we come!

/Felicia

Egentligen så hade jag tänkt skriva om Paralympic Camp förra veckan då vi var just hemkomna därifrån, men eftersom Tarot också gick bort samma vecka så kändes det mer viktigt för mig att få berätta om den han varit och vad han betytt för mig.

Jag, tillsammans med 5 andra ryttare, var första helgen i december på Paralympic Camp. En väldigt inspirerande helg med mycket information kring Paralympics som sker i Paris nästa år, men också roliga aktiviteter, fina samtal och lite kläder från kollektionen.

Jag som både har gått elitidrottsskolan (ett elitprojekt genom Paralympiska Kommittén, liknande ATG Hopp och talang) och dessutom jobbat på Svenska Parasportförbundet nu i 2,5 år träffade många bekanta ansikten och det är så roligt att se de framgångar som flera paraidrottare har nått och de stora mål de siktar mot. Vi har i dagsläget två idrottare som är direktkvalificerade till Paralympics, Anna Beck som är cyklist och Anna Normann som skytte. Båda är såklart också hästtjejer!

Vi var ett gäng från ridsporten med 6 ryttare och 6 ledare som var nominerade kandidater. Bara för att man är kandidat betyder inte det att man kommer få åka till Paralympics, men det är de ryttare/ledare som man i dagsläget anses vara mest aktuella. Förutom jag hade vi såklart spetstruppen på plats, Lena Malmström, Louise Etzner Jakobsson, Lotta Wallin, Anita Johnsson och även Clara Laurell som är på uppgång i paradressyren. 

Det är bara tre ryttare som kommer få åka till Paris och tävla då man har plockat bort en plats sen Tokyo, så det betyder att alla inte får åka med utan de är de tre starkaste. Dock finns det en regel som också säger att om man tävlar som lag i Paralympics, måste man ha minst en ryttare från grad 1-3 som tävlar. För de som inte vet rider man i grad 1-5. I grad 1 har man störst funktionsnedsättning och i grad 5 minst funktionsnedsättning och mellan där är ett spektrum.

Så om man av någon anledning inte får med sig en ryttare från de lägre graderna får inte heller de andra ryttarna rida i lag, och dessutom får vi inte tre platser utan då blir det en eller två (beroende på ranking osv). Så det är ganska skört på det sättet.

Vad jag tycker är så kul är att spetstruppen i nuläget är ett väldigt starkt lag som levererat fina resultat under det året som har varit. Det var de som såg till att Sverige kvalade in ett lag till Paralympics och jag tror definitivt att det kan finnas medaljchanser nästa år.

Jag känner själv efter lägret att jag är mer motiverad än någonsin med det vi gör på hemmaplan. Fonzie utvecklas för varje dag och blir starkare och starkare och ska snart ut på tävlingsbanorna. Vi letar en äldre, rutinerad häst som jag kan ge mig ut och tävla på och jag hoppas att vi hittar ett bra hem till Ramsay med en ryttare som kommer älska honom lika mycket som vi har gjort. 

Nu kör vi och God Jul!

I veckan gick en starkt lysande stjärna vidare och travar nu på de eviga ängarna.

Tarot var en väldigt speciell häst för mig och jag skulle nog också säga att han har lämnat avtryck hos många andra. Han lärde mig otroligt mycket som ryttare, att hitta rätt känsla och känna mig trygg på hästryggen. Han lärde mig väldigt mycket i hur viktigt det är med att vara noggrann i hanteringen, och att med rätt häst så kan man ta sig långt och ha så jäkla roligt på vägen (och bli lite galen, ha, ha).

Tarot kom hem till mig i februari 2017. Han var då 14 år gammal, väldigt rutinerad på tävling och hade tävlat upp till MSV B med sin förra ägare Carina. Han kunde inte göra rena byten vilket inte gjorde mig någonting då jag inte gör byten, och på tävling när jag tävlar paraklasser så galopperar jag inte ens. Så det var en perfekt match efter att jag provridit honom och kände att det här är DEN hästen.

Vi åkte direkt till förbundskaptenen som ville att vi skulle följa med till Belgien. Sex veckor efter Tarot kom hem till oss satt vi i lastbilen på väg ner, helt slutkörda från alla förberedelser, men glada att vara på väg. Vi gjorde en väldigt bra debut, red på ungefär 67 procent alla dagar och åkte hem med en bra känsla i magen. Sen rullade det bara på, vi tävlade i Norge, sedan SM. Vi åkte vidare till NM där vi blev nordiska mästare och där vi också fick besked att vi blivit uttagna att representera Sverige på EM i Göteborg. På sex månader gick vi från internationella rookies till att ta en 5:e placering på EM, vilket i efterhand känns ganska sjukt.

Vi red clinic för Patrik Kittel på hans tour vilket var jättekul. Dels var det inspirerande att några av oss pararyttare fick vara med, men också att vi fick visa de fina hästar vi har. Jag kommer aldrig glömma när jag går in i en ökning (det var Tarots paradnummer), han ligger helt rätt i min hand och vi är helt i takt med varandra. Jag säger “sch-ljudet” som är hans tecken att öka traven och Patrik utbrister:

– Vilken trav! Totilas, släng dig i väggen!

Det var en sån härlig känsla som jag fortfarande bär med mig idag, spännande hur sådana ögonblick etsar sig fast och aldrig riktigt försvinner. Vi gjorde en till clinic på Gotherburg Horse Show tillsammans där Tarot kanske blev lite väl på tårna och jag tror att även publiken satt lite på spänn. Till Tarots försvar så hade han inga dressyrstaket vilket var lite hans trygghet, då visste han vad hans uppgift var. 

En annan highlight var clinicen med Kyra Kyrklund på Falsterbo Horse Show. Precis innan så hade man prisutdelning för lagtävlingen i dressyr och framridningen var lite kaosartad. Jag kommer ihåg att Marie fick hålla i mig och Tarot piafferade runt. Men när vi sen kom in på dressyrbanan lugnade han ner sig, då visste han vad som gällde och innanför de vita dressyrstaketen visste han exakt vad hans uppgift var. Vi hade ju också äran att ha några av ägarna till Tarot i publiken. Tarot ägdes nämligen av Jana Wannius, Patrik Kittel, Charlotte och Rasmus Haid Bondergaard, Ulrika Hedin och Jan Fristedt. Att ha Jan Fristedt och Patrik Kittel på kiss and cry corner på EM i Göteborg var helt ärligt också väldigt surrealistiskt.

Men Tarot var inte heller alltid lätt. Mina hästskötare hade alltid blåmärken på armarna efter tävlingarna då han var ganska bufflig. Dock kom vi på att om han fick titta ut samtidigt som man flätade gick det bättre. Han tyckte inte om att komma in och stå själv i stallet, då kunde det bli stora protester. Han gjorde några rymningar under tiden hos mig där han lyckades få upp boxdörren, sprang upp i trädgården till ägarna av gården, hoppade över båten och ner för backen mot hagarna.

En av de rymningarna hände precis innan ett mästerskap, då hade man hjärtat i halsgropen kan jag säga.

Men Tarots tillkortakommanden hade man överseende med, för om det var någonstans det nästan alltid funkade så var det i ridningen och på tävling. Han levererade och gav mig inte bara tävlingsrutin, en bra känsla och självförtroende. Vi red också ut i skogen, i byn och vi galopperade på travbanan.

Han gav mig så mycket frihet, en frihet som jag inte riktigt hittar någon annanstans. 

Jag pensionerade Tarot i början av 2021. Vi var kandidater till Paralympics i Tokyo 2020, men när det blev uppskjutet till 2021 så tog jag det beslutet. Tarot hade utvecklat allergi och hade även några andra gränsvärden som gjorde att jag inte ville att han skulle flyga så långt, och dessutom utsättas för det klimatet som är i Tokyo. Det var dags för ett nytt kapitel i hans liv och han levde sina sista år på Sigtuna Ridskola. Där fick han ge samma glädje till andra ryttare som han gett mig, han fick leva omgiven av sin flock och kompisar hela tiden vilket var otroligt viktigt för honom och framförallt bli omhändertagen och älskad precis som han förtjänar.

Du har gett mig många gråa hår, knasiga häst. Men vad otroligt häftiga upplevelser du också gett mig. Tack för allt, finaste Tarot!

/Felicia

Motivationen tryter lite just nu, men jag försöker tänka positivt.

Det är mörkt, kallt men framförallt gör snön att det blir svårare och svårare med rullstolen. Det är svårt att ta sig fram, man fryser om händerna som blir kalla och blöta av snön. Händerna glider på drivringarna, man tappar greppet gång på gång och länkhjulen fastnar i drivorna av snö.

I de här perioderna när det är lite tuffare fysiskt saknar jag mina ben. Jag saknar att kunna pulsa genom snön, slänga mig ner och göra snöänglar och kanske åka skidor eller pulka. Jag saknar att med lätthet gå promenader i snötäckta landskap och inte göra illa händerna som åker in i både ekrar och kanter på drivringarna, så de är helt svullna när man kommer hem.

Men samtidigt försöker jag hålla mig positiv, försöker hela tiden ta mig ut genom dörren med en positiv attityd och att svårigheterna jag stöter på kommer lösa sig. Ibland funderar jag på om det är en överlevnadsinstinkt för att orka med vardagen. När man sitter i rullstol (eller kanske har någon annan form av funktionsnedsättning) stöter man ofta på så många fler motgångar under dagen än en “normalfungerande” person, och för att orka måste man hela tiden tackla dem motgångarna på rätt sätt. 

Ibland tycker jag att det är svårt när alla andra klagar över hur kallt det är, hur jobbigt det är med snön osv. Det är som att man dras ner i poolen av gnäll och det slutar med att man inte kan ta sig upp därifrån, och man hamnar själv i gnällträsket. Problemet är att när jag hamnar där förändras hela min attityd hur jag tacklar min vardag och allting känns mer omständligt och jobbigt. Jag tappar energi och tacklar inte min vardag med samma kraft när jag tänker negativt, som när jag tänker positivt.

Att tänka positivt tänker jag handlar inte alltid om att göra allting med ett leende eller glädje. Utan det handlar om att klä på sig lite extra kläder när det är kallt och göra allt som vanligt, istället för att klä på sig för lite och gnälla över att man fryser. Det handlar om att se möjligheterna i att rida i snön, istället för att klaga över att man måste ta sig till ett ridhus. Att istället för att gnälla över att man vill ha en till häst, vara glad att man kanske redan har en häst. Att inte klaga över mörkret, utan istället tänka att man kan ha det lite mer mysigt med ljus och att det så småningom kommer vända.

Min poäng är inte att man inte får gnälla, för såklart får man göra det ibland. Men att kanske inställningen vi har i vår vardag bestämmer hur mycket energi vissa saker tar från oss, och att om vi tänker positivt så känns vissa saker lite lättare att genomföra.

Bästa hälsningar, Felicia

Det har väl inte undgått någon den senaste veckan om dokumentären som släpptes i Danmark kring en känd ryttare som behandlat sina hästar något fruktansvärt. 

Jag tänker inte ge mig in i den debatten, mer än att jag kan säga att jag är starkt emot den typen av hästhållning. Men vad som gnager lite i mig är hur integrerat jag ändå tror att den här “hårdheten” mot hästar är i vissa delar av ridsporten, även om jag hoppas att jag har fel.

Hästar är olika, precis som oss människor. Vissa är hårdare och andra mjuka, vissa är envisa och andra mer fogliga. Men vad som förundrar mig är hur inställningen till hästar är “de ska kunna” eller “de ska bara göra”. Vi pratar om djur som inte förstår syftet med att träningen ska ta dem till tävling, som sedan ska ge dem medaljer. Vi pratar om djur som inte förstår att stenen de passerade på vänstersidan på vägen bort från stallet är samma som på högersidan på vägen tillbaka, för det är så deras hjärnor fungerar.   

Jag kommer ihåg en internationell tävling jag var på för länge sen, en inomhustävling. Det här var andra tävlingsdagen och jag joggade ensam runt inne på tävlingsbanan på morgonen för att motionera min häst och bara passa på att få lite miljöträning. In kommer en annan nation med pararyttaren och hästskötaren på marken och en beridare på hästryggen. Om man rider i grad 1-3 så får man ha en så kallad “beridare” som får rida hästen 30 minuter om dagen om hästen behövs galopperas, värmas upp och så vidare.

Den här beridaren rider ganska tufft. Långa sporrar som trycks in i sidan på hästen, tyglar som sitter fast i ett kandar med munnen som gapar emellanåt. Men det jag kommer ihåg tydligast är hur uppstressad hästen ser ut, hur högt och fort den andas och hur den här ryttaren rider runt banan i skyhögt tempo.

Jag vet knappt vart jag ska rida och jag känner hur även min häst blir mer och mer spänd. Jag väljer efter bara några minuter att gå ut därifrån och på vägen ut så frågar stewarden på plats om de ska be beridaren att gå ut från banan eller rida lugnare om jag vill vara kvar. Detta efter att min hästskötare har varit framme och påtalat att den ridningen störde andra och att det inte kändes ok. Jag skakar på huvudet då jag bara vill ut därifrån och ändå nästan var klar. De kunde kanske ha sagt till beridaren ändå kan jag ju tycka…

Den hästen, plus ytterligare en häst som hade samma beridare som säkert också reds på det sättet, blev avstängda och fick inte rida küren då det visade sig att båda hade sår i munnen efter avslutad tävlingsritt. Inte så konstigt tänker jag, men ännu konstigare att man inte reagerade redan vid träningen? Jag önskar att jag hade vågat säga något då, men samtidigt ska det finnas ansvariga på en tävling som gör det.

Det här med att sparka, dra, slå och skrika på de här djuren som inte förstår någonting är i mina ögon ett märkligt och otroligt dumt beteende. Att när en häst backar av (kanske på grund av spändhet) så sparkar man på men håller lika hårt i tyglarna och ger inte hästen någon utväg framåt.

Sen blir man arg för att hästen ställer sig på bakbenen eller blir istadig. Medan hästen agerar av panik sparkar ryttaren på lite extra, kanske dänger till en pisk eller tygel i huvudet och skriker på hästen att sluta. Hästen är nu vettskrämd för den förstår ingenting och ryttaren förklarar det med att “den vill inte jobba, den försöker bara komma undan, den är bara dum”.

Är det så vi bygger trygga, glada, välmående hästar med bra självförtroende? Genom att vara rädda för när nästa spark i sidan eller pisk på bakdelen ska komma?

Det tror inte jag.

För mig är det så viktigt att ha roligt med mina hästar, och ju äldre jag blir desto mer vill jag att de ska bli motiverade för att de tycker det är kul och för att de trivs att jobba ihop med mig som ryttare. Inte för att jag sitter med en piska i handen och de är rädda vad som händer om de inte lyssnar, då kan jag lika gärna sluta och börja med tennis istället.

/Felicia

Jag sitter just nu i tankarna hur jag ska göra med min sadel. Eftersom min sadel har byggts om ganska omfattande med både stöd för benen och handtag så kommer också några svårigheter med att bara byta eller justera sadeln. Men såklart gör vi vårt bästa.

Sadel känns som ett evigt dilemma och uppdrag. Se till att sadeln passar hästen, att sadeln är i balans och om man själv sitter bra i den. Hästar som växer och breddar sig. Hög manke, hög bak, rund rygg, smal rygg, hängrygg, en nästan icke existerande manke. Hästar ser ungefär lika olika ut som vi människor och det är ganska orimligt att en sadel ska passa alla dessa hästar.

Min sadel gjordes när jag hade Tarot. Det är en Prestige D2 som gjordes i samarbete med Prestige, Equality Line och Ruedi Gerber 2017. Tarot hade en ganska smal, hög manke med en lång, ganska bred och platt rygg. Sadeln satt jättebra på honom. 

Fonzie och Trams har sett lite annorlunda ut. Fonzie är redan idag som 5-åring en väldigt bred häst framtill, olikt Tarot. Han kommer med stor sannolikhet bredda sig ännu mer vilket kommer göra det svårt med min sadel som är ganska smal i bommen.

Så är det någon idé att bygga om en sadel när man inte vet hur hästen kommer se ut om några år? Eller bara försöka hitta lösningar och avvakta? 

Jag kan säga att jag är föga avundsjuk på alla som bara kan byta en sadel i en handvändning, ibland är det sådana här saker som frustrerar mig som en person med funktionsnedsättning, allting ska vara lite mer omständligt. Inte för att det är någons fel, utan det är en sak som man alltid måste räkna med när man har en omfattande rörelsenedsättning. Detsamma gäller för anpassning av bil, hus, rullstol osv. Det går inte bara att byta när man känner för det eller när det behövs.

Ibland önskar jag bara att saker skulle vara lite lättare, som att kunna byta sadel när det behövdes.

/Felicia

Jag tog för en tid sedan beslutet att sälja min tävlingshäst som jag har haft de senaste fyra åren. Därför undrar jag nu om någon där ute saknar en stjärna hemma i stallet?

Trams, eller Ramsay som han egentligen heter, kom hem till oss i juni 2019. Han var väldigt grön, hade inte gjort så mycket och hade inte kommit speciellt långt i utbildningen. Så när han kom hem till oss var det mycket grundjobb som behövdes göras. Inte bara utbildning utan bygga muskler, vänja sig vid vårt system och generellt ställa om till ett annorlunda liv än tidigare.

Resan med Ramsay har varit en berg- och dalbana av känslor, precis som med alla hästar. Med en ny häst är det mycket som ska göras för första gången. Det krävs ju också ett visst antal upprepningar av allting för att hästen ska lära sig. Hos mig ska man lära sig att ledas av någon i rullstol, ridas utan ben, vara en trygg individ i stallgången som står still och så vidare. Att tänka att jag ska behöva göra allt det här igen med en till häst tycker jag känns lite jobbigt. 

Att bestämma sig för att sälja sin häst är jobbigt på ett sätt, men att sen gå igenom processen att sälja tycker jag nästan är värre. Det kan bli en utdragen procedur med många provridningar, “kansken” och väntan. Det är inte riktigt säljarens marknad och just nu ser inte förutsättningar jättebra ut med skenande kostnader och inflationen som står på sin spets.

MEN, jag har inget val. Jag letar en häst för internationella tävlingar och för att kunna köpa en ny häst måste jag sälja en annan. Ramsay har absolut kapacitet för de stora tävlingarna, men han är lite för svår för mig. Jag tror att med rätt ryttare skulle han kunna klättra upp i klasserna, resultaten och svårighetsgraden. Han är en väldigt känslig häst som när man hittar knapparna på honom kan kännas som en riktig sportbil (jag har aldrig kört en sportbil men jag tänker att det är så det känns). 

Frustrationen är att jag vet, om jag hade haft ben så hade vi inte behövt sälja. Då hade vi kunnat fortsätta utvecklas och tävla, men nu ser inte förutsättningarna ut så. Jag slänger därför ut en liten blänkare här om det är någon duktig ryttare som letar en partner till tävlingsbanorna. 

Ramsay är snäll i all hantering så som skoning, bada, klippa, lasta. Han reser bra, har tävlat på de internationella banorna och ridits på Jönköping Horse Show på Elmia.

I Sverige har vi en kultur av att vi ska rida/jobba våra hästar mycket själva. Oavsett om det handlar om att rida ut, rida dressyr, hoppa, tömkörning etc. Nu kanske jag bara har en vald sanning och att det kanske inte alls är så egentligen, men min känsla är generellt att ryttare gärna nischar sig mot en disciplin eller träningssätt och fastnar lite i det spåret.

Poängen med mitt inlägg är inte på något sätt att minimera eller klanka ner på ett visst system eller upplägg som andra har. Jag har själv haft perioder med mina hästar där arbetet blivit lite för ensidigt när man tittar i backspegeln. Såklart blir det kanske lite mer ridning inomhus under vinterhalvåret, speciellt under de isiga perioderna när snön inte riktigt har lagt sig och allt bara är en isgata. Men nu ska vi bortse från de yttre faktorerna och mer fokusera på variationen av träning med olika ryttare.

Jag är väl medveten om att hästar är känsliga djur och att vissa hästar ibland kan ha det svårare och vissa lättare att ha olika ryttare på ryggen. Jag personligen kan tycka det är nyttigt ibland när andra rider mina hästar, så länge de inte skiljer alltför långt ifrån mig i ridstilen. På samma sätt som det är nyttigt att vi rider olika hästar då vi lär oss mer i vår ridning, tror jag att hästar lär sig av sina olika ryttare. 

För mig har det blivit mest ridning på banan och mycket inomhus de senaste åren. Dels på grund av min ridrädsla, men också för att risken är mindre att något dyker upp bakom en buske och skrämmer hästen jag rider. Det här har gjort att jag har tagit hjälp av andra ryttare för att göra det som jag inte kan/känner att jag klarar av. Så då får andra personer runtomkring mig till exempel hoppa och rida ut på mina hästar, just för det är viktigt att det görs.

Som pararyttare ser man väldigt tydligt sina fysiska begränsningar. Mycket för att man även ser sina begränsningar i andra sammanhang också, vilket gör att man har accepterat att man inte kan göra allt.

Speciellt om man har en större funktionsnedsättning.

Jag gör det jag är bra på och känner att jag klarar av, sen tar jag hjälp med det andra. En mentalitet som jag inte tror är helt fel bland “vanliga” ryttare heller, ibland har man helt enkelt sina begränsningar. Kanske på grund av rädsla, mindre erfarenhet, tillfällig fysisk nedsättning, obalans i livet, ointresse osv. 

Nu menar inte jag att man ska fokusera på allt man inte kan, utan mer se “vad är mina styrkor och vad kan jag ta hjälp med?”. Hur kan vi som ryttare och hästmänniskor hjälpa varandra? Kanske kan din stallkompis hoppa din häst och så kan du som dressyrryttare rida ett pass på hopphästen? Om du kan göra allting med din häst så är det ju toppen och då behöver du kanske ingen hjälp, jag tror att många strävar efter att kunna göra det mesta med sina hästar själva såklart.

Men om du känner att du faktiskt inte kan/vill göra allting, så tycker jag att du ska ta hjälp av de duktiga hästmänniskor som finns. Jag tror att det är viktigt för de hästar som till exempel är väldigt osäkra vid uteritt, att man sätter upp en säker och modig ryttare. Istället för om man själv känner sig väldigt osäker men ändå rider ut på hästen, som med stor sannolikhet kommer känna osäkerheten och kanske blir ännu mer osäker vid framtida uteritter.

Vi dressyrryttare är duktiga på att ta hjälp av våra tränare och även att våra tränare rider våra hästar, jag vet inte hur det är i andra discipliner. Mycket för att få hjälp med våra svagheter, få hästen att förstå vad som förväntas och utföra momenten ännu bättre i dressyren. Jag tror vi ska ha en liknande inställning även kring alla träningssätt med våra hästar. 

För att en häst ska förstå vad som förväntas av den, oavsett om det är en uteritt, hoppning, dressyr, tömkörning, ledarskapsträning eller annat, så behöver ibland kompetenta/kababla personer först etablera en bra grund för att hästen ska vara trygg och självsäker i alla de olika träningssätten och utmaningarna som den ställs inför.

/Felicia

Jag letar precis som många andra just nu efter en kamrat för tävlingsbanorna, men också någon jag kan ha roligt med hemma.

Gärna en häst med mycket rutin, ett stabilt huvud och en bra grundutbildning. Mellan 9-15 år. Den ska ha en bra skritt och trav, galoppen spelar inte så stor roll för min del då jag inte har galopp i mina tävlingsprogram. Den behöver egentligen inte vara utbildad längre än till Lätt A, men bör röra sig som en häst i de högre MSV klasserna. Den får gärna vara naturligt byggd i uppförsbacke och trevlig att titta på. Det ska inte vara en för reaktiv häst som kastar sig åt sidorna, bakåt och uppåt så fort något händer, men inte heller avstängd så den blir okänslig i ridningen. Om den har en tendens att gå emot skänkeln vid stress och spändhet, då är det nog inte heller en häst för mig. Den naturliga bjudningen framåt i alla lägen tycker jag är väldigt viktig för mig.

Men är det verkligen den perfekta parahästen, den hästen som jag nu beskriver? Sanningen är att jag inte vet exakt hur den ska vara. När jag ser på mina kollegor i landslaget, konkurrenter och bekanta så ser hästarna väldigt olika ut. För vissa ryttare, speciellt i de högre graderna så kanske en energisk häst som ibland sprätter lite åt sidan inte gör så mycket. De kanske har de fysiska förutsättningarna att parera det, och med det energiska i hästen kanske också en lätthet för de svårare momenten följer. I grad 5 rider de skolorna och ökningar i trav och galopp, enkla byten, skrittpiruetter och förvänd galopp bland annat.

Sen har vi till exempel grad 1, som enbart skrittar och varken travar eller galopperar. I det programmet krävs det en otroligt stabil häst som kan bära dessa ryttare med väldigt stora rörelsenedsättningar. Det krävs en häst som har psyket att kunna skritta under en längre tid, vara reglerbar och samtidigt orka hålla energin uppe. Är det samma häst som de i grad 5 behöver? 

Sen har vi de pararyttare som inte tävlar alls, utan enbart rider för nöjes skull. De ryttarna tror jag inte söker samma hästar som tävlingsryttare gör, vilket breddar begreppet parahäst ytterligare. Där handlar det kanske om hästar som inte alls rör sig mycket, som man kan både hoppa och köra WE med. Som är stencoola både när det är bäckmörkt ute och när man möter älgar ute i skogen.

Ibland har jag sett annonser där man har skrivit “skulle passa perfekt som parahäst”. Men bredden på pararyttarna är nästan lika stor som hos vanliga ryttare, så vad innebär det egentligen? Vissa ryttare behöver en mindre häst, andra en större. Vissa behöver en häst som är supermjuk att sitta, medan andra klarar hästar som rör sig väldigt mycket i ryggen. Vissa behöver en stencool häst och vissa föredrar lite nerv. 

Jag förstår att det kanske mynnar ut i det faktum att hästen anses ha ett bra psyke. Jag säger inte att det är fel att skriva att den skulle passa som parahäst, men att det är lite mer invecklat än att hästen ska ha ett “bra psyke”. Om min häst blir lite sur på klämmande skänklar ibland gör det inte så mycket, för jag har inte skänklar. Om däremot en ryttare med jättedålig balans skulle behöva klämma sig fast med sina ben/skänklar på hästryggen, så kanske inte den hästen skulle passa lika bra. 

Jag har tidigare trott att om jag till exempel skulle få ta över en gammal Grand Prix-häst så skulle man kunna ta sig hur långt som helst, för allt finns redan i hästen. Utbildningen, styrkan och rutinen från tävlingar. Men idag är jag inte så säker på att jag skulle kunna rida en sådan häst överhuvudtaget, speciellt inte utan skänklar. Med att hitta rätt häst så kommer många “kanske” på vägen.

I slutändan tror jag att mycket handlar om kemi och att vissa attribut hos hästar passar bättre med vissa ryttares individuella behov, oavsett om man har en funktionsnedsättning eller inte. 

Vilka attribut letar ni när ni ska köpa häst?

/Felicia

Hej och välkomna till mitt första blogginlägg här på Ridsport! Ett ärofyllt uppdrag där jag hoppas kunna bidra med kunskap och kanske framförallt ett annat perspektiv på livet med hästar och livet i stort.

Som pararyttare med en ganska omfattande och också synlig funktionsnedsättning så är min uppfattning att många undrar hur jag löser saker i vardagen. Alltifrån intag av hästar till uppsittning på hästen, och kommunikationen mellan mig och mina hästar. Kommunikationen med hästen är något som jag hela tiden utvecklar, både genom att jobba med dem praktiskt men också ur ett teoretiskt perspektiv. Jag upptäcker nya och bättre lösningar, och vad som funkar för en häst funkar ibland inte för en annan häst.

I det här inlägget tänkte jag främst berätta om systemet jag har på hästryggen, hur kommunikationen ska bli så tydlig som möjligt för både mig och min häst. När är det skritt, bakdelsvändning, skänkelvikning, trav, ökad trav, galopp och så vidare? 

Till att börja med så får jag använda rösthjälperna på tävling vilket gör allting lite lättare, och även två spön. Jag använder ett ljud för skritt, ett annat för trav och när jag ska galoppera använder jag ytterligare ett ljud som jag skulle kalla pussljud. När jag vill att hästen ska länga i traven eller galoppen gör jag ett ”hyschljud”, och när jag vill växla ner till en lägre gångart eller göra halt säger jag helt prrr. När jag ryggar så säger jag helt enkelt “back”, för att inte förvirra hästen med någon av de framåtdrivande hjälperna. Smackar gör jag i nödfall om hästen inte lyssnar.

Efter en tid och inarbetning av det här systemet så brukar rösthjälperna sköta bjudningen framåt, varken spöna eller vikthjälperna brukar behövas i någon större utsträckning. Men när man ska börja flytta hästen åt sidorna, framdel och bakdel, då börjar vikthjälperna och spöna spela en stor roll.

Då jag inte har skänklarna som stöttar upp min (och eventuellt min hästs) snedhet så får man ibland bli lite kreativ. Ska man peta på bogen i bakdelsvändning eller på bakdelen med spöet? Nej men åt vänster kanske det blir bakdelen, men åt höger petar jag på bogen. I något varv kanske jag måste hålla lite i min båge på sadeln för att jag inte ska falla över för mycket på andra sidan, och därmed tolkar min häst det som att den ska flytta bakdelen istället för framdelen.

Jag jobbar väldigt mycket skrittjobb. Dels för att det är en viktig gångart jag tävlar i, men också för att det är den gångarten som jag har mest kontroll över både mig och min häst i. Jag försöker hela tiden vara medveten om min sits och var i sadeln jag är, vad händer om jag sitter där, eller vad händer om jag lättar/sitter djupare?

Om jag har full kontroll i skritten så blir trav- och galopparbetet mycket lättare. För mig är det poänglöst att jobba en högre gångart om jag känner att jag hoppar runt som en säck potatis och inte har någon kontroll. Ibland kan jag faktiskt bli lite avundsjuk på andra ryttare som kan rida lätt på sina hästar och genom det jobbet få en eftergiven och mjuk häst. Då jag sitter ner hela tiden i traven krävs det redan från början i travarbetet en eftergiven och mjuk häst, därför jobbar jag ofta hästarna minst en halvtimme i skritt innan jag ens börjar trava.

Jag tror mycket på att allting ska vara svart eller vitt. När det blir massor av gråzoner, till exempel att man använder samma ljud/hjälper vid olika gångarter eller moment så ger man hästen sämre förutsättningar att förstå och större chans att misslyckas. Hästar vill ofta vara oss till lags, vi måste bara ge dem rätt nycklar. 

Bästa hälsningar,

Felicia Grimmenhag