Felicia Grimmenhag
Blogg
Felicia Grimmenhag tävlar i paradressyr och ingår i det svenska landslaget. Hon är också inspirationsföreläsare, projektledare och rullstolsburen sedan 2011. Häng med i hennes resa med hästarna och livet med en funktionsnedsättning.
Felicia Grimmenhag
2 december 2024 13:59

Felicias blogg: Intensiv vecka på SIHS

Felicias blogg: Intensiv vecka på SIHS
Jag och Fonzie på mässarenan i Strawberry Arena. Foto: Privat

Vi lämnar nu november och tar oss in i december. Sweden International Horse Show tar slut första advent som varje år och det har varit några härliga dagar för min del, men nu känner jag mig ganska trött och har såklart åkt på en förkylning.

Min första dag på arenan var redan i onsdags. Jag hade i uppdrag att bygga en ramp som en av ryttarna som skulle vara med på torsdagen i mässprogrammet behövde. Jag hade ramper men jag behövde bygga en avsats som man kunde köra upp på med rullstol för att sedan kunna hoppa över till hästen, och när jag åkte in visste jag inte riktigt helt hur det här skulle gå till.

Efter lite krångel med ackrediteringen så blev jag dirigerad ner till stallkontoret där jag träffade en fantastisk kvinna som visade mig vidare till en av killarna som jobbade på plats som kunde hjälpa mig. Efter att ha berättat min vision så sa han inga problem och började direkt hämta material och bygga en del av rampen.

Vi fick ganska fort ihop en ramp som byggdes av lastpallar, spånskivor och sen utdragbara ramper som jag hade med mig. Det här hade varit min största huvudvärk inför SIHS och det var så himla skönt att träffa människor som direkt var lösningsorienterade och kunde hjälpa mig med mitt uppdrag.

Under torsdagen hade jag en clinic i mitt uppdrag genom Svenska Islandshästförbundet. Jag tillsammans med två islandshästryttare, Adam och Sara, visade upp hur fantastisk islandshästen är och varför den är en så bra ras just för personer med funktionsnedsättning som vill rida.

Felicia_sihs
Foto: Privat

Det var en bra dialog där ryttarna fick berätta om sina svårigheter men också styrkor hos både sig själva och sina hästar. Adam fick visa perspektivet som hobbyryttare med rörelsenedsättning och Sara pratade lite mer om perspektivet som tävlingsryttare med en synnedsättning. Jag fick möjligheten att berätta lite om parasport-projektet som jag är projektledare för på Svenska Islandshästförbundet, vart vi är i vår kartläggning, hur långt vi har kommit och våra visioner för framtiden.

På fredagen var det dags att plocka med mig min egen häst Fonzie in till Strawberry Arena. Han skulle nämligen vara med i en programpunkt som John Ricketts skulle hålla i, där han berättar om sin filosofi och syfte med markträning.

John har jobbat med Fonzie i över två år och trots lite spänning i början slappnade han av ganska fort. Fonzie är fortfarande ganska orutinerad och är verkligen inte van vid den här typen av atmosfär, men det var skönt att se att han kunde landa.

Fonzie
Foto: Privat

Vi åkte hem och sen tillbaka in med Fonzie på lördagen då han skulle vara med John en gång till. Idag var det som att han inte hade gjort något annat än att hänga på sådana här ställen. Han stod och vilade i boxen och när det var dags att ta sig ut till mässpaddocken så var han stencool.

Trots att det var hög musik och massor av applåder från stora arenan så verkade han inte bry sig någonting alls. Jag kände mig som en stolt mamma när jag såg hur fint han skötte sig, ibland glömmer jag att han bara är sex år gammal. 

Jag var också väldigt glad för Johns skull, att han på ett bra sätt kunde demonstrera vad den här träningen innebär och vad den kan ge. Jag har lärt mig så otroligt mycket under åren som jag har jobbat med honom och en stor del av det är att hela tiden syna mig själv som ledare i relation till hästen. Vad jag förmedlar, hur jag förmedlar och när jag förmedlar det. 

Always ask the questions.

/Felicia

Felicia Grimmenhag
11 november 2024 12:16

Felicias blogg: Hur mycket kostar det att tävla internationellt?

Felicias blogg: Hur mycket kostar det att tävla internationellt?
Felicia Grimmenhag och Tarot E slutade sexa i küren vid EM i Rotterdam 2019. Foto: Roland Thunholm

Vi är många som kämpar just nu med ekonomin.

Det är höga priser på mat och material på grund av inflationen, lånen börjar vända men det är fortfarande tufft med räntorna. Det har skrivits debattartiklar om varför människor inte tävlar lika mycket som man har gjort tidigare, och kanske beror en viss del på grund av människors ekonomiska läge.

Vi vet alla att en startavgift för en tävling i Sverige kan ligga på allt mellan 350 kr till 850 kr, beroende på klass och i dressyren också på antalet domare. Utöver det så är det inte så mycket mer kostnader än färdmedel och eventuell lunch på plats. När vi börjar prata med meetings så tillkommer såklart kostnader som boxplats, strö och kanske en elplats eller hotellrum. Redan där kan kostnaderna börja dra iväg, men lägg då till några extra nätter, inkomstbortfall och en mycket längre resa så får vi se var man landar ekonomiskt.

För att vara aktuell att tävla i ett stort mästerskap krävs det ofta att man är med på utvalda tävlingar internationellt. Det har tidigare år när jag har tävlat generellt bestått av en resa till Norge, en resa till Belgien och en till Danmark. Sen NM och ett större mästerskap på det. Att matcha sig inför ett stort mästerskap är krävande mentalt, men också fysiskt och ekonomiskt. I paradressyren finns det inga stora vinstpengar utan alla pengar går i princip ut ur kassan.

En resa till Belgien kräver för mig som bor i norr om Stockholm två övernattningar ner, och två hem. Det ska hittas boende till mig, min hästskötare och min häst. Ibland kan man bo över hos någon man känner men så är det inte alltid. Bara kostnaderna för boendet under resan kan lägga sig på närmare 7 000 kronor. Sen om man kollar på drivmedel så hamnar drivmedlet ofta på närmare 10 000 kronor. Sen är det kostnaderna på plats och om jag kollar senaste gången jag tävlade i Waregem kostade det runt 7 000 kronor för två personer på hotellet. Sen ligger startavgiften/meeting priset på närmare 4 000 kronor.

Man brukar till detta också ofta behöva köpa till lite extra spån. Sen kommer också priset för all mat som inte ofta blir billig på tävlingsplatser eller på hotell som man ofta äter på för man orkar inte leta efter något annat eftersom man är så trött efter dagen. Där skulle jag nog lätt säga att det försvinner några tusenlappar. 

Helt plötsligt så är man uppe i 30 000 kronor och då har vi inte ens börjat prata om inkomstbortfallet som kommer med att vara iväg på tävling. Vissa väljer att ta semester och vissa väljer att ta tjänstledigt. För ryttare som har möjlighet att tävla och vinna pengar så blir det ju mer en business att tävla, ett sätt att betala kommande tävlingar. Men för många, och då tänker jag främst pararyttare, så har man oftast ett vanligt jobb hemma som ska sponsra alla dessa tävlingar.

Att lägga ihop dessa summor (och då har jag varit väldigt snäll med kostnaderna) och tänka att man är med på 4-5 tävlingar. Då kostar det 150 000 kronor om året, och då är det kostnader utöver driftkostnaderna för hästen som vi redan har. Det är MINST 250 000 kronor vilket är ofantligt mycket pengar.

Är det verklighetstroget att tro att “vanliga” människor ska ha råd med det här? Eller kommer klyftan bli så stor att det snart bara är rika personer som kan tävla?

Vi kan inte förvänta oss att se en ryttare på podiet som varken har hästägare, sponsorer, ett bra team eller ett bra system. Det är inte ofta man ser det i hoppningen eller dressyren. Jag hoppas verkligen i framtiden att se ännu fler företag som stöttar lovande pararyttare och kanske några hästägare som vågar tänka att deras häst skulle vara med i de stora mästerskapen i para, och kanske till och med åka med sin ryttare till Paralympics.

Jag tror att vi skulle kunna skapa ett riktigt starkt lag då vi har några lovande ryttare på uppgång, men det gäller att verkligen skapa rätt förutsättningar.

/Felicia

Felicia Grimmenhag
15 oktober 2024 08:50

Felicias blogg: Att hitta den inre motivationen att göra saker

Felicias blogg: Att hitta den inre motivationen att göra saker
Felicia Grimmenhag skriver i dag om inre drivkraft. Foto: Roland Thunholm

Jag har under några veckor gått SvRF:s basutbildning 2.0 för ridsportens ledare. Det var en väldigt bra kurs som främst fokuserar på några nyckelfaktorer och förhållningssätt som ledare och som också bidrar till en gemensam och stadig grund som ledare i förbundet.

En nyckelfaktor som jag tog till mig lite extra var att som ledare låta personer hitta sin inre motivation. Genom att inkludera till exempel elever i undervisningen och låta dem vara med och planera lektioner eller andra aktiviteter så känner sig eleverna mer delaktiga och mer motiverade till att faktiskt vara med eller hjälpa till på aktiviteterna.

När jag läste idrottspsykologi och när jag gick en kurs i mental rådgivning var den inre motivationen också ett återkommande inslag. Genom att hitta sin inre drivkraft så bidrar inte det bara till att personer blir mer delaktiga, utan de tar även mer ansvar och framförallt lägger in erfarenhet och byggstenar i sin personliga utveckling.

Var vill jag komma med det här? Ibland så hör jag vuxna som pratar om att barn och ungdomar har blivit mycket latare än förut. Att de inte tar ansvar och helst vill rida men inte göra så mycket i stallet. Nu tror jag absolut inte att det här stämmer på alla barn och ungdomar, men om vi nu skulle säga hypotetiskt att det skulle vara på de flesta, vad beror det på?

Såklart kan det bero på yttre faktorer såsom att de hellre vill hänga på SoMe, har andra intressen och kanske känner en stress med utseende och prestation i skolan som nog till viss del är värre idag än för 20 år sedan. I dag finns det betydligt många fler forum att jämföra sig på.

Men kan det också vara till viss del att många barn idag faktiskt inte väljer hästarna eller stallet från början, utan att det är valt genom en förälder eller vuxen?

Vi tar ett exempel.

Penny började rida på ridskola när hon var fem år gammal, för hennes mamma har alltid hållit på med hästar större delen av sitt liv och ville att Penny också skulle hålla på med hästar. När Penny var 10 år fick hon sin första ponny, det blev en hopponny för mamma ville så gärna att Penny skulle tävla och Penny gillade ju faktiskt att hoppa på ridskolan. 

Mamma bestämde vilken ponny som skulle köpas, i vilket stall ponnyn skulle stå i, vilken typ av utrustning den skulle ha (bett, sadel), hur den skulle fodras och vilket täcke den skulle ha. Hon började också boka in träningar till Penny för en tränare som hon hade hört var så bra från stallkamraterna som Penny skulle träna en gång i veckan för. Så småningom började mamma boka in tävlingar och hon var så exalterad. Penny tyckte att tävlandet var ok men tyckte att det var lika härligt att borsta och rida ut på sin ponny, men det skulle hon inte våga säga till mamma. 

Alltid när Penny kom hem från en tävling som det kanske hade gått lite extra bra så frågade ju såklart de andra i stallet hur det hade gått när hon kom hem. Men innan hon ens hann öppna munnen så började mamma prata om hur bra Penny och hennes ponny hade skött sig och hur spännande det hade varit.

Det kanske låter som en dröm? Kanske för Pennys mamma, men inte för Penny. För det spelade ingen roll hur mycket hon hade lärt sig om foder, när hon ville ändra sin ponnys foderstat tyckte mamma att den var bra som den var. När hon ville testa ett nytt bett så sa mamma att “hon alltid hade ridit på ett tredelat bett och det har alltid gått huuur bra som helst”. När Penny ville testa en annan tränare för hon tyckte att den hon red för just nu var lite sträng, så sa mamma bara att det är bra med någon som är lite krävande.

Att ha en ledare eller förälder runt omkring sig som tar alla beslut och tar alldeles för mycket plats gör ofta att man känner sig osedd, man tappar motivation till att lära sig saker, att vara delaktig i saker och att framförallt prestera i saker. 

Varför ska jag engagera mig om ingen ändå lyssnar?

Om Penny från början hade fått vara med i planeringsfasen av inköpet att ponny (hon kanske lika gärna hade velat varit kvar på ridskola eller slutat rida), hur foderstaten ska se ut, vilken typ av utrustning hon skulle ha, hur träningsupplägget skulle se ut med tränare osv så skulle hon med stor sannolikhet haft en mycket större drivkraft inombords. Då skulle hon nog känt att det hade varit kul att lära sig nya saker och kanske så småningom börja planera in några tävlingar själv med hjälp av sin mamma och tränare. 

Jag har hört många historier om personer som för 30 år sen köpte sin första ponny och slet i stallet och på tävling med föräldrar som hade noll koll på hästar. Så undrar de varför de hade så stark drivkraft till skillnad från dagens ungdomar, skillnaden var att då fick de bestämma allt och ta ansvaret själva, det var ingen som sa till dem vad de skulle göra med sina hästar.

Så klart stämmer det här inte in på alla, men jag skulle gärna vilja att alla vuxna tog sig en funderare och faktiskt funderar över hur mycket plats och engagemang de faktiskt tar från sina barn/elever, och framförallt hur mycket ansvar de lägger över på ungdomarna? Med ansvar så kommer förväntningar att någon ska klara av något och det är faktiskt något vi växer av om vi har rätt förutsättningar. 

Om någon annan gör eller bestämmer allt för oss så får vi aldrig lära oss att ta ansvar och känna oss hörda, och med det växa och hitta inre drivkraft.

/Felicia

Felicia Grimmenhag
13 oktober 2024 14:15

Felicias blogg: Om att sätta saker i perspektiv

Felicias blogg: Om att sätta saker i perspektiv
Snö och kyla framstår som mindre förfärligt när man ställer det i relation till orkaners framfart. Läs veckans reflektioner signerade Felicia Grimmenhag. Foto: iStock/Privat

Hösten är nu kommen och med det kommer de eviga frågorna om vilka täcken som ska på hästarna, vilket väder det ska bli, hur mycket ska det regna och hur mycket ska det blåsa? När ska bakskorna på för att kunna brodda när det börjar bli halt, och när ska snösulorna på?

I början av veckan pratade flera om att det skulle bli storm under onsdagen och jag tänkte, ska vi ens släppa ut hästarna om det ska bli så överjävligt eftersom vi inte har något vindskydd? Det var den känslan jag fick när jag hörde snacket, att det kommer att bli full storm. När jag sen gick in i väderapparna så insåg jag att det inte riktigt skulle vara full storm utan det skulle max blåsa 5m/s och regna max 2 mm i timmen, då kände jag att det hade varit lite väl dramatiskt snack.

Men något som gör mig väldigt ledsen och som har påverkat mig otroligt mycket är stormen Milton som just nu härjar i USA på deras västkust. Att se hur människor är strandade, inte kan ta sig därifrån, det har varit ett fåtal dödsfall nu när jag skriver inlägget och hur hus och saker blir helt förstörda. Stora hus som bara flyter bort i den flod som vattnet verkar skapa långt in på land.

Jag har sett en hel del klipp på hästägare i de drabbade områdena och vad de väljer att göra. Vissa som kanske har färre hästar har lastat in djuren i trailers och kört därifrån. Vissa väljer att sätta in sina hästar i byggnader som ska vara byggda för att klara orkaner. Vissa har flätat in airtags i sina hästar svansar och vissa skriver med stora siffror på hästarna sina telefonnummer för att hästarna när orkanen är över ska kunna länkas och och komma tillbaka till sina ägare. Vissa har valt att släppa sina hästar helt fria medan vissa låter sina hästar gå kvar i sina hagar.

En video som träffade mig lite extra var i början när stormen slog till var en anläggning där ägarna inte var hemma och grannarna upptäckte att hagen var så översvämmad att hästarna var tvungna att simma. De tog ner en del av staketet och försökte sen locka till hästarna som efter ett tag förstod att de kunde ta sig ut därifrån. Tyvärr var det en åsna som hade gått i samma hage som inte klarade sig då den inte orkade simma vilket de verkade ha gjort i minst två timmar.

När sånt här händer sätter det lite perspektiv hur vi har det i Sverige. Trots regn, kyla och ibland mycket snö, så är vi ändå otroligt förskonade från större väderkatastrofer och behöver sällan oroa oss i större utsträckning för våra djur. Sen kan vi oroa oss för skador och annat, men att vara rädd för att ens häst ska drunkna i vatten för att hagen är så översvämmad är förhoppningsvis något vi aldrig kommer behöva uppleva.

Jag skänker några extra tankar till alla som just nu drabbas av de här katastroferna.

/Felicia

Felicia Grimmenhag
29 september 2024 18:58

Felicias blogg: Reflektioner från Paralympics

Felicias blogg: Reflektioner från Paralympics
Lotta Wallin och Questionmark har nu klarat av sin debut i Paralympics. Foto: Kim C Lundin

Det har nu gått några veckor sedan Paralympics och här är några av mina reflektioner från paradressyren.

Wow, vilken uppslutningen på läktarna det var. Både i Rio och Tokyo ekade läktarna tomma, i Tokyo av uppenbarliga skäl. Men här såg vi allt från skolklasser och lokalbor till supportrar från olika nationer. Det var härligt att se och vilken entusiasm de kom med. Det känns alltid som att det skapar en lite extra härlig atmosfär för ryttarna.

Jag blev smått överraskad av hur otroligt hög kvalitén och standarden var på många ekipage. Det var många fina hästar och duktiga ryttare som levererade väldigt bra program och uppvisningar. De främsta nationerna i lagtävlingen var föga överraskande. USA, Nederländerna och Tyskland la sig i topp tre och USA visade verkligen hur de satsar inför spelen i Los Angeles 2028. Lite förvånande var Storbritannien som legat i topp i paradressyren under alla Paralympics som ridsporten varit med i, de slutade på en sjätteplats.

De svenska ryttarna gjorde ett väldigt bra jobb och även fast det inte blev några medaljer så var det väldigt fina prestationer vi såg. Vi hade Anita Johansson och Louise Etzner-Jakobsson som är veteraner och varit med tidigare i spelen. Men vi hade också två nykomlingar, Renèe Claesson-Ribring och Lotta Wallin. Båda gjorde fina debuter och jag tror att det här är två ekipage som vi kommer att se mycket av i framtiden.

Jag hoppas att det är ryttare som har sett ridsporten under Paralympics och som kommer känna sig peppade att klassificera sig och kanske tävla i paradressyr. Vi behöver fler ryttare i Sverige för att dels ha mer konkurrens och sparring på hemmaplan, men också för att skapa fler tävlingstillfällen och ett större urval i landslagstruppen. Jag har upplevt under tidigare år att flera ryttare aktivt har valt att inte tävla i paradressyr för att de upplever att det inte är lika “svårt” som att tävla i de vanliga dressyrklasserna. Det man ska veta är att konkurrensen är på en helt annan nivå internationellt och att det är väldigt prestigefyllt att ta sig till de stora mästerskapen och Paralympics.

Sverige har sen början på 2023 en ny ledning i paradressyren vilket jag tror är väldigt positivt. I ledarskap behövs ibland förändringar och förbättringar och det har vi även sett i de andra grenarna att det kan leda till mer framgångar. Paradressyrens relativt nya förbundskapten är Mette Ubbesen och det ska bli spännande att se hur hon kommer att bygga upp och leda vårt landslag de kommande åren.

Om du är intresserad av att klassificera dig så kan du klicka in på den här länken för mer information.

Felicia Grimmenhag
1 september 2024 08:31

Felicias blogg med guide till Paralympics

Felicias blogg med guide till Paralympics
Redo! Ridsports bloggare Felicia Grimmenhag gör snart debut expertkommentator hos SVT.

Vi hoppar idag in i september och nu i veckan drog Paralympics äntligen i gång!

Bordtennisen, skyttet, simningen, rodden och flera andra sporter är i full gång. I skrivande stund så har vi än så länge inte lyckats ta någon medalj men när det här publiceras så kan något kanske ha hänt.

Men, det som jag ser allra mest fram emot är ju såklart ridsporten som startar på tisdag den 3 september! Klockan 08.55 drar sändningen i gång och klockan 9.00 kommer första ekipaget i grad 3 att rida in på banan i Versailles. Även fast jag inte kommer vara på plats känns det kul att få möjligheten att kommentera och ta tittarna genom paradressyrens värld. Även fast den påminner mycket om dressyren så finns det också en hel del skillnader, och förhoppningsvis kommer jag med min kommentator kollega AnnaMaria bidra till ökad kunskap och en trevlig upplevelse i den här fantastiska världen.

Landslagstruppen som det ser ut nu är Louise Etzner, Renèe Claesson-Ribring, Lotta Wallin och Anita Johansson. De som kommer tävla i lagtävlingen är Louise, Renée och Lotta. Från början skulle Lena Malmström varit med och tävlat, tyvärr var hennes häst inte helt 100 inför tävlingen vilket gjorde att Anita Johansson fick hoppa in från sin reservplats.

Lena och hennes häst Fidelie är ett av de starkaste svenska ekipagen i den svenska truppen vilket såklart gör att det är tråkigt när de inte kommer med till ett stort mästerskap. Men vi håller tummarna för att den svenska truppen formtoppar och levererar fina resultat i Paralympics.

Så en liten snabb guide till “Vad är paradressyr?” Paradressyr innefattar ryttare med rörelse eller synnedsättningar. Ryttarna genomgår en klassificering där det bestäms vilken grad man ska ingå i. Du kan vara “confirmed” vilket betyder att du bara behöver göra din klassificering en gång i ditt liv, eller om du t ex har en progressiv sjukdom så måste du klassificera om dig emellanåt.

Paradressyr består av 5 grader.
Grad 1: Där rider ryttarna som har de mest omfattande funktionsnedsättningarna. De skrittar enbart i sina program och utför moment såsom serpentinbågar, volter, halter, ökat skritt etc.
Grad 2: Skrittar och travar. De gör 20 m volter i trav, längning av traven och serpentinbågar. De gör 8 m volter och skänkelvikningar i skritt, halter, längning i formen i skritt.
Grad 3: Skrittar och travar. Gör serpentinbågar i trav med övergångar, mellantrav, 10 m volter och skänkelvikningar i trav, halter, ryggning, 8 m volter i skritt, bakdelsvändningar och längning av formen.
Grad 4: Här skrittar, travar och galopperar ryttarna. De gör mellantrav, 10 m volter och öppna i trav. I galoppen rider de 20 m volter, övergångar galopp-trav-galopp, förvänd galopp, bakdelsvändning i skritt och ryggning.
Grad 5: Här rider ryttarna med minst funktionsnedsättning. De gör skolorna och 8 m volter i travprogrammet, ökad trav, galoppslutor, enkla byten och ökad galopp. De gör också ryggning och skrittpiruett.

Sen i takt med att man kommer upp i graderna blir ju såklart övergångar och ridvägar svårare. Jag förbehåller mig med att jag kan ha missat någonting.

När vi sen tävlar på Paralympics kommer vi ha fyra ryttare som tävlar i den individuella tävlingen men bara tre i lagtävlingen, något man började med i Tokyo som de ändrade efter Rio där man hade fyra ryttare i lagtävlingen. I “vanliga” tävlingar och mästerskap har man fortfarande 4 ryttare i lagtävlingen.

Hoppas att ni känner att ni har fått lite mer förkunskaper inför det stundande Paralympics och att ni sätter på SVTplay och hejar på våra svenska ryttare!

/Felicia

Felicia Grimmenhag
5 augusti 2024 15:39

Felicias blogg: Hedrande uppdrag i Paralympics

Felicias blogg: Hedrande uppdrag i Paralympics
Ridsports bloggare Felicia Grimmenhag har en ny fyrbent kollega, läs mer. om honom i veckans blogginlägg! Foto: Privat

Det var ett tag sen det kom ett blogginlägg från mig. Dels har jag saknat lite inspiration att skriva, men det var också en hel del att göra innan jag gick på semester och sen har jag unnat mig en riktigt semester genom att koppla bort det mesta och bara ägnat mig att komma i ordning i mitt hus (vilket har varit ett heltidsjobb i sig) och hängt i stallet såklart.

Något roligt som jag har att berätta är att jag ska vara expertkommentator för ridsporten i Paralympics på SVT vilket känns så jäkla roligt! Tillsammans med AnnaMaria Fredholm kommer vi följa paradressyren under fyra dagar där vi hoppas på framgång från våra svenska ryttare. Jag hoppas kunna bidra med kunskap hur paradressyren fungerar och ge bakgrunden till varje ekipage och deras resa.

Paradressyren sätter i gång första veckan i september.

Apropå kommentator måste jag ge ett stort kudos till Mats Eriksson som har kommenterat dressyren under OS tillsammans med Henrik Johnsson. Det känns som att jag har lärt mig massor kring bedömning i dressyren och domarperspektivet. Det är alltid så givande att lyssna på kunniga personer inom saker man själv är lite extra intresserad av, samtidigt som det nog var väldigt lärorikt för personer som inte är insatta i dressyr att förstå vad det handlar om. Det har också gett mig massor av inspiration och tankar i min egen ridning, superroligt!

Vi har också en nykomling i stallet som heter Stand by Me (Steven), en treåring e. Suarez ue. Crelido. Marie som jag har haft hästarna tillsammans med de senaste tio åren valde att köpa honom och vi hoppas att det kommer vara en häst vi kan ha kul med och att det är en framtida stjärna.

Med Fonzie har det stått still lite i ridningen de senaste månaderna och vi har till och med tagit något steg tillbaka. Nu börjar det gå framåt igen vilket känns skönt och är något som man kanske får räkna med när man har yngre hästar. Nu när Steven har kommit hem till oss känns Fonzie plötsligt gammal då han plötsligt blev så himla stor, lite som när ett barn får ett syskon. Men han är ju trots allt bara sex år och behöver lite tid på sig. 

I dag startar arbetsveckan igen och nya tag inför hösten. Jag hoppas ta mig ut på någon tävling i höst mellan andra åtaganden. Jag ska även åka ner och inspirationsföreläsa på en stor konferens i södra Sverige i september vilket ska bli spännande, det hade varit kul att komma i gång med lite fler föreläsningar då det har varit mindre i år generellt.

Men först nu ska jag planera och genomföra min inflyttnings-/30 årsfest här i slutet på augusti. Jag har många talanger men festfixare är inte en av dem, ha, ha.

Hoppas ni alla haft en trevlig sommar!

Felicia Grimmenhag
2 juni 2024 21:05

Felicias blogg om varför hon marktränar sina hästar

Felicias blogg om varför hon marktränar sina hästar
"Det handlar om att i jobbet vi gör med hästarna ska vi ge hästen strategi för när den stöter på något som ser eller låter läskigt." Ridsports bloggare förklarar varför hon tycker markträning av hästar är så viktigt.

De som följer mig på mina sociala medier har nog inte missat att vi jobbar en hel del markträning med mina hästar (för tillfället bara en häst). Där vi sätter på repgrimmor, släpar fram presenningar, paraplyer och alla möjliga saker.

En del tror nog att det handlar om att hästar inte ska vara rädda för paraplyer eller en fladdrande presenning, det är dock lite mer invecklat än så. Det handlar om att i jobbet vi gör med hästarna ska vi ge hästen strategi för när den stöter på något som ser eller låter läskigt t ex.

Speciellt för en häst som ska ut och tävla och möta nya miljöer är det viktigt att man förbereder dem på höga ljud och saker som bara dyker upp. Främst för säkerheten och att hästen kan vända sig till sin ledare för att hitta trygghet. För det är lite det markträningen som vi gör går ut på. Att när hästarna utsätts för läskiga saker ska de inte fly eller slåss, utan försöka fortsätta lyssna på sin ledare och arbeta framåt och mjukt.

Ett exempel är longeringslina. Att avdramatisera ett rep som hamnar runt ett bakben och på så sätt lära hästen hur den ska hantera en situation som kan bli väldigt farlig. Det är lätt hänt vid till exempel longering att linan hamnar där den inte ska hamna och hästen snurrar in sig. Vad man då vill är att hästen bara ska stanna och vända sig till dig och fråga “vad gör vi nu?”. Eftersom hästen är ett flyktdjur så är det kanske inte ett naturligt beteende, men ett beteende vi kan lära hästen. Som gör att den dagen hästen fastnar i ett rep får den inte panik och kanske gör sig riktigt illa, utan eftersom vi har förberett den så kan vi lugnt ta bort longeringslinan och fortsätta.

Man pratar mycket om negativ och positiv förstärkning som jag har skrivit om förut här i bloggen. Att den ena handlar om att ta bort ett tryck, medan den andra handlar om att lägga till någonting (t ex en klapp eller godis). Jag tror att båda kan vara effektiva sätt att kommunicera och träna våra hästar, men att det passar vid olika tillfällen. När vi jobbar på ridbanan i ridningen eller från marken tycker jag att den negativa förstärkningen är lättare då man duttar med spöet eller smackar.

Men däremot när flugsprayen åkte fram nu eller vid till exempel intag vid hagen tycker jag det är jättebra att använda sig av positiv förstärkning, så som godis för att ge hästen en positiv upplevelse. Men såklart är det individuellt vad man föredrar.

Vissa hästar behöver förberedas för olika saker. Vissa hästar behöver träna i mycket nya miljöer och då får man träna på det genom att åka till olika ställen. Vissa hästar behövs lasttränas för att de inte gillar att gå på transporten. Men att också förbereda hästarna på det som skulle kunna hända. Till exempel är det bra att träna hästen på att ge efter för tryck på nacken, för om den inte gör det så kan det uppstå en situation någon gång där hästen får panik och istället för att ge efter för trycket så drar hästen bara hårdare tills den kanske skadar sig genom att den kastar sig bakåt eller reser sig.

Bara för att vi gör den här träningen betyder det inte att allt alltid kommer att vara lätt. Det kommer uppstå situationer där min häst blir spänd och där det är svårt att använda strategierna vi har tränat på. För i slutändan har hästen sina naturliga instinkter. Men jag tror det är viktigt att vi förbereder våra hästar så gott vi kan på situationer som inte alltid är så naturliga, för att skapa så bra förutsättningar som möjligt och för att värna om hästarnas mående och allas trygghet.

Felicia Grimmenhag
26 maj 2024 17:32

Felicias blogg: Det är först när du drabbas du börjar bry dig

Felicias blogg: Det är först när du drabbas du börjar bry dig
Felicia Grimmenhag skriver denna vecka en text om att olika förutsättningar och olika möjligheter. Foto: Roland Thunholm

Att ha samma förutsättningar och möjligheter är inte en självklarhet, det vet vi som rör oss inom hästsporten. Men inte ens om alla skulle ha exakt samma funktionsnedsättning och ekonomiska möjligheter, så finns samma förutsättningar i Sverige.

Jag tror att rätt hjälpmedel och förutsättningar så skulle många personer idag kunna leva ett mycket mer aktivt och berikande liv än vad de gör idag. Men hur aktiv och vilka typer av hjälpmedel man har rätt till kan helt bero på var man bor i landet.

Jag har till exempel rätt till två rullstolar, vilket har gjort att jag har en manuell och en elrullstol som jag har i stallet. När jag fick elrullstolen var det en riktig game changer, jag kunde helt plötsligt gå ner och hämta hästarna i hagen och jobba dem på ridbanan från marken. Problemen som jag haft med axlarna var borta. Jag måste betala hyra på min ena rullstol varje månad vilket är lite drygt, 120 kr. Men den är värd det så jag klagar inte.

För jag vet nämligen att i vissa delar av Sverige får du bara en rullstol. Det finns inget utrymme för fler. I vissa delar av landet kan du ha två rullstolar, men om du har en manuell kan du bara få en till manuell, du kan inte ha en manuell och en elrulle. I vissa delar kan du få en rullstol och kanske en rullator, men du kan inte få två av samma.

Om du aldrig har rört till bland personer som behöver hjälpmedel kan det vara så att du tror att det finns alla möjligheter att få vad som helst, kanske både en permomobil, rullstol och rullator. När man sen börjar prata om hur det faktiskt fungerar blir människor ibland chockade, som att det helt plötsligt har gått upp ett ljus för dem hur verkligheten faktiskt ser ut.

De flesta behöver inte fundera över sånt här, tills den dagen något händer eller att man blir så gammal och faktiskt behöver hjälpmedel. Då upptäcker man hur svårt det är med saker.

Om det blir punka på rullstolen kan det ta en vecka innan någon kan komma och laga den, vad gör du då?

Du upptäcker hur dyrt det är med hemtjänst för att få hjälp med saker som du inte klarar att göra själv. Du upptäcker hur dyrt det är med färdtjänst (vilket också varierar enormt mellan kommunerna), och att bara åka och hälsa på dina barn som bor en mil bort kostar 312 kr tur och retur. Inte en så rolig summa för en sjukpensionär som redan kämpar för att få ändarna att mötas. Hade varit lättare att ta bussen för 50 kr men på många bussar är det väldigt krångligt med rullstol och många chaufförer är inte måna om att hjälpa till.

Det värsta är när hissen i huset där man bor i går sönder en fredag och ingen kan komma och fixa den förrän en måndag, och man sitter instängd i lägenheten hela helgen för att man inte har något annat val. Nu finns det jourer i mycket större utsträckning tack och lov som kan fixa det än för 10 år sen, men det händer fortfarande ibland.

Vi har mycket bra i Sverige också. Att vi för det första inte behöver betala för våra hjälpmedel som vi är berättigade till är en grej. Att vi kan få åka färdtjänst överhuvudtaget är en annan. Att vi kan få ekonomiskt stöd att anpassa våra bilar så vi kan köra själva, och med vi menar jag oss med rörelsenedsättning.

Det finns bra och mindre bra saker i Sverige när det kommer till möjligheter. Men en sak som jag faktiskt är lite rädd för är att vi rör oss mot ett samhälle där rättigheter och möjligheter för personer med funktionsnedsättning försvinner mer och mer.

Idag ligger fokus på så mycket annat.

Det är invandrarpolitik, miljö, att sänka skatt och så vidare. Man hör om personer som får färre och färre assistanstimmar, vissa förlorar dem helt, vissa får inte ekonomiskt bidrag för att de inte orkar jobba och vissa får inte de hjälpmedel de skulle behöva. Det som är mest frustrerande är att de flesta inte verkar bry sig förrän det drabbar dem själva eller någon i deras närhet.

Jag tror att när fokuset hamnar för mycket på individen istället för oss som ett samhälle i stort så kommer det gå utför. När det blir viktigare att tjäna pengar än att ta hand om varandra, då skulle man lika gärna kunna bo i USA.

/Felicia

Felicia Grimmenhag
20 maj 2024 13:07

Felicias blogg: ”Jag börjar bli så trött på all utseendefixering”

Felicias blogg: ”Jag börjar bli så trött på all utseendefixering”
Felicia Grimmenhag skriver i denna veckas blogg om utseendefixeringen som råder. Foto: Privat

I veckan dök det upp en video i mitt flöde som gjorde mig så otroligt irriterad. Det är en äldre kvinna som inleder videon med att påpeka att hon är äldre och att hon aldrig tog hand om sin hud när hon var yngre och därför har hon idag pigmentfläckar och rynkor. Sen fortsätter videon med att hon pratar hur man kan förebygga det, ta bort rynkor och så vidare.

Jag börjar bli så trött på all utseendefixering och hur man hela tiden ska förebygga åldrande och att lägga på sig fett på kroppen. Dagligen kommer det upp videos på hur man ska förebygga rynkor, gå ner i vikt, sminka sig på bästa sätt, klä sig så smickrande som möjligt, styla håret och träna för att se riktigt muskulös ut.

Det är ett oändligt flöde av videos som aldrig verkar ta slut.

I dagens samhälle får man inte åldras eller se ut som man gör, utan man ska se ut på ett sätt som nästan endast kan uppnås på konstgjord väg.

Du ska vara smal med en liten midja och du ska ha en stor byst. Du ska ha en platt mage, och lår som inte går ihop, men du ska också ha en fyllig rumpa. Du ska ha höga kindben och ett smalt ansikte, stora ögon och liten näsa. Du ska ha stora fylliga läppar, men helst ingen dubbelhaka. Du ska ha tjockt och fylligt hår på huvudet, men du får inte ha hår någon annanstans. Du får inte ha några rynkor, för det kan ju avslöja dina faktiska ålder. Du får inte heller ha pigmentfläckar eller kärlekshandtag, det går ju inte.

Att vara nöjd med sig själv tror jag däremot kan vara en nyckel till lite mer lycka i sitt liv.

Felicia Grimmenhag

När jag ser på kvinnorna i generationen ovanför mig, så förstår jag inte den utseendehets som råder i vårt samhälle. De här kvinnorna är bland det vackraste som finns. Man ser solfjädern av rynkor vid utkanten på ögonen som tyder på många leenden och skratt, detsamma gäller rynkorna vid munnen. Fräknarna i ansiktet som tyder på många timmar ute i solen, kvinnor med kroppar som har burit barn och jobbat hårt.

Med den bild som matas på SoMe funderar jag på hur människor ska kunna känna att de är nöjda med sina kroppar. Hur skapar vi hälsosamma ideal i ett samhälle där du som influenser ska se ut som en modell för att få företag att vilja jobba med dig?

Influensers är för många förebilder, men skapar de här personerna verkligen en rättvis och hälsosam bild av ett skönhetsideal? Detsamma gäller skådespelare och sångare som har oändliga resurser för att för evigt hålla fast vid ungdomen. Idag matas du av ideal som inte kan uppnås på något annat sätt än genom botox och operationer för de flesta.

Jag kan inte vänta på att bli gammal och åldras. Jag tror inte att nyckeln till lycka är den ständiga jakten på skönhet och eviga ungdom. Att vara nöjd med sig själv tror jag däremot kan vara en nyckel till lite mer lycka i sitt liv. Jag säger inte att det är realistiskt att tänka så och jag säger inte heller att jag är helt nöjd med mig själv, men jag skulle vilja vara det.

En sak som jag kan säga är att jag under de veckor jag har bott i mitt hus och inte har fått upp några kropp- eller ansiktsspeglar än, så har jag funderat betydligt mindre på mitt utseende och hur andra ser mig än på många, många år. Det har faktiskt varit väldigt skönt.

/Felicia

Felicia Grimmenhag
13 maj 2024 11:45

Felicias blogg: Flytt och SM-start

Felicias blogg: Flytt och SM-start
Jag ock Fonzie på SM. Foto: Privat

Det har varit lite radiotystnad från mitt håll som inte kan förklaras på något annat sätt än att jag har haft jättemycket att göra, men det har varit roliga saker!

Till en början så har jag ÄNTLIGEN flyttat in i mitt hus. Det har varit en lång väntan och från att jag skrev på papprena och la kontantinsatsen så har det tagit 1,5 år med bygglov, semestrar och en lång och kall vinter som jobbade emot oss.

Jag kan inte säga mer än att jag har lärt mig mycket på den här resan och jag är glad att jag har så bra människor runt omkring mig. Nu har jag 500 meter till stallet och mitt alldeles egna hus, det känns surrealistiskt på något sätt men samtidigt väldigt bra. Nu håller jag på och boar in mig, går igenom alla mina saker och organiserar för att det verkligen ska kännas som hemma.

Felicias_hus
Äntligen har jag flyttat in i mitt nya hus! Foto: Privat

Utöver flytten har jag också hunnit tävla flera gånger och även varit nere på SM. Jag lyckades kvala in redan på mina första två tävlingar, och då började jag fundera på om jag skulle åka till SM. Jag snackade ihop mig med mitt team (Marie, haha) och vi bestämde oss för att åka ner.

Inte för att jag hade någon förhoppning om att jag skulle kunna slåss med de andra i min grad om pallplatser, utan mer för att det skulle vara jättebra träning för Fonzie som faktiskt bara är sex år och väldigt orutinerad. Tillfällen för meeting och större tävlingssammanhang ges inte så ofta för pararyttare, så man får ta varje tillfälle som ges.

Fonzie var spänd när vi kom fram. Han hade stått mycket längre tid i lastbilen än vad han brukar, vilket inte är hans favoritsyssla. Vi promenerade lite och det var mycket för honom att ta in, jag satt upp och red lite och han stod emot en del och ville inte riktigt gå fram vilket är hans sätt att hantera när han blir spänd.

Dagen efter (tävlingsdag 1) promenerade och longerade Marie honom. När det väl var dags att rida fram kände jag även där att han stod emot en del, men det lossnade efter ett tag inne i ridhuset. Sen gick vi ut till framridningen utomhus som låg i anslutning till tävlingsbanan och där fick jag lite problem med spänningen igen, när jag sen skulle in på banan så tog det emot från början och jag red det sämsta programmet jag ridit någonsin.

Fonzie ville inte trava alls och många av travdelarna gjorde han i skritt, han lyssnade inte och jag kände mig ganska maktlös. Men jag bestämde mig för att jag skulle rida hela programmet och det gjorde jag, där resultatet slutade på 50 %. Men om jag ska vara helt ärlig tror jag nästan att de som tittade på tyckte det var jobbigare än mig när jag tog mig igenom programmet, för mig var det här träning och jag ställdes inför en ny situation med min häst där han visade vad som händer när han blir ordentligt spänd, vilket var jättenyttigt för mig.

Dag 2 hade jag ett annat upplägg på framridningen och satsade på att verkligen rida framåt. Det man ska komma ihåg med mig är att jag har lidit av ganska rejäl ridrädsla och min största rädsla är att min häst ska börja slänga sig eller sticka på tävlingsbanan. Det kände jag inte med Fonzie dag 1 och därför vågade jag verkligen rida på dag 2. Jag fick honom att trava i travprogrammet och förbättrade procenten, tyvärr stod han emot i skritten fortfarande vilket gjorde att procenten inte blev jättebra. Men betydligt bättre än första dagen.

För mig var resultatet från den här tävlingen inte det viktigaste, inte poängen i alla fall. Men resultatet av hur Fonzie skulle tackla en sådan här tävlingsbana och miljö, att åka längre bort och sova borta. Han kunde landa i miljön, avslappnat promenera på tävlingsområdet, stå bra i boxen, bli bättre för varje dag och jag kände aldrig när jag red honom att jag var rädd, även fast han var spänd.

För mig var det så många vinster i sig självt. Att kunna göra en jättedålig runda och mentalt kunna släppa den och se framåt mot nästa, jag var nästan lite imponerad av mig själv att jag gjorde det och att det kändes så lätt.

Nu ser vi fram emot flera äventyr och och utmaningar!

/Felicia

Felicia Grimmenhag
21 april 2024 19:10

Felicias blogg: ”En riktig lyckokänsla”

Felicias blogg: ”En riktig lyckokänsla”
Ridsports bloggare Felicia Grimmenhag. Bilden är tagen i ett annat sammanhang.

Då var min och Fonzies officiella tävlingsdebut äntligen gjord!

Tanken var att vi egentligen skulle ha tävlat i Enköping för några veckor sedan. Tyvärr så var Fonzie halt och kunde inte starta. Vi kollade honom veckan efter och då var han frisk som en nötkärna, så det kanske var en vrickning eller något. Väldigt tråkigt då jag verkligen hade sett fram emot den tävlingen men samtidigt var jag glad att det inte var något allvarligt med honom.

Men vi fick möjlighet att lägga in en paraklass på en tävling på Segersta i samband med lite andra klasser. För er som har varit och ridit där vet att utebanan kan vara ganska svår för många hästar, det är mycket att titta på. Så det var en utmaning för mig mentalt att veta att jag skulle tävla där. Vi åkte dit och tränade kvällen innan och Fonzie kändes väldigt avslappnad och obrydd vilket gav mig lite självförtroende.

Det är alltid lite annorlunda på själva tävlingsdagen. Hästen ska göras ren, knoppas och rutinen ändras helt. Som ryttare har man kanske en lite anspänning själv, lite nervositet och förväntan som man inte vill ska smitta av sig på hästen. Sen när man kommer till tävlingen är det hästar och ryttare överallt, på framridningen inne i ridhuset är det folk som går ut och in genom en av dörrarna. Portarna på långsidan står öppna vilket de aldrig har gjort när ni har varit där på träning där förut, vilket kan bli lite konstigt för hästen.

Fonzie skötte sig över alla förväntningar. Han var väldigt obrydd kring hästar som gick ut och in i ridhuset. Att han blev lämnad själv bekom honom inte heller vilket var så himla skönt. Han köpte läget och förflyttade sig från framridningen till tävlingsbanan utan att ändra anspänning. Inte ens när alla sprang runt och flyttade dressyrstaketen och märkte ut mina bokstäver (jag var den enda som red på 40×20 bana) så tyckte han att det var något konstigt. Det är i de här situationerna som jag känner hur mycket vårt markarbete/ledarskapsträning vi har jobbat med verkligen har gett resultat. Det som var så skönt är att jag då kunde hitta en trygghet i honom och fokusera på ridningen istället, vilket har varit lättare sagt än gjort för mig i det förflutna.

Vårt resultat landade på strax över 64% vilket jag var väldigt nöjd med. Kommentaren från domaren var en jättefin och taktmässig häst som skulle behöva bjuda mer framåt vilket jag helt höll med om. Det som ändå känns lite bra är att jag vet att vi kan så mycket mer än det vi gav på tävlingen och att det finns mycket utvecklingspotential. Det bådar gott inför framtiden.

Jag åkte hem med en riktig lyckokänsla i kroppen, och ett av två kval till SM är nu genomfört.

/Felicia

Felicia Grimmenhag
8 april 2024 11:10

Felicias blogg: Premiärtur på ny…

Felicias blogg: Premiärtur på ny…
Felicia Grimmenhag har testat tölt för första gången. I veckans blogg berättar hon mer om när, var, hur och varför! Foto: Privat

Jag nämnde för ett antal veckor sedan att jag börjat som projektledare på Svenska Islandshästförbundet (SIF), där jag jobbar med ett projekt där vi ska implementera parasport i förbundet.

Nu har jag jobbat i två månader och har börjat bli lite varm i kläderna. När man flyttar över till en ny verksamhet så är det nya riktlinjer, system och kollegor som man ska lära känna och förhålla sig till. Vissa saker tar man för givet att det ska vara på ett visst sätt, för det var så på det förra idrottsförbundet jag jobbade på, och vissa saker hoppas jag ska vara annorlunda.

Jag har fått ett fint mottagande på Islandshästförbundet och känner att det finns en positiv inställning till att jobba med verksamheten för personer med funktionsnedsättning. Den här satsningen är möjliggjord genom Riksidrottsförbundet och skapar förutsättningar att jobba med alla olika delar som parasport innebär, alltifrån tävling- och klassificeringssystem till hur vi ska kunna jobba med insatser på lokal nivå.

Definitionen från Riksidrottsförbundet är att idrott för personer med funktionsnedsättning inkluderar målgrupperna rörelse-, syn- och intellektuell funktionsnedsättning samt personer med hörselnedsättning. Alltså ingår inte personer med till exempel enbart NPF diagnos i den här satsningen, vilket verkar vara något många tror. 

Jag är ganska nyligen hemkommen från en anläggning som bedriver bland annat den här typen av verksamhet med sina islandshästar. Det som jag blir nästan mest imponerad på är drivkraften och engagemanget hos de som driver verksamheten, hur man verkligen brinner för det man gör och det avspeglar sig på ryttarna som kommer dit. Det är mycket leenden, skratt och positiv energi. Vi fick lära oss mycket där och vi filmade också material för att kunna inspirera andra aktörer och ryttare att söka sig till den här typen av verksamhet.

Och nu har jag också ridit islandshäst för första gången! Det var jättekul och jag lyckades även testa på lite tölt, superroligt!

/Felicia

Felicia Grimmenhag
24 mars 2024 18:58

Felicias blogg: Uppladdning inför kommande vecka

Felicias blogg: Uppladdning inför kommande vecka
Vår bloggare Felicia Grimmenhag skriver den här veckan om det pirriga i att ge sig ut på tävling med ny häst för första gången. Foto: Roland Thunholm

Förra helgen var vi på tävling för första gången med Fonzie.

Man vet ofta hur hästar är på träning, för träning åker man på emellanåt. Man har sina rutiner och ofta vill man göra det så tidseffektivt som möjligt.

Feliciagrimmenhag

Tävling är något annat. Hästen ska kanske stå inne på morgonen istället för att gå ut i hagen, vara inne själv och knoppas. När den kommer till tävlingsplatsen måste den ibland stå och vänta ett tag och det är ofta många hästar i rörelse, fler än vad det brukar vara på träning.

In på framridning i ett okänt ridhus för att sedan rida in mellan dressyrstaket och göra alla rörelser, allt med en ofta lite nervös ryttare som rider lite annorlunda än på hemmaplan på grund av nerverna.

Fonzie skötte sig jättefint och stod som ett ljus medan han knoppades i gången på morgonen, samma sak i lastbilen och när han skrittade runt på tävlingsplatsen. Det är alltid skönt när hästar kan landa fort och lugnt i nya miljöer. Alicia som red honom tävlade honom i en Lätt C bara för rutinens skull och de gjorde jättefint ifrån sig båda två, man blir så glad. Planen är att jag ska tävla i Enköping nästa helg och det känns alltid skönt att ha bra erfarenheter i ryggen.

Vi var också på en föreläsning i tisdags på Mälaren hästklinik i Sigtuna som handlade om den unga och gamla hästen, sjukdomar och munhålan vilket var väldigt intressant. Hur fodret kan påverka munnen, olika typer av betselskador och orsaken till varför de uppstår. Alltid kul att lära sig nya saker och få lite upprepning på det man redan lärt sig.

Till sist så vill jag bara skriva att jag faktiskt fyller 30 år idag, så ett riktigt stort grattis till mig själv!

/Felicia

Felicia Grimmenhag
17 mars 2024 14:43

Felicias blogg: Föreläst på Wången – kul men utmattande

Felicias blogg: Föreläst på Wången – kul men utmattande
Att vara ifrån hästarna en dag räcker för att sakna dem. Foto: Roland Thunholm

I onsdags åkte jag upp till Wången och var på ett litet besök på deras riksanläggning. Wången har utbildning för alltifrån hovslagare till hipplogprogram med inriktning trav eller islandshäst. Väldigt passande, då jag ju jobbar på islandshästföbundet, så det kändes nästan som att det föll sig naturligt.

Anledningen till mitt besök var att jag hade två föreläsningar inbokade. Dels skulle jag föreläsa för eleverna, och sedan bjöds allmänheten in till en föreläsning på kvällen där alla var välkomna. Eleverna var supernöjda och efteråt stod jag nästan kvar en timme och svarade på frågor och bara småpratade med de som stannade kvar.

Att sedan ladda om och föreläsa igen på kvällen var lite tufft. Jag har aldrig föreläst två gånger på en dag, och eftersom jag ofta ger så mycket av mig själv när jag föreläser blir jag ofta ganska mentalt trött efter. Att säga att jag var helt förstörd när jag la mig i sängen på kvällen med en resa från Stockholm till Östersund och två föreläsningar i ryggen är en underdrift. Men det vägs upp med god marginal för all positiv energi och feedback, och alla hörliga människor jag får träffa när jag är ute och föreläser. Det är en sån himla rolig grej att få göra.

Jag blev helt förtrollad av Wångens anläggning, hur man såg vattnet nere i dalen och fjälltopparna i fjärran. Hur de hade förvarat delar av de gamla stallarna från början av 1900-talet, de stora foderkrubborna som man kunde fylla på med hö utifrån, de stora boxarna med tvådelade dörrar. Helt magiskt.

Dagen efter var det dags att åka hem, lite tråkigt att åka från soliga Wången till mulna Bålsta. Men det räcker med att vara borta från hästarna en dag för att man ska börja sakna dem, så det känns alltid lika bra att komma hem igen.

Roliga saker som (förhoppningsvis) händer inom den närmaste framtiden.

  1. Jag får flytta in i mitt hus (HOPPAS).
  2. Tävling med Fonzie.
  3. Jag fyller 30 år.

Ta hand om er!

Felicia Grimmenhag
10 mars 2024 20:37

Felicia Grimmenhag: ”Den här sjukdomen gör mig emellanåt galen”

Felicia Grimmenhag: ”Den här sjukdomen gör mig emellanåt galen”
Felicia Grimmenhag. Foto: Kristin Haarms

Varför har du ingen dextrosol?! Varför har du inga reservgrejer med dig?! Du måste vara noga med din diabetes!”

Ända sen jag blev diagnostiserad med typ 1 diabetes 2020 så har livet drastiskt ändrats. Från att sova igenom hela nätterna för det mesta så kan jag vissa nätter vakna var och varannan timme på grund av pipandet från pumpen. Blodsockret är för högt, jag klickar in en korrigeringsdos. Vaknar några timmar senare av att jag är låg, jag tar en dextrosol som jag alltid har på sängbordet och försöker sen somna om. Ofta när jag är låg blir jag skakig och lite dimmig i huvudet, och det brukar ta kanske 10 minuter innan den känslan försvinner och blocksockret höjer sig.

Den här sjukdomen gör mig emellanåt galen. Det krävs så mycket planering av vardagen precis hela tiden. Man ska kunna räkna kolhydrater för att kunna ge sig själv rätt insulindos, man ska alltid se till att man har med sig reservgrejer som insulin, infusionset, reservoar och glukosmätare i väskan tillsammans med kanske en festis, dextrosol och gärna en glukagonspruta (som höjer blodsockret). Utifrån hur träningen kommer se ut på eftermiddagen så måste jag kanske ta lite mindre insulin för annars är risken att jag blir låg under träningen, men om jag inte skulle träna blir jag kanske istället för hög för att jag inte har tagit tillräckligt mycket insulin.

Ibland glömmer man dextrosolen eller på den tiden när jag har insulinpennor så hände det att jag glömde en penna. På samma sätt som att en annan kan glömma nycklar, mobiltelefon eller kanske plånboken. Skillnaden är att om jag inte har insulin till maten så kommer jag bli hög och må jättedåligt. Om jag dessutom är utan insulin en längre tid så kommer jag börja få ketoner och det kan gå riktigt illa om man har otur. Därför får jag skäll ibland av dem runt omkring mig när jag glömmer, för de vill ju bara att jag ska må bra. 

När jag är hos diabetessköterskan känns det varje gång som att jag inte har gjort min hemläxa ordentligt. Min kurva är aldrig tillräckligt bra, min blodsocker kan alltid bli lite bättre, vi går igenom hur vi kan få kurvan bättre till nästa gång, min sköterska undrar om jag vill gå till dietist osv. När jag åker därifrån så känns det ungefär som att man har gjort en dålig tävling, trots att man har försökt förbereda sig så gott man kan.

Att leva med typ 1 diabetes är inte lätt och ibland önskar jag att jag verkligen kunde få ha diabetesfria dagar. Att hela tiden behöva tänka på vad man äter, hur mycket man äter och när man äter är ibland helt utmattande. När infusionssetet som man också precis har bytt till på kvällen visar sig inte fungera genom att man vaknar mitt i natten med skyhögt blodsocker, och man måste upp och byta utrustning, ont i huvudet och tung i kroppen av blodsockret.

Även fast man med åren börjar hitta någon slags balans och lär sig väldigt mycket om sin sjukdom, så kan det vara en riktig pain in the ass ibland. Jag är glad för min insulinpump som har underlättat min vardag något helt enormt, och mina nära och kära ställer alltid upp om något har glömts och måste hämtas.

Men ibland önskar jag att någon annan kunde sköta alla diabetesgrejer åt mig och att jag inte behövde ägna det en tanke. Det finns så mycket roligare saker att tänka och lägga tid på.

Bild 2024-03-10 Kl. 20.22
Felicia Grimmenhag.

/Felicia

Felicia Grimmenhag
3 mars 2024 17:46

Felicias blogg om positiv och negativ förstärkning

Felicias blogg om positiv och negativ förstärkning
Godis och/eller en klapp är positiv förstärkning vid träning av hästar. Men har du koll på vad som är negativ förstärkning? Foto: iStockphoto

Vet du vad skillnaden är på positiv förstärkning och negativ förstärkning?

Jag var på en kurs förra helgen där dessa begrepp dök upp och frågan slängdes ut till ett gäng personer om de visste vad skillnaden var. Hos flera var det osäkert och några hade även misstolkat vad negativ förstärkning faktiskt är, vilket säkert kan ha och göra med själva ordet.

Jag är inte på något sätt en expert på de här träningssätten, utan det finns nog personer som har mycket större koll än mig kring de här träningsmetoderna. Vissa personer förespråkar positiv förstärkning vid träning, andra använder negativ förstärkning, och vissa använder båda två. Jag skulle säga att jag använder båda, men kanske negativ förstärkning i lite större utsträckning.

Jag tror att det nog är lätt att misstolka negativ förstärkning då man ofta tolkar ordet negativ som något dåligt. Negativ förstärkning är något som vi ofta använder i ridningen till exempel. När vi lägger på skänkeln så vill vi att hästen ska gå fram, när hästen går fram släpper vi skänkeln och det är belöningen. Vi använder en form av tryck som sedan försvinner när vi får önskad reaktion. Det kan vara att vi lägger handen på sidan av hästen och trycker för att vi vill att den ska flytta på sig, och när den gör det försvinner trycket då vi tar bort handen.

Detsamma gäller om vi leder hästen och hästen stannar. Vi drar i grimman, ett tryck läggs på nacken och när hästen går framåt så släpper trycket på nacken. Så konceptet är egentligen att man lägger till någonting och när önskad effekt uppkommer så tar man bort “trycket”.

Positiv förstärkning är när vi lägger till någonting efter att vi fått önskad effekt. Det kan vara till exempel lite kli på manken, beröm med rösten och godis/mat. De som jobbar med klickerträning använder sig av det här träningssättet bland annat. Klickern är ett redskap för att säga till hästen att beteendet är rätt och att belöningen är på väg (godis t ex).

Jag har till exempel genom åren gett godis vid av- och påstigning och även när jag har tränsat vilket jag tycker ha gett en positiv effekt på några hästar. Dock har det faktiskt inte funkar på alla mina hästar vid t ex påstigning, så då har man fått hitta någon annan lösning. Jag tycker också om att berömma mycket med rösten och klia/klappa när hästen gjort rätt.

Jag har egentligen ingen åsikt om att något är bättre eller sämre. Jag tror att så länge man gör träningen på rätt sätt kan båda ge superbra resultat. Jag tror också att hästar, precis som oss människor, är olika sinsemellan. Så träningen kanske måste se lite olika ut från häst till häst, det finns nog ingen exakt manual för hur man ska lägga upp den perfekta träningen.

Hur tränar ni era hästar?

/Felicia

Felicia Grimmenhag
25 februari 2024 10:53

Felicias blogg: ”Hur vet jag att en häst passar mig?”

Felicias blogg: ”Hur vet jag att en häst passar mig?”
Vår bloggare Felicia Grimmenhag skriver den här veckan om det pirriga i att ge sig ut på tävling med ny häst för första gången. Foto: Roland Thunholm

Efter att ha försökt sälja Trams (Ramsay) nu i över ett halvår har vi äntligen hittat ett nytt hem till honom, eller snarare att de hittat honom. Han åkte i måndags till Norge där jag verkligen hoppas att han kommer att trivas. Det känns skönt när man äntligen får en häst såld när man har bestämt att den ska säljas, samtidigt som det är med blandade känslor.

Jag känner att han inte är rätt häst för mig, men det betyder inte att jag inte tycker om honom såklart. Han har bidragit till mycket frustration och mycket skratt genom åren, lilla tramsilams.

Jag har kvar Fonzie här hemma som blir 6 år i år. Han gör framsteg men är fortfarande ganska ung och behöver mer rutin. Nu står man inför utmaningen att hitta en häst till att ha där hemma. Dels behöver vi en till häst för att hålla Fonzie sällskap i vår del av stallet, men gärna också en till häst att tävla för mig de närmsta åren.

Om det är något som jag tycker är jobbigt så är det att leta häst. Man ska rida hästar man inte känner. Man rider kanske en eller två gånger och sen ska man magiskt bara veta att man vill ha just den hästen. Men hur ska man veta efter så lite tid hur det verkligen kommer funka? Kommer det funka med min funktionsnedsättning? Kommer vi ha bra kemi? Ju äldre jag blir desto mer förstår jag vilka krav som ställs på en häst som ska funka för mig, och att de hästarna inte är lätta att hitta.

Jag förstår såklart att man inte kan begära att låna hem hästar på prov, det skulle nog kunna uppstå rätt mycket problem om det är fel människor som lånar/lånar ut. Men det hade ändå faktiskt varit ganska skönt att få en “prövoperiod”.

Vad jag vill ha är en rutinerad, lite äldre häst som är mjuk att sitta på. Bra takt i traven och som har en cool inställning till saker. Nu gäller det att hitta den individen som kan vara en bra danspartner till mig och som jag kan ha kul med. 

Det är beslut som ska tas och utmaningar som mötas. Samtidigt som man kämpar med andra delar av sitt liv för att få allting att rulla på.

/Felicia

Felicia Grimmenhag
11 februari 2024 18:25

Felicias blogg: Att våga vara självkritisk

Felicias blogg: Att våga vara självkritisk
Felicia Grimmenhag. Foto: Kristin Haarms

Med allt som pågår i hästvärlden, men också utanför hästvärlden, så känner jag att mer än någonsin ifrågasätter man individers beteende, okunskap, hantering av situationer och så vidare. Vilket jag tror är positivt i många aspekter, men också någonstans undrar jag om det är lätt att fördöma andras sätt att vara, men vi glömmer att se till oss själva.

Mina tankar går inte direkt till de skandaler som framkommit i hästvärlden på sistone, utan är mer generella tankar egentligen. Jag tänker på hur självkritisk man faktiskt är kring sin hästhållning och ridning idag?

Jag tänker till exempel på när Therese Lindgren skrev på sin Instagram att hon letade häst och att den gärna skulle ridas bettlöst, utan spö och sporrar och gärna tränas belöningsbaserat. Hon fick en hel del kritik och kanske främst när hon vidare fortsatte kritisera användandet av bett, inte minst kandar.

Jag använder själv bett, men jag kände inte alls att kritiken på Therese var rättfärdigad. Jag kan tänka mig att många hästar skulle trivas betydligt bättre med att ridas bettlöst, men det beror ju såklart också på individen. Även fast hästvärlden har använt bett i många, många år kvarstår fortfarande det faktum att vissa beteendestörningar och skador i munnen uppstår genom användning av bettet. Så frågan är varför personer från ridsporten tog den här kritiken så personligt? Anser vi oss veta bättre för att vi har hästar och inte hon, trots att hon faktiskt lyfte fram vetenskaplig fakta?

Framför allt tror jag att vi inte är tillräckligt självkritiska i vår egen hästhållning. Om hästen gapar får jag höra att man ska dra åt snokremmen, istället för att fundera på varför den gapar. Jag har sett hästar som rids hårt mellan hand och skänkel och när hästen protesterar så väljer man att inte lätta i handen, utan man sparkar bara in sporren hårdare i sidan på hästen. Jag har sett personer leda hästar i kedja, hästen blir rädd och reagerar för någonting och då börjar man rycka i kedjan, vad är syftet med det? Hästen lär ju knappast lugna ner sig, tvärtom känns det som att man skrämmer upp hästen ännu mer?

Jag vet inget annat djur där man skulle trycka in sporrar i sidan eller piska på för att djuret inte vill göra det man vill att den ska göra, tillsammans med metall i munnen. Saker som de kanske egentligen inte ens förstår syftet med utan fogar sig efter bara. Någonstans tror jag inte de gör saker av ondo, då skulle vi inte ens få rida dem. Men när det kommer protester eller att hästen visar att den inte är ok med något så kanske vi ibland måste lyssna och försöka förstå, istället för att tänka att ”den ska bara göra”.

Jag tror att vi har en lång väg att gå, framför allt om vi ska skapa glada, trygga individer. Jag tror vi måste rannsaka oss själva. Kan jag stå för sättet jag behandlar mina hästar på och tror jag att hur min hästhållning ser ut nu gynnar mina hästar på det absolut bästa sättet? Mår jag och mina hästar bra när vi jobbar tillsammans under ridpassen? Står alla runt om i mitt team för samma värderingar som jag?

Jag tror att vi alla ibland måste se till oss själva och och fråga ”tror jag att det jag gör är rätt, eller skulle man kunna göra det på ett bättre sätt?”

Felicia Grimmenhag
4 februari 2024 18:27

Felicias blogg om nya jobbet på Islandshästförbundet: ”Nya utmaningar” 

Felicias blogg om nya jobbet på Islandshästförbundet: ”Nya utmaningar” 
Nu gäller det för Felicia Grimmenhag att lära sig allt om en för henne ny ridsportgren. Foto: Sandra Nordin Johansson

2024 är ett år med många förändringar och framförallt nya utmaningar i mitt liv, vilket jag tycker känns roligt och framförallt gör det mig motiverad. För mig är en stor del av min motivation att känna att jag får ta ansvar, utvecklas och bli bättre. Att kasta mig in i saker som kan kännas läskigt i början, men som gör att jag lär mig mycket och som jag sen lyckas med är ett av mina favoritäventyr.

Jag har i veckan börjat på Svenska Islandshästförbundet. Ett jobb som lite landade framför mig, fast egentligen var det nog planerat av min nya chef. Det började med att jag blev inbjuden att ingå i en arbetsgrupp på förbundet, där någon form av kartläggning/arbete av parasport skulle ske. Genom den fick jag information om att man sökte en projektledare som skulle leda det här arbetet, och eftersom min anställning på Svenska Parasportförbundet skulle löpa ut i april 2024 så tänkte jag “varför inte?”.

Jag sökte jobbet och efter ansökningsprocessen blev jag erbjuden tjänsten, vad kul kände jag!

Så nu sitter jag här med ett stort ansvar, och det är att implementera parasport i Islandshästförbundet. Ett spännande arbete där jag kan använda mig av mina kompetensområden som jag i det här fallet skulle säga är parasport & hästar (kanske då främst dressyr). Men jag kommer också få lära mig massor av nya saker om islandshästssporten, vilket jag ser fram emot.

I den inledande fasen i ett sådant här arbete står man alltid inför utmaningarna. Var ska man börja, vilka områden ska omfattas, i vilken fas ska man jobba med vilket område, hur ska vi förhålla oss till tidsramen och så vidare. Men det är också här man ser möjligheterna och hur bra det förhoppningsvis kommer att bli, så länge man skapar en bra grund att stå på.

Så om du håller på med Islandshästar och på något sätt är intresserad av den här processen, då är det bara att mejla mig på min nya jobbadress, felicia.grimmenhag@icelandichorse.se.

Hoppas ni har haft en trevlig helg!

/Felicia

Hingstar Online

Just nu 101 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar
Tipsa Ridsport Besök vår tipssida - du kan vara helt anonym