Vi hoppar idag in i september och nu i veckan drog Paralympics äntligen i gång!

Bordtennisen, skyttet, simningen, rodden och flera andra sporter är i full gång. I skrivande stund så har vi än så länge inte lyckats ta någon medalj men när det här publiceras så kan något kanske ha hänt.

Men, det som jag ser allra mest fram emot är ju såklart ridsporten som startar på tisdag den 3 september! Klockan 08.55 drar sändningen i gång och klockan 9.00 kommer första ekipaget i grad 3 att rida in på banan i Versailles. Även fast jag inte kommer vara på plats känns det kul att få möjligheten att kommentera och ta tittarna genom paradressyrens värld. Även fast den påminner mycket om dressyren så finns det också en hel del skillnader, och förhoppningsvis kommer jag med min kommentator kollega AnnaMaria bidra till ökad kunskap och en trevlig upplevelse i den här fantastiska världen.

Landslagstruppen som det ser ut nu är Louise Etzner, Renèe Claesson-Ribring, Lotta Wallin och Anita Johansson. De som kommer tävla i lagtävlingen är Louise, Renée och Lotta. Från början skulle Lena Malmström varit med och tävlat, tyvärr var hennes häst inte helt 100 inför tävlingen vilket gjorde att Anita Johansson fick hoppa in från sin reservplats.

Lena och hennes häst Fidelie är ett av de starkaste svenska ekipagen i den svenska truppen vilket såklart gör att det är tråkigt när de inte kommer med till ett stort mästerskap. Men vi håller tummarna för att den svenska truppen formtoppar och levererar fina resultat i Paralympics.

Så en liten snabb guide till “Vad är paradressyr?” Paradressyr innefattar ryttare med rörelse eller synnedsättningar. Ryttarna genomgår en klassificering där det bestäms vilken grad man ska ingå i. Du kan vara “confirmed” vilket betyder att du bara behöver göra din klassificering en gång i ditt liv, eller om du t ex har en progressiv sjukdom så måste du klassificera om dig emellanåt.

Paradressyr består av 5 grader.
Grad 1: Där rider ryttarna som har de mest omfattande funktionsnedsättningarna. De skrittar enbart i sina program och utför moment såsom serpentinbågar, volter, halter, ökat skritt etc.
Grad 2: Skrittar och travar. De gör 20 m volter i trav, längning av traven och serpentinbågar. De gör 8 m volter och skänkelvikningar i skritt, halter, längning i formen i skritt.
Grad 3: Skrittar och travar. Gör serpentinbågar i trav med övergångar, mellantrav, 10 m volter och skänkelvikningar i trav, halter, ryggning, 8 m volter i skritt, bakdelsvändningar och längning av formen.
Grad 4: Här skrittar, travar och galopperar ryttarna. De gör mellantrav, 10 m volter och öppna i trav. I galoppen rider de 20 m volter, övergångar galopp-trav-galopp, förvänd galopp, bakdelsvändning i skritt och ryggning.
Grad 5: Här rider ryttarna med minst funktionsnedsättning. De gör skolorna och 8 m volter i travprogrammet, ökad trav, galoppslutor, enkla byten och ökad galopp. De gör också ryggning och skrittpiruett.

Sen i takt med att man kommer upp i graderna blir ju såklart övergångar och ridvägar svårare. Jag förbehåller mig med att jag kan ha missat någonting.

När vi sen tävlar på Paralympics kommer vi ha fyra ryttare som tävlar i den individuella tävlingen men bara tre i lagtävlingen, något man började med i Tokyo som de ändrade efter Rio där man hade fyra ryttare i lagtävlingen. I “vanliga” tävlingar och mästerskap har man fortfarande 4 ryttare i lagtävlingen.

Hoppas att ni känner att ni har fått lite mer förkunskaper inför det stundande Paralympics och att ni sätter på SVTplay och hejar på våra svenska ryttare!

/Felicia

Det var ett tag sen det kom ett blogginlägg från mig. Dels har jag saknat lite inspiration att skriva, men det var också en hel del att göra innan jag gick på semester och sen har jag unnat mig en riktigt semester genom att koppla bort det mesta och bara ägnat mig att komma i ordning i mitt hus (vilket har varit ett heltidsjobb i sig) och hängt i stallet såklart.

Något roligt som jag har att berätta är att jag ska vara expertkommentator för ridsporten i Paralympics på SVT vilket känns så jäkla roligt! Tillsammans med AnnaMaria Fredholm kommer vi följa paradressyren under fyra dagar där vi hoppas på framgång från våra svenska ryttare. Jag hoppas kunna bidra med kunskap hur paradressyren fungerar och ge bakgrunden till varje ekipage och deras resa.

Paradressyren sätter i gång första veckan i september.

Apropå kommentator måste jag ge ett stort kudos till Mats Eriksson som har kommenterat dressyren under OS tillsammans med Henrik Johnsson. Det känns som att jag har lärt mig massor kring bedömning i dressyren och domarperspektivet. Det är alltid så givande att lyssna på kunniga personer inom saker man själv är lite extra intresserad av, samtidigt som det nog var väldigt lärorikt för personer som inte är insatta i dressyr att förstå vad det handlar om. Det har också gett mig massor av inspiration och tankar i min egen ridning, superroligt!

Vi har också en nykomling i stallet som heter Stand by Me (Steven), en treåring e. Suarez ue. Crelido. Marie som jag har haft hästarna tillsammans med de senaste tio åren valde att köpa honom och vi hoppas att det kommer vara en häst vi kan ha kul med och att det är en framtida stjärna.

Med Fonzie har det stått still lite i ridningen de senaste månaderna och vi har till och med tagit något steg tillbaka. Nu börjar det gå framåt igen vilket känns skönt och är något som man kanske får räkna med när man har yngre hästar. Nu när Steven har kommit hem till oss känns Fonzie plötsligt gammal då han plötsligt blev så himla stor, lite som när ett barn får ett syskon. Men han är ju trots allt bara sex år och behöver lite tid på sig. 

I dag startar arbetsveckan igen och nya tag inför hösten. Jag hoppas ta mig ut på någon tävling i höst mellan andra åtaganden. Jag ska även åka ner och inspirationsföreläsa på en stor konferens i södra Sverige i september vilket ska bli spännande, det hade varit kul att komma i gång med lite fler föreläsningar då det har varit mindre i år generellt.

Men först nu ska jag planera och genomföra min inflyttnings-/30 årsfest här i slutet på augusti. Jag har många talanger men festfixare är inte en av dem, ha, ha.

Hoppas ni alla haft en trevlig sommar!

De som följer mig på mina sociala medier har nog inte missat att vi jobbar en hel del markträning med mina hästar (för tillfället bara en häst). Där vi sätter på repgrimmor, släpar fram presenningar, paraplyer och alla möjliga saker.

En del tror nog att det handlar om att hästar inte ska vara rädda för paraplyer eller en fladdrande presenning, det är dock lite mer invecklat än så. Det handlar om att i jobbet vi gör med hästarna ska vi ge hästen strategi för när den stöter på något som ser eller låter läskigt t ex.

Speciellt för en häst som ska ut och tävla och möta nya miljöer är det viktigt att man förbereder dem på höga ljud och saker som bara dyker upp. Främst för säkerheten och att hästen kan vända sig till sin ledare för att hitta trygghet. För det är lite det markträningen som vi gör går ut på. Att när hästarna utsätts för läskiga saker ska de inte fly eller slåss, utan försöka fortsätta lyssna på sin ledare och arbeta framåt och mjukt.

Ett exempel är longeringslina. Att avdramatisera ett rep som hamnar runt ett bakben och på så sätt lära hästen hur den ska hantera en situation som kan bli väldigt farlig. Det är lätt hänt vid till exempel longering att linan hamnar där den inte ska hamna och hästen snurrar in sig. Vad man då vill är att hästen bara ska stanna och vända sig till dig och fråga “vad gör vi nu?”. Eftersom hästen är ett flyktdjur så är det kanske inte ett naturligt beteende, men ett beteende vi kan lära hästen. Som gör att den dagen hästen fastnar i ett rep får den inte panik och kanske gör sig riktigt illa, utan eftersom vi har förberett den så kan vi lugnt ta bort longeringslinan och fortsätta.

Man pratar mycket om negativ och positiv förstärkning som jag har skrivit om förut här i bloggen. Att den ena handlar om att ta bort ett tryck, medan den andra handlar om att lägga till någonting (t ex en klapp eller godis). Jag tror att båda kan vara effektiva sätt att kommunicera och träna våra hästar, men att det passar vid olika tillfällen. När vi jobbar på ridbanan i ridningen eller från marken tycker jag att den negativa förstärkningen är lättare då man duttar med spöet eller smackar.

Men däremot när flugsprayen åkte fram nu eller vid till exempel intag vid hagen tycker jag det är jättebra att använda sig av positiv förstärkning, så som godis för att ge hästen en positiv upplevelse. Men såklart är det individuellt vad man föredrar.

Vissa hästar behöver förberedas för olika saker. Vissa hästar behöver träna i mycket nya miljöer och då får man träna på det genom att åka till olika ställen. Vissa hästar behövs lasttränas för att de inte gillar att gå på transporten. Men att också förbereda hästarna på det som skulle kunna hända. Till exempel är det bra att träna hästen på att ge efter för tryck på nacken, för om den inte gör det så kan det uppstå en situation någon gång där hästen får panik och istället för att ge efter för trycket så drar hästen bara hårdare tills den kanske skadar sig genom att den kastar sig bakåt eller reser sig.

Bara för att vi gör den här träningen betyder det inte att allt alltid kommer att vara lätt. Det kommer uppstå situationer där min häst blir spänd och där det är svårt att använda strategierna vi har tränat på. För i slutändan har hästen sina naturliga instinkter. Men jag tror det är viktigt att vi förbereder våra hästar så gott vi kan på situationer som inte alltid är så naturliga, för att skapa så bra förutsättningar som möjligt och för att värna om hästarnas mående och allas trygghet.

Att ha samma förutsättningar och möjligheter är inte en självklarhet, det vet vi som rör oss inom hästsporten. Men inte ens om alla skulle ha exakt samma funktionsnedsättning och ekonomiska möjligheter, så finns samma förutsättningar i Sverige.

Jag tror att rätt hjälpmedel och förutsättningar så skulle många personer idag kunna leva ett mycket mer aktivt och berikande liv än vad de gör idag. Men hur aktiv och vilka typer av hjälpmedel man har rätt till kan helt bero på var man bor i landet.

Jag har till exempel rätt till två rullstolar, vilket har gjort att jag har en manuell och en elrullstol som jag har i stallet. När jag fick elrullstolen var det en riktig game changer, jag kunde helt plötsligt gå ner och hämta hästarna i hagen och jobba dem på ridbanan från marken. Problemen som jag haft med axlarna var borta. Jag måste betala hyra på min ena rullstol varje månad vilket är lite drygt, 120 kr. Men den är värd det så jag klagar inte.

För jag vet nämligen att i vissa delar av Sverige får du bara en rullstol. Det finns inget utrymme för fler. I vissa delar av landet kan du ha två rullstolar, men om du har en manuell kan du bara få en till manuell, du kan inte ha en manuell och en elrulle. I vissa delar kan du få en rullstol och kanske en rullator, men du kan inte få två av samma.

Om du aldrig har rört till bland personer som behöver hjälpmedel kan det vara så att du tror att det finns alla möjligheter att få vad som helst, kanske både en permomobil, rullstol och rullator. När man sen börjar prata om hur det faktiskt fungerar blir människor ibland chockade, som att det helt plötsligt har gått upp ett ljus för dem hur verkligheten faktiskt ser ut.

De flesta behöver inte fundera över sånt här, tills den dagen något händer eller att man blir så gammal och faktiskt behöver hjälpmedel. Då upptäcker man hur svårt det är med saker.

Om det blir punka på rullstolen kan det ta en vecka innan någon kan komma och laga den, vad gör du då?

Du upptäcker hur dyrt det är med hemtjänst för att få hjälp med saker som du inte klarar att göra själv. Du upptäcker hur dyrt det är med färdtjänst (vilket också varierar enormt mellan kommunerna), och att bara åka och hälsa på dina barn som bor en mil bort kostar 312 kr tur och retur. Inte en så rolig summa för en sjukpensionär som redan kämpar för att få ändarna att mötas. Hade varit lättare att ta bussen för 50 kr men på många bussar är det väldigt krångligt med rullstol och många chaufförer är inte måna om att hjälpa till.

Det värsta är när hissen i huset där man bor i går sönder en fredag och ingen kan komma och fixa den förrän en måndag, och man sitter instängd i lägenheten hela helgen för att man inte har något annat val. Nu finns det jourer i mycket större utsträckning tack och lov som kan fixa det än för 10 år sen, men det händer fortfarande ibland.

Vi har mycket bra i Sverige också. Att vi för det första inte behöver betala för våra hjälpmedel som vi är berättigade till är en grej. Att vi kan få åka färdtjänst överhuvudtaget är en annan. Att vi kan få ekonomiskt stöd att anpassa våra bilar så vi kan köra själva, och med vi menar jag oss med rörelsenedsättning.

Det finns bra och mindre bra saker i Sverige när det kommer till möjligheter. Men en sak som jag faktiskt är lite rädd för är att vi rör oss mot ett samhälle där rättigheter och möjligheter för personer med funktionsnedsättning försvinner mer och mer.

Idag ligger fokus på så mycket annat.

Det är invandrarpolitik, miljö, att sänka skatt och så vidare. Man hör om personer som får färre och färre assistanstimmar, vissa förlorar dem helt, vissa får inte ekonomiskt bidrag för att de inte orkar jobba och vissa får inte de hjälpmedel de skulle behöva. Det som är mest frustrerande är att de flesta inte verkar bry sig förrän det drabbar dem själva eller någon i deras närhet.

Jag tror att när fokuset hamnar för mycket på individen istället för oss som ett samhälle i stort så kommer det gå utför. När det blir viktigare att tjäna pengar än att ta hand om varandra, då skulle man lika gärna kunna bo i USA.

/Felicia

I veckan dök det upp en video i mitt flöde som gjorde mig så otroligt irriterad. Det är en äldre kvinna som inleder videon med att påpeka att hon är äldre och att hon aldrig tog hand om sin hud när hon var yngre och därför har hon idag pigmentfläckar och rynkor. Sen fortsätter videon med att hon pratar hur man kan förebygga det, ta bort rynkor och så vidare.

Jag börjar bli så trött på all utseendefixering och hur man hela tiden ska förebygga åldrande och att lägga på sig fett på kroppen. Dagligen kommer det upp videos på hur man ska förebygga rynkor, gå ner i vikt, sminka sig på bästa sätt, klä sig så smickrande som möjligt, styla håret och träna för att se riktigt muskulös ut.

Det är ett oändligt flöde av videos som aldrig verkar ta slut.

I dagens samhälle får man inte åldras eller se ut som man gör, utan man ska se ut på ett sätt som nästan endast kan uppnås på konstgjord väg.

Du ska vara smal med en liten midja och du ska ha en stor byst. Du ska ha en platt mage, och lår som inte går ihop, men du ska också ha en fyllig rumpa. Du ska ha höga kindben och ett smalt ansikte, stora ögon och liten näsa. Du ska ha stora fylliga läppar, men helst ingen dubbelhaka. Du ska ha tjockt och fylligt hår på huvudet, men du får inte ha hår någon annanstans. Du får inte ha några rynkor, för det kan ju avslöja dina faktiska ålder. Du får inte heller ha pigmentfläckar eller kärlekshandtag, det går ju inte.

Att vara nöjd med sig själv tror jag däremot kan vara en nyckel till lite mer lycka i sitt liv.

Felicia Grimmenhag

När jag ser på kvinnorna i generationen ovanför mig, så förstår jag inte den utseendehets som råder i vårt samhälle. De här kvinnorna är bland det vackraste som finns. Man ser solfjädern av rynkor vid utkanten på ögonen som tyder på många leenden och skratt, detsamma gäller rynkorna vid munnen. Fräknarna i ansiktet som tyder på många timmar ute i solen, kvinnor med kroppar som har burit barn och jobbat hårt.

Med den bild som matas på SoMe funderar jag på hur människor ska kunna känna att de är nöjda med sina kroppar. Hur skapar vi hälsosamma ideal i ett samhälle där du som influenser ska se ut som en modell för att få företag att vilja jobba med dig?

Influensers är för många förebilder, men skapar de här personerna verkligen en rättvis och hälsosam bild av ett skönhetsideal? Detsamma gäller skådespelare och sångare som har oändliga resurser för att för evigt hålla fast vid ungdomen. Idag matas du av ideal som inte kan uppnås på något annat sätt än genom botox och operationer för de flesta.

Jag kan inte vänta på att bli gammal och åldras. Jag tror inte att nyckeln till lycka är den ständiga jakten på skönhet och eviga ungdom. Att vara nöjd med sig själv tror jag däremot kan vara en nyckel till lite mer lycka i sitt liv. Jag säger inte att det är realistiskt att tänka så och jag säger inte heller att jag är helt nöjd med mig själv, men jag skulle vilja vara det.

En sak som jag kan säga är att jag under de veckor jag har bott i mitt hus och inte har fått upp några kropp- eller ansiktsspeglar än, så har jag funderat betydligt mindre på mitt utseende och hur andra ser mig än på många, många år. Det har faktiskt varit väldigt skönt.

/Felicia

Det har varit lite radiotystnad från mitt håll som inte kan förklaras på något annat sätt än att jag har haft jättemycket att göra, men det har varit roliga saker!

Till en början så har jag ÄNTLIGEN flyttat in i mitt hus. Det har varit en lång väntan och från att jag skrev på papprena och la kontantinsatsen så har det tagit 1,5 år med bygglov, semestrar och en lång och kall vinter som jobbade emot oss.

Jag kan inte säga mer än att jag har lärt mig mycket på den här resan och jag är glad att jag har så bra människor runt omkring mig. Nu har jag 500 meter till stallet och mitt alldeles egna hus, det känns surrealistiskt på något sätt men samtidigt väldigt bra. Nu håller jag på och boar in mig, går igenom alla mina saker och organiserar för att det verkligen ska kännas som hemma.

Utöver flytten har jag också hunnit tävla flera gånger och även varit nere på SM. Jag lyckades kvala in redan på mina första två tävlingar, och då började jag fundera på om jag skulle åka till SM. Jag snackade ihop mig med mitt team (Marie, haha) och vi bestämde oss för att åka ner.

Inte för att jag hade någon förhoppning om att jag skulle kunna slåss med de andra i min grad om pallplatser, utan mer för att det skulle vara jättebra träning för Fonzie som faktiskt bara är sex år och väldigt orutinerad. Tillfällen för meeting och större tävlingssammanhang ges inte så ofta för pararyttare, så man får ta varje tillfälle som ges.

Fonzie var spänd när vi kom fram. Han hade stått mycket längre tid i lastbilen än vad han brukar, vilket inte är hans favoritsyssla. Vi promenerade lite och det var mycket för honom att ta in, jag satt upp och red lite och han stod emot en del och ville inte riktigt gå fram vilket är hans sätt att hantera när han blir spänd.

Dagen efter (tävlingsdag 1) promenerade och longerade Marie honom. När det väl var dags att rida fram kände jag även där att han stod emot en del, men det lossnade efter ett tag inne i ridhuset. Sen gick vi ut till framridningen utomhus som låg i anslutning till tävlingsbanan och där fick jag lite problem med spänningen igen, när jag sen skulle in på banan så tog det emot från början och jag red det sämsta programmet jag ridit någonsin.

Fonzie ville inte trava alls och många av travdelarna gjorde han i skritt, han lyssnade inte och jag kände mig ganska maktlös. Men jag bestämde mig för att jag skulle rida hela programmet och det gjorde jag, där resultatet slutade på 50 %. Men om jag ska vara helt ärlig tror jag nästan att de som tittade på tyckte det var jobbigare än mig när jag tog mig igenom programmet, för mig var det här träning och jag ställdes inför en ny situation med min häst där han visade vad som händer när han blir ordentligt spänd, vilket var jättenyttigt för mig.

Dag 2 hade jag ett annat upplägg på framridningen och satsade på att verkligen rida framåt. Det man ska komma ihåg med mig är att jag har lidit av ganska rejäl ridrädsla och min största rädsla är att min häst ska börja slänga sig eller sticka på tävlingsbanan. Det kände jag inte med Fonzie dag 1 och därför vågade jag verkligen rida på dag 2. Jag fick honom att trava i travprogrammet och förbättrade procenten, tyvärr stod han emot i skritten fortfarande vilket gjorde att procenten inte blev jättebra. Men betydligt bättre än första dagen.

För mig var resultatet från den här tävlingen inte det viktigaste, inte poängen i alla fall. Men resultatet av hur Fonzie skulle tackla en sådan här tävlingsbana och miljö, att åka längre bort och sova borta. Han kunde landa i miljön, avslappnat promenera på tävlingsområdet, stå bra i boxen, bli bättre för varje dag och jag kände aldrig när jag red honom att jag var rädd, även fast han var spänd.

För mig var det så många vinster i sig självt. Att kunna göra en jättedålig runda och mentalt kunna släppa den och se framåt mot nästa, jag var nästan lite imponerad av mig själv att jag gjorde det och att det kändes så lätt.

Nu ser vi fram emot flera äventyr och och utmaningar!

/Felicia

Då var min och Fonzies officiella tävlingsdebut äntligen gjord!

Tanken var att vi egentligen skulle ha tävlat i Enköping för några veckor sedan. Tyvärr så var Fonzie halt och kunde inte starta. Vi kollade honom veckan efter och då var han frisk som en nötkärna, så det kanske var en vrickning eller något. Väldigt tråkigt då jag verkligen hade sett fram emot den tävlingen men samtidigt var jag glad att det inte var något allvarligt med honom.

Men vi fick möjlighet att lägga in en paraklass på en tävling på Segersta i samband med lite andra klasser. För er som har varit och ridit där vet att utebanan kan vara ganska svår för många hästar, det är mycket att titta på. Så det var en utmaning för mig mentalt att veta att jag skulle tävla där. Vi åkte dit och tränade kvällen innan och Fonzie kändes väldigt avslappnad och obrydd vilket gav mig lite självförtroende.

Det är alltid lite annorlunda på själva tävlingsdagen. Hästen ska göras ren, knoppas och rutinen ändras helt. Som ryttare har man kanske en lite anspänning själv, lite nervositet och förväntan som man inte vill ska smitta av sig på hästen. Sen när man kommer till tävlingen är det hästar och ryttare överallt, på framridningen inne i ridhuset är det folk som går ut och in genom en av dörrarna. Portarna på långsidan står öppna vilket de aldrig har gjort när ni har varit där på träning där förut, vilket kan bli lite konstigt för hästen.

Fonzie skötte sig över alla förväntningar. Han var väldigt obrydd kring hästar som gick ut och in i ridhuset. Att han blev lämnad själv bekom honom inte heller vilket var så himla skönt. Han köpte läget och förflyttade sig från framridningen till tävlingsbanan utan att ändra anspänning. Inte ens när alla sprang runt och flyttade dressyrstaketen och märkte ut mina bokstäver (jag var den enda som red på 40×20 bana) så tyckte han att det var något konstigt. Det är i de här situationerna som jag känner hur mycket vårt markarbete/ledarskapsträning vi har jobbat med verkligen har gett resultat. Det som var så skönt är att jag då kunde hitta en trygghet i honom och fokusera på ridningen istället, vilket har varit lättare sagt än gjort för mig i det förflutna.

Vårt resultat landade på strax över 64% vilket jag var väldigt nöjd med. Kommentaren från domaren var en jättefin och taktmässig häst som skulle behöva bjuda mer framåt vilket jag helt höll med om. Det som ändå känns lite bra är att jag vet att vi kan så mycket mer än det vi gav på tävlingen och att det finns mycket utvecklingspotential. Det bådar gott inför framtiden.

Jag åkte hem med en riktig lyckokänsla i kroppen, och ett av två kval till SM är nu genomfört.

/Felicia

Jag nämnde för ett antal veckor sedan att jag börjat som projektledare på Svenska Islandshästförbundet (SIF), där jag jobbar med ett projekt där vi ska implementera parasport i förbundet.

Nu har jag jobbat i två månader och har börjat bli lite varm i kläderna. När man flyttar över till en ny verksamhet så är det nya riktlinjer, system och kollegor som man ska lära känna och förhålla sig till. Vissa saker tar man för givet att det ska vara på ett visst sätt, för det var så på det förra idrottsförbundet jag jobbade på, och vissa saker hoppas jag ska vara annorlunda.

Jag har fått ett fint mottagande på Islandshästförbundet och känner att det finns en positiv inställning till att jobba med verksamheten för personer med funktionsnedsättning. Den här satsningen är möjliggjord genom Riksidrottsförbundet och skapar förutsättningar att jobba med alla olika delar som parasport innebär, alltifrån tävling- och klassificeringssystem till hur vi ska kunna jobba med insatser på lokal nivå.

Definitionen från Riksidrottsförbundet är att idrott för personer med funktionsnedsättning inkluderar målgrupperna rörelse-, syn- och intellektuell funktionsnedsättning samt personer med hörselnedsättning. Alltså ingår inte personer med till exempel enbart NPF diagnos i den här satsningen, vilket verkar vara något många tror. 

Jag är ganska nyligen hemkommen från en anläggning som bedriver bland annat den här typen av verksamhet med sina islandshästar. Det som jag blir nästan mest imponerad på är drivkraften och engagemanget hos de som driver verksamheten, hur man verkligen brinner för det man gör och det avspeglar sig på ryttarna som kommer dit. Det är mycket leenden, skratt och positiv energi. Vi fick lära oss mycket där och vi filmade också material för att kunna inspirera andra aktörer och ryttare att söka sig till den här typen av verksamhet.

Och nu har jag också ridit islandshäst för första gången! Det var jättekul och jag lyckades även testa på lite tölt, superroligt!

/Felicia

Förra helgen var vi på tävling för första gången med Fonzie.

Man vet ofta hur hästar är på träning, för träning åker man på emellanåt. Man har sina rutiner och ofta vill man göra det så tidseffektivt som möjligt.

Tävling är något annat. Hästen ska kanske stå inne på morgonen istället för att gå ut i hagen, vara inne själv och knoppas. När den kommer till tävlingsplatsen måste den ibland stå och vänta ett tag och det är ofta många hästar i rörelse, fler än vad det brukar vara på träning.

In på framridning i ett okänt ridhus för att sedan rida in mellan dressyrstaket och göra alla rörelser, allt med en ofta lite nervös ryttare som rider lite annorlunda än på hemmaplan på grund av nerverna.

Fonzie skötte sig jättefint och stod som ett ljus medan han knoppades i gången på morgonen, samma sak i lastbilen och när han skrittade runt på tävlingsplatsen. Det är alltid skönt när hästar kan landa fort och lugnt i nya miljöer. Alicia som red honom tävlade honom i en Lätt C bara för rutinens skull och de gjorde jättefint ifrån sig båda två, man blir så glad. Planen är att jag ska tävla i Enköping nästa helg och det känns alltid skönt att ha bra erfarenheter i ryggen.

Vi var också på en föreläsning i tisdags på Mälaren hästklinik i Sigtuna som handlade om den unga och gamla hästen, sjukdomar och munhålan vilket var väldigt intressant. Hur fodret kan påverka munnen, olika typer av betselskador och orsaken till varför de uppstår. Alltid kul att lära sig nya saker och få lite upprepning på det man redan lärt sig.

Till sist så vill jag bara skriva att jag faktiskt fyller 30 år idag, så ett riktigt stort grattis till mig själv!

/Felicia

I onsdags åkte jag upp till Wången och var på ett litet besök på deras riksanläggning. Wången har utbildning för alltifrån hovslagare till hipplogprogram med inriktning trav eller islandshäst. Väldigt passande, då jag ju jobbar på islandshästföbundet, så det kändes nästan som att det föll sig naturligt.

Anledningen till mitt besök var att jag hade två föreläsningar inbokade. Dels skulle jag föreläsa för eleverna, och sedan bjöds allmänheten in till en föreläsning på kvällen där alla var välkomna. Eleverna var supernöjda och efteråt stod jag nästan kvar en timme och svarade på frågor och bara småpratade med de som stannade kvar.

Att sedan ladda om och föreläsa igen på kvällen var lite tufft. Jag har aldrig föreläst två gånger på en dag, och eftersom jag ofta ger så mycket av mig själv när jag föreläser blir jag ofta ganska mentalt trött efter. Att säga att jag var helt förstörd när jag la mig i sängen på kvällen med en resa från Stockholm till Östersund och två föreläsningar i ryggen är en underdrift. Men det vägs upp med god marginal för all positiv energi och feedback, och alla hörliga människor jag får träffa när jag är ute och föreläser. Det är en sån himla rolig grej att få göra.

Jag blev helt förtrollad av Wångens anläggning, hur man såg vattnet nere i dalen och fjälltopparna i fjärran. Hur de hade förvarat delar av de gamla stallarna från början av 1900-talet, de stora foderkrubborna som man kunde fylla på med hö utifrån, de stora boxarna med tvådelade dörrar. Helt magiskt.

Dagen efter var det dags att åka hem, lite tråkigt att åka från soliga Wången till mulna Bålsta. Men det räcker med att vara borta från hästarna en dag för att man ska börja sakna dem, så det känns alltid lika bra att komma hem igen.

Roliga saker som (förhoppningsvis) händer inom den närmaste framtiden.

1. Jag får flytta in i mitt hus (HOPPAS).
2. Tävling med Fonzie.
3. Jag fyller 30 år.

Ta hand om er!

”Varför har du ingen dextrosol?! Varför har du inga reservgrejer med dig?! Du måste vara noga med din diabetes!”

Ända sen jag blev diagnostiserad med typ 1 diabetes 2020 så har livet drastiskt ändrats. Från att sova igenom hela nätterna för det mesta så kan jag vissa nätter vakna var och varannan timme på grund av pipandet från pumpen. Blodsockret är för högt, jag klickar in en korrigeringsdos. Vaknar några timmar senare av att jag är låg, jag tar en dextrosol som jag alltid har på sängbordet och försöker sen somna om. Ofta när jag är låg blir jag skakig och lite dimmig i huvudet, och det brukar ta kanske 10 minuter innan den känslan försvinner och blocksockret höjer sig.

Den här sjukdomen gör mig emellanåt galen. Det krävs så mycket planering av vardagen precis hela tiden. Man ska kunna räkna kolhydrater för att kunna ge sig själv rätt insulindos, man ska alltid se till att man har med sig reservgrejer som insulin, infusionset, reservoar och glukosmätare i väskan tillsammans med kanske en festis, dextrosol och gärna en glukagonspruta (som höjer blodsockret). Utifrån hur träningen kommer se ut på eftermiddagen så måste jag kanske ta lite mindre insulin för annars är risken att jag blir låg under träningen, men om jag inte skulle träna blir jag kanske istället för hög för att jag inte har tagit tillräckligt mycket insulin.

Ibland glömmer man dextrosolen eller på den tiden när jag har insulinpennor så hände det att jag glömde en penna. På samma sätt som att en annan kan glömma nycklar, mobiltelefon eller kanske plånboken. Skillnaden är att om jag inte har insulin till maten så kommer jag bli hög och må jättedåligt. Om jag dessutom är utan insulin en längre tid så kommer jag börja få ketoner och det kan gå riktigt illa om man har otur. Därför får jag skäll ibland av dem runt omkring mig när jag glömmer, för de vill ju bara att jag ska må bra. 

När jag är hos diabetessköterskan känns det varje gång som att jag inte har gjort min hemläxa ordentligt. Min kurva är aldrig tillräckligt bra, min blodsocker kan alltid bli lite bättre, vi går igenom hur vi kan få kurvan bättre till nästa gång, min sköterska undrar om jag vill gå till dietist osv. När jag åker därifrån så känns det ungefär som att man har gjort en dålig tävling, trots att man har försökt förbereda sig så gott man kan.

Att leva med typ 1 diabetes är inte lätt och ibland önskar jag att jag verkligen kunde få ha diabetesfria dagar. Att hela tiden behöva tänka på vad man äter, hur mycket man äter och när man äter är ibland helt utmattande. När infusionssetet som man också precis har bytt till på kvällen visar sig inte fungera genom att man vaknar mitt i natten med skyhögt blodsocker, och man måste upp och byta utrustning, ont i huvudet och tung i kroppen av blodsockret.

Även fast man med åren börjar hitta någon slags balans och lär sig väldigt mycket om sin sjukdom, så kan det vara en riktig pain in the ass ibland. Jag är glad för min insulinpump som har underlättat min vardag något helt enormt, och mina nära och kära ställer alltid upp om något har glömts och måste hämtas.

Men ibland önskar jag att någon annan kunde sköta alla diabetesgrejer åt mig och att jag inte behövde ägna det en tanke. Det finns så mycket roligare saker att tänka och lägga tid på.

/Felicia

Vet du vad skillnaden är på positiv förstärkning och negativ förstärkning?

Jag var på en kurs förra helgen där dessa begrepp dök upp och frågan slängdes ut till ett gäng personer om de visste vad skillnaden var. Hos flera var det osäkert och några hade även misstolkat vad negativ förstärkning faktiskt är, vilket säkert kan ha och göra med själva ordet.

Jag är inte på något sätt en expert på de här träningssätten, utan det finns nog personer som har mycket större koll än mig kring de här träningsmetoderna. Vissa personer förespråkar positiv förstärkning vid träning, andra använder negativ förstärkning, och vissa använder båda två. Jag skulle säga att jag använder båda, men kanske negativ förstärkning i lite större utsträckning.

Jag tror att det nog är lätt att misstolka negativ förstärkning då man ofta tolkar ordet negativ som något dåligt. Negativ förstärkning är något som vi ofta använder i ridningen till exempel. När vi lägger på skänkeln så vill vi att hästen ska gå fram, när hästen går fram släpper vi skänkeln och det är belöningen. Vi använder en form av tryck som sedan försvinner när vi får önskad reaktion. Det kan vara att vi lägger handen på sidan av hästen och trycker för att vi vill att den ska flytta på sig, och när den gör det försvinner trycket då vi tar bort handen.

Detsamma gäller om vi leder hästen och hästen stannar. Vi drar i grimman, ett tryck läggs på nacken och när hästen går framåt så släpper trycket på nacken. Så konceptet är egentligen att man lägger till någonting och när önskad effekt uppkommer så tar man bort “trycket”.

Positiv förstärkning är när vi lägger till någonting efter att vi fått önskad effekt. Det kan vara till exempel lite kli på manken, beröm med rösten och godis/mat. De som jobbar med klickerträning använder sig av det här träningssättet bland annat. Klickern är ett redskap för att säga till hästen att beteendet är rätt och att belöningen är på väg (godis t ex).

Jag har till exempel genom åren gett godis vid av- och påstigning och även när jag har tränsat vilket jag tycker ha gett en positiv effekt på några hästar. Dock har det faktiskt inte funkar på alla mina hästar vid t ex påstigning, så då har man fått hitta någon annan lösning. Jag tycker också om att berömma mycket med rösten och klia/klappa när hästen gjort rätt.

Jag har egentligen ingen åsikt om att något är bättre eller sämre. Jag tror att så länge man gör träningen på rätt sätt kan båda ge superbra resultat. Jag tror också att hästar, precis som oss människor, är olika sinsemellan. Så träningen kanske måste se lite olika ut från häst till häst, det finns nog ingen exakt manual för hur man ska lägga upp den perfekta träningen.

Hur tränar ni era hästar?

/Felicia

Efter att ha försökt sälja Trams (Ramsay) nu i över ett halvår har vi äntligen hittat ett nytt hem till honom, eller snarare att de hittat honom. Han åkte i måndags till Norge där jag verkligen hoppas att han kommer att trivas. Det känns skönt när man äntligen får en häst såld när man har bestämt att den ska säljas, samtidigt som det är med blandade känslor.

Jag känner att han inte är rätt häst för mig, men det betyder inte att jag inte tycker om honom såklart. Han har bidragit till mycket frustration och mycket skratt genom åren, lilla tramsilams.

Jag har kvar Fonzie här hemma som blir 6 år i år. Han gör framsteg men är fortfarande ganska ung och behöver mer rutin. Nu står man inför utmaningen att hitta en häst till att ha där hemma. Dels behöver vi en till häst för att hålla Fonzie sällskap i vår del av stallet, men gärna också en till häst att tävla för mig de närmsta åren.

Om det är något som jag tycker är jobbigt så är det att leta häst. Man ska rida hästar man inte känner. Man rider kanske en eller två gånger och sen ska man magiskt bara veta att man vill ha just den hästen. Men hur ska man veta efter så lite tid hur det verkligen kommer funka? Kommer det funka med min funktionsnedsättning? Kommer vi ha bra kemi? Ju äldre jag blir desto mer förstår jag vilka krav som ställs på en häst som ska funka för mig, och att de hästarna inte är lätta att hitta.

Jag förstår såklart att man inte kan begära att låna hem hästar på prov, det skulle nog kunna uppstå rätt mycket problem om det är fel människor som lånar/lånar ut. Men det hade ändå faktiskt varit ganska skönt att få en “prövoperiod”.

Vad jag vill ha är en rutinerad, lite äldre häst som är mjuk att sitta på. Bra takt i traven och som har en cool inställning till saker. Nu gäller det att hitta den individen som kan vara en bra danspartner till mig och som jag kan ha kul med. 

Det är beslut som ska tas och utmaningar som mötas. Samtidigt som man kämpar med andra delar av sitt liv för att få allting att rulla på.

/Felicia

Med allt som pågår i hästvärlden, men också utanför hästvärlden, så känner jag att mer än någonsin ifrågasätter man individers beteende, okunskap, hantering av situationer och så vidare. Vilket jag tror är positivt i många aspekter, men också någonstans undrar jag om det är lätt att fördöma andras sätt att vara, men vi glömmer att se till oss själva.

Mina tankar går inte direkt till de skandaler som framkommit i hästvärlden på sistone, utan är mer generella tankar egentligen. Jag tänker på hur självkritisk man faktiskt är kring sin hästhållning och ridning idag?

Jag tänker till exempel på när Therese Lindgren skrev på sin Instagram att hon letade häst och att den gärna skulle ridas bettlöst, utan spö och sporrar och gärna tränas belöningsbaserat. Hon fick en hel del kritik och kanske främst när hon vidare fortsatte kritisera användandet av bett, inte minst kandar.

Jag använder själv bett, men jag kände inte alls att kritiken på Therese var rättfärdigad. Jag kan tänka mig att många hästar skulle trivas betydligt bättre med att ridas bettlöst, men det beror ju såklart också på individen. Även fast hästvärlden har använt bett i många, många år kvarstår fortfarande det faktum att vissa beteendestörningar och skador i munnen uppstår genom användning av bettet. Så frågan är varför personer från ridsporten tog den här kritiken så personligt? Anser vi oss veta bättre för att vi har hästar och inte hon, trots att hon faktiskt lyfte fram vetenskaplig fakta?

Framför allt tror jag att vi inte är tillräckligt självkritiska i vår egen hästhållning. Om hästen gapar får jag höra att man ska dra åt snokremmen, istället för att fundera på varför den gapar. Jag har sett hästar som rids hårt mellan hand och skänkel och när hästen protesterar så väljer man att inte lätta i handen, utan man sparkar bara in sporren hårdare i sidan på hästen. Jag har sett personer leda hästar i kedja, hästen blir rädd och reagerar för någonting och då börjar man rycka i kedjan, vad är syftet med det? Hästen lär ju knappast lugna ner sig, tvärtom känns det som att man skrämmer upp hästen ännu mer?

Jag vet inget annat djur där man skulle trycka in sporrar i sidan eller piska på för att djuret inte vill göra det man vill att den ska göra, tillsammans med metall i munnen. Saker som de kanske egentligen inte ens förstår syftet med utan fogar sig efter bara. Någonstans tror jag inte de gör saker av ondo, då skulle vi inte ens få rida dem. Men när det kommer protester eller att hästen visar att den inte är ok med något så kanske vi ibland måste lyssna och försöka förstå, istället för att tänka att ”den ska bara göra”.

Jag tror att vi har en lång väg att gå, framför allt om vi ska skapa glada, trygga individer. Jag tror vi måste rannsaka oss själva. Kan jag stå för sättet jag behandlar mina hästar på och tror jag att hur min hästhållning ser ut nu gynnar mina hästar på det absolut bästa sättet? Mår jag och mina hästar bra när vi jobbar tillsammans under ridpassen? Står alla runt om i mitt team för samma värderingar som jag?

Jag tror att vi alla ibland måste se till oss själva och och fråga ”tror jag att det jag gör är rätt, eller skulle man kunna göra det på ett bättre sätt?”

2024 är ett år med många förändringar och framförallt nya utmaningar i mitt liv, vilket jag tycker känns roligt och framförallt gör det mig motiverad. För mig är en stor del av min motivation att känna att jag får ta ansvar, utvecklas och bli bättre. Att kasta mig in i saker som kan kännas läskigt i början, men som gör att jag lär mig mycket och som jag sen lyckas med är ett av mina favoritäventyr.

Jag har i veckan börjat på Svenska Islandshästförbundet. Ett jobb som lite landade framför mig, fast egentligen var det nog planerat av min nya chef. Det började med att jag blev inbjuden att ingå i en arbetsgrupp på förbundet, där någon form av kartläggning/arbete av parasport skulle ske. Genom den fick jag information om att man sökte en projektledare som skulle leda det här arbetet, och eftersom min anställning på Svenska Parasportförbundet skulle löpa ut i april 2024 så tänkte jag “varför inte?”.

Jag sökte jobbet och efter ansökningsprocessen blev jag erbjuden tjänsten, vad kul kände jag!

Så nu sitter jag här med ett stort ansvar, och det är att implementera parasport i Islandshästförbundet. Ett spännande arbete där jag kan använda mig av mina kompetensområden som jag i det här fallet skulle säga är parasport & hästar (kanske då främst dressyr). Men jag kommer också få lära mig massor av nya saker om islandshästssporten, vilket jag ser fram emot.

I den inledande fasen i ett sådant här arbete står man alltid inför utmaningarna. Var ska man börja, vilka områden ska omfattas, i vilken fas ska man jobba med vilket område, hur ska vi förhålla oss till tidsramen och så vidare. Men det är också här man ser möjligheterna och hur bra det förhoppningsvis kommer att bli, så länge man skapar en bra grund att stå på.

Så om du håller på med Islandshästar och på något sätt är intresserad av den här processen, då är det bara att mejla mig på min nya jobbadress, felicia.grimmenhag@icelandichorse.se.

Hoppas ni har haft en trevlig helg!

/Felicia

Ridrädsla är något jobbigt och som ser olika ut för alla. Det är komplext på ett sätt, för känslor är komplexa. Samtidigt som varför ridrädslan uppstår ibland är så otroligt simpel.

Jag är lite osäker när ridrädslan började krypa sig på hos mig exakt. Från början kände jag mig verkligen oövervinnerlig när jag började rida efter min olycka. Jag hade Miriam som byggde mycket självförtroende hos mig som ryttare, med henne kände jag mig trygg i mycket. Jag hade Purissima som jag åkte av ganska ofta, men fallhöjden var inte så hög så jag gjorde mig sällan illa och var därför inte så rädd för att trilla av. 

Till och med efter att jag åkte av min häst Fabbe med buller och bång och bröt lårbenet, så kravlade jag mig så småningom upp igen och kände mig fortfarande ganska oövervinnerlig. Men sen någonstans började det. Det började bli jobbigt att rida ner i de “läskiga hörnen” i ridhuset och på ridbanan. Min komfortzon minskade för varje dag till att bara rida på halva arenan i ridhuset då jag blev orolig för vad som skulle kunna hända.

Kanske knakar det till i träet nere vid den läskiga kortsidan och min häst slänger sig åt sidan och galopperar iväg. För det mesta ligger jag på marken då. Detsamma om det kommer in en häst genom ingången till ridhuset där klappret från hovarna på betongen skapar en reaktion hos min häst, kanske för att den blir förvånad och så ligger jag där på marken. 

Att jag inte vågar rida på utebanan hemma nästan alls för att jag är rädd att mina hästar ska reagera på en människa som kommer gående på vägen och dyker upp bakom några buskar. Inte för att de alltid gör det, men när rädslan börjar krypa sig på så räcker det med att de reagerar en gång på någonting, sen kan det bli en vald sanning.

Speciellt när man är i en period där man kämpar mycket med rädslan.

Jag kände mig värdelös och tänkte “ hur kan en landslagsryttare sitta och grina på hästryggen?”

Felicia Grimmenhag

När min ridrädsla var som värst var sommaren 2022. Det var i samband med att jag blev utbränd på jobbet på grund av alldeles för hög arbetsbelastning som allt bara brast. Jag grät ofta när jag red, ibland kunde det räcka med att hästen jag red tog något steg åt sidan på grund av någonting och jag blev så rädd så jag ville kliva av. Det var så otroligt extremt och när man känner att man inte kan leverera på hästryggen eller på jobbet så slog det väldigt hårt mentalt. Jag kände mig värdelös och tänkte “ hur kan en landslagsryttare sitta och grina på hästryggen?”.

Hur min ridrädsla har uppkommit beror nog på flera olika faktorer. Men den största faktorn till min rädsla är nog den som många andra också bär på, och det är att jag är rädd för att göra mig riktigt illa igen. Jag har redan brutit båda lårbenen, bäckenet på ett flertal ställen, båda armarna och fått många mindre frakturer (hästarna har bidragit till ett lårben och ett finger, de andra kommer från en trafikolycka). Min kropp är redan så jäkla sönder och den gör ont, och jag vill inte gå sönder mer. Jag ska orka leva hela mitt liv med den kropp jag har, och i perioder när det har varit som värst har jag funderat om det ens är värt det?

Jag har inte funderat på att helt kliva ur hästvärlden, men jag har funderat på att sluta med elitsatsningen helt och istället göra något annat. Att man ska vara rädd och hoppas att varje ridpass ska vara över innan man ens har börjat var för jävligt. All tid man kunde ha lagt på kompisar och familj, och alla pengar man kunde ha lagt på en resa till solen i vintertid läggs istället på den här skiten? Tid och pengar som bara göder mitt dåliga psykiska mående. Det var min känsla 2022.

Så är inte min känsla idag och mitt självförtroende har sakta börjat arbeta sig tillbaka. Det är inte där det en gång var utan det är en bra bit kvar, om det någonsin kommer dit igen. Men det är på god väg. Idag är det roligt att rida igen, för det mesta.

Jag har jobbat med en coach som har hjälpt mig att nysta ut de olika delarna och som också bara har fått agera bollplank. Med alla de här känslorna kommer mycket frustration, ilska och sorg. En jobbig del i allt det här, är när man känner att folk runt omkring inte förstår. Jag har nog känt en frustration för att det är lätt att säga “gör bara”, men det hade varit lättare att “bara göra” om jag faktiskt hade haft ben. Sanningen är att det inte är många som vet hur det är att rida utan ben och kommer aldrig förstå hur frustrerande det är att inte kunna klämma åt med benen om hästen kastar sig, eller inte kunna rida lätt när hästen är spänd. 

Men det är också min sanning och känsla, att det skulle vara lättare om jag bara hade ben. Men det behöver inte alls betyda att det skulle vara så. Rädsla är vad den är och baseras ofta på dåliga erfarenheter, men också vad som skulle kunna hända. Det spelar ingen roll om du har ben och världens snällaste häst. Rädsla kan fortfarande uppstå när du sitter på hästryggen oavsett förutsättningar.

Någon annan som har tampats med ridrädsla?

Det nya året rullar på. Fonzie levererar varje pass och jag får en lite bättre känsla för varje dag, det är så härligt när man är i en utvecklingsfas med hästarna när det händer saker varje gång man sitter på dem.

Försäljningen av Ramsay fortsätter men har tyvärr inte gått längre än provridningar. Det är en så himla fin häst och med rätt ryttare skulle han kunna leverera fina resultat på tävlingsbanan, jag är faktiskt lite förvånad att intresset inte är större om jag ska vara ärlig.

Jag fick i veckan hem nya rullstolar (både manuell och el) vilka jag är så himla glad för, den ena gnisslade så fort man rörde sig och den andra kunde knappt svänga för att gafflarna för länkhjulen var helt förstörda från allt körande i stall och natur. Senast jag bytte ut rullstolar var 2017, nästan sju år sen vilket är ganska länge om man är en aktiv rullstolsanvändare. Det är lite som att byta skor, det tar lite tid att sitta in sig i rullstolen, men det känns fräscht och bättre.

Men med att få nya rullstolar tillkommer också lite extra jobb. Nu måste jag nämligen flytta över ett fäste från min gamla rullstol till min nya, för att kunna använda den nya till min robot i bilen som lastar in rullstolen. Men då måste jag ansöka om bilanpassning hos försäkringskassan för att få det betalt, då det anses vara en “vidare anpassning av bilen”. 

Några veckor efter att jag har ansökt får jag ett samtal från försäkringskassan, de frågar vilken funktionsnedsättning jag har, om jag fortfarande är lika dålig som när jag köpte bilen? Sen vill de att jag ska skicka in ett läkarintyg som stärker att min funktionsnedsättning är densamma.

Jag är ganska säker på att mina fötter fortfarande inte är där. Men man kan ju alltid dubbelkolla, de kan ju faktiskt uppstått lite magiskt. 

En gång frågade en handläggare om jag trodde att min funktionsnedsättning var bestående, jag svarade då “jag tror eventuellt inte att mina ben kommer att växa ut igen” skämtsamt. Handläggaren var inte road. Intyget är nu inskickat och jag väntar på besked.

Ibland blir jag lite trött (och full i skratt) hur jag gång på gång måste intyga att mina ben fortfarande är amputerade och inte kommer att växa ut. All tid jag måste lägga på att kontakta läkare för att återigen intyga min befintliga och bestående funktionsnedsättning som inte på något sätt är föränderlig till det bättre. Tid och energi som jag hellre lägger på annat, till exempel på hästarna.

Men något som jag är otroligt glad för är min elrulle som jag har i stallet varje dag. De första åren som jag höll på i stallet hade jag bara min manuella och mina axlar tog väldigt mycket stryk och jag hade ofta inflammation. Nu är jag både mer självständig och mår bättre i kroppen. Att ett hjälpmedel kan göra sån enorm skillnad i livskvalité är så uppskattat, jag skulle aldrig klara mig utan den.

/Felicia

2023 byts ut mot 2024, vi lämnar det gamla året och påbörjar ett nytt. I mitt huvud blir det lite av en omstart när vi byter år, att jag försöker lämna det tråkiga och jobbiga som hänt föregående år och enbart försöka ta med mig det positiva. Det är lättare sagt än gjort men jag försöker.

Några highlights som jag tar med mig inför det kommande året är främst framstegen med min häst Fonzie som blir 6 år i år. Jag avslutade 2023 med en programridning där Fonzie skötte sig som en stjärna. Jag hoppas att vi kommer ut på flera tävlingar under vintern och våren där han kan hitta självförtroende på banan. Tankarna har gått mycket kring om jag ska tävla honom själv eller om jag ska låta någon annan tävla honom, som har mycket rutin själv och kan ge honom den positiva erfarenheten jag vill att han ska få. Jag har kämpat med mitt självförtroende det senaste 1,5 året men de senaste månaderna har mitt självförtroende verkligen växt och jag börjar lita mer och mer på min egen förmåga och även min häst, vilket känns jätteskönt. Så vi hoppas att den positiva kurvan fortsätter stiga uppåt och angående tävlingarna får vi se.

En annan highlight är mitt hus som börjar bli klart. Förra året köpte jag mitt första egna hus som är i princip ett stenkast från hästarna. Det har varit några ögonblick där jag har tvivlat om det har varit rätt val och där jag också har funderat vad jag håller på med. Det har krävts en hel renovering och massor av annat, men som tur är har jag haft bra människor i ryggen som stöttar mig. Nu börjar jag se ljuset i tunneln och hoppas att inflyttningen inte är alldeles för långt bort.

Nästa highlight är att jag ska lämna mitt projektledarjobb på Svenska Parasportförbundet och gå över för att jobba med parasport på Svenska Islandshästförbundet, vilket känns jättespännande. Även fast jag har gillat att jobba på parasportförbundet så känns det ännu roligare att få kombinera flera saker man brinner för, både hästar och parasport. Så det äventyret börjar 1 februari.

De sista highlightsen är alla fantastiska människor runtomkring mig som fortsätter att stötta mig. De sponsorer som jag även vet kämpar själva som fortsätter stötta mig, CCStud (anläggningen som jag står på) som hjälper oss med hästarna dagligen så vår vardag funkar, min familj som stöttar mig i vått och torrt. Men den största highlighten ska ändå Marie Tulesjö ha, som hjälper mig med hästarna dagligen och är med på allt i den cirkusen. Alltifrån träningar på hemmaplan till tävlingar utomlands, hon är delägare och mycket mer.

2024, here we come!

/Felicia

Egentligen så hade jag tänkt skriva om Paralympic Camp förra veckan då vi var just hemkomna därifrån, men eftersom Tarot också gick bort samma vecka så kändes det mer viktigt för mig att få berätta om den han varit och vad han betytt för mig.

Jag, tillsammans med 5 andra ryttare, var första helgen i december på Paralympic Camp. En väldigt inspirerande helg med mycket information kring Paralympics som sker i Paris nästa år, men också roliga aktiviteter, fina samtal och lite kläder från kollektionen.

Jag som både har gått elitidrottsskolan (ett elitprojekt genom Paralympiska Kommittén, liknande ATG Hopp och talang) och dessutom jobbat på Svenska Parasportförbundet nu i 2,5 år träffade många bekanta ansikten och det är så roligt att se de framgångar som flera paraidrottare har nått och de stora mål de siktar mot. Vi har i dagsläget två idrottare som är direktkvalificerade till Paralympics, Anna Beck som är cyklist och Anna Normann som skytte. Båda är såklart också hästtjejer!

Vi var ett gäng från ridsporten med 6 ryttare och 6 ledare som var nominerade kandidater. Bara för att man är kandidat betyder inte det att man kommer få åka till Paralympics, men det är de ryttare/ledare som man i dagsläget anses vara mest aktuella. Förutom jag hade vi såklart spetstruppen på plats, Lena Malmström, Louise Etzner Jakobsson, Lotta Wallin, Anita Johnsson och även Clara Laurell som är på uppgång i paradressyren. 

Det är bara tre ryttare som kommer få åka till Paris och tävla då man har plockat bort en plats sen Tokyo, så det betyder att alla inte får åka med utan de är de tre starkaste. Dock finns det en regel som också säger att om man tävlar som lag i Paralympics, måste man ha minst en ryttare från grad 1-3 som tävlar. För de som inte vet rider man i grad 1-5. I grad 1 har man störst funktionsnedsättning och i grad 5 minst funktionsnedsättning och mellan där är ett spektrum.

Så om man av någon anledning inte får med sig en ryttare från de lägre graderna får inte heller de andra ryttarna rida i lag, och dessutom får vi inte tre platser utan då blir det en eller två (beroende på ranking osv). Så det är ganska skört på det sättet.

Vad jag tycker är så kul är att spetstruppen i nuläget är ett väldigt starkt lag som levererat fina resultat under det året som har varit. Det var de som såg till att Sverige kvalade in ett lag till Paralympics och jag tror definitivt att det kan finnas medaljchanser nästa år.

Jag känner själv efter lägret att jag är mer motiverad än någonsin med det vi gör på hemmaplan. Fonzie utvecklas för varje dag och blir starkare och starkare och ska snart ut på tävlingsbanorna. Vi letar en äldre, rutinerad häst som jag kan ge mig ut och tävla på och jag hoppas att vi hittar ett bra hem till Ramsay med en ryttare som kommer älska honom lika mycket som vi har gjort. 

Nu kör vi och God Jul!

I veckan gick en starkt lysande stjärna vidare och travar nu på de eviga ängarna.

Tarot var en väldigt speciell häst för mig och jag skulle nog också säga att han har lämnat avtryck hos många andra. Han lärde mig otroligt mycket som ryttare, att hitta rätt känsla och känna mig trygg på hästryggen. Han lärde mig väldigt mycket i hur viktigt det är med att vara noggrann i hanteringen, och att med rätt häst så kan man ta sig långt och ha så jäkla roligt på vägen (och bli lite galen, ha, ha).

Tarot kom hem till mig i februari 2017. Han var då 14 år gammal, väldigt rutinerad på tävling och hade tävlat upp till MSV B med sin förra ägare Carina. Han kunde inte göra rena byten vilket inte gjorde mig någonting då jag inte gör byten, och på tävling när jag tävlar paraklasser så galopperar jag inte ens. Så det var en perfekt match efter att jag provridit honom och kände att det här är DEN hästen.

Vi åkte direkt till förbundskaptenen som ville att vi skulle följa med till Belgien. Sex veckor efter Tarot kom hem till oss satt vi i lastbilen på väg ner, helt slutkörda från alla förberedelser, men glada att vara på väg. Vi gjorde en väldigt bra debut, red på ungefär 67 procent alla dagar och åkte hem med en bra känsla i magen. Sen rullade det bara på, vi tävlade i Norge, sedan SM. Vi åkte vidare till NM där vi blev nordiska mästare och där vi också fick besked att vi blivit uttagna att representera Sverige på EM i Göteborg. På sex månader gick vi från internationella rookies till att ta en 5:e placering på EM, vilket i efterhand känns ganska sjukt.

Vi red clinic för Patrik Kittel på hans tour vilket var jättekul. Dels var det inspirerande att några av oss pararyttare fick vara med, men också att vi fick visa de fina hästar vi har. Jag kommer aldrig glömma när jag går in i en ökning (det var Tarots paradnummer), han ligger helt rätt i min hand och vi är helt i takt med varandra. Jag säger “sch-ljudet” som är hans tecken att öka traven och Patrik utbrister:

– Vilken trav! Totilas, släng dig i väggen!

Det var en sån härlig känsla som jag fortfarande bär med mig idag, spännande hur sådana ögonblick etsar sig fast och aldrig riktigt försvinner. Vi gjorde en till clinic på Gotherburg Horse Show tillsammans där Tarot kanske blev lite väl på tårna och jag tror att även publiken satt lite på spänn. Till Tarots försvar så hade han inga dressyrstaket vilket var lite hans trygghet, då visste han vad hans uppgift var. 

En annan highlight var clinicen med Kyra Kyrklund på Falsterbo Horse Show. Precis innan så hade man prisutdelning för lagtävlingen i dressyr och framridningen var lite kaosartad. Jag kommer ihåg att Marie fick hålla i mig och Tarot piafferade runt. Men när vi sen kom in på dressyrbanan lugnade han ner sig, då visste han vad som gällde och innanför de vita dressyrstaketen visste han exakt vad hans uppgift var. Vi hade ju också äran att ha några av ägarna till Tarot i publiken. Tarot ägdes nämligen av Jana Wannius, Patrik Kittel, Charlotte och Rasmus Haid Bondergaard, Ulrika Hedin och Jan Fristedt. Att ha Jan Fristedt och Patrik Kittel på kiss and cry corner på EM i Göteborg var helt ärligt också väldigt surrealistiskt.

Men Tarot var inte heller alltid lätt. Mina hästskötare hade alltid blåmärken på armarna efter tävlingarna då han var ganska bufflig. Dock kom vi på att om han fick titta ut samtidigt som man flätade gick det bättre. Han tyckte inte om att komma in och stå själv i stallet, då kunde det bli stora protester. Han gjorde några rymningar under tiden hos mig där han lyckades få upp boxdörren, sprang upp i trädgården till ägarna av gården, hoppade över båten och ner för backen mot hagarna.

En av de rymningarna hände precis innan ett mästerskap, då hade man hjärtat i halsgropen kan jag säga.

Men Tarots tillkortakommanden hade man överseende med, för om det var någonstans det nästan alltid funkade så var det i ridningen och på tävling. Han levererade och gav mig inte bara tävlingsrutin, en bra känsla och självförtroende. Vi red också ut i skogen, i byn och vi galopperade på travbanan.

Han gav mig så mycket frihet, en frihet som jag inte riktigt hittar någon annanstans. 

Jag pensionerade Tarot i början av 2021. Vi var kandidater till Paralympics i Tokyo 2020, men när det blev uppskjutet till 2021 så tog jag det beslutet. Tarot hade utvecklat allergi och hade även några andra gränsvärden som gjorde att jag inte ville att han skulle flyga så långt, och dessutom utsättas för det klimatet som är i Tokyo. Det var dags för ett nytt kapitel i hans liv och han levde sina sista år på Sigtuna Ridskola. Där fick han ge samma glädje till andra ryttare som han gett mig, han fick leva omgiven av sin flock och kompisar hela tiden vilket var otroligt viktigt för honom och framförallt bli omhändertagen och älskad precis som han förtjänar.

Du har gett mig många gråa hår, knasiga häst. Men vad otroligt häftiga upplevelser du också gett mig. Tack för allt, finaste Tarot!

/Felicia