Motivationen tryter lite just nu, men jag försöker tänka positivt.

Det är mörkt, kallt men framförallt gör snön att det blir svårare och svårare med rullstolen. Det är svårt att ta sig fram, man fryser om händerna som blir kalla och blöta av snön. Händerna glider på drivringarna, man tappar greppet gång på gång och länkhjulen fastnar i drivorna av snö.

I de här perioderna när det är lite tuffare fysiskt saknar jag mina ben. Jag saknar att kunna pulsa genom snön, slänga mig ner och göra snöänglar och kanske åka skidor eller pulka. Jag saknar att med lätthet gå promenader i snötäckta landskap och inte göra illa händerna som åker in i både ekrar och kanter på drivringarna, så de är helt svullna när man kommer hem.

Men samtidigt försöker jag hålla mig positiv, försöker hela tiden ta mig ut genom dörren med en positiv attityd och att svårigheterna jag stöter på kommer lösa sig. Ibland funderar jag på om det är en överlevnadsinstinkt för att orka med vardagen. När man sitter i rullstol (eller kanske har någon annan form av funktionsnedsättning) stöter man ofta på så många fler motgångar under dagen än en “normalfungerande” person, och för att orka måste man hela tiden tackla dem motgångarna på rätt sätt. 

Ibland tycker jag att det är svårt när alla andra klagar över hur kallt det är, hur jobbigt det är med snön osv. Det är som att man dras ner i poolen av gnäll och det slutar med att man inte kan ta sig upp därifrån, och man hamnar själv i gnällträsket. Problemet är att när jag hamnar där förändras hela min attityd hur jag tacklar min vardag och allting känns mer omständligt och jobbigt. Jag tappar energi och tacklar inte min vardag med samma kraft när jag tänker negativt, som när jag tänker positivt.

Att tänka positivt tänker jag handlar inte alltid om att göra allting med ett leende eller glädje. Utan det handlar om att klä på sig lite extra kläder när det är kallt och göra allt som vanligt, istället för att klä på sig för lite och gnälla över att man fryser. Det handlar om att se möjligheterna i att rida i snön, istället för att klaga över att man måste ta sig till ett ridhus. Att istället för att gnälla över att man vill ha en till häst, vara glad att man kanske redan har en häst. Att inte klaga över mörkret, utan istället tänka att man kan ha det lite mer mysigt med ljus och att det så småningom kommer vända.

Min poäng är inte att man inte får gnälla, för såklart får man göra det ibland. Men att kanske inställningen vi har i vår vardag bestämmer hur mycket energi vissa saker tar från oss, och att om vi tänker positivt så känns vissa saker lite lättare att genomföra.

Bästa hälsningar, Felicia

Det har väl inte undgått någon den senaste veckan om dokumentären som släpptes i Danmark kring en känd ryttare som behandlat sina hästar något fruktansvärt. 

Jag tänker inte ge mig in i den debatten, mer än att jag kan säga att jag är starkt emot den typen av hästhållning. Men vad som gnager lite i mig är hur integrerat jag ändå tror att den här “hårdheten” mot hästar är i vissa delar av ridsporten, även om jag hoppas att jag har fel.

Hästar är olika, precis som oss människor. Vissa är hårdare och andra mjuka, vissa är envisa och andra mer fogliga. Men vad som förundrar mig är hur inställningen till hästar är “de ska kunna” eller “de ska bara göra”. Vi pratar om djur som inte förstår syftet med att träningen ska ta dem till tävling, som sedan ska ge dem medaljer. Vi pratar om djur som inte förstår att stenen de passerade på vänstersidan på vägen bort från stallet är samma som på högersidan på vägen tillbaka, för det är så deras hjärnor fungerar.   

Jag kommer ihåg en internationell tävling jag var på för länge sen, en inomhustävling. Det här var andra tävlingsdagen och jag joggade ensam runt inne på tävlingsbanan på morgonen för att motionera min häst och bara passa på att få lite miljöträning. In kommer en annan nation med pararyttaren och hästskötaren på marken och en beridare på hästryggen. Om man rider i grad 1-3 så får man ha en så kallad “beridare” som får rida hästen 30 minuter om dagen om hästen behövs galopperas, värmas upp och så vidare.

Den här beridaren rider ganska tufft. Långa sporrar som trycks in i sidan på hästen, tyglar som sitter fast i ett kandar med munnen som gapar emellanåt. Men det jag kommer ihåg tydligast är hur uppstressad hästen ser ut, hur högt och fort den andas och hur den här ryttaren rider runt banan i skyhögt tempo.

Jag vet knappt vart jag ska rida och jag känner hur även min häst blir mer och mer spänd. Jag väljer efter bara några minuter att gå ut därifrån och på vägen ut så frågar stewarden på plats om de ska be beridaren att gå ut från banan eller rida lugnare om jag vill vara kvar. Detta efter att min hästskötare har varit framme och påtalat att den ridningen störde andra och att det inte kändes ok. Jag skakar på huvudet då jag bara vill ut därifrån och ändå nästan var klar. De kunde kanske ha sagt till beridaren ändå kan jag ju tycka…

Den hästen, plus ytterligare en häst som hade samma beridare som säkert också reds på det sättet, blev avstängda och fick inte rida küren då det visade sig att båda hade sår i munnen efter avslutad tävlingsritt. Inte så konstigt tänker jag, men ännu konstigare att man inte reagerade redan vid träningen? Jag önskar att jag hade vågat säga något då, men samtidigt ska det finnas ansvariga på en tävling som gör det.

Det här med att sparka, dra, slå och skrika på de här djuren som inte förstår någonting är i mina ögon ett märkligt och otroligt dumt beteende. Att när en häst backar av (kanske på grund av spändhet) så sparkar man på men håller lika hårt i tyglarna och ger inte hästen någon utväg framåt.

Sen blir man arg för att hästen ställer sig på bakbenen eller blir istadig. Medan hästen agerar av panik sparkar ryttaren på lite extra, kanske dänger till en pisk eller tygel i huvudet och skriker på hästen att sluta. Hästen är nu vettskrämd för den förstår ingenting och ryttaren förklarar det med att “den vill inte jobba, den försöker bara komma undan, den är bara dum”.

Är det så vi bygger trygga, glada, välmående hästar med bra självförtroende? Genom att vara rädda för när nästa spark i sidan eller pisk på bakdelen ska komma?

Det tror inte jag.

För mig är det så viktigt att ha roligt med mina hästar, och ju äldre jag blir desto mer vill jag att de ska bli motiverade för att de tycker det är kul och för att de trivs att jobba ihop med mig som ryttare. Inte för att jag sitter med en piska i handen och de är rädda vad som händer om de inte lyssnar, då kan jag lika gärna sluta och börja med tennis istället.

/Felicia

Jag sitter just nu i tankarna hur jag ska göra med min sadel. Eftersom min sadel har byggts om ganska omfattande med både stöd för benen och handtag så kommer också några svårigheter med att bara byta eller justera sadeln. Men såklart gör vi vårt bästa.

Sadel känns som ett evigt dilemma och uppdrag. Se till att sadeln passar hästen, att sadeln är i balans och om man själv sitter bra i den. Hästar som växer och breddar sig. Hög manke, hög bak, rund rygg, smal rygg, hängrygg, en nästan icke existerande manke. Hästar ser ungefär lika olika ut som vi människor och det är ganska orimligt att en sadel ska passa alla dessa hästar.

Min sadel gjordes när jag hade Tarot. Det är en Prestige D2 som gjordes i samarbete med Prestige, Equality Line och Ruedi Gerber 2017. Tarot hade en ganska smal, hög manke med en lång, ganska bred och platt rygg. Sadeln satt jättebra på honom. 

Fonzie och Trams har sett lite annorlunda ut. Fonzie är redan idag som 5-åring en väldigt bred häst framtill, olikt Tarot. Han kommer med stor sannolikhet bredda sig ännu mer vilket kommer göra det svårt med min sadel som är ganska smal i bommen.

Så är det någon idé att bygga om en sadel när man inte vet hur hästen kommer se ut om några år? Eller bara försöka hitta lösningar och avvakta? 

Jag kan säga att jag är föga avundsjuk på alla som bara kan byta en sadel i en handvändning, ibland är det sådana här saker som frustrerar mig som en person med funktionsnedsättning, allting ska vara lite mer omständligt. Inte för att det är någons fel, utan det är en sak som man alltid måste räkna med när man har en omfattande rörelsenedsättning. Detsamma gäller för anpassning av bil, hus, rullstol osv. Det går inte bara att byta när man känner för det eller när det behövs.

Ibland önskar jag bara att saker skulle vara lite lättare, som att kunna byta sadel när det behövdes.

/Felicia

Jag tog för en tid sedan beslutet att sälja min tävlingshäst som jag har haft de senaste fyra åren. Därför undrar jag nu om någon där ute saknar en stjärna hemma i stallet?

Trams, eller Ramsay som han egentligen heter, kom hem till oss i juni 2019. Han var väldigt grön, hade inte gjort så mycket och hade inte kommit speciellt långt i utbildningen. Så när han kom hem till oss var det mycket grundjobb som behövdes göras. Inte bara utbildning utan bygga muskler, vänja sig vid vårt system och generellt ställa om till ett annorlunda liv än tidigare.

Resan med Ramsay har varit en berg- och dalbana av känslor, precis som med alla hästar. Med en ny häst är det mycket som ska göras för första gången. Det krävs ju också ett visst antal upprepningar av allting för att hästen ska lära sig. Hos mig ska man lära sig att ledas av någon i rullstol, ridas utan ben, vara en trygg individ i stallgången som står still och så vidare. Att tänka att jag ska behöva göra allt det här igen med en till häst tycker jag känns lite jobbigt. 

Att bestämma sig för att sälja sin häst är jobbigt på ett sätt, men att sen gå igenom processen att sälja tycker jag nästan är värre. Det kan bli en utdragen procedur med många provridningar, “kansken” och väntan. Det är inte riktigt säljarens marknad och just nu ser inte förutsättningar jättebra ut med skenande kostnader och inflationen som står på sin spets.

MEN, jag har inget val. Jag letar en häst för internationella tävlingar och för att kunna köpa en ny häst måste jag sälja en annan. Ramsay har absolut kapacitet för de stora tävlingarna, men han är lite för svår för mig. Jag tror att med rätt ryttare skulle han kunna klättra upp i klasserna, resultaten och svårighetsgraden. Han är en väldigt känslig häst som när man hittar knapparna på honom kan kännas som en riktig sportbil (jag har aldrig kört en sportbil men jag tänker att det är så det känns). 

Frustrationen är att jag vet, om jag hade haft ben så hade vi inte behövt sälja. Då hade vi kunnat fortsätta utvecklas och tävla, men nu ser inte förutsättningarna ut så. Jag slänger därför ut en liten blänkare här om det är någon duktig ryttare som letar en partner till tävlingsbanorna. 

Ramsay är snäll i all hantering så som skoning, bada, klippa, lasta. Han reser bra, har tävlat på de internationella banorna och ridits på Jönköping Horse Show på Elmia.

I Sverige har vi en kultur av att vi ska rida/jobba våra hästar mycket själva. Oavsett om det handlar om att rida ut, rida dressyr, hoppa, tömkörning etc. Nu kanske jag bara har en vald sanning och att det kanske inte alls är så egentligen, men min känsla är generellt att ryttare gärna nischar sig mot en disciplin eller träningssätt och fastnar lite i det spåret.

Poängen med mitt inlägg är inte på något sätt att minimera eller klanka ner på ett visst system eller upplägg som andra har. Jag har själv haft perioder med mina hästar där arbetet blivit lite för ensidigt när man tittar i backspegeln. Såklart blir det kanske lite mer ridning inomhus under vinterhalvåret, speciellt under de isiga perioderna när snön inte riktigt har lagt sig och allt bara är en isgata. Men nu ska vi bortse från de yttre faktorerna och mer fokusera på variationen av träning med olika ryttare.

Jag är väl medveten om att hästar är känsliga djur och att vissa hästar ibland kan ha det svårare och vissa lättare att ha olika ryttare på ryggen. Jag personligen kan tycka det är nyttigt ibland när andra rider mina hästar, så länge de inte skiljer alltför långt ifrån mig i ridstilen. På samma sätt som det är nyttigt att vi rider olika hästar då vi lär oss mer i vår ridning, tror jag att hästar lär sig av sina olika ryttare. 

För mig har det blivit mest ridning på banan och mycket inomhus de senaste åren. Dels på grund av min ridrädsla, men också för att risken är mindre att något dyker upp bakom en buske och skrämmer hästen jag rider. Det här har gjort att jag har tagit hjälp av andra ryttare för att göra det som jag inte kan/känner att jag klarar av. Så då får andra personer runtomkring mig till exempel hoppa och rida ut på mina hästar, just för det är viktigt att det görs.

Som pararyttare ser man väldigt tydligt sina fysiska begränsningar. Mycket för att man även ser sina begränsningar i andra sammanhang också, vilket gör att man har accepterat att man inte kan göra allt.

Speciellt om man har en större funktionsnedsättning.

Jag gör det jag är bra på och känner att jag klarar av, sen tar jag hjälp med det andra. En mentalitet som jag inte tror är helt fel bland “vanliga” ryttare heller, ibland har man helt enkelt sina begränsningar. Kanske på grund av rädsla, mindre erfarenhet, tillfällig fysisk nedsättning, obalans i livet, ointresse osv. 

Nu menar inte jag att man ska fokusera på allt man inte kan, utan mer se “vad är mina styrkor och vad kan jag ta hjälp med?”. Hur kan vi som ryttare och hästmänniskor hjälpa varandra? Kanske kan din stallkompis hoppa din häst och så kan du som dressyrryttare rida ett pass på hopphästen? Om du kan göra allting med din häst så är det ju toppen och då behöver du kanske ingen hjälp, jag tror att många strävar efter att kunna göra det mesta med sina hästar själva såklart.

Men om du känner att du faktiskt inte kan/vill göra allting, så tycker jag att du ska ta hjälp av de duktiga hästmänniskor som finns. Jag tror att det är viktigt för de hästar som till exempel är väldigt osäkra vid uteritt, att man sätter upp en säker och modig ryttare. Istället för om man själv känner sig väldigt osäker men ändå rider ut på hästen, som med stor sannolikhet kommer känna osäkerheten och kanske blir ännu mer osäker vid framtida uteritter.

Vi dressyrryttare är duktiga på att ta hjälp av våra tränare och även att våra tränare rider våra hästar, jag vet inte hur det är i andra discipliner. Mycket för att få hjälp med våra svagheter, få hästen att förstå vad som förväntas och utföra momenten ännu bättre i dressyren. Jag tror vi ska ha en liknande inställning även kring alla träningssätt med våra hästar. 

För att en häst ska förstå vad som förväntas av den, oavsett om det är en uteritt, hoppning, dressyr, tömkörning, ledarskapsträning eller annat, så behöver ibland kompetenta/kababla personer först etablera en bra grund för att hästen ska vara trygg och självsäker i alla de olika träningssätten och utmaningarna som den ställs inför.

/Felicia

Jag letar precis som många andra just nu efter en kamrat för tävlingsbanorna, men också någon jag kan ha roligt med hemma.

Gärna en häst med mycket rutin, ett stabilt huvud och en bra grundutbildning. Mellan 9-15 år. Den ska ha en bra skritt och trav, galoppen spelar inte så stor roll för min del då jag inte har galopp i mina tävlingsprogram. Den behöver egentligen inte vara utbildad längre än till Lätt A, men bör röra sig som en häst i de högre MSV klasserna. Den får gärna vara naturligt byggd i uppförsbacke och trevlig att titta på. Det ska inte vara en för reaktiv häst som kastar sig åt sidorna, bakåt och uppåt så fort något händer, men inte heller avstängd så den blir okänslig i ridningen. Om den har en tendens att gå emot skänkeln vid stress och spändhet, då är det nog inte heller en häst för mig. Den naturliga bjudningen framåt i alla lägen tycker jag är väldigt viktig för mig.

Men är det verkligen den perfekta parahästen, den hästen som jag nu beskriver? Sanningen är att jag inte vet exakt hur den ska vara. När jag ser på mina kollegor i landslaget, konkurrenter och bekanta så ser hästarna väldigt olika ut. För vissa ryttare, speciellt i de högre graderna så kanske en energisk häst som ibland sprätter lite åt sidan inte gör så mycket. De kanske har de fysiska förutsättningarna att parera det, och med det energiska i hästen kanske också en lätthet för de svårare momenten följer. I grad 5 rider de skolorna och ökningar i trav och galopp, enkla byten, skrittpiruetter och förvänd galopp bland annat.

Sen har vi till exempel grad 1, som enbart skrittar och varken travar eller galopperar. I det programmet krävs det en otroligt stabil häst som kan bära dessa ryttare med väldigt stora rörelsenedsättningar. Det krävs en häst som har psyket att kunna skritta under en längre tid, vara reglerbar och samtidigt orka hålla energin uppe. Är det samma häst som de i grad 5 behöver? 

Sen har vi de pararyttare som inte tävlar alls, utan enbart rider för nöjes skull. De ryttarna tror jag inte söker samma hästar som tävlingsryttare gör, vilket breddar begreppet parahäst ytterligare. Där handlar det kanske om hästar som inte alls rör sig mycket, som man kan både hoppa och köra WE med. Som är stencoola både när det är bäckmörkt ute och när man möter älgar ute i skogen.

Ibland har jag sett annonser där man har skrivit “skulle passa perfekt som parahäst”. Men bredden på pararyttarna är nästan lika stor som hos vanliga ryttare, så vad innebär det egentligen? Vissa ryttare behöver en mindre häst, andra en större. Vissa behöver en häst som är supermjuk att sitta, medan andra klarar hästar som rör sig väldigt mycket i ryggen. Vissa behöver en stencool häst och vissa föredrar lite nerv. 

Jag förstår att det kanske mynnar ut i det faktum att hästen anses ha ett bra psyke. Jag säger inte att det är fel att skriva att den skulle passa som parahäst, men att det är lite mer invecklat än att hästen ska ha ett “bra psyke”. Om min häst blir lite sur på klämmande skänklar ibland gör det inte så mycket, för jag har inte skänklar. Om däremot en ryttare med jättedålig balans skulle behöva klämma sig fast med sina ben/skänklar på hästryggen, så kanske inte den hästen skulle passa lika bra. 

Jag har tidigare trott att om jag till exempel skulle få ta över en gammal Grand Prix-häst så skulle man kunna ta sig hur långt som helst, för allt finns redan i hästen. Utbildningen, styrkan och rutinen från tävlingar. Men idag är jag inte så säker på att jag skulle kunna rida en sådan häst överhuvudtaget, speciellt inte utan skänklar. Med att hitta rätt häst så kommer många “kanske” på vägen.

I slutändan tror jag att mycket handlar om kemi och att vissa attribut hos hästar passar bättre med vissa ryttares individuella behov, oavsett om man har en funktionsnedsättning eller inte. 

Vilka attribut letar ni när ni ska köpa häst?

/Felicia

Hej och välkomna till mitt första blogginlägg här på Ridsport! Ett ärofyllt uppdrag där jag hoppas kunna bidra med kunskap och kanske framförallt ett annat perspektiv på livet med hästar och livet i stort.

Som pararyttare med en ganska omfattande och också synlig funktionsnedsättning så är min uppfattning att många undrar hur jag löser saker i vardagen. Alltifrån intag av hästar till uppsittning på hästen, och kommunikationen mellan mig och mina hästar. Kommunikationen med hästen är något som jag hela tiden utvecklar, både genom att jobba med dem praktiskt men också ur ett teoretiskt perspektiv. Jag upptäcker nya och bättre lösningar, och vad som funkar för en häst funkar ibland inte för en annan häst.

I det här inlägget tänkte jag främst berätta om systemet jag har på hästryggen, hur kommunikationen ska bli så tydlig som möjligt för både mig och min häst. När är det skritt, bakdelsvändning, skänkelvikning, trav, ökad trav, galopp och så vidare? 

Till att börja med så får jag använda rösthjälperna på tävling vilket gör allting lite lättare, och även två spön. Jag använder ett ljud för skritt, ett annat för trav och när jag ska galoppera använder jag ytterligare ett ljud som jag skulle kalla pussljud. När jag vill att hästen ska länga i traven eller galoppen gör jag ett ”hyschljud”, och när jag vill växla ner till en lägre gångart eller göra halt säger jag helt prrr. När jag ryggar så säger jag helt enkelt “back”, för att inte förvirra hästen med någon av de framåtdrivande hjälperna. Smackar gör jag i nödfall om hästen inte lyssnar.

Efter en tid och inarbetning av det här systemet så brukar rösthjälperna sköta bjudningen framåt, varken spöna eller vikthjälperna brukar behövas i någon större utsträckning. Men när man ska börja flytta hästen åt sidorna, framdel och bakdel, då börjar vikthjälperna och spöna spela en stor roll.

Då jag inte har skänklarna som stöttar upp min (och eventuellt min hästs) snedhet så får man ibland bli lite kreativ. Ska man peta på bogen i bakdelsvändning eller på bakdelen med spöet? Nej men åt vänster kanske det blir bakdelen, men åt höger petar jag på bogen. I något varv kanske jag måste hålla lite i min båge på sadeln för att jag inte ska falla över för mycket på andra sidan, och därmed tolkar min häst det som att den ska flytta bakdelen istället för framdelen.

Jag jobbar väldigt mycket skrittjobb. Dels för att det är en viktig gångart jag tävlar i, men också för att det är den gångarten som jag har mest kontroll över både mig och min häst i. Jag försöker hela tiden vara medveten om min sits och var i sadeln jag är, vad händer om jag sitter där, eller vad händer om jag lättar/sitter djupare?

Om jag har full kontroll i skritten så blir trav- och galopparbetet mycket lättare. För mig är det poänglöst att jobba en högre gångart om jag känner att jag hoppar runt som en säck potatis och inte har någon kontroll. Ibland kan jag faktiskt bli lite avundsjuk på andra ryttare som kan rida lätt på sina hästar och genom det jobbet få en eftergiven och mjuk häst. Då jag sitter ner hela tiden i traven krävs det redan från början i travarbetet en eftergiven och mjuk häst, därför jobbar jag ofta hästarna minst en halvtimme i skritt innan jag ens börjar trava.

Jag tror mycket på att allting ska vara svart eller vitt. När det blir massor av gråzoner, till exempel att man använder samma ljud/hjälper vid olika gångarter eller moment så ger man hästen sämre förutsättningar att förstå och större chans att misslyckas. Hästar vill ofta vara oss till lags, vi måste bara ge dem rätt nycklar. 

Bästa hälsningar,

Felicia Grimmenhag