Hej och välkomna till mitt första blogginlägg här på Ridsport! Ett ärofyllt uppdrag där jag hoppas kunna bidra med kunskap och kanske framförallt ett annat perspektiv på livet med hästar och livet i stort.
Som pararyttare med en ganska omfattande och också synlig funktionsnedsättning så är min uppfattning att många undrar hur jag löser saker i vardagen. Alltifrån intag av hästar till uppsittning på hästen, och kommunikationen mellan mig och mina hästar. Kommunikationen med hästen är något som jag hela tiden utvecklar, både genom att jobba med dem praktiskt men också ur ett teoretiskt perspektiv. Jag upptäcker nya och bättre lösningar, och vad som funkar för en häst funkar ibland inte för en annan häst.
I det här inlägget tänkte jag främst berätta om systemet jag har på hästryggen, hur kommunikationen ska bli så tydlig som möjligt för både mig och min häst. När är det skritt, bakdelsvändning, skänkelvikning, trav, ökad trav, galopp och så vidare?
Till att börja med så får jag använda rösthjälperna på tävling vilket gör allting lite lättare, och även två spön. Jag använder ett ljud för skritt, ett annat för trav och när jag ska galoppera använder jag ytterligare ett ljud som jag skulle kalla pussljud. När jag vill att hästen ska länga i traven eller galoppen gör jag ett ”hyschljud”, och när jag vill växla ner till en lägre gångart eller göra halt säger jag helt prrr. När jag ryggar så säger jag helt enkelt “back”, för att inte förvirra hästen med någon av de framåtdrivande hjälperna. Smackar gör jag i nödfall om hästen inte lyssnar.
Efter en tid och inarbetning av det här systemet så brukar rösthjälperna sköta bjudningen framåt, varken spöna eller vikthjälperna brukar behövas i någon större utsträckning. Men när man ska börja flytta hästen åt sidorna, framdel och bakdel, då börjar vikthjälperna och spöna spela en stor roll.
Då jag inte har skänklarna som stöttar upp min (och eventuellt min hästs) snedhet så får man ibland bli lite kreativ. Ska man peta på bogen i bakdelsvändning eller på bakdelen med spöet? Nej men åt vänster kanske det blir bakdelen, men åt höger petar jag på bogen. I något varv kanske jag måste hålla lite i min båge på sadeln för att jag inte ska falla över för mycket på andra sidan, och därmed tolkar min häst det som att den ska flytta bakdelen istället för framdelen.
Jag jobbar väldigt mycket skrittjobb. Dels för att det är en viktig gångart jag tävlar i, men också för att det är den gångarten som jag har mest kontroll över både mig och min häst i. Jag försöker hela tiden vara medveten om min sits och var i sadeln jag är, vad händer om jag sitter där, eller vad händer om jag lättar/sitter djupare?
Om jag har full kontroll i skritten så blir trav- och galopparbetet mycket lättare. För mig är det poänglöst att jobba en högre gångart om jag känner att jag hoppar runt som en säck potatis och inte har någon kontroll. Ibland kan jag faktiskt bli lite avundsjuk på andra ryttare som kan rida lätt på sina hästar och genom det jobbet få en eftergiven och mjuk häst. Då jag sitter ner hela tiden i traven krävs det redan från början i travarbetet en eftergiven och mjuk häst, därför jobbar jag ofta hästarna minst en halvtimme i skritt innan jag ens börjar trava.
Jag tror mycket på att allting ska vara svart eller vitt. När det blir massor av gråzoner, till exempel att man använder samma ljud/hjälper vid olika gångarter eller moment så ger man hästen sämre förutsättningar att förstå och större chans att misslyckas. Hästar vill ofta vara oss till lags, vi måste bara ge dem rätt nycklar.
Bästa hälsningar,
Felicia Grimmenhag
Följ Ridsport på