Helgens tävlingar i Henriksdal, höjdpunkter, lärdomar och en liten reflektion

I helgen var jag och hästarna i Henriksdal för deras sista tävling för i år. Det blev inte den mest glänsande helgen resultatmässigt, men jag tar med mig massor av erfarenheter och känslan av att varje runda, oavsett utgång, bygger mig med varje häst starkare för framtiden! Lite så jag försöker tänka i alla fall.

Några av helgens höjdpunkter: 

Jagger som bara är åtta år debuterade i 1.45 och gjorde det riktigt bra, även om vi fick med oss ett litet nedslag. Kjell som är sju år hoppade fantastiskt fint i finalen på 1.40, men fick ett nedslag även han. Riktigt fin känsla på honom! Nina gjorde en bra 150-runda. Hon kändes väldigt fin, men mot slutet gjorde jag lite misstag och då blev hon lite väl stark… Ändå massor av positiva bitar att ta med. 

Bulan hoppade runt två riktigt fina 1.35-rundor. Anakin gick felfritt och med väldigt bra känsla i sin klass. Malaco och jag hade lite kämpigare rundor. Vi tappade varandra lite eftersom jag har ändrat systemet på honom och testat ett nytt sätt att rida. Det är nog bara en fas vi måste jobba oss igenom, och även om det inte blev några topprundor denna gång, så lärde vi oss mycket som jag vet kommer ge resultat längre fram. 

Så nej, det blev inte helgen med massor av rosetter eller framskjutna placeringar, men det blev en helg full av lärdomar. Och ibland behöver man de där tävlingarna när det känns lite motigt. Det ger chansen att reflektera, hitta förbättringar och bygga något ännu starkare inför framtiden.

Nästa större tävling för mig blir ATG Riders League i Norrköping om en och en halv vecka, och det ser jag verkligen fram emot.

En reflektion om tävlingsdatabasens betalningssystem

Jag vill också passa på att lyfta en sak som jag tycker är värd att diskutera. Det gäller betalningssystemet i Tävlingsdatabasen. Jag såg en diskussion om detta på Facebook häromdagen, och jag känner verkligen att jag vill använda min plattform för att hålla med: det är under all kritik.

I dagens digitala samhälle, där så mycket är enkelt, smidigt och användarvänligt, känns Tävlingsdatabasens betalningssystem otroligt ålderdomligt. För oss som har flera hästar eller driver verksamhet blir det nästan ett heltidsjobb att hålla ordning. Några exempel:

• Varje gång man ska betala måste man skriva in samma mejl och telefonnummer för varje häst och varje klass.
• Det är rörigt med olika betalningslösningar: ibland Equipay, ibland direkt i Tävlingsdatabasen, ibland via bankgiro, och så vidare. 
• Betalningsdagar, efteranmälningsavgifter och olika separata kostnader som ska/kan betalas på olika dagar (klassavgifter, boxavgifter m.m.). 

Det blir helt enkelt onödigt tidskrävande och krångligt, och har varit så i väldigt många år nu faktiskt… Jag tycker att vi ryttare och arrangörer förtjänar ett modernare, mer effektivt system som gör det enklare för alla.

Så förhoppningsvis kan vi få till en förändring framöver, för sporten utvecklas, men det borde även administrationen göra. 

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Först och främst vill jag säga stort tack för det otroliga mottagandet efter förra veckans blogg! Jag blev verkligen så glad över hur många som hörde av sig, kommenterade och delade med sig av sina egna tankar kring ämnet, fram­hoppningen.

Som jag skrev i förra inlägget så upplever jag ju att det ofta är väldigt bra stämning på framhoppningen. Det är kul, folk hjälper varandra, man peppar, skrattar och har det härliga samspelet som gör att man känner sig välkommen och förbereder sig ihop. 

Men som sagt, ibland uppstår situationer där tonen blir tråkig, där man kanske inte riktigt vill hjälpas åt, och det blir lite “alla för sig själva”-känsla. Det tycker jag är synd, för vi är ju ändå där med samma mål: att göra vårt bästa tillsammans med våra hästar och ha kul på vägen.

Därför känns det extra fint att så många av er ville prata om det här ämnet. Det behövs verkligen! Jag tyckte att diskussionerna i kommentarsfältet var jättebra, respektfulla, ärliga och konstruktiva. Många delade med sig av egna erfarenheter och tankar kring hur vi kan göra framhoppningen till en ännu bättre plats för både ryttare och hästar. Det är precis sådana samtal som öppnar dörrar och skapar förändring. Tack för det!

Men nog om det, det var förra veckans blogg, jag ville bara göra ett kort svar/recap på det.

Förra veckan var det dessutom dags för Breeders Trophy, mästerskapet för svensk­uppfödda hästar, och vilken vecka det blev!

Jag hade med mig sexårige valacken Anakin, som jag har fått äran att rida tack vare Maria Gretzer, Stall Tillflykten, Ella och hennes snälla mamma. Han gjorde två av tre felfria rundor och var verkligen jättefin. Framför allt i sista klassen på fredagen, där kände jag verkligen hur mycket han har utvecklats under den korta tid vi har haft tillsammans. Han har gått från klarhet till klarhet, och det är så roligt att få vara en del av hans resa!

Och så till bästa lilla Kjell, min fantastiska sjuåring! Han gjorde en supervecka!!!

• Torsdag: 5:a i första kvalet (135 cm)
• Fredag: 6:a i andra kvalet (135 cm)
• Söndag: felfri i grundomgången i finalen (140 cm), en väldigt svår bana, och till slut 3:a i sjuårschampionatet för svensk­uppfödda hästar!

Jag är så otroligt stolt över honom. Han kämpade hela vägen, och även om jag gjorde ett litet misstag i omhoppningen där vi fick med oss bakbommen på en oxer, så kändes det ändå nästan som en seger haha! 

Extra kul också att Sofia Farman Zetterman vann med sin fina No Doubt, stort grattis till henne!

Att tänka på att jag och Kjell har tävlat ihop i exakt ett år nu känns nästan lite overkligt. På det året har vi gått från 1,20 till 1,40, och haft bara fyra bommar ner totalt. Det säger en del om vilken fantastisk häst han är. En riktig maskin. (Förutom den gången i Göteborg när han blev lite rädd för tälten, men det är en annan historia 😉.)

Nu väntar ännu en tävlingsvecka på Flyinge med några av de äldre hästarna, och veckan efter bär det av till Herning för större tävlingar, något jag verkligen ser fram emot!

Tack igen till alla som läser, kommenterar och delar med sig. Det betyder så mycket.

Vi hörs snart igen, tills dess, ta hand om er själva och era hästar!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Vi som tävlar regelbundet vet hur framhoppningen ser ut. Oftast är vi sex till nio ekipage där inne, med en medhjälpare var, våra egna rutiner och vår egen tidsplan. Alla vill göra sitt bästa och ge hästen rätt känsla inför starten, helt förståeligt.

Men trots att vi delar både passionen och platsen upplever jag att framhoppningen ofta blir mer stressig än den behöver vara. Det handlar inte om regler, funktionärer eller tävlingsledning, utan om hur vi beter oss mot varandra där inne.

Smågnabb som växer.

Många av oss har varit med om det:

– Diskussioner om hindret ska höjas eller sänkas.

– Otydlighet kring vem som är näst in.

– Någon som startar långt senare men ändå vill ändra hindret direkt.

– Kommentarer med tråkig ton när någon “gör fel” vid hindret.

Och visst, ibland är det småsaker. Men stämningen blir snabbt vass, irriterad eller nonchalant. För många medhjälpare, särskilt de som inte är vana att ta ton eller som är lite konflikträdda, kan det vara riktigt jobbigt att ens stå där. 

Det finns ljusglimtar.

Själv har jag varit med om fantastiska situationer också. När man får haka på någon annans hinder för att man inte har en medhjälpare med sig just då. När någon hjälper till utan att man ens hinner fråga. När folk samarbetar i tyst samförstånd och visar respekt.

Det visar att det går. Så varför är det inte standard?

Vad behöver förändras?

Jag tror inte vi behöver ett regelverk. Jag tror vi behöver:

• Bättre koll på startordningen. Veta ungefär vem som är före och efter en själv.
• Tydligare kommunikation, men med vänlig ton.
  Att fråga istället för att bara göra. Att föreslå istället för att kräva.
• Följsamhet och samarbete kring hindren.
  Exempelvis låta någon hoppa först, sen justera.
• Respekt för olika behov och rutiner. Alla värmer upp på sitt sätt, och det måste man få göra.
• Påminnelsen: bemöt andra som du själv vill bli bemött. En enkel sanning som lätt glöms i stundens hetta. 

Varför spelar det någon roll?

Framhoppningen är ett nödvändigt sista steg mot en bra runda, inte en mental fight innan man ens ridit in på banan. Vi tävlar tillsammans, ofta mot samma människor vecka efter vecka. Det hade kunnat vara en ganska trygg och rolig plats, inte en kamp om vem som gör vad och bomhöjder…

Jag önskar att framhoppningen var en miljö där man:

• hjälper varandra
• kan be om ändring utan suckar,
• får göra fel utan att bli tillrättavisad med tråkig ton,
• känner sig välkommen även om man är ny, stressad eller liknande

Det handlar inte om att alla ska kramas och hålla hand, bara om att ha lite mer samarbetskänsla och mindre egen bubbla. För i slutänden vill vi alla samma sak: ge vår häst bästa möjliga chans när vi rider in på banan.

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Just nu befinner jag mig på en så otroligt bra plats i livet. Jag känner mig motiverad till jobbet på ett sätt jag inte gjort på länge, och jag har en grupp fantastiska hästar som utvecklas mer och mer för varje vecka. Det är en sådan glädje att se deras framsteg, och samtidigt känna hur mycket jag själv har utvecklats.

Speciellt min grundridning och sits har tagit ett stort steg framåt. Jag känner att jag är mer medveten om vad jag gör, och det skapar en trygghet och ro både i ridningen och i vardagen. Efter en tuffare period bakom mig känns det verkligen som att saker börjar falla på plats, både med hästarna och i livet i stort.

Jag har nu sju hästar i stallet, med otroligt bra hästägare och ett härligt gäng omkring mig. Det känns positivt och roligt att gå in i framtiden med så mycket motivation och energi. Hästarna speglar ju alltid ryttaren, och jag märker hur de svarar på min känsla och mitt fokus, det vi gör hemma börjar ge resultat på banan. 

Veckans höjdpunkt var helt klart träningen idag med Mick Jagger för min tränare Jens Fredricson. ”Jagge” kändes fantastisk, och jag är både glad, stolt och tacksam för all hjälp och push jag får av Jens. Han lär mig så mycket, och det betyder otroligt mycket för både mig och hästarna.

Från helgens tävlingar i Helsingborg tar jag också med mig Belgravias runda i 135cm klassen. Ett litet nedslag, men en känsla av enorm utveckling, framför allt emellan hindrena och det ger också bättre hoppning. På marken har hon utvecklats otroligt mycket på sistone, och det känns verkligen som att det börjar släppa även inne på banan. Hoppningen hon har i sig är av största klass tror jag, hon har verkligen ett helt magiskt språng.

Nu ser jag fram emot Breeders med Limoncello (eller Kjell, som vi kallar honom), och därefter väntar två stora tävlingar: Herning och Elmia i Jönköping. Det ska bli så roligt och jag känner verkligen att både jag och hästarna är på väg i rätt riktning.

Just nu är jag bara otroligt tacksam, för hästarna, människorna runt mig, och för att jag får göra det jag älskar varje dag. Det här är en resa jag verkligen njuter av.

Vi hörs och syns!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Den här veckan har jag i princip bott på Flyinge kungsgård, sex av veckans sju dagar har spenderats där. Och vilken vecka det har varit!

Tisdag, startskottet för Lövsta Top U25 program

Veckan inleddes med första träffen av Lövsta Future Challenge U25-programmet. Vi började med teori, där ”Ancan” Ann-Catrin Karlsson pratade om utbildningsskalan. Därefter diskuterade vi hur det är att rida i lag, olika upplägg och tankar kring samarbetet häst/ryttare och liknande. 

Sedan fick vi se Jens Fredricson rida markarbete på sin fantastiska Markan Cosmopolit. Att se dem in action igen, efter en tids skadeuppehåll för Cosmo, var både inspirerande och lärorikt. Jens är verkligen en mästare på att undervisa, inte bara tekniskt, utan också på att underhålla och göra det roligt att följa.

Vi som hade med oss häst fick sedan rida ett markarbetespass för Jens, vilket var otroligt givande. Kvällen avslutades med middag, många skratt och samtal, både om ridning och livet i ridsporten. Att få träffa de andra talangerna och utbyta erfarenheter är i sig en enorm tillgång.

Onsdag, banbygge och träning

Dagen därpå var det Fredrik Malm som byggde en tvåstjärnig Grand Prix-bana. Med Nina fick jag hoppa hela banan och hon kändes riktigt fin, även om vi fick ett nedslag på slutet. Tidigare hade jag känt att nedslag gjorde träningen ”misslyckad”, att det alltid måste gå bra och så vidare. Men nu kan jag se det som en del av utvecklingen, ett tillfälle att analysera, diskutera och växa vidare. Att ha tränare som Jens och landslagsledare Henrik Ankarcrona samt Ancan på plats gör verkligen skillnad också. Att man får flera olika ögon som kan ge sin syn på saken.

Torsdag, ATG-kval

På torsdagen drog tävlingarna igång. Malaco var felfri i 1.35 och slutade femma, och Zizzi blev åtta i samma klass. I det större kvalet gick Mick Jagger, 145 cm, och levererade direkt med en felfri runda och en fjärdeplacering! Så otroligt roligt! Heja Jagge! På kvällen fick Anakin hoppa en 110 cm klass där han också var felfri.

Fredag, fler hästar i elden

Fredagen bjöd på nya starter med andra hästar: Bulan var felfri i 130 cm och hoppade super. Singoalla debuterade 130 cm i samma klass och gjorde det jättebra, med bara ett nedslag. Kjell hoppade också samma klass och var felfri.

Malaco gick även en 140-klass på kvällen där vi fick ett nedslag, men känslan var riktigt bra.

Lördag, ATG Riders League-finaler

Finaldag! Zizzi gjorde en strålande insats och slutade trea! Sååå kul! Hon börjar verkligen hitta tillbaka till sin toppform.

Mick Jagger debuterade i 150 cm, ett stort steg, men helt rätt i tiden. Han hoppade otroligt fint, även om vi fick två nedslag. Nu väntar lite välförtjänt vila och check hos kiropraktorn innan höstens äventyr.

Kjell hoppade 135 cm och blev tvåa. Han är verkligen en stjärna som gång på gång levererar stabila, felfria rundor.

Söndag, avslutning i Craafordhallen

Veckan avslutades med fler fina rundor. Nina hoppade 140-finalen med ett nedslag. Lillasyster Bulan debuterade i 140 cm och visade mycket kapacitet, trots några nedslag i början. Sist så debuterade Anakin i 120 cm med ett nedslag men gjorde en jättefin runda.

Att tävla i Craafordhallen är speciellt. Ljuset, akustiken och atmosfären gör det till en speciell upplevelse för hästarna men de verkade ju trivas därinne. Nu väntar ju både Breeders och SM där och det ska bli riktigt spännande! 

Vad jag får vara med om med ”mina” hästar och så extremt roligt vi har det!

Kram på er så hörs vi!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Det är alltid speciellt när en häst man fäst sig vid får nya uppgifter i livet. Nu har Shiela flyttat vidare, och även om det såklart känns lite vemodigt, så är jag framförallt otroligt tacksam och stolt över den resa vi fått göra tillsammans.

Jag fick henne när jag var nere och tränade för Rolf-Göran Bengtsson i Tyskland i vintras. Redan från början märkte jag vilken kapacitet som fanns där, även om det inte alltid var helt enkelt. Hon hade till exempel lite svårt med galoppombytena, men ju mer vi lärde känna varandra, desto mer började bitarna falla på plats. Och sedan dess har utvecklingen verkligen gått spikrakt uppåt.

Shiela kom ut på tävling, hoppade sina första 130-klasser och kvalade snabbt och enkelt vidare till större uppgifter. Hon tog sig hela vägen till Falsterbo och gjorde fantastiska resultat längs vägen, bland annat en fjärdeplats vid sjuårs-finalen på Åby travbana i Göteborg tidigare i år. Hon hoppade fint i Falsterbo och visade gång på gång sin vilja, kapacitet och fantastiska inställning. 

Men det är inte bara på tävlingsbanan hon har utmärkt sig. Hon har varit en riktig familjefavorit, så snäll, personlig och med en arbetsmoral som gör henne till en dröm att jobba med. Säger ja till allt och vill bara få vara med hela tiden. Alla i familjen och stallet har älskat henne, och det har även varit ett otroligt fint samarbete tillsammans med ägaren Erland Nilsson. Jag är också väldigt glad och tacksam över att Rolf-Göran gav mig möjligheten att ta över tyglarna på henne.

Nu går Shiela vidare till amerikanska Ella Dyson och Springhill Farm, och det känns helt rätt. Det här var hela tiden målet, att hitta en ryttare och en familj som kan ta henne vidare till nästa steg. Jag är övertygad om att de kommer att få en fantastisk resa tillsammans, och det ska bli väldigt roligt att följa dem framöver.

Samtidigt fortsätter tävlingssäsongen för fullt här hemma. Helgens tävlingar i Norrköping bjöd på många höjdpunkter:

• Nina gjorde en väldigt fin runda med en femteplats i 145-klassen.
• Zizzi hoppade fantastiskt fint i en 135-klass. 
• Jagger var placerad i 140cm och gjorde dessutom sin andra svårklass i 145cm med endast ett nedslag.
• Och Lexus, som jag fortfarande jobbar på att hitta knapparna med, avslutade helgen med en strålande runda i 130cm och en riktigt bra debut i 135cm.

En helg fylld av lärdomar, framsteg och utvecklingspotentialer, precis så som vi vill ha det.

Jo, en födelsedag av mig hann vi också med där någonstans haha! 

Vi hörs och syns allihopa!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Jag vill börja med att rikta ett stort tack för allt engagemang och den fina responsen på förra veckans blogg, där jag tog upp mina tankar kring Tävlingsdatabasen och de utmaningar jag tycker att systemet innehar.

Efter att jag publicerat inlägget blev jag faktiskt uppringd av en representant från Svenska Ridsportförbundet. Vi hade ett bra och givande samtal där hon delade med sig av deras syn på saken och försökte förklara hur de ser på situationen och vad de kan göra för att underlätta.

Inget som ändras över en natt, men jag tycker det var väldigt positivt att de tog kontakt och visade engagemang.

Det uppskattar jag verkligen, både att de tog sig tid att ringa och att de ville lyssna in mina erfarenheter och tankar. Jag gjorde mitt bästa för att förklara hur jag upplever det och vad jag tycker man kan tänka på framåt. Som jag också skrev i bloggen är det förstås inget som ändras över en natt, men jag tycker det var väldigt positivt att de tog kontakt och visade engagemang.

Utöver det blev det en lite lugnare tävlingshelg för mig, med bara två starter på Vellinges fantastiska arena. Jag hade inte möjlighet att tävla där förra året eftersom jag var utomlands och jobbade, så det var första gången jag fick uppleva tävlingsplatsen, och de levde verkligen upp till förväntningarna. Så otroligt fin och stor bana med internationella mått, så kul med ännu en väldigt fin tävlingsplats här nere i Skåne, vi är verkligen bortskämda! Både Anakin och Singoalla levererade varsin felfri runda, vilket jag är väldigt glad för! 

Och på tal om glädje, idag släpptes nyheten officiellt att jag blivit uttagen till Lövsta Top U25, en ny satsning för oss ryttare under 25 år. Där kommer vi få ta del av både träffar och träningar, både avsuttet och uppsuttet, och jag ser verkligen fram emot att vara med. Redan i början av september hålls den första träffen, vilket både Nina och jag ser fram emot mycket. Vi är verkligen så tacksamma och glada över möjligheten! 

Nu till helgen packar vi lastbilen igen, eller rättare sagt imorgon och den här gången bär det av till Norrköping för tävlingar tillsammans med Zizzi, Nina, Jagger och Lexi. Det blir andra gången i år jag rider ATG Riders League, och det ska bli väldigt roligt!

Tack igen för att ni följer med på resan – och för alla fina hejarop längs vägen.

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

“Förr fick man blåmärken på knäna.
Idag får vi blåmärken i hjärnan.
Vi växer upp med en värld i fickan, och med den följer åsikter, jämförelser och krav från tusentals människor vi aldrig ens träffat.
Så, var det bättre förr?

Kanske var det bara…, annorlunda.”

Var det bättre förr, eller är det bättre nu?

Det är en fråga jag ofta hör och tänker på. Och ofta kommer den från någon som växte upp före den sk. digitaliseringen.

“Vi var ute och lekte på rasterna.”

“Vi satt inte med näsan i en skärm.”

“Barn nu för tiden är stillasittande och föräldrarna stoppar en iPad i handen på dem.”

Och visst, det låter som en idyll. Men när jag hör det, kan jag inte låta bli att tänka: Vem har uppfostrat de föräldrar som idag ger sina barn paddor och mobiler?

Jo, det är ju den idag “äldre generationen” (läs flickor och pojkar med några år på nacken). Den generation som idag säger att vi unga gnäller, att vi har det lätt, att vi lever i någon sorts bekväm digital värld.

Men bekvämt?

Kanske.

Enkelt?

Inte alltid.

För det är sant att vi växer upp med teknik som kan göra livet smidigare. Vi kan googla fram ett svar på tre sekunder. Vi kan hålla kontakt med människor på andra sidan jorden. Vi kan skapa, dela och lära oss nästan vad som helst online.

Men vi växer också upp med en ständig ström av åsikter, jämförelser, krav och förväntningar, inte bara från vår klass eller stad, utan från hela världen. Vi bär en spegel mot alla andra i fickan, dygnet runt.

Förr kunde man jämföra sig med grannen.

Nu kan man jämföra sig med tusentals människor varje gång man öppnar en app.

Och kanske är det just där skillnaden ligger: Den äldre generationen hade inte samma flodvåg av intryck, ideal och information att navigera i varje dag. Vi lever i ett konstant sorl, där det ibland är svårt att ens höra sin egen röst.

Så, var det bättre förr?

Eller är det bättre nu?

Jag tror att svaret är mer komplicerat än så. Kanske var det varken bättre då eller nu, bara annorlunda. Varje tid har sina fördelar och sina utmaningar tycker jag.

Och kanske handlar det inte om när vi växer upp, utan hur vi lär oss hantera den värld vi faktiskt lever i. För ingen generation kan välja sin startpunkt, men vi kan välja hur vi formar vår dag och framtid.

Eller vad tänker ni? 

Utöver dessa tankegångar så tävlade jag i Stensäter i helgen! Lexus gjorde två mega fina rundor med så mycket bättre känsla än sist, börjar hitta knapparna på den fina tjejen. Zizzan sprang till sig en andra plats i 130cm klassen. Singoalla placerade sig i en 120cm och sen debuterade jag med fina nya killen Anakin, i en felfri 110cm klass. Spännande med nu tre stycken Singular-hästar som jag nu tävlar på! 

Till helgen blir det tävling i Henriksdal med hela resten av gänget!! Det ser vi framemot!!

Vi hörs och syns!!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

I helgen var jag i Henriksdal och tävlade, och det var verkligen en helg som gav framtidshopp. Jag debuterade 1,35-klassen med Bulan Belgravia. Och wow, vilken känsla hon gav mig!

Vi fick två nedslag i början av banan, men det spelar faktiskt mindre roll när känslan var så himla bra. Det känns verkligen som att hon är en häst för framtiden. Inget hinder känns för stort för henne, och jag längtar redan efter att fortsätta utvecklas tillsammans. Det ska bli otroligt spännande att se hur långt vi kan gå.

Dagen efter var det dags för en annan debut – Singoalla gick sin första 1,25-klass och gjorde det så himla fint! Vi fick ett nedslag på vattenmattehindret, men i övrigt hoppade hon fantastiskt. Hon har utvecklats otroligt mycket på kort tid, och det är så roligt att få följa hennes resa. Jag är så nyfiken på vad vi kommer kunna åstadkomma tillsammans framöver.

Två yngre hästar, två debuter, och framför allt, två framtidshopp som gör mig så glad och motiverad.

En liten personlig uppdatering:

Jag fick en väldigt fin fråga från en följare i helgen, som undrade hur jag mådde efter att ha följt mig här genom bloggen. Jag har ju tidigare delat med mig här i bloggen om att jag gått igenom en tuff period med panikångestattacker och psykisk ohälsa. Så jag vill ta en stund och svara öppet.

Jag mår väldigt mycket bättre idag. Jag känner mig stark, glad, motiverad och har så mycket att se fram emot. Jag har inte haft någon panikångestattack på flera månader, och även om det självklart fortfarande finns både bra och dåliga dagar, så är jag på en helt annan plats nu. Och det är jag väldigt tacksam för.

Något jag fortfarande jobbar med väldigt mycket är kroppen, under den period jag mådde dåligt tappade jag ungefär 6 kilo. Jag är liten i kroppen redan från början, så det märktes snabbt och var ganska jobbigt. Men tack vare ATG Talang fick jag fantastisk hjälp med kostrådgivning från en dietist. Vi pratade mycket om hur jag ska tänka kring mat, näring, regelbundenhet och hur man får ihop det i en vardag som börjar tidigt och slutar sent.

Det är inte alltid lätt att hinna äta så mycket som kroppen behöver, speciellt när man är aktiv och dessutom behöver gå upp i vikt. Men jag har kämpat, och det går framåt. Jag har gått upp över 4,5 kilo hittills, och även om jag inte är tillbaka helt ännu, så är jag nära. Nu är målet att inte bara nå min tidigare vikt, utan också lägga på mig lite mer muskler för att bli ännu starkare och mer hållbar i kroppen.

Så till dig som frågade hur jag mår – tack. Det värmde verkligen. Jag mår bra. Och jag är glad. Och jag ser fram emot det som ligger framför mig, både i livet och på tävlingsbanorna.

Nu laddar vi om för nästa tävling, Stensäter väntar i veckan med ett par hästar. Det ska bli superkul!

Tack för att ni följer med på resan ❤️

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare 

Nu är vi hemma igen efter en helt fantastisk vecka på Westcoast Equestrian Week på Åby Arena i Göteborg. Jag hade med mig sju hästar och hästarna presterade verkligen på topp! Det bjöds på fina tävlingar, härlig Götelaborgs-stämning och mestadels fint väder, vad mer kan man önska?

Jag vill börja med den minsta och kanske mest speciella, Zyprexa, Zizzi, eller lilla spretten som ni alla känner henne som. Hon och jag har kämpat ett tag med att hitta tillbaka till vårt gamla mod och tillit, men i helgens sista klasser hände det! Vi hittade verkligen tillbaka till varandra och tog hem segern i 1,30-finalen. Som om det inte var nog så blev vi även tvåa i lagklassen tillsammans med Hannah Åkerblom, så roligt!

Jag älskar verkligen att West Coast gör det lilla extra, kvällsaktiviteter, auktionen och de där klasserna under strålkastarljusen som skapar en magisk atmosfär och stämning.

Vidare hade vi Kjell, min sjuåring, som hoppade sin andra 1,40-klass och gjorde det galant, felfri! Så kul att se honom växa in i de större klasserna.

Belgravia Bulan hoppade också superfint och satte felfri hoppning i två av tre 1,30-klasser, så nöjd med henne.

Lexus, som är ny i stallet, avslutade helgen med en riktigt fin runda i sin sista klass. Det ska bli spännande att fortsätta jobba ihop och se hur hon utvecklas.

Malaco var felfri och fick en placering i en 1.35 och gjorde sitt första framträdande i ATG Riders League, och det gjorde han jättebra! Han avslutade helgen med att hoppa 1,40-finalen med bara ett nedslag och hoppade verkligen superfint.

Mick Jagger, vilken stjärna! Han var felfri i 1,35, placerad i 1,40 andra dagen och satte dessutom en felfri runda i 1m40-finalen också. Tyvärr var ryttaren lite långsam (ja, det var jag!) så vi fick ett tidsfel, men han hoppade som en dröm. Hans personlighet gör honom helt unik, en sådan häst man bara vill ha i vardagsrummet. Ni hästmänniskor vet precis vad jag menar!

Och sist men inte minst, Nina. Hon hoppade helt magiskt i 1,50 ATG Riders League-heatet. Vi fick ett nedslag på uthoppet i trekombinationen men känslan jag hade där inne, jag tror aldrig jag känt den känslan tidigare. Vi tog oss vidare till finalen och var riktigt snabba i början men tyvärr blev det ett missförstånd i kombinationen. Jag tror det var skuggorna som störde henne, flera hästar blev tittiga och spända. Vi slutade ändå på en fin åttondeplats i första omgången av ATG Riders League och för det är jag så glad och stolt!

Allt detta hade aldrig varit möjligt utan min fantastiska familj som slitit från 06 på morgonen till 23 på kvällen nästintill varje dag. Och till mina helt otroliga hästägare, Agneta, Nisse, Liselott och Johan – tusen tack för att ni var på plats, för all hjälp och stöttning. Det betyder allt. Och till er hästägare som inte var där, tack för att ni låter mig få jobba med era fantastiska individer. Det gör verkligen mitt jobb till det absolut roligaste som finns.

Nu laddar vi om för nästa äventyr. Vi hörs och syns!

Tack alla i West Coast teamet/familjen – vi kommer såklart tillbaka!!

//Erik Nordström, 23 år, hoppryttare, egenföretagare