Jag önskar er en fin jul med dom ni älskar och jag önskar att alla hästar i världen idag får lite extra god julmiddag. Ta hand om varandra och passa på att visa lite extra uppskattning till de ni älskar runt om er och till era fyrbenta!”
/Noomi Skobe Rosén
Vintern är här och så även jullovet för mig imorgon. Tiden på året som man kan pusta ut och när det är lite lugnare schema för både hästarna och ryttarna innan nästa säsong drar igång, i alla fall för vår del.
Nu under december så brukar vi alltid göra veterinär- och tandcheckar på våra hästar för att se till så inget stör dem kroppsligt eller ger något typ av obehag. I samband med detta så får de också en lite lugnare period med lättare träning.
Men för att inte falla ifrån och för att vara så redo som möjligt inför nästa års utmaningar så håller vi igång så mycket som möjligt under vintern. Och tar tag i det svåra, finslipet. Den träningen som kanske inte alltid hinns med mellan tävlingar då man mestadels vill se till att vara i form. Nu kan perfektion på sitsen, rytmen, galoppen bli fokuset men också att bygga mer styrka, kondition och muskler.
För att göra det så försöker vi hålla vår träning med hästarna hållbar. Varierade pass, olika underlag och olika syften med varje pass.
Något vi gör ungefär två dagar i veckan är hårdare pass med mycket galopp i skogen, (just nu hos oss är det ingen snö, men när snön kommer är även det otroligt bra styrketräning).
Detta kan ses som enbart ett sätt att konditionsträna hästarna men det är mycket mer än så! Träna på att länga och korta stegen utan att tappa styrkan i bakbenen. Få hästen lydig för små hjäper och signaler från sitsen. Rida på olika underlag för att stärka leder, senor och ligament. Ha hästen i balans och såklart är det så nyttigt för hästens mentala hälsa! Vi älskar att rida ut! Utöver dessa lite tuffare skogsturer så rider vi mycket mysturer med skritt och trav.
Men sen såklart har vi även trim-pass i ridhuset. För att få hästen lösgjord, kunna ställa sig i de olika varven, gå på ett spår, flytta sig för skänkeln och massor massor mer! Jag har alltid gillat att skrittjobba mina hästar, men något som min tränare lärt mig är hur viktigt det verkligen är och hur fin man kan få sin häst efter att lägga stora delar av passet på enbart skritt, ibland hela.
Man ser många som skrittar några varv, travar lite på volten och sedan börjar galoppera. Och sen undrar man varför hästen inte galopperar på det sättet man vill. Då får man backa några steg och börja om i skritt. Göra allting mycket mer noggrant, ha en plan med varje väg och rörelse.
Vissa dagar har jag en plan för ett pass i skritt-trav-galopp, men blir jag inte nöjd med skritten så fortsätter jag skritta istället för att börja trava. Sen nästa dag kanske jag är nöjd med skrittarbetet och då kan jag fortsätta vidare i trav.
Det är såhär jag tror att man jobbar mera långsiktigt. Man kan inte få en häst perfekt på ett pass – det kommer ta tid, men finns tålamod så kommer det också bli riktigt bra!
I början på januari så kommer min tränare Tomas hem till oss och håller hoppträningar. Han är grym på att träna och att göra stora förändringar på hästarna men också så duktig på finslipningen och att utveckla oss ryttare. Tills dess så tränar jag och Twilight vidare med hjälp av min mamma Sophia och såklart med gamla ord från min tränare.
Jag hoppas att ni själva nu känner er peppade inför vinterträningen och att ni har fått en liten inblick på hur jag tränar mina hästar inför den kommande säsongen!
Förra veckan så var vi och tävlade på Baltic cup i Danmark. Det var även det som var planen att skriva om i dagens blogginlägg.
När jag var påväg att börja skriva dagens blogg så möttes jag av Tidningen Ridsports artikel där rubriken fångade mig direkt.
Rubriken som jag inte tror att någon har missat, det senaste ämnet som rört runt rejält i hästsverige. Nämligen att Svenska Ridsportförbundet infört en 13-årsgräns för all tävling på elitnivå.
Jag har nu läst mycket från flera upprörda föräldrar i både kommentarer och i inlägg angående detta. Jag vill nu även själv tala ut kring detta, från en 15-årig ryttares perspektiv som tävlade på högsta nivå på b-ponny för inte alls många år sedan.
Jag är så otroligt tacksam över att jag fick njuta av dessa unga år i sporten. De absolut bästa åren. Åren där inget kändes jobbigt, svårt eller pressat. När man bara gjorde sitt absolut bästa och kämpade sig runt alla möjliga banor tillsammans med ponnyn man älskade mer än allt. Åren då det gick som det gick och när det inte spelade så stor roll.
B-ponnyåren där många har möjlighet att köpa en ponny som kan gå Msv B, SM och där många unga ryttares drömmar kan uppfyllas.
Idag är det skillnad. Att tävla D-ponny, där en ponny som har gått det högsta, EM, kommer kosta flera miljoner. Om du inte har den möjligheten så måste du hitta de sällsynta unga guldkornen och göra den tuffa resan själv – som kräver en otrolig skicklighet och arbete med ett starkt team – som ändå oftast inte går hela vägen. Annars behöver man inte ens tänka tanken kring en sådan dröm.
Att tävla SM som 11-åring var helt otroligt och en så stor dröm för mig. Det var där allt började. Man träffade andra duktiga ekipage från hela landet som under olika förutsättningar tagit sig till samma tävling. Nu möttes vi alla inför samma utmaningar inne på banan. Där tävlandet var en liten del av att vara iväg på meeting. Att umgås med vänner, gå promenader tillsammans i solnedgången med de kära b-ponnyerna, se de äldre ryttarna och större ponnyerna tävla tillsammans och drömma vidare om att i framtiden få bli lika duktig. Det var den stora grejen.
Att få chansen att tävla svåra tekniska banor i en ung ålder, samla rutin och väcka den glädjen av att vara med ponnyer, i stallet, på tävling och umgås med andra som älskar detta lika mycket. Det var det som var fantastiskt.
Att vårt egna förbund nu vill stoppa detta känns overkligt. Att tävla under 13-årsåldern är ingen tvång, men de unga ryttare som brinner för denna sporten, tränar och jobbar hårt för att nå sina drömmar, blir målmedvetna och älskar att utföra denna sporten med sin älskade ponny borde få lov att göra det. Det är våra framtida landslagsryttare som får rutin och bygger sig själva en grund under dessa år.
Jag vill se en förändring – jag vill se motsatsen. Att vi satsar mer på våra unga ryttare och att vi i Sverige, precis som i andra länder, går framåt i utvecklingen. Att vi öppnar fler dörrar för våra unga ryttare istället för att stänga dem.
Argumentet att detta genomförs för att en trygg miljö, glädje och gemenskap ska vara det viktiga – det tycker jag tyvärr inte håller. För jag vet själv vilken otrolig glädje och gemenskap vi ponnyryttare haft under åren. Vilka nära vänner jag fått från min tid på B-ponny, som fortfarande är mina absolut närmaste vänner.
Och jag kan glatt även säga att dagens unga B-ponny ryttare är likadana. Vi har som sagt precis kommit hem från Baltic Cup där min kusin, Alice Skobe, 9 år, var med och tävlade på sin B-ponny Magic. Vi såg knappt glimten av henne, men när hon kom tillbaka på kvällen så sprudlade hon av glädje över alla de nya kompisar hon fått och av hur roligt hon haft med dom hela kvällen. Skulle du nu säga till henne att hon inte längre ska få möjligheten att uppfylla sina drömmar om att tävla mästerskap eller tävla utomlands skulle hon gå i kras, en tjej som älskar sina ponnyer, att tävla, och drömmer om att rida SM.
Det är fullt okej att ha olika åsikter kring detta, men som jag skrev i mitt allra första blogginlägg här på Ridsport, att jag vill vara alla unga ryttares röst. Och jag vet att detta gör ont i många unga ryttares hjärtan att läsa.
Ny vecka och en ny blogg!
Jag hoppas att allt är bra med er som läser, med mig är det fint!
Nu var det ett par veckor sedan SM, som var min senaste tävling. Men idag, onsdag när ni läser detta så är vi påväg mot Baltic Cup finalen som går på danska riders cup i Danmark. Med ett mellan stop hos min tränare Tomas i Skåne för att se till så vi är i den bästa möjliga formen inför tävlingen.
Baltic cup är en så sjukt rolig tävling som jag samlat mycket av min rutin på för några år sedan. Dom ger då ryttare, från b-ponny upp till U25, möjligen att testa på att representera sitt land, rida i lag och testa på olika svåra banor runt om i Norden.
Det brukar alltid bli en otroligt bra sammanhållning mellan alla ryttare som tidigare varit konkurrenter i Sverige men nu tävlar tillsammans i ett lag.
Tävlingsarrangörerna brukar också göra en suveränt bra jobb med dessa tävlingar för att ge ryttare och hästar de bästa förutsättningarna! Rekommenderar verkligen att tävla Baltic Cup om man i framtiden satsar på att rida landslag!
När jag skriver detta är det tisdag och vi gör idag de sista förberedelserna innan det bär av. Det är mycket att ha koll på när man ska lämna Sveriges gränser och tävla under de danska reglementet, men vi är så taggade! Jag har nästa inte tävlat något Baltic sedan B-ponnytiden, så det ska bli kul att göra få göra comeback!
Med till Danmark så är det Twilight och Magic, som Alice ska tävla.
/Noomi
Förra veckan, då började jag berätta för er om min tid som ryttare och de hästar som varit med under resans gång. Denna veckan kommer en fortsättning på förra veckans inlägg och jag berättar om att ta sig upp i klasserna med Magic, att börja rida Captain, den sagolika resan med Gorm och mycket mer.
Efter några så otroligt lärorika år tillsammans med b ponnyerna Felix och Holly, som lärde mig så mycket så letade vi efter en ponny som kunde lära mig ännu mer på de högre ponnyklasserna.
Vi fick då upp Little Miss Magic på hästnet. En fin ponny som hade hoppat SM sedan tidigare och nu letade efter en ny ryttare att ta upp till den nivån. Hon var en ponny som många på den tiden underskattade, hon var inte som de andra stora, maxade valackerna och hingstarna. Magic var ett nätt, litet sto på 126 centimeter. Men att hon inte var lika bra som de stora grabbarna bevisade hon enbart motsatsen på.
Magic var en dröm att rida på, på så många olika sätt. Hon gav mig så mycket självförtroende och rutin. Man behövde aldrig vara rädd för att inte ta sig över ett hinder eller för att inte ta sig hela vägen in i mål.
Om man får skryta lite så skulle jag säga att Magic och jag var oslagbara tillsammans, lika stora vinnarskallar båda två.
Magic gjorde så många av mina drömmar till verklighet, att få tävla ett svenskt mästerskap, att få ta medalj, att rida i olika länder här i Norden på Baltic cup, vinna ponny GrandPrixer. Hon gav mig allt och lite till – jag kommer för evigt vara så tacksam för de tre åren som jag fick med henne och all kärlek vi hade tillsammans.
Efter mig så fick otroliga Isabelle Isaksson även hon en fantastisk tid med Magic och nu två år senare så är mitt hjärta tillbaka på gården igen. Denna gången med mitt kusin barn Alice Skobe som just nu håller på att lära känna fantastiska Magic, så glad över att Alice ska få uppleva en ponny som Magic, ingen är som henne.
Samtidigt som jag tillsammans med Magic briljerade ute på banorna så kom Dooneens Captain Classic i mitt liv. En fantastisk ponny men svår och känslig för elvaåriga Noomi att rida.
Efter några månader tillsammans med Captain så fick jag helt andra mål med honom än vad jag hade från början. Till en början så var drömmen att tävla dom största klasserna med honom, men Captain var osäker. Inte på hinder, han kan hoppa vad som helst. Men inombords. Captain är en irländsk ponny och jag kan därmed inte veta vad han upplevt under sina tidigare år. Men mitt mål med honom blev då att han inte bara skulle lita på mig, utan människor överlag. Att han skulle våga ha öronen framåt vem det än var som skulle hämta honom i boxen eller som skulle rykta honom i gången.
Detta har Captain lärt mig, tålamod och horsemanship. Men också utbildat mig så otroligt mycket som ryttare. Captain är inte enkel och jag har fortfarande dagar då jag tycker det kan vara svårt att förstå mig på honom. Han är inte den ponnyn som jag har mest framgångar med, han har ofta hamnat i skuggan av Magics eller Gorms framgångar. Men det är även till honom som jag har att tacka till alla framgångar med mina andra ponnyer, han har verkligen format mig som ryttare.
Jag tror också det är därför som jag har så svårt att släppa taget om Captain. För att min kärlek till honom är så otroligt stor. Men efter 4 år tillsammans så börjar tyvärr våran tid rinna ut.. det gör ont, men jag vet också att någon annan liten ryttare förtjänar att lära sig så mycket av honom som jag gjort under åren.
Som tolv- och trettonåring så red jag som children ryttare på storhästen Girlfriend.
Girlie var inte det minsta lik någon av dem andra ponnyerna som jag hade haft tidigare. Det var svårt, helt plötsligt var det inte lilla räserbilen Magic att svänga runt utan en stort häst, men en lång rygg, långa ben och en lång hals. Det var inte lätt att få ihop ridningen på en stor häst, men Girlie tog så väl hand om sin lilla ryttare till en början. Med henne så tävlade jag för första gången på Falsterbo och hoppade flera felfria 130 cm tillsammans. Sedan kom vi till en punkt där vi inte längre riktigt gick ihop, jag kunde inte ge henne ridningen som hon ville ha och förtjänade samtidigt som jag ville satsa fullt ut på ponny tiden.
Och det var då han kom in i mitt liv, min soulmate, mitt hjärta, min ponny, Gorm.
Det är svårt att sätta ord på min och Gorms resa. Det är inte mycket som går enkelt eller enligt plan här i hästvärlden. Men innan Gorms skada så fanns det inget som kändes svårt.
Gorm var 8 år när han blev min, han var en fin ponny som mestadels hade gått ungponny klasser sedan tidigare. Vi visste att han var en fin ponny med mycket kapacitet men att han skulle bli så fin som han blev, kunde nog ingen ana om man inte kände honom.
Gorm är en så otroligt trygg och glad ponny som verkligen fick en fin grund och början på sitt tävlingsliv tillsammans med Alice Nyhus. Något jag är så tacksam för.
Vi tränade ihop oss och gick båda två från klarhet till klarhet. Från att hans tidigare, hängande framben kunde ge några slarvfel och bommar ned till att aldrig sätta en hov på fel plats. Att ta sig upp till högsta nivå och landslag för första gången för både han och mig tillsammans var bara en dröm.
Gorm är en talang. Han hade alla delar, teknik och försiktigthet, mod och kraft, snabb och smidig, en otrolig inställning och älskade att hoppa. Att gå in på banan med Gorm och veta att det inte var ”han och jag” inne på banan utan det var ”vi”, vi var kompletta.
Det gör så oerhört ont att inte göra detta med Gorm längre och att en skada ska få stoppa honom från att göra det han älskar och är bäst på. Det ända vi kan hoppas på nu är att han ska bli bra igen. Men det ser tyvärr inte så hoppfullt ut.💔
Sen till sist har vi Carafena, Twilight.
Ett sto med mycket personlighet, kapacitet och vilja.
Twilight har stora skor att fylla efter Gorm. Jag tror inte att någon någonsin kommer kunnat byta ut eller ta Gorms plats. Men Twilight har själv en egen stor plats redan nu. Det är så roligt att få utbilda och träna Twilight, vi har snart varit ett team i ett års tid. Det har varit och är fortfarande mycket arbete kvar men jag känner mig så tacksam över att just jag får göra denna resan tillsammans med henne. Ska bli så spännande att se vad framtiden har att ge för Twilight!
Jag hoppas att ni nu har fått lära känna hästarna i mitt liv lite bättre, många hästar som alla betyder mycket för mig och varit en stor del av min resa.
Tack/ Noomi
För någon vecka sen så la jag ut på min Instagram och frågade vad folk ville läsa. Och då var det en som skrev och frågade om jag kunde skriva om de olika hästar som jag har ridit under min tid som ryttare.
Det är flera hästar som har varit en stor del på vägen till där jag är idag, vissa under en längre period och andra under en kortare tid.
Jag tror att alla hästar jag någonsin ridit har varit viktiga för mig under min resa. Alla har haft sin tid och lärt mig så otroligt många olika saker.
Min tid som ryttare började precis som för många andra, på ridskola. Under åren som jag var 6 och 7 år gammal så fick jag lära mig dom allra lättaste grunderna på den fantastiska, gamla ponnyn Lukas på fridhems ridskolan här i Tranås. Redan där väcktes en otroligt stor kärlek för hästar och en så stor kärlek för lilla Lukas.
Våren 2018, 7 år gammal så fick jag min egna ponny. Rico, en skimmelvalack som var 9 år. En otroligt söt ponny som jag älskade mer än allt annat. Jag skulle inte säga att han var ponnyn som tog bäst hand om mig, han såg mig gärna ligga på backen efter att visat upp sina olika bus… Trots alla avramlingar så är jag så glad för åren jag fick tillsammans med Rico. Han väckte verkligen kärleken för att borsta, mysa, rida barbacka och spendera tiden i stallet med ponnyer och vänner.
Sedan var det dags att ta nästa steg och den lilla skäckfärgade b-ponnyn på 122 centimeter, Holly Jade Rose flyttade in i stallet. Det var min fösta pigga ponny och det kunde verkligen gå fort… Holly var ponnyn som väckte tävlingsintresset i mig och hon var ponnyn som tog mig ut på tävlingar för första gången. Jag minns hur jag åkte av på min första lokala tävling med henne, i en LD-klass. Men vi gav inte upp och tog oss hela vägen till att bli riktigt starka tillsammans i LB – vilket kändes så stort!
Holly lärde mig mycket men min dressyrinriktade mamma tyckte att det gick för fort och att det här med hoppning var farligt.
Det var då charmtrollet Ollies Felix kom in i vårat liv. En läromästare som varit starten till många av våra toppungdomsryttare i dressyr idag. Han var 21 år när han kom hem till oss, men var nog även den piggaste 21-åringen jag någonsin har och kommer att ha träffat.
Han hade mycket hyss för sig, hyss som gav oss alla i stallet ett leende på läpparna varje dag. Han var rent av otrolig! Ponnyn med de minsta öronen som gärna slackade av sig tränset i den sista halten inne på dressybanan, som när som helst kunde lägga en bock på stallplan när han inte ville gå därifrån eller sättet som han sög på sin tunga efter att ha fått något gott. Men det råkade bli så att dressyrintresset inte riktigt slog igenom hos mig.
Felix var ju trots allt en grym hoppare och det tyckte jag var roligare.. men jag lät storasyster Juni ta nytta av hans otroliga kunskap. Även hon fick då lära sig utav Felix och tog hem ett SM-brons på hennes första svenska mästerskap tillsammans med honom.
Efter hans otroliga karriär med mängder av SM-medaljer och andra meriter tillsammans med flera olika ryttare, Zelma Björk, Siri Erhrnroot, systrarna Bergåkra, Juni och mig så fick han under sin sista tid lära Ester Brantberg allt han kunde innan det var hans tur att galoppera vidare på de evigt gröna ängarna.
Felix hade jag kunnat skriva så mycket om, en ponny med en sådan fantastisk personlighet, som faktiskt liknar Gorm lite.
Jag saknar honom. Han var verkligen speciell.
Nästa vecka kommer en fortsättning av min resa som ryttare, då kommer jag berätta om hur jag tog mig upp i klasserna tillsammans med Magic, om när jag började rida Captain, min tid som childrenryttare, resan med Gorm och det som bara är början med Twilight.
Stay tuned…
/Noomi
Vi som är unga idag och håller på med denna tidskrävande sport kommer alltid att ha någon form av stress hängandes över oss.
Dagar då det känns som allt bara är för mycket. När skolan tar för många timmar och alla prov blir för många.
Och då känns helt plötsligt även timmarna i stallet för långa. Stallet och hästarna som man annars alltid längtar till och tiden som man inte vill ska ta slut, blir istället något som känns som en stressig tid. På vardagarna är det mycket som ska hinnas med på vad som är ett dygn med alldeles för få timmar.
Det är så otroligt viktigt med planering. När man håller på med hästar och samtidigt går i skolan så får man lära sig att prioritera. Är det ett viktigt prov på onsdagen så kanske hästarna får lite kortare pass eller vilodagar under måndagen och tisdagen så man då kan prioritera att plugga. Och tvärt om, är det en viktig tävling i helgen så kanske inte skolan kan prioriteras just den veckan.
För man måste även komma till insikten att det inte går att få ihop allt perfekt – och det är okej!
Detta har jag skrivit om tidigare, men jag tror även att det är viktigt att bli påmind om.
Just det här med att sätta mål. Och att sätta realistiska mål. För oss som just nu går i nian så är det mycket snack om gymnasieval och hur viktiga våra betyg kommer att vara.
Men för oss som även såklart vill satsa på vår sport och ge all vår tid och kärlek till hästarna, så måste man sätta realistiska mål och veta vad man faktiskt vill.
Låt ingen stoppa dig på väg mot dina drömmar och mål! Och välj en linje som du tror att du kommer att trivas med.
Hitta din teknik!
Du måste lära känna dig själv och veta hur du fungerar. När du har som mest energi att ge till hästarna eller om du inte har någon energi – hur får du då fram den?
När kan du fokusera som bäst och i vilken miljö? Försök att göra det så lätt för dig själv som möjligt att plugga. Sitt själv i tystnad, lyssna på musik eller gör det tillsammans med en kompis – det som funkar bäst för dig!
Ni alla vuxna som läser detta bär på ett stort ansvar. Sluta säg att vi unga i sporten inte försöker. Det gör vi, otroligt mycket – mer än vad ni tror – för att få ihop våra liv. De är inte likadana som era liv var när ni var unga, världen ser annorlunda ut idag och det är inte alltid lätt.
Men jag tror att jag talar för oss alla när jag säger att vi försöker vårt absolut bästa.
Tack!
SM är över för denna gången och vilket mästerskap som Strömsholm bjöd på!
Så fin och välordnad tävling! De gav verkligen oss ryttare och hästar de bästa förutsättningarna för att göra tävlandet så bra som möjligt. Stor eloge till alla involverade i tävlingen.
Eftersom att Captain inte riktigt var sig själv förra veckan, läs den tidigare bloggen, så blev det mindre tävling än planerat från min del, men Twilight ville inte göra mig besviken! Hon gjorde tre helt fantastiska rundor och höll nollan från första dagen och hela vägen fram till det sista hindret i finalen där vi hamlade i en mellan-distans och rev. Det blev då en spännande omhoppning mellan mig och Twilight och Alice Leander tillsammans med Lucky You som denna gången tog hem vinsten! Stort grattis!
Så stolt över min fina ponny som verkligen visade framfötterna förra veckan och visade upp hur fin hon är, och wow vilken otrolig känsla som hon gav mig! Det har varit så mycket jobb och träning som nu börjar ge resultat, vilket är så kul! Bara en bonus att få åka hem med silvret för sjuåriga ponnyer.
Detta var den andra gången någonsin för mig då jag inte hoppat en final på SM. Den första gången var förra sommaren när Gorm mystisk blev sjuk och var tvungen att avstå finalen. Och sen nu då förra veckan.
Det var speciellt att bara stå på sida av och inte tävla själv, att inte se ett enda ekipage som motståndare utan bara heja på alla, vara nervös för alla som rider och bara hoppas på det absolut bästa resultatet för alla. Man vet själv som ryttare hur mycket slit och jobb som ligger bakom varje ekipage för att rida in i finalen. Det var så kul att hinna se alla som red och de grymma ryttarna och hästarna som krigade sig hela vägen till pallplatserna.
Nu har vi några lugna veckor framför oss innan den sista tävlingen för året för mig och Twilight är. Sen blir det jullov för både hästarna och mig innan nästa års utmaningar!
Det verkar tyvärr vara en förbannelse över att tävla SM för mig och Captain.
Vårt SM avslutades tyvärr lika fort som det startade.
De senaste veckorna så har han känts så otroligt fin! Så fin genom hela kroppen, försiktigt och modig de få gånger som vi har hoppat. Men idag, efter fina språng på framhoppningen, så hände något.
Hans språngkurva var inte längre den samma och han tog oss inte längre fram till hindren på de sätt som han brukar. Han hoppade fram till kombinationen 3a-b, hoppade in men hoppade inte ut. Något som aldrig hänt tidigare. Vi tog oss efter en volt igenom kombinationen och vidare fram till 6an där han visade igen att det var något som inte stämde.
Vi kollade självklart igenom honom noga så gott vi kunde när vi kom ut från banan och då reagerade han på vänster bak. Vi vet inte vad som orsakade detta men troligtvis har han sträckt sig på något sätt inne på banan.
Känslan har aldrig fel när det inte känns helt som det ska.
Captain är en ponny som gått höga klasser i många år sedan han var väldigt ung, något som jag tror börjat komma ikapp honom lite nu. Han älskar verkligen att hoppa och tävla men vi tror att det börjar bli dags för honom att göra det på den längre nivå för att han ska tycka det är roligt och enkelt.
Såklart tråkigt, men nu blir det hem och checka honom för se så att inget gör honom illa. Och nu får vi ladda om och ge allt tillsammans jag och Twilight som hoppar första starten imorgon.
Fortsatt lycka till alla tävlande och fortsätt följa med i min rapportering bakom kulisserna på Ridsports TikTok!
/Noomi
Nu är vecka 44 här igen, veckan som för många enbart betyder höstlov och ledigheter.
Men för oss alla hästmänniskor så är denna veckan mycket mer än så!
Inomhus-SM i hoppning för ponny och children avgörs som vanligt denna vecka, detta året i Strömsholm. Samtidigt som hästfesten Jönköping Horse Show pågår för fullt.
För mig så spenderas höstlovet för femte året i rad på inomhus-SM för ponnyer. Denna gången så är det Captain och Twilight som jag har äran att göra detta tillsammans med. Captain hoppar SM för kategori C och Twilight rider Svrf Ungponny för sjuåriga D-ponnyer.
Jag har kommit till en punkt i livet när jag kan gå in på banan med ett leende för att jag får göra det jag älskar och att det inte behöver kännas som något jobbigt längre.
Och vi är så taggade på förhoppningsvis en rolig vecka.
Efter nio svenska mästerskap i rad, nu det tionde denna veckan, så kan jag säga med rutin att man inte ska ta det på för stort allvar! Du ska såklart aldrig vara slarvig med din ponny, men det är så viktigt att man mentalt inte låser sig – då kommer både din egen ridning och ponnyns hoppning att bli pannkaka.
Ibland så kommer bommarna vara på din sida och du hoppar felfritt, men oftast, för de allra flesta, så kommer en eller flera bommar åka. Man tappar takten och helt plötsligt är man på baken och förlorat en medalj som varit så nära, men också så så långt borta.
Allt kan alltid hända på ett mästerskap och jag är så tacksam för att nu kommit till en punkt i livet när jag kan gå in på banan med ett leende för att jag får göra det jag älskar och att det inte behöver kännas som något jobbigt längre.
Att jag inte behöver vara så nervös så att jag skakar utan ha en härlig nervös känsla som bara vill ge allt tillsammans med min ponny inne på banan.
Hur det än kommer att gå denna vecka så ska vi njuta och ha så roligt tillsammans.
Men jag är inte bara på plats för att tävla på Strömsholm utan ska även få ta med er läsare och tittare till SM genom skärmen. Jag kommer att uppdatera mer än vanligt här på bloggen men också ge er en massor med roligt content på Ridsports TikTok konto, in och följ! @tidningen_ridsport
Jag hoppas att ni är lika taggade som jag på detta!
/Noomi
Följ Ridsport på