Noomis blogg: Häng med mig i en vecka med ponnyerna

Den här veckan hade jag tänkt att ni ska få hänga med lite vad som hänt varje dag under den senaste veckan!

Onsdag 1/10

Onsdagen spenderades som övriga dagar, först i skolan, sedan i stallet och avslutades med gymmet och ett benpass tillsammans med min bästa vän. Älskar när jag har tiden att åka till gymmet, träna och spendera tid med vänner samtidigt, de älskar jag.

Torsdagen 2/10

Torsdagen var inte en helt vanlig dag, då jag inte på hela dagen satte min fot i stallet. Det händer inte ofta men njöt faktiskt av att göra lite annat under dagen. Först var det en lång dag i skolan, efter det så var vi på öppet hus på gymnasieskolan som jag troligtvis kommer att börja på nästa höst. Efter det så fick jag se när min bror, Alex, gör det som han brinner för, kampsport och i torsdags stod det MMA på schemat. Fascinerande att se andra idrottare brinna för något helt annat lika mycket som vi hästmänniskor brinner för hästar. När jag kom hem så blev det att öppna böckerna och göra lite skolarbete.

Fredag 3/10

I fredags så var jag såklart nere i stallet direkt från skolan efter att ha varit ifrån hästarna en dag. Jag tog tid på mig att mysa med mina ponnysar, kan inte bara vara jag som får dåligt samvete om man är ifrån sina älsklingar, även om det vara är en dag. Så det fick bli en massor med mys på fredagen.

Lördag 4/10

Lördag och äntligen helg! Då är det stallet som gäller! Och i lördag så stod hela ponnygänget på tur för att ridas. Otroligt tacksam för ridhus när stormen kommer på besök. Bryan var först ut. En nyinflyttad sexårig b-ponny som är här på utbildning. En riktig cool liten kille som har mycket att lära sig. 

Efter det var det Melvins tur, han är störst, bäst och vackrast om ni frågar honom själv. Men att han är vacker kan ingen säga emot. Melvin är också här på utbildning, en liten c-ponny hingst på 4 år.

Sen var det mina egna små hjärtans tur. Gorm och Captain fick sig båda joggas lite i ridhuset. Varken min eller deras favorittyp av pass som hellre skulle vara ute i skogen, men finns risken att det faller ett träd i huvudet på oss så håller vi oss inne..

Kanelbullens dag fick inte heller glömmas bort och efter den ruskiga dagen i stallet så blev det bakning och pluggning inför prov på måndag.

Söndag 5/10

Dagen startades med att få träna mitt grymma kusinbarn Alice tillsammans med hennes två ponnyer Wasabi och Magic. Är så tacksam över att få se min älskade Magic tillsammans med Alice, de är allt jag hade kunnat drömma om!

Sedan reds Gorm och Captain i skogen och lilla Bryan fick sig ett trimm-pass.

Måndag 6/10

Efter skolan så fick Twilight som haft lite vila, i måndags komma igång och börja träna igen. Ingen var gladare än vi över det! Hon växer för varje dag i mitt hjärta den coola och charmiga ponnyn som hon är. Tanken var även att Gorm skulle ridas men han verkade ha haft lite för kul med sina hagkompisar och saknade en sko när han kom i från hagen… så ingen ridning för honom.

Uppdatering om kattungen!

För er som undrar hur det är med vår lilla kattunge som förra veckan fick en rejäl spark så kan jag meddela att han mår bättre! I vanlig ordning så avslutades sedan dagen med att plugga inför kommande prov… detta var min veckouppdatering för denna vecka, vi hörs snart igen!

/Noomi

Den här veckan var jag inte haft någonting särskilt i mina tankar och vill egentligen mest önska er alla en fin vecka. En vecka där vi är tacksamma för de vi älskar mest av allt här i livet, de djur och de människor som vi har runt oss och de små sakerna här i livet.

Det låter töntigt – jag vet, men inget varar för evigt här i livet och det är lätt att bli ”hemmablind” ibland och aldrig riktigt vara helt nöjd. Bara kolla på vad andra har som man kanske själv saknar i sitt liv. Då måste man stanna upp och känna lite tacksamhet för de små sakerna man njuter av i sin vardag, det som gör dagarna värda att leva och ta sig igenom. Saker som utan att man tänker på det ger dig ett leende på läpparna.

Jag tänkte på detta idag, måndag när jag skriver detta, när jag var ute på en skritt-tur barbacka i skogen med min älskade Gorm. Det var kväll och solen var i den finaste tidpunkten på dagen. Nej solen lös inte starkt mitt över huvudet på oss, utan solen var nästan helt nere och gav den där fina orangea, rosa ljuset i solnedgången.

När jag får avsluta mina dagar såhär så avslutar på bästa möjliga tänkbara sätt. 

I tystnad bara jag och Gorm i skogen, höra de fåglar som fortfarande kvittrar, höra Gorms hovar gå igenom de första löven som fallit, känna hans lugna hjärtslag som njuter av den lugna, stillsamma atmosfären runt omkring oss.

Det är något fint och något jag njuter av och är otroligt tacksam för.

De små stunderna som lätt bara flyger förbi än utan att man hinner med att tänka på hur mycket man faktiskt älskar det. För snart är det över, eller förhoppningsvis inte än men ni förstår, inget kommer att vara för alltid. Jag kommer inte vara 15 år och skritta på min drömponny som gör de tuffaste dagarna lätta att ta sig igenom när jag har honom vid min sida för alltid.

Allt har sin tidsgräns.

Därför tror jag att det är viktigt att vara tacksam för det som känns som en självklarhet idag. Om några år ser vi tillbaka på dessa stunder och ångrar att vi inte tog vara på det mer.

Jag sa även det till honom, till Gorm. 

Hur tacksam jag var för att få spendera den här tiden med honom. Hur mycket jag älskar varje ridtur med honom, varje gång jag får rykta och göra honom fin, varje gång han gnäggar när han hör min röst, varje puss på den mest perfekta lilla mulen jag vet, varje gång mina händer är fulla av smuts efter att ha kliat min lilla ponny på halsen i hagen efter att han rullat sig en massa. 

Så kom ihåg att vara tacksam för det som känns självklart eller som något litet här i livet. Berätta för dem du älskar att du älskar dem, man kan inte säga det för mycket vare sig om det är till ett djur, en vän, en familjemedlem eller liknande. 

/Noomi

Efter några dagar träning nere i Skåne avslutade vi förra veckan med att göra ett sista försök mot Ungponny SM med Twilight. Vi gick in i en LA+ med mål att göra vårt bästa, så får det gå om det går.

Det är lätt att man ser hur nerver tar över hos många där man vill för mycket och fokuset släpper ridningen och går över till att man måste vinna en klass eller måste vara felfri, utifrån mina egna erfarenheter kan jag säga att man oftast inte är det då, när det blir ens största tanke.

Det är klart att man måste vilja gå nolla och vilja vinna men det får inte bli ens enda fokus. Man måste släppa alla tankar runt sig och hålla sig i sin bubbla med sin häst. Kämpa tillsammans som ett team, det är då man kommer lyckas. Det är inte lätt och jag vet själv att nerverna lätt tar över men inne på banan måste man försöka hålla sig iskall i huvudet för att kunna hålla ihop det.

Denna gången fick det äntligen hålla hela vägen för oss två. Vi satte den sista behövliga nollan och är nu kvalificerade till SvRF Ungponny för sjuåriga ponnyer som går i Strömsholm vecka 44. 

Nu har även inomhus säsongen dragit igång vilket jag känner mig taggad inför. En ny start efter årets utomhus tävlingar. Men vilken skillnad det var, Twilight som har otroligt stor galopp och har varit väldigt het ute och mycket för mig att rida fick nu fyra väggar runt sig som hjälpte till att bromsa upp lite grand.

Fick en härlig känsla på henne inomhus när jag kunde komma till ridning och använda mina ben mer. På tal om blogginlägget för några veckor sedan där jag skrev om att våga testa nya saker så testade jag och Twilight ett nytt bett nu på de senaste träningarna och på tävlingen. Jag tycker verkligen att vi båda fick en finare känsla på detta bettet, hon vågade ta tag i det mer vilket gjorde att kontakten mellan hennes mun och min hand blev mycket mera stadig. Vi testade ett rakt läderbett.

Captain fick även han hänga med och gå en MsvB. Han har inte tävlat något sedan SM så ville ge både honom och mig en bra känsla med tanke på hur vi avslutade SM i somras. Han var så så fin och jag tror att vi båda hade så kul inne på banan!! Vi hoppade felfritt fram till sista hindret där jag ännu en gång får påminnas om min ridning på honom.

Captain är så försiktig och rör gärna inte en enda bom, men han vill också att jag ska hålla ihop det hela vägen och inte släppa taget. Synd på sista hindret.. men han var så fin och hoppade i mål efter en liten volt.

Just nu håller vi på att lägga upp ett så bra schema och upplägg för Twilight inför Strömsholm som möjligt. Man vill alltid känna att när man väl kommer fram till en tävling så är man så förberedd och redo som möjligt inför tävlingen. Man har tränat så man är redo för utmaningarna på tävlingsbanan, hästen är i god tid checkad och fräsch och fin i form, inte helt sluttränad eller för full av energi.

Man har tänkt till med skoningen så hovarna inte är helt nyskodda och riskerar att dom blir ömma eller att dom är på gränsen till långa… ja ni fattar, det är många faktorer man vill ska stämma inför en viktig tävling. För att sedan kunna prestera så bra som möjligt de 65 sekunderna man har inne på banan.

Så här gör vi alltid inför tävlingar som är lite viktigare eller större. Gorm hade inför detta året ett helt schema som skulle passa honom bra. Så man skulle få in träningar, tävlingar, återhämtning, skoning och veterinärkoller, det var väl genomtänkt så allt detta skulle passa honom bra och för att ge honom chansen att prestera så bra som möjligt.

Idag när jag skriver detta så är det tisdag och studiedag för mig. Dagen tillbringas i stallet, och idag får jag i uppdrag att fotografera en dressyrhäst och en dressyrponny som ska säljas medans Juni rider. Twilight och Captain njuter idag av en lång tur i skogen medan solen skiner. Gorm njuter även han tillsammans med sin hagkompis Luna i det fina vädret.

/Noomi

Hej alla!

Förra helgen var jag tillsammans med Twilight och tävlade i Åby, Norrköping. Vi hoppade två LA+ vilket motsvarar 115 centimeter för kategori D.

Det stora målet för mig och Twilight har detta år varit att lära känna varandra, skapa ett starkt band mellan oss två och att utvecklas och utbilda oss tillsammans under året.

Twilight är ganska mycket till ponny att rida. Hon har kapacitet som ingen annan, fantastisk inställning, älskar att hoppa och att få visa upp sig. Hon flashar gärna sina stora språng på framhoppningen och tar allting som en uppvisning. Men detta gör även henne till en svår ponny, det är mycket att sitta på och mycket att hålla i styr.

Jag får varje dag kämpa med att förstå henne på bästa vis för att kunna ge så tydliga signaler från min sida som möjligt. Det har varit och är fortfarande mycket mycket jobb för både henne och för mig, men det är så kul att få göra denna resan med henne.

Ett annat mål vi haft har varit att kvala in till SvRF:s ungponny i hoppning för 7-åriga ponnyer. För att kavla in krävs två felfria rundor i LA+/115 centimeter. Vi har tillsammans lyckats sätta en nolla i MsvB, men saknar ännu ett kval. I helgen var vi nära men det höll tyvärr inte hela vägen. Första dagen höll vi nollan hela vägen mot det elfte och sista hindret där vi hamlade lite på innerspår på den böjda linjen, jag höll lite för mycket vilket resulterade i den sista bommen föll.

Andra dagen var det en miss från våran sida där framhoppningen blev mycket längre och mera utdragen än vad som var planerat. Vi valde att spara så mycket som möjligt på Twilight och tog därför enbart nödvändiga språng. Men tiden drogs ut, och det tog tid innan vi fick komma in på banan och få vår startsignal. Lite dåligt igång mot starten gjorde att både den första och andra bommen föll i den andra klassen, men efter de nedslagen höll vi det helt felfritt in i mål.

Hade absolut inte kunnat vara mera stolt över min fina tjej som alltid försöker så mycket och vill göra sitt bästa. Känns alltid lika mycket som ett svek mot henne när jag i efterhand tycker att jag hade kunnat göra mer eller annorlunda för att ändra situationen och ge henne den nollan hon förtjänar. 

Jag har tänkt en del på det där, hur man alltid kommer vara stolt över sin partner med fyra hovar men aldrig vara helt nöjd med sig själv. Det är ytterst sällsynt att jag kommer kolla tillbaka på en video när jag tävlar och tänka ”wow idag red jag riktigt bra, precis enligt plan och precis så snyggt, smart och hjälpsamt jag ville. Men det går inte en gång utan att jag ser tillbaka på tävlingsvideon och tänker ”wow vilken otroligt ponny jag sitter på, vilka språng, jag är så otroligt stolt över min ponny som alltid gör sitt bästa.”

Jag tror att detta både är en stark och en svag sida hos mig själv. För man ska inte vara helt nöjd, något ska ta dig framåt och viljan att utvecklas och bli bättre måste finnas där. Men det kan också bli en jobbig känsla när du aldrig känner dig tillräckligt bra. När man kollar på filmen och inte kan värdera och se det bra man gjorde där inne på banan i stundens hetta, utan bara fokuserar på att hitta alla små misstag man gjort, när skänkeln åkte bak en aning, handen rörde sig på fel sätt, ens sits är inte där man vill ha den.

Jag kan till och med bli upprörd när min mamma ger mig en komplimang efter rundan och säger ”så bra ridit idag”, för jag kan inte se det hon ser som bra. Jag håller med henne om att min ponny hoppade fint men själv tycker jag min egen ridning var ett skämt.

Jag vet att både jag, likasom många andra måste bli bättre på att uppskatta oss själva och se det bra, inte bara i vår häst utan också i oss själva som ryttare. Men det är svårt! 

Men det är också något jag tror vi måste göra för att inte bränna ut oss själva i denna sport som är väldigt dömande från många håll redan från början.

Denna vecka har jag praktik och har möjligheten att spendera veckan på Hunneberga Gård där jag får hjälpa till att sköta gården, stallet och hästarna. Utöver min praktik så tränar jag med Twilight och Captain här under veckan. Jag njuter av att få slippa skolan en vecka och att få spendera tid med det jag älskar mest av allt, hästar.

Jag har varit här nere och tränat flera gånger nu och både jag och ponnyerna trivs så bra här. För mig som hoppryttare som står och alltid stått i ett stall med enbart dressyrhästar och ryttare så är det en dröm att få omge sig med så mycket fina hopphästar och människor här på Hunneberga. Så fin gemenskap att omge sig av med alla underbara människor i hela teamet här, också en sådan fin hästhållning med stora fina gräshagar och sätt att träna hästarna på, som jag älskar! Varje gång jag är här så bombas man med inspiration och motivation!

Så tacksam för allt jag får lära mig här.

/Noomi

I dag skulle jag vilja uppmana alla till att våga testa nya saker, ny utrustning som sadel eller bett, våga testa ett träns som ger ett annat tryck på hästens huvud, bettlöst, nytt träningssätt eller tränare, ny gren, nytt foder eller ja någon som kan hjälpa dig eller din häst att älska denna sporten ännu mera!

Jag tror det ofta händer för oss alla att det känns som att man står still, inget blir varken bättre eller sämre. Man rider på samma sätt med samma utrustning, samma foder, samma övningar varje dag och bara hoppas på att något ska hända och att allt helt plötsligt kommer falla på plats.

Men för att det faktiskt ska hända så måste man vara nyfiken, villig att lära och testa nya saker. Nya saker som kan göra skillnad för dig som ryttare eller för din häst.

Saker som kan verka små som kan göra en sådan stor skillnad. Hur vet man då vad som är bra och vad som är dåligt? Vad som kommer förbättra ett problem och det som kommer förstärka problemet?

Det vet man inte alltid, alla hästar och ryttare är individer och någon som funkar för dig kanske inte funkar för din stallkompis. Men man måste ibland våga ta lite risker och våga fråga och lyssna på andra med erfarenhet för att faktiskt få en skillnad. Allt man testar kommer inte att kännas bättre, ett nytt foder kanske får din häst för pigg eller för lugn – men då har du iallafall testat det och riskerar inte att gå miste om något som hade kunnat göra något bättre! Och det kommer finnas något som iallafall gör en liten skillnad.

Jag har vågat ta den där risken, även på viktiga tävlingar. I de situationer när jag känt att vad jag än testar så kommer det bli bättre än vad det redan är.

På två stycken viktiga, ganska så stora tävlingar, har jag tagit risken att testa ett nytt bett på min Gorm inför en klass. När jag har hoppat första dagen och känt att Gorm inte trivs med bettet han haft i munnen och varken jag eller Gorm fått en bra känsla. När vi stället för att kriga som ett team där inne kämpar emot varandra, när det inte känns så där magiskt som det ska göra att rida på sin hjärteponny.

Och då rätt så slumpmässigt har vi tagit ett bett som vi hoppas på kommer funka bra mellan oss, som vi aldrig testat tidigare. Trimmat och känt på det på morgonen och sedan ridit med det under klassen senare på dagen. Detta handlar inte om att betsla upp kraftigt så det ska skapar ett ovant obehag i hästens mun. Det kanske skulle gå för någon annan, men på min känsliga lille Gorm så skulle inte gå att göra så.

Vi kom i mål med en fantastisk känsla efter att kämpat oss igenom hela banan tillsammans, med en stor skillnad från dagen innan.

Det handlar om en liten förändring, en förändring som kanske ändrar mitt sätt att hålla i tygeln som då kanske ger mig en lite annorlunda sits och position i sadeln. Dessa små förändringar som en ponny som Gorm känner av mycket. Ett litet annorlunda tyck i munnen och ett annat tryck på hans rygg som kommer göra stor skillnad. När jag som ryttare får en bättre sits och balans och kan rida Gorm i den där härliga mjuka galoppen som han har.

Vi gick då in i en av de största klasser som går att göra på ponny, nationshoppning i nederländska Zuidwolde där det inte finns en enda klass som inte är hög och tekniskt gjord. En 130-klass som inte skulle kunna gå att jämföra med någon klass jag någonsin hoppat i Sverige.

Vi kom i mål med en fantastisk känsla efter att kämpat oss igenom hela banan tillsammans, med en stor skillnad från dagen innan.

Det kanske inte är optimalt, men finns det något som kan hjälpa så tycker jag att det känns onödigt att fortsätta på samma sätt för all framtid.

En sadel som en gång legat bra på sin hästs rygg är högst troligt inte helt rätt alltid. Kanske har din häst förändrats och lagt på sig mer muskler som nu gör så att sadeln känns trång? Eller så kanske du har växt och blivit längre än vad som passar sadeln? Rida för olika tränare som alla ser på saker på olika sätt och har alla olika råd att komma med, vissa kanske man klickar med mer och andra inte.

Men att testa skadar inte. 

Jag vill inte med detta inlägg bara säga till er att alla problem löser sig med att byta ett bett, för så är det inte. Det kommer fortfarande krävas mycket tid och träning för att se resultat. Men känner man att man är på en plats där man står still så var inte rädda för att kolla igenom foder, sadel eller att ta en träning för någon annan. Våga alltid analysera vad du kan ändra på och göra bättre och ta råd och lyssna på andra kunniga med mer erfarenhet än du själv.

Jag hoppas att ni nu vågar testa något nytt.

/Noomi

Hej alla fina, jag hoppas att ni haft en fin start på nya veckan!

Jag vill börja med att säga tack för de fina orden efter förra veckans inlägg, kul att många höll med mig och kunde känna igen sig i det jag skrev. Nu är det onsdag och dags för det tredje blogginlägget, idag vill jag prata lite om hur vi ska ta oss igenom den långa, kalla tiden vi har framför oss.

Nu har det slagit över till september vilket betyder att hösten officiellt är här och sommaren är över för detta året – låter lite segt att säga… men jag tycker det kan vara en bra tidpunkt att gå igenom sina planer inför och under hösten och innan årets slut.

Hur ser träningarna ut framöver? Är det några roliga tävlingar att se fram emot? Eller bara många mystimmar i stallet? Vi alla måste hitta olika saker att se fram emot nu till hösten eller roliga mål att kämpa för inför nästa år. Något som gör det värt för oss att ta oss ut till stallet varje dag.

För hur mycket vi alla än älskar hästlivet så kan vi alla hålla med om att det finns dagar som känns tyngre och jobbigare att ta sig till stallet, särskilt när man måste stoppa på sig de tjocka vinterkläderna och klafsa ut i lera eller i den djupa snön.

Motivation tror jag är viktigt för oss alla, det är något som måste finnas där. Suget efter något, något som gör de kallaste, längsta, mörkaste dagarna i stallet att kännas värt det. Att sätta upp mål att sträva efter. Mål som kan vara att debutera en ny klass eller att din häst ska bygga ett stark band med dig när du står på backen. 

Det kan vara svårt att hitta den där motivationen när det ibland känns som att man kämpar i motvind. Men det är precis då som man ska fortsätta att kämpa, det kommer att vända så småningom. Än varar sensommaren men snart närmar sig dagarna som känns korta och mörka.

Här delar jag med mig av tre tips för att klara av hösten och vintern:

• Planera din tid. Planering kommer att vara så viktigt nu i höst och vinter för oss som försöker kombinera långa dagar i skolan eller på jobbet tillsammans med hästar. Man får försöka lägga upp ett schema, som kan variera mellan veckorna, där man ser efter hur man ska lägga upp hästarnas schema tillsammans med dina eventuella prov eller jobbuppgifter, när du slutar tidigare eller senare för att få det att gå ihop så bra som möjligt. Att ha ett bra upplägg att utgå ifrån kommer att minska stress och att istället för att inget blir gjort så blir iallafall något av.

• Sätta upp mål. Som jag skrev tidigare så är mål viktiga för oss alla. Allas mål är personliga och individuella de är till och med något som du kan hålla hemligt om du vill. Det är din egna lilla drivkraft. Det kan vara allt från att du hoppas kunna tävla något stort mästerskap i framtiden eller att lyckas sätta den där skänkelvikningen. Jag gillar själv att ha mina mål för mig själv, det blir då som min och min hästs lilla hemlighet som vi kämpar för tillsammans. Då kan man låta det ta den tiden det tar utan att känna någon form av press från någon annan. Har du ett mål så måste du även gå igenom vad som krävs för att ta dig dit, vet du det så kan du sedan lägga upp dina ridpass efter detta.

• Ta hand om och kom ihåg dig själv. Vi hästmänniskor är väldigt bra på att lägga undan allt för våra hästar, jag säger inte att detta är något dåligt men jag tror ändå att det är viktigt att man kommer ihåg och tar hand om sig själv där i mellan åt. Se till att få din återhämtning och vila. Hur töntig det än låter så tror jag ändå på att man ska försöka romantisera hösten och att göra de stunder man kan till dom absolut lugnaste och mysigaste. Ta en varm dusch, sätta på en mysig film och dricka varm choklad när man kommer in från de kalla dagarna i stallet. 

Låter man inte mörkret och kylan bränna ut sig och verkligen ser till så att man får sina lugna timmar så kommer våren snart till oss!

Här var tre tips från mig för att förhoppningsvis kunna göra denna årstid lite lättare, skriv gärna ni med om ni har något tips att dela med er av. Kanske inte just nu men väldigt snart så kommer det vara väldigt behövligt!

Hälsningar Noomi

Vet ni vad jag tycker är fascinerande men också riktigt obehagligt och skrämmande? Jo hur mycket tid och energi som människor lägger ned på att bry sig negativt om andra människor. 

Jag tycker det är fantastisk roligt att följa mindre och större hästprofiler. Att få följa en person och deras hästs utveckling, där man kan få inspiration och lära sig, och sedan att få se någon annan lyckas, liksom att ha fått följa hur ekipaget har kämpat för att ta sig dit. Att få vara genuint glad för någon annan och deras framgång. Det gillar jag.

Men nu på sistone så ser jag fler och fler personer som lägger sin tid på att följa, leta fel, hata och hänga ut personer istället för att unna någon annan deras framgång.

Vad får man ut av att skriva elaka kommentarer direkt riktade mot en annan människa, för det är vad det är, en människa.

Jag har fått upp flera videos där man antingen i videon skriver en ryttares namn eller där man uppmuntrar till att hänga ut och skriva namn i kommentarsfältet. 

Jag kan inte se vad syftet med detta är. Vad får man ut av att skriva elaka kommentarer direkt riktade mot en annan människa, för det är vad det är, en människa.

Vi kommer alla alltid att ha någon person i vår närhet som man stör sig på av olika anledningar. Kanske gillar man inte sättet som den tränar sina hästar, eller så är man bara rent av avundsjuk? Men inte blir det bättre av att sprida hat på nätet.

Jag förstår att känslan av att se någon annan lyckas kan vara jobbig, att se någon annan rida på den där fina dyra hästen, att jämföra sina egna och någon annans förutsättningar. 

Men vad exakt får man ut av att gräva ned sig i någon annan människas förutsättningar, deras hästar, deras bättre och sämre rundor, framgångar och bakslag? Att jämföra sig med någon man ser på sociala medier där man inte har en aning om hur deras liv faktiskt ser ut, hur mycket man gjort för att vara där man är idag, hur mycket man kämpar varje dag som kanske inte syns i deras Instagram storys, vad personen har gått och går igenom i sitt liv?

Det kan jag berätta för er, ingenting.

Jag tror att många duktiga ryttare aldrig kommer nå det man drömmer om, på grund av att man är för fokuserad på vad alla andra gör. Jag vet själv att när jag var yngre, innan jag kom upp på den nivån jag är på idag, så kunde tanken även slå mig:

”Om jag bara hade ridit på den hästen, då hade det gått bra eller då hade jag vunnit”.

Men frågan är, hade jag det? Hade jag vunnit om jag satt på den hästen?

Troligtvis inte. Det var när jag gjorde om känslan ”varför är inte jag så bra som alla andra” till ”hur ska jag träna för att kunna bli så bra och bättre” som jag började utvecklas som ryttare.

Hade Henrik von Eckermann vunnit OS om han satt på Checker istället för på King Edward? Troligtvis inte. Tror vi att Henrik var arg över att han inte satt på Checker utan på King Edward på det mästerskapet? Nej det tror jag garanterat inte. 

När man kommer till insikt om att det inte går att jämföra sig med alla andra och sura över att inte du sitter på den hästen eller har de förutsättningarna någon annan har, så kommer man helt plötsligt att börja utvecklas och ta sig framåt som ryttare.

Det går inte att tro att man kommer bli bättre av att man sitter bakom en skärm och skriver hat om att någon inte förtjänar sin framgång eller har köpt sig dit.

Lyssna på dig själv, det låter knäppt. 

Den enda du kan jämföra dig med är dig själv. Var har jag varit tidigare, var är jag nu, hur gjorde jag för att komma hit? Vart vill jag komma och hur ska jag göra för att komma dit? 

Vi alla har olika förhållanden när det kommer till erfarna eller oerfarna tränare och föräldrar, stort eller litet kontaktnät, bättre eller sämre ekonomiskt, bra eller dåliga träningsmöjligheter och människor runt oss som peppar och vill ta oss till toppen eller som gärna ser oss falla ner i ett mörkt hål.

Man måste göra det bästa av det man har och då tycker jag faktiskt att min egen mamma Sophia Skobe Rosén är ett fint exempel. 

Hon var med i Sveriges ponnylandslag som tog lagbrons på EM två år i rad, åren 1995 och 1996. Men vad var det för ponny hon satt på?

Inte var det den dyraste finaste dressyrponnyn, i alla fall inte till en början. Hon drömde och fick till slut en egen ponny vid namn Bugatti. En 6-åring, brunvit skäck med okänd härstamning som köptes på en marknad. Honom hoppade min mamma med till en början. Hon tränade och de tog sig upp till lätt A hoppning, men sen tyckte Bugatti att det blev för stort och ville inte hoppa högre.

Sluta tryck ned och hata på andra människor och ryttare.

Men inte klagade mamma på att han inte var tillräcklig. Hon sadlade istället om och började träna dressyr. Men mycket träning gjorde hon honom till en av Europas bästa dressyrponnyer.

Så vad vill jag komma fram till med detta? Jo, ta vara på, använd och var tacksamma för det ni har. Med drivkraft och vilja så kommer ni att komma långt.

Och sluta tryck ned och hata på andra människor och ryttare. Vi alla kämpar, på olika sätt med olika saker. Och döm ingen från dina egna förutfattade meningar, man vet aldrig vad någon går eller gått igenom.

Tack.

/Noomi

Hej alla läsare på tidningen Ridsport!

Nu är vi igång och här är mitt första blogginlägg någonsin! Jag hade idag tänkt att ni skulle få lära känna mig lite bättre!

Jag heter Noomi och fyllde i somras 15 år. Tillsammans med min familj så bor jag på en gård strax utanför Tranås. Här bor även en hel del olika djur såsom hundar, katter och ja, förstås, hästar. Jag började förra veckan sista året i grundskolan. Vet att det nu mot hösten kommer vara långa, mörka dagar med både skola och hästar, men vet att vi kommer ta oss igenom det tillsammans! Än så länge så får vi njuta av de sista sommardagarna och att kunna rida ut i solsken sent på kvällen.

Tillsammans med min mamma, Sophia Skobe Rosén och min syster, Juni Skobe Rosén så driver jag Stall Säthälla där vi tränar, utbildar, tävlar och säljer hästar och ponnyer på alla olika nivåer och åldrar.

Jag har just nu den fantastiska möjligheten att ha tre otroliga ponnyer i stallet som jag får kalla mina och som jag älskar mer än allt! Här kommer även en presentation av var och en av dem:

Dooneens Captain Classic eller Captain som vi kallar honom har jag haft i fyra år nu i höst. Han är en liten brun känslig c-ponny valack på 15 år, av okänd härstamning från Irland. Vi har haft en lång och väldigt speciell resa tillsammans, som inte alltid varit en dans på rosor. Captain är en ponny som jag har fått lägga ned massor med tid på för att få honom så trygg och säker med mig som möjligt. Det är inte en ponny som vem som helst hämtar i hagen och inte heller vem som helst som hoppar upp på hans rygg, han väljer sin person. Men han har blivit så mycket tryggare i sig själv under åren, vilket jag är så glad över.

Jag och Captain har tillsammans tävlat i hoppning upp till MsvA/1,20. Vi har under tidigare år tävlat mer och oftare än vad vi gjort nu i år, detta året har vi bara försökt hålla tävlandet på en nivå där både han och jag tycker det är roligt. Vi har även tränat lite terräng tillsammans vilket han är grym på! 

Det tar emot, men vår tid tillsammans börjar tyvärr lida mot sitt slut och det är dags för min älskade Captain att lära och göra en ny ryttare lika glad som han gjort mig. Men eftersom han är en speciell ponny så har vi ingen stress med att sälja honom, vi väntar på det rätta hemmet.

Nästa ut är min prins Gorm (SWB). Gorm är en 10-årig valack med storhäststammen Hip Hop – Turban Rose men som till min fördel stannade i växten och blev en ministorhäst inom ponnymåtten. Gorm har nu varit min stjärna i två års tid. Gorm är den snällaste ponnyn jag någonsin har och troligtvis kommer träffa.

Under dessa två åren så har det lagts mycket tid på olika typer av träning och mycket jobb för att få Gorm i den bästa fysiska formen som möjligt, och wow vilken otrolig utveckling både han och jag gjort under åren. 

Att få kämpa sig upp till landslagsnivå tillsammans med Gorm har varit en fantastisk resa. Varken jag eller Gorm har varit på denna nivån tidigare och att få ta sig upp hit tillsammans är en riktig dröm.

Tillsammans har vi fått uppleva två nordiska mästerskap tillsammans, Falsterbo Horse Show, Sweden International Horse Show, SM-Guld, flera internationella tävlingar i Europa så som nations cup och en massa, massa, fina stunder tillsammans både på tävlingsbanan och hemma på gården eller i skogen. 

Om man följer mig på Instagram kanske man har läst att Gorm i våras inte riktigt varit som sig själv. Vi har letat efter en anledning och för att kunna hjälpa honom må så bra som möjligt. Nu har han haft ett långt sommarlov och sakta men säkert så bygger vi upp oss två bättre än någonsin igen och vi hoppas på att när vi känner oss redo komma tillbaka är vi starkare än vi nånsin varit!

Sist ut har vi min unga stjärna, Carafena K! Twilight, som vi kallar henne, är ett 7-årigt d-ponnysto som varit en del av vårt team sedan början på detta året. Även hon är svenskfödd och med storhäst i blodet med stammen Kanantol – Cortez.

Twilight är en ponny med så otroligt mycket kapacitet, som kan hoppa över hus, så mycket kapacitet som hon har i kroppen skulle jag kalla sällsynt. Hon är helt fantastisk och har en sån otrolig vilja att alltid göra rätt och göra sitt bästa även om hon tycker det kan bli svårt att få ihop kroppen ibland. Vi tränar, tränar och tränar. Vi har kommit en liten bit på vägen men det ligger mycket arbete och träning kvar framför oss innan det är, om det kan bli, perfekt. Men jag älskar det! Att arbeta med en ung talang som Twilight är så roligt, även om det är svårt både för henne och mig så utvecklas vi båda så mycket för varje dag som går.

Här på gården bor även min bästa vän och vår trogna maskot Knut, vår 10-åriga alpenländische dachsbrackehane som älskar att ligga i soffan och vara med på alla möjliga tävlingar runt om i Europa som Sveriges number one maskot och njuta av att få full uppmärksamhet på tävlingsplatsen. 

Och nere i stallet så blev vi i våras två små fluff-bollar mer när vår älskade stallkatt Smulan fick två bedårande Disneyungar, Aladdin och Ariel. En liten orange flicka och en grå-vit kille som båda charmar och livar upp stämningen i stallet.

Jag ser nu mycket fram emot att få dela med mig av mitt liv och min resa mot att bli en bättre ryttare, samtidigt som jag även vill kunna ta upp jobbigare ämnen i inlägg framöver. Jag hoppas att kunna motivera, peppa och förhoppningsvis hjälpa fler att våga hålla på med denna fantastiska sport och älska dessa fantastiska djur så mycket som vi alla gör. Och inte låta något sätta stopp för det!

Hälsningar,

Noomi Skobe Rosén