Noomis blogg: Du kommer aldrig bli bättre av att sitta bakom en skärm och hata

Vet ni vad jag tycker är fascinerande men också riktigt obehagligt och skrämmande? Jo hur mycket tid och energi som människor lägger ned på att bry sig negativt om andra människor. 

Jag tycker det är fantastisk roligt att följa mindre och större hästprofiler. Att få följa en person och deras hästs utveckling, där man kan få inspiration och lära sig, och sedan att få se någon annan lyckas, liksom att ha fått följa hur ekipaget har kämpat för att ta sig dit. Att få vara genuint glad för någon annan och deras framgång. Det gillar jag.

Men nu på sistone så ser jag fler och fler personer som lägger sin tid på att följa, leta fel, hata och hänga ut personer istället för att unna någon annan deras framgång.

Vad får man ut av att skriva elaka kommentarer direkt riktade mot en annan människa, för det är vad det är, en människa.

Jag har fått upp flera videos där man antingen i videon skriver en ryttares namn eller där man uppmuntrar till att hänga ut och skriva namn i kommentarsfältet. 

Jag kan inte se vad syftet med detta är. Vad får man ut av att skriva elaka kommentarer direkt riktade mot en annan människa, för det är vad det är, en människa.

Vi kommer alla alltid att ha någon person i vår närhet som man stör sig på av olika anledningar. Kanske gillar man inte sättet som den tränar sina hästar, eller så är man bara rent av avundsjuk? Men inte blir det bättre av att sprida hat på nätet.

Jag förstår att känslan av att se någon annan lyckas kan vara jobbig, att se någon annan rida på den där fina dyra hästen, att jämföra sina egna och någon annans förutsättningar. 

Men vad exakt får man ut av att gräva ned sig i någon annan människas förutsättningar, deras hästar, deras bättre och sämre rundor, framgångar och bakslag? Att jämföra sig med någon man ser på sociala medier där man inte har en aning om hur deras liv faktiskt ser ut, hur mycket man gjort för att vara där man är idag, hur mycket man kämpar varje dag som kanske inte syns i deras Instagram storys, vad personen har gått och går igenom i sitt liv?

Det kan jag berätta för er, ingenting.

Jag tror att många duktiga ryttare aldrig kommer nå det man drömmer om, på grund av att man är för fokuserad på vad alla andra gör. Jag vet själv att när jag var yngre, innan jag kom upp på den nivån jag är på idag, så kunde tanken även slå mig:

”Om jag bara hade ridit på den hästen, då hade det gått bra eller då hade jag vunnit”.

Men frågan är, hade jag det? Hade jag vunnit om jag satt på den hästen?

Troligtvis inte. Det var när jag gjorde om känslan ”varför är inte jag så bra som alla andra” till ”hur ska jag träna för att kunna bli så bra och bättre” som jag började utvecklas som ryttare.

Hade Henrik von Eckermann vunnit OS om han satt på Checker istället för på King Edward? Troligtvis inte. Tror vi att Henrik var arg över att han inte satt på Checker utan på King Edward på det mästerskapet? Nej det tror jag garanterat inte. 

När man kommer till insikt om att det inte går att jämföra sig med alla andra och sura över att inte du sitter på den hästen eller har de förutsättningarna någon annan har, så kommer man helt plötsligt att börja utvecklas och ta sig framåt som ryttare.

Det går inte att tro att man kommer bli bättre av att man sitter bakom en skärm och skriver hat om att någon inte förtjänar sin framgång eller har köpt sig dit.

Lyssna på dig själv, det låter knäppt. 

Den enda du kan jämföra dig med är dig själv. Var har jag varit tidigare, var är jag nu, hur gjorde jag för att komma hit? Vart vill jag komma och hur ska jag göra för att komma dit? 

Vi alla har olika förhållanden när det kommer till erfarna eller oerfarna tränare och föräldrar, stort eller litet kontaktnät, bättre eller sämre ekonomiskt, bra eller dåliga träningsmöjligheter och människor runt oss som peppar och vill ta oss till toppen eller som gärna ser oss falla ner i ett mörkt hål.

Man måste göra det bästa av det man har och då tycker jag faktiskt att min egen mamma Sophia Skobe Rosén är ett fint exempel. 

Hon var med i Sveriges ponnylandslag som tog lagbrons på EM två år i rad, åren 1995 och 1996. Men vad var det för ponny hon satt på?

Inte var det den dyraste finaste dressyrponnyn, i alla fall inte till en början. Hon drömde och fick till slut en egen ponny vid namn Bugatti. En 6-åring, brunvit skäck med okänd härstamning som köptes på en marknad. Honom hoppade min mamma med till en början. Hon tränade och de tog sig upp till lätt A hoppning, men sen tyckte Bugatti att det blev för stort och ville inte hoppa högre.

Sluta tryck ned och hata på andra människor och ryttare.

Men inte klagade mamma på att han inte var tillräcklig. Hon sadlade istället om och började träna dressyr. Men mycket träning gjorde hon honom till en av Europas bästa dressyrponnyer.

Så vad vill jag komma fram till med detta? Jo, ta vara på, använd och var tacksamma för det ni har. Med drivkraft och vilja så kommer ni att komma långt.

Och sluta tryck ned och hata på andra människor och ryttare. Vi alla kämpar, på olika sätt med olika saker. Och döm ingen från dina egna förutfattade meningar, man vet aldrig vad någon går eller gått igenom.

Tack.

/Noomi

Nu har det blivit så här igen, att jag inte fått till en blogg på ett par veckor. Jag har så otroligt mycket som jag vill skriva om men jag kommer inte helt till skott. Nu försöker jag sammanfatta de senaste veckorna.

Senast jag skrev här var inför Falsterbo veckan – vilket blev en total succé! Min dressyr debut på Falsterbo gick över förväntan och fantastiska Smurf tog så väl hand om mig som den läromästare han är. Vi började första dagen med att rida ett helt nytt program, en medelsvår B4 som innehåller mycket olika svåra moment: skrittpiruetter, ryggning, förvänd galopp och både enkla byten och vanliga byten. Jag tycker själv att vi genomförde programmet helt godkänt, vi slutade första dagen på en åttonde plats.

Andra dagen var det vår paradgren, att rida ett eget program till egen vald musik. Of course till Justin Bieber. 

Och det må vara något av det roligaste jag gjort! Vi red verkligen programmet efter musiken och alla rörelser stämde så väl till de olika melodierna. Smurf och jag glänste även såklart i våra rosa, glittrade outfits. Trots att domarna hade lite åsikter om det efter min ritt…

Jag och Smurf la oss i ledarposition och behöll den hela vägen tills den sista ryttaren, duktiga Lovali, intog arenan, slog oss och tog hem vinsten. Men vi kunde verkligen inte vara mer nöjda!

Vill man se mer från mitt och Smurfs uppträdande så finns det flera videoklipp som ligger både på min- och Ridsports Instagram.

Mitt i allt detta så spräcktes det hål på den stora lyckobubblan när min älskade Captain flyttade till sitt nya hem. Ett jobbigt avsked efter nästan 5 år tillsammans. Jag har verkligen så sjukt svårt att säga hejdå och släppa tagen om mina ponnyer och hästar. Men så här är det med hästar, särskilt ponnyer, man växer ur dom, blir för gammal eller helt enkelt går skilda vägar på grund av utvecklingsnivå. Min räddning i allt detta har blivit att stänga av mina känslor. Att stänga dörren och bara blicka framåt.

Jag skrittade igenom startlinjen och utgick.

Efter att Captain åkte så bytte vi hästar och åkte med Twilight och Sessan till Falsterbo.

Första dagen valde vi att inte hoppa på gräsbanan, jag skrittade igenom startlinjen och utgick. Många undrade vad som hände eller varför vi valde att göra så och svaret är enkelt. Jag ville inte utsätta min unga ponny, som aldrig tidigare har tävlat på gräs för en otäck upplevelse på ett halt underlag. Jag blir också lite försiktig när det handlar om att hoppa stora hinder om man inte har 100% fäste i landningar eller svängar. I Naf pony Grand Prix så är första dagen enbart en ”förklass”, man kvalar inte till finalen genom den klassen. 

Det är så lätt, även om man alltid såklart värnar för sin ponny, att dras med att hoppa eller tävla trots att förutsättningarna kanske inte är dom bästa. Men då ångrar man sig i efterhand. Därför stod vi nu upp för oss och för Twilight och vi var nöjda över vårt beslut! Vi kunde sedan dagen efter gå in och göra en fantastisk fin runda på den stora hopparenan med endast en liten bom i backen efter en missbedömning av mig. 

Jag är så stolt över åttaåringa lilla Twilight som enbart njuter av att visa upp sig på stora arenor som den!

Vill också bara flika in och säga att jag absolut inte dömer någon som hoppade eller tävlade sin ponny den dagen i Falsterbo. Banan var självklart tillräckligt bra att hoppa på annars skulle det bli inställt. Men som sagt är Twilight ung, jag bygger upp henne inför framtiden och hon ska förhoppningsvis tävla många gånger på gräs i sitt liv. Därför ville vi ge henne de bästa förutsättningar för att få en bra känsla av det.

Några veckor efter Falsterbo så skedde alla djurmänniskors största mardröm, men dagen som vi alla vet kommer komma, i vår familj. Vi fick säga det eviga hejdå till min bästa vän, Knut. Den 16 juli så somnade han in i famnen mellan mig och pappa. 

Hunden som jag vuxit upp tillsammans med. Det gör fortfarande ont att säga hans namn och skriva om honom här men ni läsare förtjänar också att veta vad som händer och varför det varit tyst här ett tag.

På något sätt så måste man fortsätta leva sitt liv, fortsätta göra saker man blir glad av och spendera tid med andra fyrbenta som man älskar.

Detta är er påminnelse att krama om och pussa på era djur en extra gång idag.

Nu börjar det dra ihop sig inför årets största hästfest, Falsterbo Horse Show. Tävlingen som bjuder på allt från kaninhoppning och shower, till svår klass i både hoppning och dressyr. Och massor, massor mer!

Personligen känns det som jag vuxit upp på Falsterbo. Varje sommar spenderades på den stora hästanläggningen och den magiska stranden vid havet. Hela familjen samlades när min mamma tog plats inne i arenan, mamma har ridit mycket unghästklasser där genom åren. 

Jag tror att alla vi ryttare och hästmänniskor kan hålla med om att tävla på Falsterbo Horse Show är en stor dröm. Något som alla vill, har som mål och drömmer om.

2023 var första gången jag fick uppleva adrenalinet av att rida in på den stora hopparenan med den häftiga atmosfären, inför mycket publik och ögon på sig. Att rida in på en arena som den är något man behöver öva på, det går inte att jämföra med något annat. Hur lugn eller avslappnad man än brukar vara i tävlingssammanhang så smyger sig ändå alltid Falsterbo-nerverna på. Och det tycker jag är fantastiskt! Det är så det ska kännas, speciellt. Det är inget man gör varje dag.

Det är så det ska kännas, speciellt. Det är inget man gör varje dag.

Jag har haft den otroliga möjligheten att redan ha ridit där flera gånger. Jag red min tidigare storhäst Girlfriend i childrenklassen 2023, Gorm i Pony Grand Prixen och Captain i lag-SM 2024. 

Och efter att ha missat favorittävlingen förra året, då min älskade Gorm utreddes för sin skada, så var självklart drömmen att få komma tillbaka dit i år.

Men inte skulle jag tro för ett halvår sedan att jag denna gången ska få göra min debut inne på dressyrarenan tillsammans med Smurf. Det känns helt overkligt och är fortfarande svårt att ta in. Något som jag är så innerligt tacksam och glad för, och inget som jag tar för givet.

Under de senaste veckorna har vi (eller ja, rättare sagt Juni) satt ihop ett kür-program. Mitt uppdrag har varit att välja musik och det har jag gjort bra! I alla fall enligt mig själv.

Tillsammans med lite sponsorer och min otroliga mamma har vi satt ihop en stilig outfit som förhoppningsvis ger lite extra liv inne på dressyrarenan. För det är mitt mål, inte att vinna eller få högst procent, men att liva upp stämningen, bjuda på show och förhoppningsvis se många leenden på läktaren. 

Den fjärde och femte juli, den första Falsterbo-helgen, är det dags för mig och Smurf. Jag hoppas så många som möjligt tar plats på läktaren och hejar på oss. Var inte rädda för att sjunga med i musiken om ni kan texten, eller varför inte dansa i tak med mig och Smurf. Tillsammans gör vi dressyren roligare! 

Ps. Ha på er något rosa om ni hejar på oss!

Jag fick även igår beskedet om att jag och Twilight har fått ett wildcard och att även vi två ska få ska få tävla på Falsterbo i år. Vi kommer att hoppa ponnyernas Grand Prix på tisdag och onsdag nästa vecka. Som sagt är jag verkligen så tacksam för denna möjligheten och jag tar verkligen inte för givet att få rida på en sån drömtävling som Falsterbo.

Förutom Smurf och Twilight så hänger även Junis häst Sessan med.

Så idag åker bilen fullpackad med hästar, hö och utrustning, redo för en förhoppningsvis fantastisk Falsterbo-vecka!

Något som är så otroligt med just Falsterbo är gemenskapen. Hästarna för samman oss ryttare från så många olika discipliner och sporter. Och jag hoppas på att träffa så många av er läsare och följare som möjligt! Hoppas vi ses!

Ridsporten är så intressant. Det är en så rolig och fantastisk sport, samtidigt som det är otroligt krävande på många sätt – tid, pengar, fysiskt men framförallt psykiskt krävande och mycket mer.

Under nästan hela förra veckan så slutade mina pass på Twilight i tårar. Inte för att något faktiskt hände, eller för att någon av oss skadades fysiskt. Men på grund av känslan att jag inte ”fick till det”. 

Jag har lagt ned väldigt många timmar och arbete både i sadeln och från marken med Twilight, hon har också blivit så otroligt fin och utvecklas fortfarande hela tiden. 

Men efter att vi var i Drammen och hoppade så fick Twilight lite välförtjänt vila och efter den vilan så var batterierna fulladdade. Twilight rent ut sagt sprakade av energi. Jag har mycket tålamod med henne då jag också vet om att det verkligen krävs och behövs. Men samtidigt så blir jag, efter att vi ridit ett tag, lite stressad. Twilight blir bara piggare och piggare och ibland känner jag inte att jag läser ut det eller kan ge henne rätt signaler. Då blir jag frustrerad av att jag inte kan få henne att förstå vad jag menar och vill, hon gör ju såklart det hon kan utifrån vad jag försöker förklara för henne.

Jag tror detta är något som många ryttare kan känna igen sig i och det är just därför som jag vill berätta om detta. När man tränar med sin häst flera gånger i veckan, varje månad, år efter år och man väl känner att man ”får till det”. Man kommer dit man vill komma, när det känns sådär helt perfekt.

Det händer inte ofta men när man väl fått den känslan så blir man lätt beroende av den. Att det ska kännas så där varje pass, helt perfekt. Något som är helt omöjligt, eftersom både du och din häst är levande individer som kommer prestera olika bra olika dagar på grund av olika förutsättningar. Men i stunden kan det fortfarande vara svårt att tänka ur det perspektivet. Jag är trots allt så tacksam över personerna som jag har runt omkring mig i denna bergochdalbana till sport.

Förra helgen var fullspäckad och spenderades mestadels på Mantorp Hästsportförening. Det var som vanligt otroligt bra engagemang, bra banor och till och med fint väder!

På lördagen hoppade vi en 120cm, MsvB. Och hon kändes då på samma sätt som hon gjort resten av veckan. Inget arg eller så på något sätt, utan bara att hon har så otroligt mycket energi som hon inte vet vart hon ska göra av. Hon hoppade fantastiskt fint men mot slutet av banan så började min energi att hålla ihop piggelinen ta slut vilket tillförde en liten bom på nionde hindret.

Planen i Mantorp var att vi skulle hoppa en 120cm på lördagen och sedan debutera 130cm på söndagen. Men efter känslan under veckan var jag tveksam om det var en bra idé. Inte för att hon inte skulle vara redo eller i form för att debutera. Vi har som sagt tagit det väldigt lugnt och försiktigt med Twilight för att hon skulle få den tid hon behövt innan hindren och vanorna blir för stora. 

Vi valde att debutera 130cm dagen efter. Och då helt plötsligt var hon helt sig själv igen, tillbaka i sin luftiga fina galopp, enkel för mina små hjälper igen och precis så som hon brukar vara. Så kanske handlade det inte om mina hjälper och signaler dagarna innan, utan kanske var det bara ett rejält energiöverskott hos Twilight. Hon behövde tid, busa av sig och göra av med energi. 

För i söndags, i vår MsvA debut, och min bebis allra första 130cm i livet var hon helt underbar. Vi var ett team inne på banan och krigare tillsammans i mål utan ett enda litet fel och slutade på en tredjeplats.

Känslan att gå i mål felfritt i en debut som denna, med en så fantastisk ponny och att verkligen känna hur allt arbete lönat sig, den känslan går inte att beskriva. Och jag skulle ljuga om jag sa att glädjetårarna inte rann ned för min kind när vi travade ut från banan, inte bara felfria utan också kvalade till svenska mästerskapet. Det känns stort, trots att jag kvalat flera hästar och ponnyer tidigare slår nog detta det mesta.

Men inte bara hoppade jag Twilight på Mantorps stora, fina bana förra helgen. Jag fick även äran att tillsammans med hoppryttaren Siri Swärd ta plats uppe I domartornet med Albin Bolin när vi dömde Falsterbo pony equitation kvalet och wow så duktiga och fina ekipage som deltog, stort grattis och en stor guldstjärna till alla av er som red den klassen! 

Efter det på lördagskvällen så tog jag, Albin och Andrea plats på framridningsbanan. Där skulle ingen hoppning avgöras utan en kvällsshow som bestod av ponnykörning. Så roligt! Men tyvärr förlorade vårt lag, team Albin mot överdomaren Annki Modigs lag. 

Det största tack till Mantorp som gjorde ett fantastiskt jobb, precis som alltid med att engagera tävlingar!

Efter min och Twilights MsvA på söndagen så var vår tävlingshelg slut, men det var inte min! Vi åkte hem, bytte häst och packade in dressyrsadeln. Det var då dags för min och Smurfs tredje start tillsammans. Jag skrev om vår första start i en tidigare blogg, när domaren verkade se genom min dressyr-förklädnad. Men vi gav oss inte, tränade på och åkte några veckor senare till Eksjöorten där vi lyckades få ihop ett personbästa på 72,5 procent och en blågul rosett med hem!

I söndags gjorde Smurf ännu en gång sitt bästa för mig och dansade sig till ännu en vinst denna gången med 69,6 procent!

Vilken dröm! Jag är så otroligt tacksam över att få rida Junis fantastiska häst, lära mig, utvecklas och samla på mig ännu mer rutin som ryttare, nu innanför ett vitt staket!

Sommarlovet drar nu igång och detta är kanske den bästa perioden på hela sommaren, när man har allting framför sig! Jag ser fram emot så mycket just nu, timmar med hästarna, träningar och roliga äventyr och tävlingar som jag kommer kunna berätta om snart! Stay tuned!

Hej på er alla Ridsportläsare!

Jag sitter nu tillsammans med mamma och Twilight där bak i lastbilen, påväg mot ett nytt äventyr i Drammen. 

Jag och Twilight nu har blivit uttagna och fått den otroliga möjligheten att hoppa Nations Cup i det norska Drammen. En stor milstolpe för oss två att nu få representera vårt land tillsammans. Det känns så stort, häftigt och helt ärligt overkligt att få göra denna resa med denna ponny. Jag fick tillsammans med Gorm göra denna resan för ett par år sedan, och att nu få göra det samma med Twilight är en dröm.

Efter så mycket arbete som ligger bakom allt så börjar vi nu uppnå våra mål och drömmar tillsammans.

I Drammen har vi varit flera gånger tidigare. Senast var på Baltic Cup 2023 där jag faktiskt gjorde min första start någonsin med Gorm, jag tävlade även Captain och Magic. 

Ni vet hur man kan ha olika känslor kring olika tävlingsplatser, man känner av en viss aura kring anläggningen. Och från Drammen har jag bara bra känslor från. De har två stora fina banor med en stor fin restaurang i mitten som avskiljer dem.

Förberedelsen inför denna tävlingen har mestadels bestått av att se till så Twilight är i den bästa möjliga form hon kan vara, vilket man såklart vill till alla tävlingar.

Vi har galopptränat i skogen för att jobba och hålla igång konditionen. Min tränare Tomas har varit uppe hos oss två gånger, lite hoppning som jag berättade om i förra bloggen, men mest markerade och skrittarbete. Vår älskade Anette Odder var hos oss förra helgen och jobbade med alla hästar och kände igenom Twilight.

Målet för denna veckan är att förhoppningsvis göra stadiga rundor hela vägen, rida för nollor, samla rutin för Twilight som inte hoppat NC tidigare. Men självklart och det viktigaste njuta och ha kul!

/Noomi

För några veckor sedan var vi två veckor i Belgien och tävlade. Jag skrev även då att jag efter några veckors uppehåll är tillbaka med bloggen. Men sen kom jag hem från hästarnas sagovärld och inkastad i verkligheten igen. 

Verkligheten och vardagen fylld av skola och prov efter prov, och helt plötsligt kändes dagarna väldigt korta. Därav fick jag inte heller till en blogg förra veckan.

Dagens bloggen ska inte handla om hur orealistisk och överdriven jag tycker skolan är men är det inte sjukt hur mycket press som läggs på elever kring prov och ännu värre nu i årskurs nio med dessa nationella prov. Lärare pratar om dessa prov som om hela vår framtid avgörs här och nu. Och det tycker jag inte är sunt.

Kanske känns det värre då jag ofta är iväg från skolan på tävlingar eller för att mina eftermiddagar tillbringas i stallet och inte med plugg. Jag tycker i alla fall det är absurt! Men samtidigt som skoldagarna känns långa så närmar vi oss för varje dag sommarlovet, är nog inte bara jag som längtar efter friheten av sommarlov. Tillbringa dagarna hur man vill och även förhoppningsvis sol och värme och massa timmar med hästarna!

Hur som helst, vad har egentligen hänt dom senaste veckorna? 

Jo jag har både ridit, tränat och tävlat på min systers (eller ska jag kanske säga min?) dressyrhäst, Netsttueriets Smirnoff eller som vi kallar honom, Smurf. En sån härlig kille med fantastisk och mycket personlighet.

Och wow!! Vilken otrolig skillnad det är från det jag är van vid. Så svårt och så mycket att tänka på! Men också hur fysiskt jobbigt det är att rida dressyr på det sättet. För absolut, jag rider nästan dressyr flera gånger i veckan på mina hopphästar, men detta var något helt annat.

Jag tror tyvärr domaren lyckades se igenom min förklädnad om att vara dressyrryttare

Förutom att genomföra ett helt dressyrprogram, där jag enbart glömde bort en litet moment i programmet, så fick jag nu även känna på hur det är att tävla där en domare bestämmer ens plats i resultatlistan, efter vår insats såklart. Och jag tror tyvärr domaren lyckades se igenom min förklädnad om att vara dressyrryttare och jag tyckte inte våra procent spelade känslan eller ritten… Men vi ger oss inte! Jag ska lära mig rida Smurf bättre, sätta dom olika rörelserna och bli ännu starkare i min sits.

Förutom det så har jag och Twilight nog haft vår bästa hoppträning tillsammans någonsin. Jag får verkligen nypa mig i armen varje gång vi hoppar tillsammans, vilken otrolig ponny hon är.

Istället för att tävla förra helgen så valde vi som sagt att fokusera på tränandet. Min tränare Tomas kom då upp till Säthälla gård för att hjälpa mig och ponnyerna.

På lördagen så fick även Captain och Gorm vara med och hoppa. På söndagen åkte vi till Mantorp hästsport arena med Twilight på öppen bana. Vi tränade då på det jag själv tycker är svårt, att våga använda och behålla galoppen. Och min prinsessa hoppade verkligen gudomligt. När hårt arbete och träning ger resultat får man njuta lite extra uppe i sadeln. 

En till liten uppdatering är att våra bedårande kattungar nu hunnit bli tre veckor gamla och blir bara sötare och sötare!

/Noomi

I måndags kom vi hem till gården igen efter vårt två veckor långa äventyr i Europa med Twilight och Vinnie.

Första veckan tillbringade vi på stora och fina tävlingsplatsen Sentower Park. Mer från första veckan i Belgien kan ni läsa om i förra veckans blogg, där jag berättar om mina och Twilights rundor.

Andra veckan i Belgien var ännu mer fullspäckad när även Vinnie fick vara med och hoppa. Alltid när man rider och lära känna nya hästar så kan man inte vara helt säker på vad man kan förvänta sig på första tävlingen. Man ser på filmer från vad hästen har gjort innan, man förbereder sig, men hur det faktiskt kommer bli sen i verkligheten får man helt enkelt vänta in och se med sina egna ögon.

Och med Vinnie blev jag verkligen positivt överraskad! Så otroligt glad och positiv till att få hoppa, jag satt med ett leende på läpparna ända från första språnget på framhoppningen tills vi gick i mål inne på banan. Vi hoppade 110 cm, 120 cm och avslutade med en 110 cm sista dagen, och Vinnie var 100% felfri i alla klasser och rörde inte en bom!

Men vi är fortfarande nya med varandra och i vår 120 cm blev det ett litet missförstånd mellan oss två, vilket gjorde att jag la en volt som kostade oss 11 tidsfel plus fyra fel för volten.

Jag ser så mycket fram emot att fortsätta lära känna detta härliga sto.

För er som inte vet det så får man galet mycket mer tidsfel på internationella tävlingar än i Sverige samt att maxtiden oftast är mycket kortare. Utomlands får man ett tidsfel per sekund vilket gör att en volt kan kosta på väldigt många fel.

Men det var absolut inte hela världen och jag är så himla glad för den starten vi fick tillsammans och jag ser så mycket fram emot att fortsätta lära känna detta härliga sto. Som en bonus fick vi även med oss en sjätteplacering från första klassen och en andraplats från sista klassen.

Min prinsessa Twilight gjorde som vanligt sitt absoluta bästa och hoppade helt fantastiskt genom alla sina klasser. Däremot är jag själv lite besviken över att jag inte lyckades hålla ihop det hela vägen in i mål.

Vi fick två bommar ner i båda våra 120 cm-klasser. Något som jag absolut inte lägger på Twilight, utan som helt ligger på mig då jag inte gjorde mitt jobb inne på banan. I den sista klassen, 125 cm ponny Grand Prix i söndags. så hade jag bestämt mig för att verkligen ”rida för det” och kämpa tillsammans med Twilight.

Och det gjorde vi verkligen! Vilken otrolig ponny hon är med en sådan kämparglöd, hon krigade med mig hela vägen in i mål och hoppade med hela sitt hjärta för mig, trots att vi båda var lite småtrötta i den sista klassen. Vi fick en liten touch på femman, ett nedslag där jag inte tror att vi hade kunnat göra något annorlunda. Det var helt enkelt bara lite orutin och trötthet på det hindret.

Nu är vi hemma, med mer rutin och minnen som vi bär med oss för resten av livet, vilken otrolig upplevelse!

Nu är vi som sagt hemma, med mer rutin och minnen som vi bär med oss för resten av livet, vilken otrolig upplevelse! Nu är det återhämtning och sedan efter det mer träning som står på schemat, innan vi laddar om inför nästa äventyr och nya utmaningar.

Jag är även så glad att vara hemma med mina favorit valacker Gorm och Captain igen! Världens bästa killar! Och så tacksam för mina otroliga skimmelston som hoppat helt fantastiskt under dessa veckor och tagit mig runt så många banor. Jag känner mig också så himla tacksam över mitt team och alla som står bakom och gör detta möjligt!!

Och sist men inte minst vill jag säga ett stort tack till er som hejar, supportrar, läser och skriver hemifrån – tack till er alla!

/Noomi

Första veckan här i Belgien är nu över och jag kunde inte vara mer nöjd med min och Twilights presentation tillsammans.

När vi anlände var det totalt kaos på anläggningen när hundratals hästar och lastbilar skulle finna sin plats och komma till rätta. Långa avstånd och mycket bärande och släpande på saker så kom vi till slut i ordning. På tisdagseftermiddagen var det även vetcheck och Twilight fick komma ut och sträcka på benen under ett joggingpass.

Första klassen gick på onsdagsmorgonen. Vi hoppade då en 120cm. Årets första utomhusstart gick galant och Twilight gjorde det helt felfritt. Hon är verkligen så häftig som inte bryr sig ett dugg om sin omgivning, hinder eller utsmycknad på banan. 

Andra klassen gick tidigt på torsdagen, även då en 120cm klass. Att gå in på banan med henne här har verkligen varit en speciell känsla. Jag har inte varit en sekund nervös eller orolig över hur det skulle gå eller över själva tävlandet. Jag litar på Twilight till hundra procent och känner mig så otroligt säker med henne.

Vi red även i den andra starten en säker och fin runda, felfria fram till sista hindret där jag inte tog min förhållning i tid efter vattengraven vilket gjorde att vi fick med den sista bommen på banan. Men Twilights hoppning går inte att klaga på!

Vår första internationella ponny-GP ihop

Efter det så hade vi två vilodagar innan det var dags att hoppa Grand Prix. Dagarna kändes både långa samtidigt som gick fort och plötsligt dags att hoppa vår sista klass i Sentower.

Sedan var det dags – 125cm Grand Prix och vår första internationella ponny-GP ihop, Twilights första internationella 125cm någonsin. Som jag skrev är det en så speciell känsla att verkligen inte känna någon press eller förväntningar, att bara kunna leva i nuet och njuta av att hoppa dessa banor med min fantastiska ponny.

Twilight hoppade hinder efter hinder, linje efter linje helt korrekt och gjorde banans alla svårigheter som ingenting. Vi var helt felfria fram till den sista linjen där det var en oxer, sju galoppsprång till en två kombination sedan fem steg ut på det sista räcket.

Tyvärr så red jag henne med lite för lite galopp in på oxern för den lite stora distansen som vi red an. Jag tror också att Twilight inte uppfattade bakbommen på den stora, parallella, turkosa oxern. Hon gjorde sedan resten av linjen lika bra som resten av banan och slutade då på totalt 6 fel efter att vi fick 2 tidsfel efter att ha varit 1.36 sekunder över maxtiden plus vårt nedslag på hinder nummer tio. Min grymma ponny! Första gången, men gör det som hon inte gjort annat!

Tävlingarna i Sentower är över men vi har stannat kvar här på tävlingsplatsen innan vi fortsätter till Lier. Så skönt för hästarna som nu i vilodagarna har kunnat ridas ut i de stora belgiska skogarna och beta det gröna gräset.

Idag, onsdag, fortsätter resan mot Lier för några fler intensiva dagar när båda flickorna ska få tävla. Ser så mycket framemot ännu en vecka och denna gång med fler starter och hoppning för min del. 

Nu har vi startat upp utomhussäsongen och känt på det en första gång. Så kul att nu denna vecka kunna fortsätta träna på galoppen och hitta utomhus-takten.

En annan sak som hänt där hemma är att min katt Smulan fått sina andra kull, tre kattungar har nu välkomnats till världen och allt verkar gått fint. Repris från förra året när smulan födde sin första kull medans vi var med Gorm i Holland. Det gör att man längtar hem lite extra.

Hej alla Ridpsortläsare!

Det har nu gått ett bra tag sedan jag sist skrev här. Tiden har bara inte riktigt funnits till och det har varit några intensiva veckor i skolan med prov, nationella prov och med hästarna. Jag har också haft otroligt svårt på senaste tiden med inspiration till mina bloggar och känna att det finns en mening med det jag skriver.

Har ni något särskilt ämne ni vill att jag ska ta upp här så tar jag gärna emot förslag!

Men nu är jag iallafall tillbaka med en ny blogg och lite life update!

Vi är just nu på en långresa ner i Europa där vi ska spendera två veckor i Belgien på de fina tävlingsplatserna Sentower och Azelhof.

Men innan vi kommer fram så har vi gjort två stopp på vägen. Först hos min tränare i Skåne för en sista avstämning med hästarna och lite vila för både dem och min mamma Sophia som sitter bakom ratten – största hyllningen till henne som kör runt på mig och hästisarna genom hela Europa!

Både Twilight och Vinnie, som är med denna gången, är båda rätt så unga men trots det väldigt beresta och har hittills tagit resan med ro.

I måndags fortsatte vi till norra Tyskland, Negelnbötel där vi tog en vilopaus innan vi i dag tisdag kör hela vägen till Belgiska Sentower. 

En lång resa med flera viktiga stopp för att hästarna ska få vila upp sig. Både Twilight och Vinnie, som är med denna gången, är båda rätt så unga men trots det väldigt beresta och har hittills tagit resan med ro – vilket är otroligt skönt! 

Med inte för höga förväntningar så är jag så taggad inför detta. Och att utesäsongen äntligen drar igång! Att få spendera två hela veckor enbart på hästar och med andra människor som älskar det lika mycket som jag, en ren dröm!

Vi har de senaste två åren varit på just denna tävling i Sentower med Gorm. Första gången hoppade han CSIP stora ponny rundan och andra året CSIOP i nations cup laget. Fina tävlingar med stora fina banor och bra engagemang.

Jag och Twilight har inte tävlat på ett tag nu och har aldrig varit på en sådan här internationell tävling tillsammans, första gången någonsin för henne. Men det kommer oavsett resultat bli en lärdom och rutin för både henne och mig. Vi hoppar samma klasser båda veckorna ”CSIP big tour pony”, 120cm, 120cm och sista dagen båda veckorna avslutar vi med en 125cm ponny grand prix om allt går enligt plan. 

Det är nästan alltid mycket svårare och mer teknisk utomlands än i Sverige.

Något vi vet från tidigare stora internationella tävlingar som vi varit på med Gorm så är det nästan alltid mycket svårare och mer teknisk utomlands än i Sverige, det känns dessutom alltid som att hindren är mycket mer maxade och högre.  Så vi bestämde oss för att dessa klasser förhoppningsvis passar för att ge oss både utmaning men ändå inte bli alldeles för svåra eller höga för henne när det är första gången.

Vinnie och jag känner inte varandra superväl ännu, även fast jag verkligen märker hur vi kommer närmare varandra för varje dag. Både i stallet och i ridningen. Jag börjar förstå hur hon fungerar och hon börjar förstå vad det är jag ber henne om. Vi har ingen stress och tar verkligen det lilla lugna med henne. Vi vill att hon ska komma in i vårt team, bygga band med oss alla i stallet men också såklart bygga mer muskler, kondition och göra henne starkare – det där man alltid jobbar på med sina hästar!

Vi valde inte att ta med henne för att vi känner oss stressade att börja tävla henne eller för att snabbt komma upp i klasser utan för att lära känna varandra mer, spendera massor med tid ihop och hoppa några lägre klasser tillsammans istället för att hon skulle vara hemma och vila i två veckor. Men också då det är en trygghet för Twilight att ha med sig en kompis på den långa resan, och tro mig dom är redan bästisar!

Vinnie och jag hoppar däremot enbart tre klasser tillsammans under den andra veckan och inget nu nästa vecka, helt enkelt då vi inte tyckte det fanns klasser som passade, vi vill som sagt ge både henne och mig en härlig känsla så här i början och inte kasta oss ut j något som är för svårt eller stort.

Jag ska försöka uppdatera här på bloggen lite extra under dessa veckor för att uppdatera er om hur allting går! Jag vill också göra upp det till er som saknat bloggen under de senaste veckorna!

/Noomi

I söndags så kom fina Vinnie hem till oss på Säthälla.

I höstas så la jag ut på min Instagram och berättade om att Gorm kommer vara ifrån tävlandet och hoppningen under en längre period. Och att vi i och med det även sökte storhäst att låna eller leasa. Jag fick då svar av en supergullig tjej som skulle gå in i lumpen nu i vår och behövde hitta ett tillfälligt hem åt sin häst. 

Och nu några månader senare så står hon här hemma i boxen bredvid min kära Gorm.

Alltid så spännande när en ny resa startar och man har allting framför sig. I söndags var även första gången som jag satt på hennes rygg. Vanligtvis så provrider vi alltid innan en häst kommer hem till oss. Vid köp av häst så måste allt kännas rätt. Självklart i ridningen och i hoppningen, men för mig så avgör även stunden i stallet innan och efter man rider en stor del. Finns det någon connection mellan häst och ryttare, någon glöd? Det kan vara svårt att känna första gången man träffar en häst. Men man känner ofta om det känns rätt.

Men vi kände denna gången att det blir bra oavsett. Det är självklart svårt att vara 100% säker men jag tror detta kommer bli bra, och jag tror vi har roliga och lärorika 15 månader framför oss. Och efter i tisdags så känner jag mig ännu säkrare. Inte för att vi red ett komplicerat pass, hoppade högt eller något i den stilen. Utan att jag idag kände den där glöden mellan oss. Vinnie fick springa runt löst i ridhuset men valde ändå inte att någon gång lämna min sida.

Jag pratade just om det med min stall kompis. Hur jag verkligen hoppas och längtar efter dagen då Vinnie lyser upp när hon hör min röst eller ser mig komma in i stallet, precis så som Gorm och Twilight gör, den där fantastiska känslan av att vara sin fyrbentas människa. Det brukar vara svårare att komma intill och bli riktigt nära med ett sto, jag själv tycker att det är lättare med valacker. Men när du väl har ett stos hjärta, då kommer hon göra allt och lite till för dig. 

Jag är så otroligt tacksam för förtroendet att få ta hand om fina Vinnie. Att äntligen få fler timmar i sadeln och fler hopp i kroppen. Minns inte senast jag faktiskt hoppade så lite som jag gör nu. Twilight är vi som sagt väldigt sparsamma med och jag hoppar inte henne så värst ofta när det inte är tävling. Gorm har inte hoppat stora hinder sedan i maj och Captain hoppar Alice nu för tiden! Och man känner verkligen hur snabbt man blir ringrostig. För nåt år sedan kunde jag hoppa 12 runor på en helg när jag hade med mig flera ponnyer och just nu är det ”bara” Twilight – och jag är så glad som har henne! Men vi alla vet hur mycket det ger av att hoppa och rida flera olika hästar.

Ser så mycket fram emot en ny resa med en ny stjärna.