Noomis blogg: Så här jobbar vi hemma hos oss

Nu är det onsdag igen och den här veckan kommer jag att berätta om hur vi på Stall Säthälla tränar och rider andras hästar. Hästar som kommer till oss för utbildning, träning och tävling.

Jag hjälper till och tränar de ponnyer som kommer till oss med inriktning hoppning. Jag har nästan aldrig mer än en ponny i träning för att kunna göra det seriöst och så bra som möjligt för den ponnyn, plus hinna med både skolan och mina egna ponnyer.

De som primärt har hand om träningshästar här i stallet är min mamma Sophia som jobbar med det på heltid och min syster Juni som gör det under tiden som hon inte gör skolarbete.

Den här veckan gästar Juni därför bloggen för att berätta om hur det brukar gå till:

”Hej alla Ridsportläsare!

Så här jobbar vi på Stall Säthalla när vi får in en utbildningshäst till oss:

Beroende på vad ägaren till hästen vill, så lägger vi upp en första tanke eller plan kring det. Det skiljer sig ganska mycket om hästen ska tävlas och tränas eller säljas. Vi har alltid en öppen dialog med ägaren för att få det att bli så bra som möjligt för både hästen och ägaren.

När en häst ska säljas tittar vi på tidigare utbildning och dagsformen hos hästen. Vissa hästar behöver mer tid och träning innan vi känner att de är redo för en försäljning medan andra är mer ”redo” när de kommer till oss och vi behöver då bara rida in oss lite tillsammans för att veta hur hästen fungerar. Sen när det är dags för försäljning vill vi såklart hitta en så bra match mellan ryttare och häst som möjligt, vilket vi faktiskt är riktigt bra på!

Om en häst är här på tävling och eller längre utbildning ser det väldigt annorlunda ut. Det kan vara så att målet är att matcha hästen mot en specifik större tävling som oftast kräver olika kval. Då lägger vi upp en tävlingsplanering för att såklart ha så stora chanser som möjligt att lyckas så bra som möjligt. Tyvärr är det aldrig en garanti att man kvalar men tanken är att chanserna ökar hos oss när vi kan kombinera vår tidigare rutin och föra över den till hästen. Sen kan chanserna också öka när vi har mer tid med hästen och vidareutbilda den lite innan start. Vi vill att det ska vara seriöst och inte bara göra en quickfix för att snabbt sälja eller kvala en häst till en viss tävling. Vi vill göra en riktig skillnad!”

/Juni

Fem olika hästar

Just nu har vi fem helt olika hästar och ponnyer i stallet som kommit till oss av olika orsaker och med helt olika mål.

Vi har dels 6-åriga Bryan som främst är här för utbildning, som jag mestadels rider. Sen har vi den vackra hingsten Melvin som vi har haft under längre perioder med ett längre utbildningsupplägg. Då han kombinerar både utbildning och avel så ser hans upplägg annorlunda ut.

Sen rider Juni tre unga storhästar med även dom helt olika mål. 

Och så har vi mamma som hjälper till med alla dessa hästar! Från marken, i ridningen och på träningar. Vi rider aldrig en helt ny häst direkt. Vi brukar gilla att se den från marken först, då får hästen också chans att se sig omkring och slappna av innan en sadel och ryttare kommer på ryggen.

Vi har rutin från så många olika typer av hästar – hoppning, dressyr, unga, äldre och med olika svårigheter. 

Även fast det kan vara mångas stora dröm att jobba så här är jag tacksam för att vi inte är en jättestor verksamhet med flera hundra hästar i träning! Vi håller det på en bra nivå för att kunna göra det med kvalitet och inte kvantitet. Och som sagt göra individuella upplägg för varje häst!

Varmt välkommen att ställa frågor, jag är också nyfiken på vad du skulle vilja läsa mer om här i min blogg på Ridsport?

/Noomi

SM är över för denna gången och vilket mästerskap som Strömsholm bjöd på!

Så fin och välordnad tävling! De gav verkligen oss ryttare och hästar de bästa förutsättningarna för att göra tävlandet så bra som möjligt. Stor eloge till alla involverade i tävlingen.

Eftersom att Captain inte riktigt var sig själv förra veckan, läs den tidigare bloggen, så blev det mindre tävling än planerat från min del, men Twilight ville inte göra mig besviken! Hon gjorde tre helt fantastiska rundor och höll nollan från första dagen och hela vägen fram till det sista hindret i finalen där vi hamlade i en mellan-distans och rev. Det blev då en spännande omhoppning mellan mig och Twilight och Alice Leander tillsammans med Lucky You som denna gången tog hem vinsten! Stort grattis!

Så stolt över min fina ponny som verkligen visade framfötterna förra veckan och visade upp hur fin hon är, och wow vilken otrolig känsla som hon gav mig! Det har varit så mycket jobb och träning som nu börjar ge resultat, vilket är så kul! Bara en bonus att få åka hem med silvret för sjuåriga ponnyer.

Detta var den andra gången någonsin för mig då jag inte hoppat en final på SM. Den första gången var förra sommaren när Gorm mystisk blev sjuk och var tvungen att avstå finalen. Och sen nu då förra veckan.

Det var speciellt att bara stå på sida av och inte tävla själv, att inte se ett enda ekipage som motståndare utan bara heja på alla, vara nervös för alla som rider och bara hoppas på det absolut bästa resultatet för alla. Man vet själv som ryttare hur mycket slit och jobb som ligger bakom varje ekipage för att rida in i finalen. Det var så kul att hinna se alla som red och de grymma ryttarna och hästarna som krigade sig hela vägen till pallplatserna.

Jag fick även ägna finaldagen tillsammans med Ponnypappan Daniel. Vi filmade och fotade för Ridsport under hela dagen – så roligt!

Nu har vi några lugna veckor framför oss innan den sista tävlingen för året för mig och Twilight är. Sen blir det jullov för både hästarna och mig innan nästa års utmaningar!

Det verkar tyvärr vara en förbannelse över att tävla SM för mig och Captain.

Vårt SM avslutades tyvärr lika fort som det startade. 

De senaste veckorna så har han känts så otroligt fin! Så fin genom hela kroppen, försiktigt och modig de få gånger som vi har hoppat. Men idag, efter fina språng på framhoppningen, så hände något.

Hans språngkurva var inte längre den samma och han tog oss inte längre fram till hindren på de sätt som han brukar. Han hoppade fram till kombinationen 3a-b, hoppade in men hoppade inte ut. Något som aldrig hänt tidigare. Vi tog oss efter en volt igenom kombinationen och vidare fram till 6an där han visade igen att det var något som inte stämde.

Vi kollade självklart igenom honom noga så gott vi kunde när vi kom ut från banan och då reagerade han på vänster bak. Vi vet inte vad som orsakade detta men troligtvis har han sträckt sig på något sätt inne på banan.

Känslan har aldrig fel när det inte känns helt som det ska.

Captain är en ponny som gått höga klasser i många år sedan han var väldigt ung, något som jag tror börjat komma ikapp honom lite nu. Han älskar verkligen att hoppa och tävla men vi tror att det börjar bli dags för honom att göra det på den längre nivå för att han ska tycka det är roligt och enkelt.

Såklart tråkigt, men nu blir det hem och checka honom för se så att inget gör honom illa. Och nu får vi ladda om och ge allt tillsammans jag och Twilight som hoppar första starten imorgon.

Fortsatt lycka till alla tävlande och fortsätt följa med i min rapportering bakom kulisserna på Ridsports TikTok!

/Noomi

Nu är vecka 44 här igen, veckan som för många enbart betyder höstlov och ledigheter.

Men för oss alla hästmänniskor så är denna veckan mycket mer än så!

Inomhus-SM i hoppning för ponny och children avgörs som vanligt denna vecka, detta året i Strömsholm. Samtidigt som hästfesten Jönköping Horse Show pågår för fullt.

För mig så spenderas höstlovet för femte året i rad på inomhus-SM för ponnyer. Denna gången så är det Captain och Twilight som jag har äran att göra detta tillsammans med. Captain hoppar SM för kategori C och Twilight rider Svrf Ungponny för sjuåriga D-ponnyer. 

Jag har kommit till en punkt i livet när jag kan gå in på banan med ett leende för att jag får göra det jag älskar och att det inte behöver kännas som något jobbigt längre.

Och vi är så taggade på förhoppningsvis en rolig vecka.

Efter nio svenska mästerskap i rad, nu det tionde denna veckan, så kan jag säga med rutin att man inte ska ta det på för stort allvar! Du ska såklart aldrig vara slarvig med din ponny, men det är så viktigt att man mentalt inte låser sig – då kommer både din egen ridning och ponnyns hoppning att bli pannkaka.

Ibland så kommer bommarna vara på din sida och du hoppar felfritt, men oftast, för de allra flesta, så kommer en eller flera bommar åka. Man tappar takten och helt plötsligt är man på baken och förlorat en medalj som varit så nära, men också så så långt borta.

Allt kan alltid hända på ett mästerskap och jag är så tacksam för att nu kommit till en punkt i livet när jag kan gå in på banan med ett leende för att jag får göra det jag älskar och att det inte behöver kännas som något jobbigt längre.

Att jag inte behöver vara så nervös så att jag skakar utan ha en härlig nervös känsla som bara vill ge allt tillsammans med min ponny inne på banan. 

Hur det än kommer att gå denna vecka så ska vi njuta och ha så roligt tillsammans.

Men jag är inte bara på plats för att tävla på Strömsholm utan ska även få ta med er läsare och tittare till SM genom skärmen. Jag kommer att uppdatera mer än vanligt här på bloggen men också ge er en massor med roligt content på Ridsports TikTok konto, in och följ! @tidningen_ridsport

Jag hoppas att ni är lika taggade som jag på detta!

/Noomi

Veckans blogg handlar om ett ämne som jag tycker är otroligt viktigt!

Att vi alla måste tänka på hur vi visar upp vår sport för den yttre världen, och för att vi ska få göra det vi älskar tillsammans med dem vi älskar. 

Detta är något som jag tänkt mycket på nu på sista tiden. Hur vi alla har ett ansvar och att vi måste och ta detta ansvaret.

Det finns flera saker som vi har ansvar över. Det första som för mig, och jag hoppas alla andra som håller på med hästar är en självklarhet, är att se till så din häst mår så bra som möjligt. Se till så att den får mat och vatten, tillräckligt med utevistelse som passar hästen, att hästen tränas på rätt sätt och att man aldrig utsätter hästen för något som är alldeles utanför dess nivå. Och såklart att hästen får massor med kärlek. 

Men detta är inte det enda ansvaret vi som ryttare har.

Detta är för mig självklara saker. Att vi älskar hästen mest av allt, och älskar sporten för att vi får utföra den tillsammans med hästen som man älskar.

Men detta är inte det enda ansvaret vi som ryttare har. Vi måste också alltid tänka på hur vi visar upp vår sport för den yttre världen. Vi som är i denna sport vet hur det går till och vet hur mycket våra hästar faktiskt älskar att få ridas och få tävlas på, men det kommer alltid att vara människor som tycker det vi gör med våra hästar är något fruktansvärt och något som inte borde få vara en sport. 

Vi kommer troligtvis inte kunna ändra på deras åsikt, och det är såklart okej att ha olika åsikter.

Jag vet själv att man när man hör sånt här så kan man bli lite ledsen. Man hade bara velat att alla människor såg den tid och kärlek som man ger till dessa djur, allt vi gör för att de ska må så bra som möjligt och vara så lyckliga som möjligt. 

Vi kommer troligtvis inte kunna ändra på deras åsikt, och det är såklart okej att ha olika åsikter. Men det jag vill komma till är att vi måste tänka på hur vi visar upp vår sport, för folk i sporten och folk utanför sporten. 

En failvideo man kan tycka är kul när man trillar av, går omkull eller när ens häst springer på bakbenen kan lätt komma upp i flödet hos dessa som tycker att hästsporten är fruktansvärd.

Och det blir då väldigt fel.

Och min egen åsikt är den att jag inte heller tycker att det är kul att se en video där en ryttare eller häst kan ha kommit till skada. Jag säger inte att man inte kan visa upp när det går dåligt, men man kan göra allt man kan för att se till så klippet inte kan tolkas på fel sätt från någon utifrån ridsporten.

Jag tror att om vi vill att våra sport ska få finnas, vilket jag tror alla som läser detta tycker, så måste vi tänka på vad vi visar upp och på vilket sätt vi gör det. Och alltid ha i bakhuvudet att detta kan synas av fler människor än bara de som själva är i sporten. För vi vill ju få hålla på med det vi älskar, våra hästar!

Så snälla, ta hand om era älskade hästar. Behandla dem på ett sätt som du är stolt över och kan stå för. Visa upp hur fantastisk det är att ha en starkt band med sin häst och att utföra denna otroligt krävande och svåra sport tillsammans med den du älskar mest.

Tack för att du läste!

/Noomi

Den här veckan hade jag tänkt att ni ska få hänga med lite vad som hänt varje dag under den senaste veckan!

Onsdag 1/10

Onsdagen spenderades som övriga dagar, först i skolan, sedan i stallet och avslutades med gymmet och ett benpass tillsammans med min bästa vän. Älskar när jag har tiden att åka till gymmet, träna och spendera tid med vänner samtidigt, de älskar jag.

Torsdagen 2/10

Torsdagen var inte en helt vanlig dag, då jag inte på hela dagen satte min fot i stallet. Det händer inte ofta men njöt faktiskt av att göra lite annat under dagen. Först var det en lång dag i skolan, efter det så var vi på öppet hus på gymnasieskolan som jag troligtvis kommer att börja på nästa höst. Efter det så fick jag se när min bror, Alex, gör det som han brinner för, kampsport och i torsdags stod det MMA på schemat. Fascinerande att se andra idrottare brinna för något helt annat lika mycket som vi hästmänniskor brinner för hästar. När jag kom hem så blev det att öppna böckerna och göra lite skolarbete.

Fredag 3/10

I fredags så var jag såklart nere i stallet direkt från skolan efter att ha varit ifrån hästarna en dag. Jag tog tid på mig att mysa med mina ponnysar, kan inte bara vara jag som får dåligt samvete om man är ifrån sina älsklingar, även om det vara är en dag. Så det fick bli en massor med mys på fredagen.

Lördag 4/10

Lördag och äntligen helg! Då är det stallet som gäller! Och i lördag så stod hela ponnygänget på tur för att ridas. Otroligt tacksam för ridhus när stormen kommer på besök. Bryan var först ut. En nyinflyttad sexårig b-ponny som är här på utbildning. En riktig cool liten kille som har mycket att lära sig. 

Efter det var det Melvins tur, han är störst, bäst och vackrast om ni frågar honom själv. Men att han är vacker kan ingen säga emot. Melvin är också här på utbildning, en liten c-ponny hingst på 4 år.

Sen var det mina egna små hjärtans tur. Gorm och Captain fick sig båda joggas lite i ridhuset. Varken min eller deras favorittyp av pass som hellre skulle vara ute i skogen, men finns risken att det faller ett träd i huvudet på oss så håller vi oss inne..

Kanelbullens dag fick inte heller glömmas bort och efter den ruskiga dagen i stallet så blev det bakning och pluggning inför prov på måndag.

Söndag 5/10

Dagen startades med att få träna mitt grymma kusinbarn Alice tillsammans med hennes två ponnyer Wasabi och Magic. Är så tacksam över att få se min älskade Magic tillsammans med Alice, de är allt jag hade kunnat drömma om!

Sedan reds Gorm och Captain i skogen och lilla Bryan fick sig ett trimm-pass.

Måndag 6/10

Efter skolan så fick Twilight som haft lite vila, i måndags komma igång och börja träna igen. Ingen var gladare än vi över det! Hon växer för varje dag i mitt hjärta den coola och charmiga ponnyn som hon är. Tanken var även att Gorm skulle ridas men han verkade ha haft lite för kul med sina hagkompisar och saknade en sko när han kom i från hagen… så ingen ridning för honom.

Uppdatering om kattungen!

För er som undrar hur det är med vår lilla kattunge som förra veckan fick en rejäl spark så kan jag meddela att han mår bättre! I vanlig ordning så avslutades sedan dagen med att plugga inför kommande prov… detta var min veckouppdatering för denna vecka, vi hörs snart igen!

/Noomi

Den här veckan var jag inte haft någonting särskilt i mina tankar och vill egentligen mest önska er alla en fin vecka. En vecka där vi är tacksamma för de vi älskar mest av allt här i livet, de djur och de människor som vi har runt oss och de små sakerna här i livet.

Det låter töntigt – jag vet, men inget varar för evigt här i livet och det är lätt att bli ”hemmablind” ibland och aldrig riktigt vara helt nöjd. Bara kolla på vad andra har som man kanske själv saknar i sitt liv. Då måste man stanna upp och känna lite tacksamhet för de små sakerna man njuter av i sin vardag, det som gör dagarna värda att leva och ta sig igenom. Saker som utan att man tänker på det ger dig ett leende på läpparna.

Jag tänkte på detta idag, måndag när jag skriver detta, när jag var ute på en skritt-tur barbacka i skogen med min älskade Gorm. Det var kväll och solen var i den finaste tidpunkten på dagen. Nej solen lös inte starkt mitt över huvudet på oss, utan solen var nästan helt nere och gav den där fina orangea, rosa ljuset i solnedgången.

När jag får avsluta mina dagar såhär så avslutar på bästa möjliga tänkbara sätt. 

I tystnad bara jag och Gorm i skogen, höra de fåglar som fortfarande kvittrar, höra Gorms hovar gå igenom de första löven som fallit, känna hans lugna hjärtslag som njuter av den lugna, stillsamma atmosfären runt omkring oss.

Det är något fint och något jag njuter av och är otroligt tacksam för.

De små stunderna som lätt bara flyger förbi än utan att man hinner med att tänka på hur mycket man faktiskt älskar det. För snart är det över, eller förhoppningsvis inte än men ni förstår, inget kommer att vara för alltid. Jag kommer inte vara 15 år och skritta på min drömponny som gör de tuffaste dagarna lätta att ta sig igenom när jag har honom vid min sida för alltid.

Allt har sin tidsgräns.

Därför tror jag att det är viktigt att vara tacksam för det som känns som en självklarhet idag. Om några år ser vi tillbaka på dessa stunder och ångrar att vi inte tog vara på det mer.

Jag sa även det till honom, till Gorm. 

Hur tacksam jag var för att få spendera den här tiden med honom. Hur mycket jag älskar varje ridtur med honom, varje gång jag får rykta och göra honom fin, varje gång han gnäggar när han hör min röst, varje puss på den mest perfekta lilla mulen jag vet, varje gång mina händer är fulla av smuts efter att ha kliat min lilla ponny på halsen i hagen efter att han rullat sig en massa. 

Så kom ihåg att vara tacksam för det som känns självklart eller som något litet här i livet. Berätta för dem du älskar att du älskar dem, man kan inte säga det för mycket vare sig om det är till ett djur, en vän, en familjemedlem eller liknande. 

/Noomi

Efter några dagar träning nere i Skåne avslutade vi förra veckan med att göra ett sista försök mot Ungponny SM med Twilight. Vi gick in i en LA+ med mål att göra vårt bästa, så får det gå om det går.

Det är lätt att man ser hur nerver tar över hos många där man vill för mycket och fokuset släpper ridningen och går över till att man måste vinna en klass eller måste vara felfri, utifrån mina egna erfarenheter kan jag säga att man oftast inte är det då, när det blir ens största tanke.

Det är klart att man måste vilja gå nolla och vilja vinna men det får inte bli ens enda fokus. Man måste släppa alla tankar runt sig och hålla sig i sin bubbla med sin häst. Kämpa tillsammans som ett team, det är då man kommer lyckas. Det är inte lätt och jag vet själv att nerverna lätt tar över men inne på banan måste man försöka hålla sig iskall i huvudet för att kunna hålla ihop det.

Denna gången fick det äntligen hålla hela vägen för oss två. Vi satte den sista behövliga nollan och är nu kvalificerade till SvRF Ungponny för sjuåriga ponnyer som går i Strömsholm vecka 44. 

Nu har även inomhus säsongen dragit igång vilket jag känner mig taggad inför. En ny start efter årets utomhus tävlingar. Men vilken skillnad det var, Twilight som har otroligt stor galopp och har varit väldigt het ute och mycket för mig att rida fick nu fyra väggar runt sig som hjälpte till att bromsa upp lite grand.

Fick en härlig känsla på henne inomhus när jag kunde komma till ridning och använda mina ben mer. På tal om blogginlägget för några veckor sedan där jag skrev om att våga testa nya saker så testade jag och Twilight ett nytt bett nu på de senaste träningarna och på tävlingen. Jag tycker verkligen att vi båda fick en finare känsla på detta bettet, hon vågade ta tag i det mer vilket gjorde att kontakten mellan hennes mun och min hand blev mycket mera stadig. Vi testade ett rakt läderbett.

Captain fick även han hänga med och gå en MsvB. Han har inte tävlat något sedan SM så ville ge både honom och mig en bra känsla med tanke på hur vi avslutade SM i somras. Han var så så fin och jag tror att vi båda hade så kul inne på banan!! Vi hoppade felfritt fram till sista hindret där jag ännu en gång får påminnas om min ridning på honom.

Captain är så försiktig och rör gärna inte en enda bom, men han vill också att jag ska hålla ihop det hela vägen och inte släppa taget. Synd på sista hindret.. men han var så fin och hoppade i mål efter en liten volt.

Just nu håller vi på att lägga upp ett så bra schema och upplägg för Twilight inför Strömsholm som möjligt. Man vill alltid känna att när man väl kommer fram till en tävling så är man så förberedd och redo som möjligt inför tävlingen. Man har tränat så man är redo för utmaningarna på tävlingsbanan, hästen är i god tid checkad och fräsch och fin i form, inte helt sluttränad eller för full av energi.

Man har tänkt till med skoningen så hovarna inte är helt nyskodda och riskerar att dom blir ömma eller att dom är på gränsen till långa… ja ni fattar, det är många faktorer man vill ska stämma inför en viktig tävling. För att sedan kunna prestera så bra som möjligt de 65 sekunderna man har inne på banan.

Så här gör vi alltid inför tävlingar som är lite viktigare eller större. Gorm hade inför detta året ett helt schema som skulle passa honom bra. Så man skulle få in träningar, tävlingar, återhämtning, skoning och veterinärkoller, det var väl genomtänkt så allt detta skulle passa honom bra och för att ge honom chansen att prestera så bra som möjligt.

Idag när jag skriver detta så är det tisdag och studiedag för mig. Dagen tillbringas i stallet, och idag får jag i uppdrag att fotografera en dressyrhäst och en dressyrponny som ska säljas medans Juni rider. Twilight och Captain njuter idag av en lång tur i skogen medan solen skiner. Gorm njuter även han tillsammans med sin hagkompis Luna i det fina vädret.

/Noomi

Hej alla!

Förra helgen var jag tillsammans med Twilight och tävlade i Åby, Norrköping. Vi hoppade två LA+ vilket motsvarar 115 centimeter för kategori D.

Det stora målet för mig och Twilight har detta år varit att lära känna varandra, skapa ett starkt band mellan oss två och att utvecklas och utbilda oss tillsammans under året.

Twilight är ganska mycket till ponny att rida. Hon har kapacitet som ingen annan, fantastisk inställning, älskar att hoppa och att få visa upp sig. Hon flashar gärna sina stora språng på framhoppningen och tar allting som en uppvisning. Men detta gör även henne till en svår ponny, det är mycket att sitta på och mycket att hålla i styr.

Jag får varje dag kämpa med att förstå henne på bästa vis för att kunna ge så tydliga signaler från min sida som möjligt. Det har varit och är fortfarande mycket mycket jobb för både henne och för mig, men det är så kul att få göra denna resan med henne.

Ett annat mål vi haft har varit att kvala in till SvRF:s ungponny i hoppning för 7-åriga ponnyer. För att kavla in krävs två felfria rundor i LA+/115 centimeter. Vi har tillsammans lyckats sätta en nolla i MsvB, men saknar ännu ett kval. I helgen var vi nära men det höll tyvärr inte hela vägen. Första dagen höll vi nollan hela vägen mot det elfte och sista hindret där vi hamlade lite på innerspår på den böjda linjen, jag höll lite för mycket vilket resulterade i den sista bommen föll.

Andra dagen var det en miss från våran sida där framhoppningen blev mycket längre och mera utdragen än vad som var planerat. Vi valde att spara så mycket som möjligt på Twilight och tog därför enbart nödvändiga språng. Men tiden drogs ut, och det tog tid innan vi fick komma in på banan och få vår startsignal. Lite dåligt igång mot starten gjorde att både den första och andra bommen föll i den andra klassen, men efter de nedslagen höll vi det helt felfritt in i mål.

Hade absolut inte kunnat vara mera stolt över min fina tjej som alltid försöker så mycket och vill göra sitt bästa. Känns alltid lika mycket som ett svek mot henne när jag i efterhand tycker att jag hade kunnat göra mer eller annorlunda för att ändra situationen och ge henne den nollan hon förtjänar. 

Jag har tänkt en del på det där, hur man alltid kommer vara stolt över sin partner med fyra hovar men aldrig vara helt nöjd med sig själv. Det är ytterst sällsynt att jag kommer kolla tillbaka på en video när jag tävlar och tänka ”wow idag red jag riktigt bra, precis enligt plan och precis så snyggt, smart och hjälpsamt jag ville. Men det går inte en gång utan att jag ser tillbaka på tävlingsvideon och tänker ”wow vilken otroligt ponny jag sitter på, vilka språng, jag är så otroligt stolt över min ponny som alltid gör sitt bästa.”

Jag tror att detta både är en stark och en svag sida hos mig själv. För man ska inte vara helt nöjd, något ska ta dig framåt och viljan att utvecklas och bli bättre måste finnas där. Men det kan också bli en jobbig känsla när du aldrig känner dig tillräckligt bra. När man kollar på filmen och inte kan värdera och se det bra man gjorde där inne på banan i stundens hetta, utan bara fokuserar på att hitta alla små misstag man gjort, när skänkeln åkte bak en aning, handen rörde sig på fel sätt, ens sits är inte där man vill ha den.

Jag kan till och med bli upprörd när min mamma ger mig en komplimang efter rundan och säger ”så bra ridit idag”, för jag kan inte se det hon ser som bra. Jag håller med henne om att min ponny hoppade fint men själv tycker jag min egen ridning var ett skämt.

Jag vet att både jag, likasom många andra måste bli bättre på att uppskatta oss själva och se det bra, inte bara i vår häst utan också i oss själva som ryttare. Men det är svårt! 

Men det är också något jag tror vi måste göra för att inte bränna ut oss själva i denna sport som är väldigt dömande från många håll redan från början.

Denna vecka har jag praktik och har möjligheten att spendera veckan på Hunneberga Gård där jag får hjälpa till att sköta gården, stallet och hästarna. Utöver min praktik så tränar jag med Twilight och Captain här under veckan. Jag njuter av att få slippa skolan en vecka och att få spendera tid med det jag älskar mest av allt, hästar.

Jag har varit här nere och tränat flera gånger nu och både jag och ponnyerna trivs så bra här. För mig som hoppryttare som står och alltid stått i ett stall med enbart dressyrhästar och ryttare så är det en dröm att få omge sig med så mycket fina hopphästar och människor här på Hunneberga. Så fin gemenskap att omge sig av med alla underbara människor i hela teamet här, också en sådan fin hästhållning med stora fina gräshagar och sätt att träna hästarna på, som jag älskar! Varje gång jag är här så bombas man med inspiration och motivation!

Så tacksam för allt jag får lära mig här.

/Noomi

I dag skulle jag vilja uppmana alla till att våga testa nya saker, ny utrustning som sadel eller bett, våga testa ett träns som ger ett annat tryck på hästens huvud, bettlöst, nytt träningssätt eller tränare, ny gren, nytt foder eller ja någon som kan hjälpa dig eller din häst att älska denna sporten ännu mera!

Jag tror det ofta händer för oss alla att det känns som att man står still, inget blir varken bättre eller sämre. Man rider på samma sätt med samma utrustning, samma foder, samma övningar varje dag och bara hoppas på att något ska hända och att allt helt plötsligt kommer falla på plats.

Men för att det faktiskt ska hända så måste man vara nyfiken, villig att lära och testa nya saker. Nya saker som kan göra skillnad för dig som ryttare eller för din häst.

Saker som kan verka små som kan göra en sådan stor skillnad. Hur vet man då vad som är bra och vad som är dåligt? Vad som kommer förbättra ett problem och det som kommer förstärka problemet?

Det vet man inte alltid, alla hästar och ryttare är individer och någon som funkar för dig kanske inte funkar för din stallkompis. Men man måste ibland våga ta lite risker och våga fråga och lyssna på andra med erfarenhet för att faktiskt få en skillnad. Allt man testar kommer inte att kännas bättre, ett nytt foder kanske får din häst för pigg eller för lugn – men då har du iallafall testat det och riskerar inte att gå miste om något som hade kunnat göra något bättre! Och det kommer finnas något som iallafall gör en liten skillnad.

Jag har vågat ta den där risken, även på viktiga tävlingar. I de situationer när jag känt att vad jag än testar så kommer det bli bättre än vad det redan är.

På två stycken viktiga, ganska så stora tävlingar, har jag tagit risken att testa ett nytt bett på min Gorm inför en klass. När jag har hoppat första dagen och känt att Gorm inte trivs med bettet han haft i munnen och varken jag eller Gorm fått en bra känsla. När vi stället för att kriga som ett team där inne kämpar emot varandra, när det inte känns så där magiskt som det ska göra att rida på sin hjärteponny.

Och då rätt så slumpmässigt har vi tagit ett bett som vi hoppas på kommer funka bra mellan oss, som vi aldrig testat tidigare. Trimmat och känt på det på morgonen och sedan ridit med det under klassen senare på dagen. Detta handlar inte om att betsla upp kraftigt så det ska skapar ett ovant obehag i hästens mun. Det kanske skulle gå för någon annan, men på min känsliga lille Gorm så skulle inte gå att göra så.

Vi kom i mål med en fantastisk känsla efter att kämpat oss igenom hela banan tillsammans, med en stor skillnad från dagen innan.

Det handlar om en liten förändring, en förändring som kanske ändrar mitt sätt att hålla i tygeln som då kanske ger mig en lite annorlunda sits och position i sadeln. Dessa små förändringar som en ponny som Gorm känner av mycket. Ett litet annorlunda tyck i munnen och ett annat tryck på hans rygg som kommer göra stor skillnad. När jag som ryttare får en bättre sits och balans och kan rida Gorm i den där härliga mjuka galoppen som han har.

Vi gick då in i en av de största klasser som går att göra på ponny, nationshoppning i nederländska Zuidwolde där det inte finns en enda klass som inte är hög och tekniskt gjord. En 130-klass som inte skulle kunna gå att jämföra med någon klass jag någonsin hoppat i Sverige.

Vi kom i mål med en fantastisk känsla efter att kämpat oss igenom hela banan tillsammans, med en stor skillnad från dagen innan.

Det kanske inte är optimalt, men finns det något som kan hjälpa så tycker jag att det känns onödigt att fortsätta på samma sätt för all framtid.

En sadel som en gång legat bra på sin hästs rygg är högst troligt inte helt rätt alltid. Kanske har din häst förändrats och lagt på sig mer muskler som nu gör så att sadeln känns trång? Eller så kanske du har växt och blivit längre än vad som passar sadeln? Rida för olika tränare som alla ser på saker på olika sätt och har alla olika råd att komma med, vissa kanske man klickar med mer och andra inte.

Men att testa skadar inte. 

Jag vill inte med detta inlägg bara säga till er att alla problem löser sig med att byta ett bett, för så är det inte. Det kommer fortfarande krävas mycket tid och träning för att se resultat. Men känner man att man är på en plats där man står still så var inte rädda för att kolla igenom foder, sadel eller att ta en träning för någon annan. Våga alltid analysera vad du kan ändra på och göra bättre och ta råd och lyssna på andra kunniga med mer erfarenhet än du själv.

Jag hoppas att ni nu vågar testa något nytt.

/Noomi