En ponnypappa har många uppgifter. De flesta utspelar sig i hästnäringens absoluta periferi. De lika enkla som tråkiga sysslorna, som liksom aldrig kan gå fel men tar en förfärlig massa tid, hamnar som av en händelse ofta i knät på den vuxne och mindre vetande hästmänniskan i familjen.
Gilla läget gäller.
Husfriden i första rummet.
Att kalla till familjeråd är verkningslöst eftersom du har en kvalificerad majoritet mot dig i omröstningsfrågor.
Det jag duger till är således mockning, städning, vattenpåfyllning, höhämtning, inköp av foder, enklare reparationer, allmänt snickeri och en rad andra mindre viktiga göromål. Den kanske största förtroendeposten jag avancerat upp till gäller däremot någonting annat. Jag är nämligen även chef över vår hästtransport, ja, över alla våra registrerade fordon. Det är min uppgift att hålla dem rena och snygga, byta däck i rimlig säsongstid och hålla koll på när de ska besiktigas.
Det senare, besöken på bilprovningarna, har jag satt en ära i. Jag har aldrig behövt skriva in i någon kalender när ett fordon ska besiktigas utan haft det i huvudet och varit mycket stolt över det. Döm därför om min förvåning när det för knappt en vecka sedan dimper ner ett kuvert från Transportstyrelsen i brevlådan. Brev från myndigheter är aldrig goda nyheter och döm ännu mer om min förvåning när jag för första gången i livet möts av texten: ”Ert fordon är belagt med körförbud”.
Körförbud? Jag hade nästan hellre fått ett brev från Kronofogden om omedelbar utmätning än att läsa denna plågsamma kanslisvenska: ”Ert fordon är belagt med körförbud”. Hästtransporter tillhör de fordonsslag som ska besiktigas i 24-månaderscykler. Det gör det visserligen knepigare att hålla datumkoll men även detta har jag gått omkring och varit övertygad om att jag haft. Har siktat in mig att boka en tid framåt våren eftersom jag trodde att senaste besiktningen skedde i april 2019.
Jag har bevisligen fått det hela om bakfoten och vill så fort det går genomgå botgöring och få absolution för denna den åttonde dödssynden. Blixtsnabbt kopplar jag på transporten på bilen, vrider om nyckeln och går ut för att kontrollera. Jag noterar då, till viss fasa, att vänster blinkers inte lyser. Lampan verkar trasig, jag googlar, noterar att lampan jag söker kallas päronlampa, inhandlar en sådan och byter den.
Vrider om nyckeln igen. Slår på vänster blinkers. Går ut. Kollar. Inget ljus. Konstaterar att transporten har ett elfel. Inte kul men lösbart, tänker jag, ringer till min bilverkstad och frågar om jag kan komma. Jag känner ägaren väl, men den här gånger låter han tveksam.
– Mycket att göra, mumlar han men efter en stunds övertalning går han med på att titta på den.
Jag kör upp transporten (det är tillåtet även vid körförbud om man ska till verkstaden), åker hem, väntar ett par timmar och ringer sedan tillbaka.
– Jag visste att det skulle vara så här, säger bilmekaren. De här kopplingarna är ett helvete.
Precis det besked du inte vill ha. Kopplingen är av den nyare varianten, med 13 i stället för sju poler. Bara den matematiken smakar illa. 13 sladdar som kan ställa till det istället för sju. Jag frågar om mekaren ändå kan fixa det. Han låter tveksam, han har mycket att göra, föreslår att jag köper en ny koppling och letar hjälp på annat håll. Det tar mig en halv dag att hitta en 13-polskoppling i Växjö, finner den till slut i den enda butiken som specialiserat sig på utrustning till släpfordon. Väl hemma skruvar jag bort ena änden på den gamla kopplingen och ser rakt in i en skräckfylld sladdhärva. Fem av 13 sladdar är kapade och det känns som ett under att bara en enda lampa vägrat lysa.
Jag har kopplingen. Nu återstår att få 13 sladdar på plats. Bilverkstaden vill inte åta sig fallet och jag tänker att elektriker är ju normalt sett rätt bra på el. Ringer en elektriker jag känner.
– Har aldrig bytt en sådan, blir svaret.
Ringer en elektriker till.
– Aldrig gjort, tyvärr.
En tredje elektriker ger mig samma svar. Inte heller han har bytt 13-polskopplingar. Däremot har han bytt massor av sjupolskopplingar, vilket de andra elektrikerna också betonat att de är bra på.
Det räcker att titta in i en 13-polskoppling för att direkt inse att här har en sadist varit framme. Längst inne i ett litet trångt utrymme trängs 13 poler, försedda med skruvar och knappt märkbara för ett öga. Ingen av dem ser ut att längta efter en sladdände. När till och med elektrikerna tvekar, då vet man att läget kunde vara bättre. Efter en dags grubblande har jag inte ens kommit på hur man tar sig in i det mikroskopiska utrymmet bland de 13 polerna och vågar inte ta i med all muskelkraft av rädsla för att paja hela alltet.
Så: här är vi nu. Malin lyckades låna en hästtransport av en ängel till vän och räddade torsdagens träning. Själv sitter jag och väntar på samtal från en fjärde elektriker som visserligen inte haft att göra med sadistkopplingar tidigare men ”tror att han ska kunna fixa det”. Om ni har något tips på vem som kan ligga bakom 13-polskopplingen, tveka inte att höra av er till mig personligen. Tips som leder till ett gripande kommer att belönas. En ledtråd jag kan läcka här och nu är att bruksanvisningen (som dessutom saknade kopplingsschema) var skriven på tyska. Känner ni till någon skrupelfri invånare i Berlin, München eller i Ruhrområdet – där jag anar att roten till det onda finns – går det fint att göra en anmälan till mig personligen. Önska mig i alla fall lycka till. Jag känner att jag kan behöva det.
Tack för att ni tog er tid – och två betydligt enklare kopplingar är att koppla ihop ert Instagram med mitt konto, om vi vill, eller varför inte gå med i Facebookgruppen Ponnypappor i Sverige?
Följ Ridsport på