Ridlärarbloggen: Vem i ridsporten vill jag vara?

En kompis till mig hade bestämt sig för att minsann granska att bostadsrättsföreningens styrelse skötte sig och inte gjorde några fel.

”Men om du vill lägga tid på att granska dem, kan du inte istället erbjuda dig att vara med i styrelsen och hjälpa till?”
”Nej vet du vad”, fick jag till svar. ”Min fritid är alldeles för dyrbar för att lägga tid på sånt.”

Jag minns det samtalet och tänker ibland tillbaka på det. Som till exempel idag när jag skrittade av min häst; besviken på att jag inte kunde ge den bättre ridning.

Funderingar kring vad som saknas i min förmåga eller kanske i utrustningsväg. När jag inte har någon att bolla med så får jag själv försöka hitta vad i träningsväg det behövs mer av. Min största svårighet är att prioritera mitt eget ridande och ge mig själv bra förutsättningar; samtidigt som stall och gård ska skötas ihop med familjen. Sy ihop vardagen med häst, jobb och elever.

Många gånger har jag kommit på mig själv med att hamna i situationer. En hästägare bekymrad över sin skadade häst, någon som kört fast med sitt hästsläp i ett träd eller ett barns ponny som vägrar röra sig med ryttare på ryggen.

”Klart jag kan hjälpa dig”, hör jag mig själv säga när jag egentligen inte har tid. Det finns någon konstant vilja att hellre hitta lösningar än problem. 

I ett försök att planera hur jag ska fördela min tid så lyfte jag upp frågan att det ibland saknas information till tävlingar eller propositioner. En arrangör svarade mig att många tävlingar saknar tillräckligt med hjälp. 

Jag skulle vilja ta över stafettpinnen som Stockholms äldsta funktionär när jag känner mig klar med mitt eget tävlande. 

Från ett annat håll önskades det att jag lyfte upp ämnet till debatt, men mitt svar blev att ridsporten behöver istället mer att vi hjälps åt.

De senaste tre helgerna har jag varit på tävling och jag vet inte om andra lägger märke till samma saker som jag.

Förutom de ideella funktionärerna som förgyller tillvaron på tävling med att bjuda på tacobuffé, glatt ropa in ekipage till banan eller hjälpa mig parkera min bil så finns det andra som möjliggör att jag kan tävla.

En dressyrdomare som egentligen hade behövt stanna hemma och kurera sig ville ge ryttarna chansen att genomföra sina starter. En banbyggare som jag träffar typ varje helg är en av Stockholms äldsta funktionärer och han stod som hinderpersonal när jag startade eftersom det saknades medhjälpare.  

Tänk att de här personerna, ideellt eller ej, ägnar sina lediga helger åt att ge mig den här möjligheten? De är mina superhjältar och tills den dag jag blir som dem, superhjälte på heltid, försöker jag vara deras medhjälpare så ofta jag kan.

Tänk att de här personerna, ideellt eller ej, ägnar sina lediga helger åt att ge mig den här möjligheten?

Jag tänker på att det behövs mer hjälp för att hålla liv i tävlingarna och jag ser mig själv bli en superhjälte i framtiden. Jag skulle vilja ta över stafettpinnen som Stockholms äldsta funktionär när jag känner mig klar med mitt eget tävlande. 

Samtidigt så tänker jag att jag inte behöver känna mig otillräcklig; jag får inte glömma bort att jag har en viktig roll.

Jag vägleder ung som gammal in i ridsporten, hjälper ovana föräldrar, försöker lotsa hästarnas första vingliga steg in på banan. Och jag tänker över vem i ridsporten jag vill vara; den som ser på, pekar ut felen eller som försöker göra skillnad där den står.

”När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå.”

Efter mellandagar och julhelger så är planeringen för 2026 igång. Ponnyteamet har just nu elva hästar i stallet att jobba med. 

Vår arbetsmyra Lyckan, som nu fyllt 20 år men med sin outtömliga energi är en riktig pantertant. Jag känner tacksamhet för alla gånger hon hjälper mina elever bli till bättre ryttare. 

Rollo på 184 cm fyller 22 år nu och känns som han bara blir yngre. Pålitligare häst finns nog inte och hans förmåga att vägleda yngre och nya hästar är en stor tillgång för oss.

Det är nog svårt för andra att förstå hur viktig Cajsa är för mig. Vi utbyter så mycket kommunikation bara i att se på varandra och hon säger aldrig nej till att gå till jobbet. Jag tror att hon trivs med sin tillvaro hos oss. 

Vi fick börja med en ”never-ending” tappsko-problematik när Bubben flyttade hem till oss. Långa perioder av att det kändes omöjligt att hålla igång träningen (tappskor, överskottsenergi, slagit i ett ben när han busade) men nu känns det äntligen som vi hittat rätt stig. Vi är överlyckliga över att Bubben nu är ridhäst istället för vår hamster.

Sissi är en ponny som, liksom våra andra hästar som flyttat in, vi behövt hitta rätt upplägg till. Det tar mellan ett halvår och två år för en nyinflyttad häst innan rutinerna sitter. Och då är det inte hästen som ska komma in i rutinerna; nej det tar så lång tid för oss människor att hitta rutinerna för hästen. Det känns jätteroligt att ha en så fin ponny i stallet att jobba med. 

Det tar mellan ett halvår och två år för en nyinflyttad häst innan rutinerna sitter.

Stella är Sissis lillasyster, precis fyllt fyra år. Jag tycker det är otroligt hur de yngsta hästarna alltid lär mig mest och gör mig till en bättre hästmänniska. De hästar som flyttar hit i samma ålder som Stella skapar man tajtare relationer med 

Lilleman flyttade hit för mindre än ett år sedan och vi försöker fortfarande hitta rätt i upplägg och vardag. En väldigt följsam häst att arbeta med som hela tiden arbetet små signaler. 

Världens bästa Monty, säger de andra i teamet om vår ponny som vägleder alla möjliga ryttare in i ridsportens värld. Jag hävdar att han är vår känsligaste häst; som alltid ställer upp. 

”Galoppera tills han blir trött” fungerar dåligt som taktik på vår ponny Sockan. Han slutar aldrig galoppera och säger aldrig nej, så det gäller att alltid hitta sättet att arbeta ihop med honom.

Cally är en ponny som flyttade hit i höstas. Het, känslig och genomsnäll. Visar väldigt tydligt när man har hennes förtroende, då litar hon helhjärtat på sin människa. 

Uppladdningen för fälttävlanssäsongen är redan i gång med Lizzie. Jag vill ju förvalta mina hästar och hoppas att jag jobbar i rätt riktning. Men facit får vi inte förrän efteråt.

När jag står i ridhuset i rollen som instruktör möter jag inte bara många hästar, utan även många människor. 

Det finns hela tiden en ambition att läsa av var ryttaren, hästen och ekipaget befinner sig för dagen. Många gånger undervisar vi även för de medföljande på läktaren, trots att det egentligen inte är tanken. 

Min roll där i ridhuset är att leverera undervisning och ”en bra känsla” för ekipaget. Att stämma av ryttarens dagsform är ett sätt för att jag ska nå resultat. Beroende på vad ryttaren svarar så kan jag stämma av hästens dagsform. 

Ibland handlar det om att ryttaren misstolkat sin häst, när något blir fel i träning. Kan även vara brist på kunskap eller att ryttaren missat att uppfatta andra tecken.

Jag har ibland mötts av att ryttare säger ”du borde ha förstått hur jag kände eller mådde”. När jag själv reflekterar över det så landar jag i att det är svårt att läsa tankar. Kollegor bekräftar hur de ibland känner sig mer som psykologer än ridlärare när de jobbar. 

Det är väl en del i det; hästarna svarar på våra känslor och mår vi själva bra så svarar hästarna på det. Och ridningen går inte bara ut på att utföra tekniskt utan våga känna efter.

Ibland kör vi fast i att känna för mycket. Då behöver jag stå där som ridlärare och balansera alla känslor som sker i ridhuset, till exempel när jag undervisar tonåringar. Ändå härligt; de ger mig direkt feedback åt alla håll när jag försöker nå fram till resultat. 

En tränare gav sin elev feedback i form av att ”den här hästen kommer du kunna tävla medelsvår nivå på”. 

Eleven återberättade detta för sin förälder som sedan berättade för mig att tränaren kritiserat ryttaren. Ord som tränaren menat som positivt hade landat som kritik hos ryttaren; inte lätt att hitta rätt alla gånger i den yttre dialogen. 

Jag vill tro att all feedback är till för att hjälpa mig; att jag ska bli lite bättre. Men ibland är det svårt att veta vad jag ska använda feedbacken till. Fördelen är att feedback som inte gör mig till en bättre ryttare gör mig till en bättre instruktör. 

Jag vill tro att all feedback är till för att hjälpa mig; att jag ska bli lite bättre.

Jag försöker bli bättre på att istället för att säga vad ryttaren inte ska göra, undervisa ryttaren till vad den ska göra. 

Att vara engagerad är både en gåva och en förbannelse; dedikerad att vilja hjälpa ryttaren men svårt när kommunikation krockar. Jag försöker få ryttaren att se att det jag säger är för att hjälpa hen framåt; även när det känns svårt eller vi behöver backa bandet.

Min inre dialog är alltid pågående och processen att lära känna sig själv känns som ett livslångt projekt. Alla tankar hjälper oss inte utan vi behöver träning i hur vi ska använda den inre dialogen med oss själva. 

Jag försöker ge näring till det som tar mig framåt; det andra får inte ta för stor plats. 

När mina elever själva brottas med de här sakerna brukar mitt svar vara; du är inte unik. Ibland skrattar vi när jag svarar så. Sedan pratar vi vidare om hur vi ska vända tvivel, självkritik, oro, stress eller rädsla till något bra istället.

”Du vet att för vissa så räknas elva hästar som en hel verksamhet”, sa en vän till mig.

Tidigare hade jag inte reflekterat över att det är så. Jag har inte tänkt så mycket på att jag kombinerar jobb som ridlärare med eget företagande och eget tävlande.

Mitt Stall Grana Ponnyteam innebär att organisera elva hästars träning, vardag och tävlande med ett gäng ambitiösa ryttare. Inför varje månad lägger jag en planering för varje häst och ryttare individuellt, planerar mina timmar och styr ihop de elever jag har utöver dessa.

Månadsplaneringen styckas även ned till veckovis planering, vilket i sin tur blir en daglig planering som ska kommuniceras ut till alla. För plötsligt händer hovbölder, släp ska lagas och ponnyer åka på mätning.

Oavsett typ av elev möts jag ofta av att jag förväntas ge dem ett recept på vilket antal timmar, lektioner och ridpass som kommer göra att de når sina mål. Jag förväntas också svara hur mycket det kommer kosta.
Dit vi är på väg finns inga garantier; rätt recept garanterar dig inte att nå dina mål. Istället handlar det om att göra det bästa med det vi har.

”Lollo har en form av likadan klocka som Skalman”, beskrev en kompis. ”Den är uppdelad i tiominuters intervaller och Lollo lever hela tiden sitt liv på optimaltid, troligen inspirerad av fälttävlan. Alltid ge saker och ting tillräcklig tid samtidigt som vi njuter av upplevelsen.”

Fin beskrivning ändå, men ibland uppstår situationer som stör min optimaltid.

Jag skulle köpa sadel från en privatperson men sadeln behövde ett annat koppjärn än det som satt i. Bra att det var en modell som det gick att byta på.
Sadelsäljaren hade sadeln i samma kommun som jag bor i och jag var välkommen dit under eftermiddagen. Jag hittade även en återförsäljare av koppjärn i samma kommun, så på väg till sadeln stannade jag först och köpte två koppjärn eftersom jag var osäker på exakt vilken storlek jag behövde ha.

Anländer till sadelsäljaren som inte sett mitt sista meddelande. Efter detektivarbete ringer jag upp hen som svarar oj, jag har åkt hem men åker tillbaka till stallet om ett tag. Jag kan tyvärr inte vänta, svarade jag och frågade om hen kunde leverera sadeln hem till mig.

Jag hann hem för att ha mina elever och säljaren levererade sadeln till ridhuset. Alla nöjda och glada! Men jag tyckte att jag kunde ha nyttjat tiden för min roadtrip bättre.

”Jag vet inte hur du hinner med allt”, sa någon. Inte jag heller, när jag uppgiven gled ned på stallgolvet sittandes på en påse hö medan hästarna åt av sitt kvällsfoder. En känsla av otillräcklighet som jag ibland brottas med, i stunder som känns ganska ensamma. Ibland kommer verkligheten ikapp när ambitionerna är höga.

Dagen efter åkte jag på hoppträning med Lizzie. Efter ett av hindren lade Lizzie en lång serie bockningar i ren glädje och jag lät henne släppa loss – själv satt jag med ett enda stort leende.
Lizzie bjöd mig på fina språng och hoppningen kändes sådär lekande lätt. Efteråt kände jag mig helt påfylld med energi; det är viktigt att vi inte tappar bort de stunder som vi lever för.

Jag vet inte om det är ett fenomen som existerar nationellt eller om det bara är jag som upplever det. När jag börjar prata om de här sakerna med mina ponnyteamryttare, verkar de kalla mig gammal även om de inte säger det högt.

När jag själv var ponnyryttare, då var blåbärshoppningen hos grannen höstens stora höjdpunkt. Jag har starka minnen från de tillfällena, minns en av traktens blåbärshoppningar med flera hundra starter på en dag. Varje höjd hade bedömning omhoppning, ibland clear round. 60cm med omhoppning och i samma klass deltog alla typer av ekipage.

Prisutdelningen kunde se ut såhär;
Första plats, Elsa Olsson på sin travhäst Samuraj. 
Andra plats, Villiam Nilsson på sin welshponny Gunpowder.
Tredje plats, Lisa Ek på shetlandsponnyn Blixten.

Varje ekipage fick orimligt många chanser att ta sig runt banan och i publiken stod tillhörande familj, vänner och släktingar till alla deltagare. 

Rosetterna från den tiden sitter fortfarande på min vägg. Eftersom min ponny inte vill låta sig lastas så red jag till ”tävlingarna”. Närmsta ridhus låg en timmes skritt hemifrån. 

Idag ser det annorlunda ut, ridhus finns runt varje hörn. 

Blåbärshoppningarna har dött ut, antagligen av förklarliga skäl med bristande säkerhet där alltifrån barn på shettis till vuxen på halvblod behövdes trängas på samma ytor. Jag minns olyckorna också, bland annat hästar som klättrade ut genom transportdörrar. En gång så hade en bonde glömt stänga in sina kor så de sprang lösa bland alla våra hästar på ”tävlingsplatsen”.

De pay and jump’s som finns idag, går inte att jämföra blåbärshoppningarna med. De var något annat. 

De lokala hopp- och dressyrtävlingarna var även de folkfest; tillfällen då vi var flera kompisgäng som hängde hela dagarna. Idag har flera av de arrangörerna svårt att få ihop starter.

Häromdagen var jag på träning med min häst och kom på mig själv med att inse att det knappt finns vanliga transporter längre. Inte på samma sätt som förr; när föräldrar hade en hederlig volvo och kopplade på något som dög till hästsläp. 

De där ”vanliga hästfamiljerna” minskar i antal, för inte alla familjer har råd med egen hästbuss som bara används till hästen som är inköpt till ett enda syfte. Tävling. 

För bara några år sedan var vi flera som gladeligen red för tränare många gånger per vecka. Nu tvingas vi inse att vi måste välja våra tillfällen; är det en hårfin linje mellan ”roligt att träna” och att träningen räknas till investering?

Jag hajar till när jag inser att ”ridhushyra” på en träning ibland är dyrare än en startavgift på tävling. Hur? Dessutom ska tränaren betalas. 

Ett ekipage jag mötte på tävling i vintras har inget ridhus att rida i, så de konstaterade att det var billigare för dem att åka på tävling istället. 

”Särskilt om vi kan vinna tillbaka anmälningsavgiften”, sade de.

Har vi ”dödat” vår egen folksport, genom att vi blev mer medvetna? Vi ville väl, skapa goda förutsättningar till tävling, öka kvaliteten på träning och prioritera utbildningsmöjligheter för ekipage. 

Lyckades vi? Blev vår sport säkrare genom att ta bort leken med ökat säkerhetstänk? Många hävdar att säkerhetstänket minskat när medvetenheten om riskerna ökat.

Jag tror det finns fler orsaker till att vår sport ser annorlunda ut idag. Kraven på oss utövare ökar, vi påminns om hästvälfärd och har mycket att leva upp till. Vilket är jättebra; men alla orkar inte klarar de förväntningarna. Helt plötsligt krävs större förutsättningar och spelplanen har förändrats. 

Jag ser att vi redan har börjat tappa ”de vanliga familjerna med egen häst”. Men förhoppning är att ridsporten utvecklas på ett sätt som kan välkomna och omfamna dem.

Klimatet idag är annorlunda; medan vi dömer varandra har vi glömt bort glädjen i att hålla på med ridsport.

För i slutändan, så är jag bara en vanlig tjej som vill vara med mina hästar. 

Ibland undrar jag om gränsen mellan ambition och dårskap är hårfin.
Under våren har jag haft en lite udda tävlingsvecka ihop med min häst Lizzie.

På söndagen red vi en omgång i allsvenskan dressyr; jag och Lizzie gjorde sista starten för laget.
Jag ledde in Lizzie i ridhuset där framridningen var och i dörröppningen reagerade hon för något. Jag hann inte ens uppfatta att Lizzie på en sekund lämnat ridhuset och nu galopperade runt lös på Berga naturbruksgymnasiums anläggning.

Tävlingsledaren fångade in Lizzie som var oskadd. Jag satt upp direkt för att undvika en repris. Mamma erbjöd sig att leda mig bort till framridningen men det sade jag nej till; jag ville inte att mamma skulle vara i vägen ifall det blev en repris.

Väl inne på banan gick Lizzie in i tävlingsbubblan. Hon var med mig och kändes bra. Visade sig sedan att vi slagit nytt personbästa på 70 procent, kom på andra plats och laget gick vidare till final.

Dagen efter red jag lite bommar hemma. Mamma ville vara snäll och sa att det såg fint ut men känslan var inte där, det kändes som att vi föll isär för mycket. Jag ringde Gabriella för stöttning och vi bestämde att ses på onsdagen.

Tisdagen hade jag lång dag på jobbet så Jossan skrittade ut Lizzie i skogen.  
Onsdag hade jag många elever men när lektionerna var klara lastade jag Lizzie och åkte till Gabriella som bor en kort bit ifrån mig.

Vi körde välbehövlig sitsträning, justerade utrustning och skakade på huvudet åt oss själva där vi stod kl 21.00 på en utebana för att fundera ut lösningar. Två nördar som nördar ned sig i ridning.

Torsdagen hade min tränare hoppträning på andra sidan stan vilket kändes som bra uppladdning inför helgens tävling.
Träningen gick bra, det var fler bitar som satt bättre än senaste träningen. Tills det var dags för dagens sista språng och det blev en miss i kommunikationen. Lizzie tappade ryttaren, det vill säga mig, och jag kände viss besvikelse av att avsluta träningen så.

På vägen hem från träningen visade sig E4:an och Essingeleden vara helt avstängt, så vi var inte hemma igen förrän närmre midnatt.

Dagen efter upp tidigt för att morgonfodra på jobbet. Jag kände av min vänsteraxel, som jag slagit i vid min avsittning kvällen innan. På lunchrasten kom jag iväg till en av mina ”jättebra-att-ha” personer som kunde känna igenom och behandla muskeln i min axel. Jag fick frågan om det inte var bättre att strunta i tävling i helgen, men ärligt talat så hörde jag frågan ganska dåligt och lovade (som vanligt) att ta det lugnt resten av kvällen och helgen.

Därefter hem, packa och rida en stund på Lizzie. Passet kändes sådär, jag hittade inget riktigt flyt och jag styrde på ett sockerbitshinder ett par gånger för att stämma av kommunikationen på bommar men Lizzie kändes opåverkad av händelsen från dagen innan.

Lördagen var det dags att starta dressyr och hoppning inne på Ryttarstadion. Jag var bekymrad över om vi skulle hamna i en repris från veckan innan, där Lizzie teleporterade bort sig över tävlingsplatsen. Eller en repris från torsdagen med missförstånd på sista språnget. Detta kombinerat med tävlingsnerver.

Dressyren kändes bra förutom ett omslag i galoppen. Såhär i efterhand kan jag se ett samband mellan omslaget och en ganska öm vänsteraxel.

Efter dressyren skulle jag brodda i till hoppningen och på plats hade jag både mamma, Jossan och Sara som support. Om jag oroat mig över om Lizzie skulle varit hispig så var det inte fallet; hon stod och sov på tävlingsplatsen.

På väg till framhoppningen hoppades jag att jag fortfarande kom ihåg hur man styr på hinder. Bollade med Sara och efter ett par språng kändes det som det var dags att starta. Lizzie hoppade felfritt med fin bjudning och den rundan gjorde att vi klättrade upp till en andraplats.

Nu var det bara att ladda om till dagen efter, då det var dags för terräng. Banan var tekniskt svår men det skulle bli väldigt roligt att rida den.

Optimist som jag är så kändes söndagens planering lite väl optimistisk.
Mamma skulle köra två av mina ponnyryttare på hopptävling i Uppsala och jag skulle hinna hem från fälttävlan för att skjutsa en av mina dressyrelever på tävling.

Hennes tävlingsplats ligger visserligen bara ett par kilometer från vår gård, men just för den hästen så är inte en uteritt dit någon bra uppladdning för tävlingsstart.
Min dressyrelev skulle starta efter lunch och jag innan lunch på Ryttarstadion. Tidsplanen borde fungera, tänkte jag.

Startsignalen gick för mig och Lizzie tuggade sig igenom banan. Fast besluten att ta revansch från min förra fälttävlan så lyckades jag pricka tiden och samtidigt vara felfri på hinder. Lycklig gick jag i mål och var så upptagen i känslan att jag glömde bort min stela axel en stund.

Jag ringer till min dressyrelev och konstaterar att nu är tidsplanen ännu mer orealistiskt optimistisk. Jag har klättrat upp till ledning och behöver vänta in prisutdelning.

För att vara lite tidseffektiva så skrittar hon fram hästen hemma innan lastning så vi sedan kan åka de två minuterna bort till tävlingen. Och Esther tar emot Lizzie när vi kommer hem så jag kan skjutsa nästa häst.

Jag inser att med den här tidsplanen har jag inte planerat in eventuell svårlastad häst eller bilköer hem från Ryttarstadion.

Medan jag väntar på prisutdelning kan jag i lugn och ro pyssla med Lizzie samt hinna med en fika. Jag tar emot mitt förstapris och åker hemåt. Vi slipper bilköer, svårlastade hästar och Esther tar hand om Lizzie hemma.

Det enda som lite sinkar vår tidsplan är den onödigt trevliga parkeringsvakten som på dressyrtävlingen lägger flera minuter på att hälsa oss välkomna.

Men min elev var i tid till sin start och hann med sin dressyrtävling, samtidigt som jag fick min lunch och kunde vara orimligt nöjd med min helg.

Det finns personer i ridsporten som tillhör en målgrupp som sällan är aktuell i någon debatt. De gör sig inte rika på hästar, strävar i det tysta och är alltid närvarande. Ibland utan att vi tänker på det. Den här målgruppen är ridsportens viktigaste maskineri som ser till att hästnäringen fortsätter existera.

Med de här personerna diskuterar jag de viktigaste frågorna. En av mina elever försöker balansera tävlingsambitionen ihop med tillvaron för två egna hästar. Samtidigt som hon jobbar heltid, är förälder, hundägare och ska styra hemmet. Vi pratar om ett rimligt upplägg; vad som är en realistisk vågskål.

En annan har förverkligat sin dröm om ett eget stall och kan bestämma allt själv, göra sin satsning med sin häst i lugn och ro. Men det innebär också att hon är själv; på årets alla dagar och dygnets alla tider. Det går ihop sig, med heltidsjobb och extrajobb. Tiden till stallet finns, för hon ser bara till att få det att fungera.

Någon ryttare står på en fantastisk träningsanläggning och kan förverkliga sina tävlingsambitioner. Klart vi ställer upp och hjälps åt, tänker hon när andra i stallet åker på tävling och hon sköter stalltjänsten hemma. Däremot visar det sig svårare att få andra att hjälpa till när hon själv ska på tävling.

En tjej har sin tävlingshäst uppstallad där hon kan köpa sig service med fodringar och stalltjänst. Känns smidigt, enkelt. Men livspusslet kräver ändå att hinna med hästen efter jobbet, organisera eventuella medryttare och vara hemma tillräckligt mycket för att göra sambon nöjd. Hästen är en godkänd fritidssysselsättning men får inte inkräkta på resten av privatlivet.

På tävling står en mamma i kafeterian. Hon som själv inte rider men möjliggör att dotterns satsning på ponny är en fungerande karusell. Ingen ser hur hon vänder ut och in på dygnet för att vara tillräcklig; det vi möter är en glädjespridare och vi förstår inte att hon är en av våra förebilder som aldrig nämns i debatterna.

Hon möjliggör ridsporten och det glömmer vi ofta bort.

Det pratas om hur vi ska arbeta för hållbara hästar och långsiktigt hållbar sport för våra ungdomar. Men jag undrar hur vi ska skapa hållbarhet för alla vuxna i sporten.

Det är för oss en vardag; långa dagar, lite sömnbrist och ringar under ögonen, en kaffe i farten, haltar ibland på grund av senaste skavanken och vid behov lite silvertejp på bilen som provisorisk lagning.

Jag fikade med en mamma som delade med sig om ett år i hennes liv. Barnets bästa tävlingshäst åkte till himlen, hon lade alla pengar på att köpa en ny som skadades och ett föl hon hoppats stort på föddes inte friskt.
Med en klump i halsen frågade jag hur man gör för att känslomässigt klara sådana motgångar. För är det något som skulle få mig att lägga av med ridsport så skulle det vara just den typen av motgångar.
”Det gör man inte”, svarade hon. ”Känslomässigt så klarar man det inte. Jag har behövt ta hjälp.”

Vi är vanliga människor som försöker.
När jag tänker på att man förr talade om det speciella släktet hästkarlar, som till viss del finns kvar, så har jag svårt att identifiera mig själv som något liknande.
Jag är en tjej som lever med hästar.

”Vad synd, Lollo!”
Orden var menade som uppmuntrande pepp när jag kom ut från banan, men kändes istället som motsatsen. Hästen hade blivit ”rädd” för ett hörn i ridhuset tre gånger vilket drog ned poängen.

Jag vet inte vad som hade känts bra att höra där och då. Jag hade inte heller velat bli lämnad i fred; bara tillåtas vara besviken i fem minuter, för att sedan gå vidare med en taktik för hur jag hanterar samma situation nästa gång.

Tävlingssituation och nerver i kombination med kommunikationen ihop med häst. En svår balansgång samtidigt som en otroligt rolig resa. Det är egentligen inte tävlandet som är grejen, utan jag tycker det är ett väldigt roligt äventyr ihop med min häst. Det ger vardagen ett mål och skapar upplevelser som jag annars inte skulle ha mött.

När mina elever är nervösa på tävling försöker jag få dem att lägga fokus på rätt saker. När jag själv ska tävla kan jag komma på mig själv att spana in färgen på ridhusväggarna medan jag går banan. Jag pendlar mellan något icke närvarande fokus och en inställning om blodigt allvar. När pendeln står däremellan är tävlingssituationen rolig, när den slår över för mycket åt något håll börjar jag fråga mig själv vad jag gör där.

Ja just det, tänker jag när jag kommer på svaret, och börjar då jobba med att pendeln ska hamna på mitten igen.

”Tävlingsbubblan”, säger Jossan.
Och som vi älskar den bubblan. Känns som ett alternativt universum som vi kliver in i, bland människor vi annars inte möter och verkligen bara andas häst. Lämnar allt annat kvar hemma.

Plötsligt känns inte tidiga morgnar, timmar i bil eller långa dagar som någon uppoffring. Bara glädje och privilegium att få göra just det. Njuta och ta vara på stunden, innan den tar slut.

Tävling kan ge rosetter, erfarenhet, minnen, roliga stunder eller allt tillsammans. I ponnyteamet försöker vi hela tiden hitta sätt att hantera motgång och framgång på.

”Antingen så vinner man eller så lär man sig.”
En av ryttarna behöver bara rida felfritt in i mål för att ta segern. Vilket hon gjorde, men tyvärr avslutade med att hoppa fel hinder. Vilket hon aldrig kommer göra igen…

”Det är kul när det går bra för andra.”
Funkar alltid som slutsats när man själv ligger långt ned på resultatlistan.

En vuxen tröttnade på att alla tonåringar grät när de var besvikna på sina resultat.
”Varför gråter ni”, frågade hon. ”Om ni gjorde ert bästa så finns det ingen anledning att gråta. Och gjorde ni inte ert bästa så kan inte heller förvänta er de resultat ni ska ha.”

En förälder vägrade acceptera att köra sitt barn på tävling om hon skulle gråta varje gång en start gått dåligt.
”Om du ramlar av och skadar dig är det ok att gråta”, resonerade föräldern som ville fortsätta skjutsa till tävling utan tonårsdramatik.
Fullt rimligt ändå, tänkte jag.

Om jag håller resultatlistan upp och ned så ser det riktigt bra ut!

Ibland överraskar man sig själv med ett bättre resultat än förväntat. Och ibland finner man sig själv i stor besvikelse, när planen varit att bara åka dit och hämta hem en blågul rosett.

Det är sällan så enkelt. Mycket kan bli fel längs vägen.

På vägen hem från en tävling fick jag sms av en kompis:
”Hej Lollo! Jag kollade precis Equipe. Om jag håller resultatlistan upp och ned så ser det riktigt bra ut!”

”Lollo, jag är här tidigt imorgon bitti och hjälper dig fodra.”
Det var min elev som även arbetar som helgpersonal på ridskolan; hon skulle följande morgon rida lektion för mig kl 08.00. När hon inte går i skolan, då hittar vi henne i stallet; både när hon jobbar och är ledig.

En ponnyryttare lyckas inte komma iväg på träning eftersom föräldrarna jobbar den tiden. Då ställer en annan ponnyryttares förälder upp utan att tveka och skjutsar till träningen.

Det har berättats om en ponnyfamilj som var på väg till en fälttävlan men halvvägs dit gick deras bil sönder. Medan de väntade på vägassistans frågade en förbipasserande bil med hästsläp om de skulle till samma tävling. Ja, blev svaret.
Den förbipasserande ponnyfamiljen var främlingar för de som fått problem med bilen men de blev ändå erbjudna hjälp.
Ponnyryttaren lastade på sin ponny och åkte med dem till tävlingen medan föräldern blev kvar med den trasiga bilen.

Bara ett litet bekymmer. När ryttaren anlände till tävlingen med sin ponny ringde hon sin pappa och frågade på vilken anläggning han bokat uppstallning så hon kunde köras dit. Resultatet blev en lärorik helg där allt till slut löste sig.

Senaste tiden har jag funderar över vad det är som skapar att jag känner mig omgiven av personer som vill hjälpa till. De underlättar på ett sätt som gör det lättare för mig att göra ett bra jobb; de erbjuder sin hjälp, sträcker ut en hand och framförallt kan vi skratta ihop.

På ridskolan finns en ponnymormor som blev överlycklig när jag ställde frågan om hon vill vara med och hjälpa de yngre barnen i stallet på helgerna. Hon är bara närvarande och kan tillsammans med personalen hjälpa de som är osäkra i att vara med hästen I boxen.

Jag tror det finns små sätt att få andra att känna sig sedda. Då kliver de fram och det erbjuds hjälp som man inte visste fanns. Plötsligt har man vänner som man inte visste att man hade.

Det är inte helt enkelt att som ridlärare eller annan ledare räcka till; ge alla den tid de behöver, se var och en samtidigt som man är sitt bästa jag. Ibland är det en utmaning och ibland landar det jag säger fel hos den jag möter.

Jag frågade en vän: ”Hur vet jag att mitt sätt att leda är sunt? Hur vet jag att jag räcker till och hur arbetar jag med rädslan att göra fel?”
Min kloka vän svarade;
”Bara det att du hela tiden reflekterar över vad du själv gör är sunt, du lyssnar in andra. Du kan lita på din inre kompass och lyssna när den säger att du ska säga ifrån för att något är fel.”

När jag är på ridskolan så ser jag verksamheten som att den har flera lager. Jag tänker att vad som styr verksamheten är chefernas ambitioner, ledstjärnor och mående; är det sunt så leder det till att vi andra kan göra att verksamheten växer och utvecklas. Det börjar med deras vision och vandrar vidare till personal, styrelse, föräldrar och elever.

Jag försöker hitta en balansgång i rollen som ledare; bjuda in men samtidigt sätta gränser. Hur kan alla känna sig viktiga och samtidigt veta vad som gäller?
Hur skapas en trygghet i en att kunna be om hjälp eller säga till om något är fel?

Jag tror att min egna vision och att jag ger mig själv bränsle skapar förutsättningarna till att nå mål.
Jag försöker ofta prata med elever om vikten av att ge sig själv bränsle och vad det innebär; ordentlig sömn, äta näringsrikt, egentid, träning eller tid till förberedelse. Jag själv behöver bränslet för att kunna fungera gentemot mig själv, mina hästar och de i min närhet.

Förra helgen kunde jag inte låta bli att le när en av mina tonårselever sade till mig på en tävling;
”Lollo, jag tror det är bättre att jag hjälper henne på framhoppningen”, hon pekade på hennes kompis som också är min elev. ”Hon blir mindre nervös då.”
Det underbara i den situationen, är att min elev vågar säga det till mig. Hon vågar vara öppen, tydlig, ta initiativ och vill använda det till att hjälpa andra. För mig kändes det som en seger.

På Hufvudsta diskuterar vi en hel del hur vi ska öka kunskapen i hästhantering och få in det i undervisningen. Vi ser att det ofta är där det brister, både på ridskolan och utanför verksamheten, därför försöker vi bli bättre på att höja säkerheten för elever och hästar.

Vi har utöver teorilektionerna lagt in lektioner med hästhantering, där elever praktiskt och avsuttet arbetar med hästarna.

För några veckor sedan hade jag en sådan lektion med en grupp yngre barn, runt nio till tolv år gamla.

Målsättningen med lektionen var att öka elevernas kunskap i att kunna flytta hästen från marken medan de leder. För att nå resultat blev det också en anledning till att prata om hur en häst lär sig våra signaler.

Att backa på fyra sätt

Här beskriver Tuva vad hon lärde sig från hästhanteringslektionen:
”Jag tyckte det var kul. Vi började med att diskutera med varandra hur man ska göra för att få hästen att göra det man vill. Lollo lärde mig att få Pärlan att backa på fyra olika sätt. Jag lärde mig att man kan använda sina fötter och trampa på stället för att få hästen att backa.
Hon lärde oss hur man kan kommunicera med hästen genom att visa med sitt kroppsspråk. Om man övar på det från marken så kan man använda det på ridlektionerna sen, för att få hästen att förstå vad vi menar.”

Jag tror eleverna var lite klokare när de lämnade lektionen. Vi pratade om att hitta fyra olika sätt för att till exempel backa hästen, och att alltid börja med den minsta signalen. Tänka ett – två – tre – fyra; om hästen inte förstår på ett förstärker vi med två och så vidare. Det som eleverna upptäckte var att ganska snabbt förstod hästarna vad de skulle göra på signal ett, så länge eleverna gjorde allt i rätt ordning.

/Lollo