Louise Nyberg
Blogg
Louise Nyberg driver hästgård i Vallentuna ihop med sin familj. I bloggen delar hon med sig av sin vardag med Stall Grana Ponnyteam, livet på tävlingsplatser och jobbet som ridlärare på Hufvudsta Ridskola i Solna.
Louise Nyberg
20 mars 2023 17:44

Ridlärarbloggen: ”Vi lever fortfarande livet på prärien”

Ridlärarbloggen: ”Vi lever fortfarande livet på prärien”
Vår bloggare Lollo på Queen Elisabet. Foto: Annika Nyberg

I helgen har jag liksom flera andra ridlärare och tränare varit på utbildning. Ett ämne som diskuterades var stress.

Stress hos hästar, stress hos människor, stress i kombination med hästar och människor. 

Vi kommer oundvikligen hamna i situationer som innehåller stress. Både situationer vi själva försatt oss i men även situationer vi helst vill undvika. 

Vi måste komma ihåg att våra hästar levt vid vår sida en relativt kort tid; närmare bestämt 6 000 år.

Vi behöver komma ihåg att vi fortfarande hanterar det djur som vi tämjde från prärien; ett flyktdjur designat att snabbt identifiera fara och fatta beslut därefter. Frågan är om vi ”lyckats tämja hästen”. För någonstans uppstår frågan var vi anpassar oss efter hästen och var hästen anpassas efter oss. 

Vi bär ett stort ansvar. Vi har satt hästen i en situation som den själv inte valt. Vi som ansvarar för att hästen mår bra bär också ansvaret att lyssna till såväl beprövad erfarenhet som relevant forskning. 

Samtidigt har vi också erbjudit hästen ett alternativ till ett hårt liv prärien; där hästen flyr ifrån lejon, går med obehandlade sårskador och lever ständigt sökande efter foder och vatten. 

Vad som fungerar för en häst fungerar inte för alla hästar. Precis som med människor, hundar och andra varelser så består varje art av många individer. 

En häst är fortfarande en häst även när den är präglad av minnen, tidigare erfarenhet och genetiskt arv. 

Som människa känner jag mig trygg i situationer jag känner igen och där jag känner mig väl förberedd.

En häst kommer känna sig otrygg i nya situationer samt när den inte förstår vad vi menar. 

Received1603693546799033
Foto Linda Dorsander
Tavlingdrottningholm7
Foto: Reed Alveheim

Vi kommer inte kunna undvika att våra hästar upplever stress vid olika tillfällen; i nya situationer och i lägen när missförstånd uppstår. 

Idag lever vi en tid då förberedelse är viktigare än någonsin. Att börja med ridning och hästar innebär för många att just rida och borsta sin häst; men verkligheten är att det innebär att vi behöver anpassa oss till en samvaro med flyktdjur. 

I allt vi gör och i alla situationer vi befinner oss i, så kommer vi aldrig ifrån hästens instinkter. 

Precis som vi själva arbetar med att bli trygga i det som är nytt för oss, får vi också arbeta hästarna. Vänja dem gradvis och skapa positiva känslor i det som hästar uppfattar skrämmande. 

Jag tänkte på det senast igår, när jag var på hopptävling med min unghäst. Jag har de senaste veckorna, senaste året, gjort alla möjliga förberedelser för att få henne trygg inför nya situationer. Bygga ett förtroende där hon litar på mig. Låta henne reagera, för att sedan hitta avspändhet i de lägen som hon försöker signalera mig att det finns fara. 

I går på tävlingen gick alla moment bra. Det var dock en situation som min häst reagerade starkt på; en jacka hängandes på en stolpe. Hästen ville fly, men jag fick henne att lita på mig och våga sig förbi jackan flera gånger tills reaktionen var minimal. 

Jag såg en tjej komma ut från tävlingsbanan med sin unghäst som precis hoppat sig runt banan. Adrenalinpåslag, hästen uppe i varv och andades häftigt. Ryttaren lutade sig fram, klappade hästen lugnande och pratade mjukt med den.

Hästen slappnade av och sänkte halsen. Den hade precis mött en ny situation och fått bästa möjliga stöd från sin pilot att lösa uppgiften.


Louise Nyberg
8 april 17:08

”Hjälp, jag utvecklas inte”

”Hjälp, jag utvecklas inte”
Alma Hägglund med Killimor Boy och Sara Jälminger på Auburn Monty. Foto: Josefine Jälminger 

För några år sedan följde min pappa med och kollade på en dressyrträning som jag och syrran var med på. Vi bad honom filma under träningen. 

På väg hem konstaterade pappa att det varit svårt att veta när och vad han skulle filma; ”det är mycket lättare i hoppning att veta när det är skarpt läge”.

Pappa sammanfattade vår dressyrträning med: ”i alla år som jag betalat ridlektioner för er och ni gör fortfarande, 15 år senare, samma sak. Rider runt, runt i cirklar.”

Jag och syrran skrattade instämmande. Men vad pappa sa fick mig också att inse hur mina elevers föräldrar ser på de lektioner där jag undervisar deras barn.

Föräldrar ställer frågor till oss ridlärare: Barnen utvecklas inte, behöver mer utmaning, är tanken att de ska lära sig något under nästa termin?

Svaret är:

– I ridning blir vi aldrig färdiga med grunderna, det är ett arbete som fortsätter hela livet.

– Barnet behöver inte mer utmaning, just nu har barnet fullt upp med att lära sig hur man rider mellan hand och skänkel, med små hjälper, vad eftergift faktiskt är och hur de ska fatta galopp med osynlig signal.

Det är väldigt sällan man som ryttare lär sig nya saker, däremot lär vi oss hela tiden att göra samma saker fast på nya sätt. Lite bättre, lite mjukare och lite effektivare.

Jag inser att föräldrarnas förväntning är att barnet ska lära sig att få hästen att utföra ”nya konster”. Kanske ser de framför sig hur hästen lyckas utföra diverse skolor från Spanska Ridskolan eller piaff och passage. Såklart blir det obegripligt för den som inte håller på med ridsport, när jag börjar prata om skänkelvikning och bogen in. När jag dessutom berömmer eleven, vad är det som är så himla bra?

Något som istället blir tydligt för föräldern, är höjden på hinder som barnen hoppar. 

”De hoppar ju fortfarande bara 50 cm”.

Det krockar; de ser barnens utveckling i hinderhöjd och jag i följsamhet, inverkan och balans. Jag kan prata med eleven om känslan när hen rider, medan det föräldern ser är huruvida barnet lyckas ta sig över samt antal ”hopp” per lektion.

Jag vill att mina elever lär sig rida så de hittar ”en bra känsla” på hinder oavsett om hästen är tveksam, het eller ”anonym” i sin bjudning. För vissa ryttare är det tillräcklig utmaning att bara delta i en hopplektion. 

Till dig som vill ha några råd på vägen. Oavsett om du är barn eller vuxen, har egen häst, rider någon annans häst eller ridskolehäst. 

Vare sig du rider en dag i veckan eller fjorton gånger i veckan så kommer du kunna utvecklas i din ridning. 

Men ibland räcker det inte med att bara komma i tid för sina ridpass, följa instruktioner, rida dressyrträning måndagar och hoppning på onsdagar. Ibland är det så att du behöver satsa mer energi i din utveckling (snarare än att satsa energi på besvikelsen av utebliven utveckling).

Bild 2 Ridlärarblogg

– När du tar instruktioner under lektion, förstår du varför? Om du förstår varför instruktionen är viktig så kommer det bli viktigare för dig att faktiskt se till att du inte gör samma miss igen.

– Om du undrar något under lektionen, så är det garanterat fler som undrar samma sak. Våga fråga. 

– Är du osäker på vad som förväntas av dig när du rider till exempel öppna, kan det vara bra att åka hem och göra din research. Se exempel på Youtube kan vara bra hjälp. 

– Se på andra lektioner när andra rider. ”Mitt barn kollar mycket på instagram”; min åsikt är att IRL är betydligt bättre. Att se ryttare rida ”live” gör att man kan få inspiration i hur andra löser problem. På Instagram lägger de upp ”de bästa resultaten”. Det är vägen till resultat som är intressant. 

– ”Don’t say wow, say how”. Ta gärna tips från dina ridkamrater hur de gör för att lyckas.

– Du behöver cirka 3000 upprepningar för att kunna något. Dvs öva galoppfattning eller perfekta halter 3000 gånger.

– Vad saknas i din ridsatsning? Oavsett om målet är att tävla en högre klass, klara att rida olika typer av hästar, få bättre självförtroende eller lära sig mer; fråga din ridlärare/tränare vad du behöver lägga fokus på för att nå dit.

Jag har under lång tid varit besviken med allt jag inte lyckats med när jag ridit. Tills jag fick verktyg att faktiskt börja reflektera. För ibland handlar det inte bara om att jobba bort sina svagheter i ridningen; man kan också förstärka sina styrkor och på det sättet utvecklas.

Slutligen, fokusera på en pusselbit i taget som du vill få till. Det är lättare att lyckas då. Vill du förbättra allt på samma gång så gör du det svårare för dig själv att lyckas.


Louise Nyberg
1 april 15:08

Ridlärarbloggen: Ridlärarens checklista

Ridlärarbloggen: Ridlärarens checklista
Jonna Alveheim när hon tränar tränar för mig. Foto: Reed Alveheim

”Jag har stor respekt för er ridlärare”, sade en förälder på ridskolan. ”Nu har jag suttit på läktaren och sett min dotter rida lektioner, från det att hon var nybörjare till att hon idag rider i tävlingsgrupp. Jag är otroligt imponerad, för det är ju som att ni ridlärare är utbildade för att undervisa allt från förskola upp till universitet!”

Jag tror inte att det alltid syns vad vi ridlärare förväntas göra under en helt vanlig ridlektion. Därför bestämde jag mig för att lista några av de punkter som jag jobbar efter medan jag undervisar.
En vanlig grupp för mig, är tolv elever i ett ridhus på 20×40 meter och min checklista ser ut som följande (punkterna är inte i någon speciell ordning):

– Hur ser gruppen ut? För mig så är betydelsen om eleverna rider på samma nivå väldigt liten. Jag vill vara så pass kompetent i min ridlärarroll att jag kan leverera individuellt till en grupp, även om var och en av dem har olika kunskapsnivå.
– Vad är det långsiktiga målet för gruppen, vilken sorts ryttare vill vi att de ska bli?
– Vad är terminsmålet för gruppen?

20220916_161930

– Jag behöver inte bara veta vilket tema det är på dagens lektion, utan också vilket resultat jag vill uppnå. Då blir det enklare att lägga en förberedande uppvärmningsövning och påminna eleverna under lektionen vad vi arbetar med just idag.
– Hur lång är lektionen, hur många minuter? Viktigt är att intensiteten ger hästarna ett flow där de hinner andas och att fokus ligger på ryttarna.
– Kommunikation med eleverna. På ett enkelt sätt gör jag alla elever sedda genom att alltid börja lektionen med ”Hej, hur mår du?”  Det här har mina elever numera lärt sig, och det ger dem ett fönster att våga kommunicera med mig om behovet finns. Även de yngsta eleverna. Jag vill alltid avsluta lektionen med att ge var och en några ord att ta med sig hem.
– Var brister det oftast, vilka moment har jag inte varit tillräckligt bra på att förbereda mina elever i tidigare? Det jag jämför med kan vara lektionen de red veckan innan eller senaste tävlingsstarten.
– Hur mår hästarna? Hur rör de sig, hur står de på medellinjen, ansiktsuttryck, andning, pälsen, utrustningen?
– Ridning i båda varven, lägga övningarna så att risken för skador på hästarna minskar.
– Två fokus i undervisningen; sits och inverkan. Ibland börjar jag instruera elevernas inverkan och sedan sitsen men ibland gör jag tvärtom. Vilket jag börjar med beror på dagsformen och vilket behov som är störst för stunden.
– Mina instruktioner lägger fokus på att göra det bekvämt för hästen, utveckla eleven och att målet är att ekipagen lämnar ridhuset i en känsla av att ha blivit starkare.
– Hur lektionen läggs upp beror på hur resten av dagen ser ut; så att hästens arbetsdag blir bra för den.
– När jag lägger övningar så vill jag få till att slitaget på ridhusunderlaget växlas. Jag ändrar ”ridvägarna” vid behov, justerar övningar och ”tvingar” eleverna att växla de spår de rider på.
– Vilka hästar har särskilda behov? Några av dem trivs bäst på raka spår, andra på böjda. Vissa vill ha galopp som absolut sista övningen på lektionen, andra blir hjälpta av att galoppera tidigt på passet.
– Vad behöver hästen i form utav att vidare stärkas och utvecklas?
– Vilka elever har särskilda behov? Någon har en hörselskada, en annan dålig rygg, rädslor, balanssvårigheter. Vissa tar mycket plats i gruppen, andra tar ingen plats alls. Någon vågar inte fråga när hen inte förstår och vissa behöver tid på sig att formulera sina tankar till mig.

Och slutligen, variation som innehåller en röd tråd; för hästarna och för ryttarna. 


Louise Nyberg
25 mars 17:36

Ridlärarbloggen: ”Det börjar bli omodernt att lägga ansvaret på hästen för dens beteende”

Ridlärarbloggen: ”Det börjar bli omodernt att lägga ansvaret på hästen för dens beteende”
Clinic på Djursholms ridskola med tema fälttävlan. På bilden berättar jag och Andrius Rimsa om sporten och hästhållningen. Foto Reed Alveheim

På senare tid har jag funderat mycket kring hästar och våra förväntningar på dem.

Oavsett om vi är ryttare, tränare, hovslagare, ponnyförälder eller vad som helst; så är vår uppgift att underlätta för hästen att kunna göra ett bra jobb.

Det börjar bli omodernt att lägga ansvaret på hästen för dens beteende. Vi behöver se var vårt eget ansvar ligger; var vi brister i att läsa av och förstå våra hästar. 

Problemet är inte okunskap bland oss som omger hästen; problemet är att vi inte ser vår egen okunskap. 

204-03-23 Uteträning-26
Jag undervisar Jonna Alveheim på sin ponny Jonna. Foto Reed Alveheim

Jag har hela tiden ett ansvar gentemot mina hästar;

  • Att söka kunskap. (Inte bara att söka någon form av kunskap utan rätt kunskap).
  • Bli mitt bästa jag. Komma till stallet utvilad, stoppa i mig energi och se till att jag är i fas för att umgås med hästen.
  • Lägga tid på min häst. Den förtjänar de minuter som jag lägger på den.
  • Arbeta på min härvaro, inte bara närvaro. Bara för att jag är hos hästen så är inte det samma sak som att jag är närvarande. 

När hästen inte fungerar till det jag vill göra så behöver jag ställa mig själv frågan;

  • Är hästen frisk?
  • Mår den bra?
  • Anpassar jag kraven efter hästen?
  • När jag ber den arbeta, formulerar jag mig på rätt sätt till min häst?
  • Arbetar jag med allt runtomkring för att möjliggöra att hästen presterar?
  • Är den i rätt miljö?
  • Trivs den med uppgifterna som jag ger den?

När vi tycker att hästarna presterar fel, så behöver vi istället fråga oss själva om våra förväntningar är rätt. 

Vi behöver se vad som är vad oavsett om det är en fas i inlärning, bristande system eller om vi helt enkelt börjat i fel ände.

På ridskolan har vi varje månad hästmöten och ibland har det diskuterats om vilka hästar som fungerar i verksamheten eller inte. Min ena chef brukar då ställa den fullt rimliga frågeställningen; har vi gjort allt vi kan för att skapa förutsättningar där hästen kan prestera i verksamheten?

Med mina egna hästar kanske jag funderar alldeles för mycket på de här sakerna. 

Jag gillar att se mina hästars utveckling och vara en del av den. 

Jag vill att de ska trivas med jobbet. Jag vill att de ska frusta nöjt under ridpassen och känna sig trygga med att leverera. 

Är det inte så, då är något fel. 

/Lollo

ridlärarbloggen_1002
Lite brainstorming från teorilektion med elever i åldern 11-14år, om vad de vill bli bättre på. Foto: Privat

Louise Nyberg
4 mars 15:56

Ridlärarbloggen: Ett dramatiskt stycke start på året

Ridlärarbloggen: Ett dramatiskt stycke start på året
Jag och Lizzie på hoppträning – före olyckan var framme. Foto: Privat

Naprapaten såg paff ut när jag klev in i rummet hos Rehabteamet dit jag gått för att ultraljuda min axel.

”Vi har patienter som kommer hit och säger att de känner sig överkörda av en buss”, sade han. ”Men när jag läser din journal så inser jag att det är ju precis vad du har råkat ut för!”

”Ja, jo, det kan man säga”, svarade jag. 

”Du har brottats med en häst”, fortsatte han.

”Ja”, svarade jag. ”Det är ju tur att jag har ett lager med muskler som kunde agera motståndskraft så jag slapp värre skador!”

Han tittade på mig med tom blick; troligen var det inte ett lager muskler han såg framför sig.

”Hur mår du idag?”

”Ja, jo, det jobbigaste har varit att ta sig upp i sängen.”

Jag känner mig som riddaren i Monty Python”

Jag berättade att min säng är i höjd med bröstkorgen och att jag oftast skuttar upp i den. Nu kunde jag inte det i och med mitt mosade vänsterben. Inte heller kunde jag stöd med armarna och dra mig upp på grund av min högra axel.

Lösningen blev att lägga mig mot sängkanten med axlarna och ”skjuta upp” mig själv med hjälp av mitt friska ben stöttandes mot en vägg.

”Jag känner mig som riddaren i Monty Python” sade jag. ”Han som saknar armar och ben samtidigt som han säger ”I can still fight!”.”

Naprapaten funderade en stund innan han frågade:

”Vad är det med er hästmänniskor som gör att ni bara kör på? Ni är otroligt lösningsorienterade i allt.”

Det har han kanske rätt i. Och det kanske är på gott och ont.

Resultatet från ultraljudet blev en bristning i muskeln på höger axel. Mitt vänstra underben var svullet och lila samt en rejäl smäll mot baksidan av vänster rygg.

En läkare har även undersökt mig och jag har klarat mig utan skador. Alla inblandade försäkringsbolag har jag hört av mig till och de ger otroligt bra service och hjälp. 

Återbesöket till naprapaten var komiskt. Jag låg på mage på britsen och skulle vända mig över på rygg. Hur då? Det fick ta tid att genomföra eftersom axeln, benet och ryggen var dåliga på att hjälpa till. 

Det jobbigaste momentet under februari har varit att ta på sig jackan. Jag har behövt kasta in högerarmen när jag klätt på mig.

Naprapaten såg ut som att han tänkte ”hon kommer aldrig göra sina rehabövningar”. Men jo då, jag har kunnat göra det medan jag står på lektion och undervisar. 

Så vad var det egentligen som hände, varför har årets första två månader var extra fysiskt påfrestande?

I januari råkade jag och en häst ut för ett missförstånd. Jag hamnade på marken och slog i min högra axel. Det hela var verkligen bara ett ”oj” men rörelsen i axeln blev begränsad efter det.

En och en halv vecka senare hjälpte jag en kompis med att rida hennes häst. När jag satt på så reagerade den på att en annan häst travade i ridhuset, kom upp på bakbenen och föll den baklänges på rygg. Tack och lov inga frakturer, men hästen landade över mitt vänstra underben och vänstra sidan av min rygg tog emot i landningen.

Kroppen är mitt viktigaste arbetsredskap som behöver fungera i många år till. Jag behöver ge mig själv rätt förutsättningar för att fortsätta vara stark, hållbar och skadefri. 

Img_20240224_121721_631
Jag och katten Luna tar det här med återhämtning på allvar. Foto: Privat

Det känns väldigt bra att jag är omgiven av bra hjälp. Högkompetent hjälp i kombination med en nyfikenhet att jag vill lära mig mer. 

Att arbeta inom ridsporten innebär långa dagar och tuffa uppgifter. Kroppen som arbetsredskap behöver förutsättningar i form av att byggas upp, vila och mat som bränsle.

Jag fascineras av hur mycket folk har att tycka kring ätande; vad, när och hur man äter. För mig är mat ett bränsle som skapar förutsättningar för mig att klara min vardag. Jag funderar aldrig på om jag ska äta utan försöker planera i förväg så att energin räcker till allt jag vill leverera.

Vi kan hjälpa oss själva att bygga mer motståndskraft; då kan vi lättare klara av smällar mot kroppen och orka bättre.

/Lollo


Louise Nyberg
26 februari 15:24

Ridlärarbloggen: Hjälp Christian att hitta sin drömhäst

Ridlärarbloggen: Hjälp Christian att hitta sin drömhäst
Louise "Lollo" Nyberg agerar efterlysare i veckans blogg. Foto: Privat

Hej!

Jag testar här i bloggen om någon kan hjälpa en lagom tjock man i sina bästa år, min vän Christian Björklund, att finna sin nya riktiga ”gubbhäst”.

Sökes:                                                                                      

Trevligt SWB-sto till en låg prisklass med en mankhöjd mellan 164-168 centimeter.

Önskvärt är bra stam för avel. Lätt att hantera och alltid rolig att rida. 

Vid uteritt ska man både kunna kolla mail, prata i telefon,  kommentera Facebook, kolla Instagram samt vid få tillfällen även vara lätt bakis utan problem. 

Gärna en dressyrhäst som gillar att hoppa. Men även ett fint hoppstammad sto med fina gångarter går finfint. Kan den byta är det ett extra plus.

Gillar hästen att tävla och och är en rosettplockare är det bingo. 

Planen är att eventuellt tävla när solen skiner, fåglarna kvittrar, det är tunna stackmoln (för lite moln gör att det blir för varmt), är torr barmark och temperatur över 12 grader. Samt att starten är tidigast 13.00 och senast 17.00. (Är det lördag så helst senast 15.30).

Man ska kunna lasta problemfritt och den ska vara lätt att köra. Inte rädd för mindre röntgenfynd men hästen ska gärna hålla mer än sex dagar från köp. 

Bra hem erbjudes av en av de bästa läktarryttarna i landet. För visst sitter de bästa ryttarna på läktarna?

Jag tror ni fattar. Om ni kan hjälpa mig med förslag och tips så kontakta Winnroc House på Facebook. 

Hälsningar Christian och Lollo


Louise Nyberg
19 februari 17:46

Ridlärarbloggen: Varför behöver vi alltid förklara oss?

Ridlärarbloggen: Varför behöver vi alltid förklara oss?
Jag assisterar Anki Karlsson när ett sto ska insemineras. Foto: Ulrika Candlert

På ridskolan diskuterar vi ofta balansen mellan ridning och teoretiska kunskaper. 

Vi vill engagera eleverna till att ta del av mer praktisk teori, då vi ser att det finns ett behov.

När vuxna elever har svårt att tränsa, missar rutiner med hästarna och gör misstag som skulle kunna leda till olyckor; inser vi att teoretiska kunskaper brister.

Vi märker en skillnad kring barnen på ridskolan, sedan vi ökade antalet teoritillfällen i deras undervisning. Vi har färre osäkra barn i stallet. De har verktyg att hantera svårigheter men framförallt kan de sätta ord på sin förståelse för hästens beteende. 

Det är också tydligt hur barnen blir tryggare av att få hjälp från andra barn och att vi vuxna finns närvarande. 

Received_1302454563814679
Cornelia Zachén på Tamino instrueras av mig. Foto: Jenny Zachén

Detta förklarar jag på lektion. Ändå tycker jag att det är orimligt att jag behöver lägga tid på att förklara mig för föräldrar. 

Frågor som, hur mycket teori ska barnen ha den här terminen? Innebär det mindre ridning?

Jag får även förklara varför barnen ska ha teori. Många föräldrar vill göra mycket åt barnen, ”för då kan de rida fler minuter”. Men det leder till att vi sedan har 16-åriga elever som inte kan spänna sadelgjorden utan hjälp av förälder.

Jag möter också en frustration från föräldrar att vi inte meddelar i förväg när vi har teori på lektionerna. 

”Hade vi vetat om det så hade vi inte behövt åka så tidigt till stallet.”

Det är ju just därför barnen behöver ha teori på sina lektioner; eftersom de spenderar så lite tid som möjligt i stallet. 

Det behöver ju inte vara ett aktivt val hos barnen att det är så; många gånger är det föräldrar som väljer att barnen kommer lagom till lektion och åker hem så snart som möjligt efter.

När ridskolans elever plötsligt försvinner så har de skaffat egen häst.

Sedan finner jag mig själv stå på externa hoppträningar, veterinärkliniker, privathästanläggningar och andra sammanhang där jag behöver svara på samma fråga.

Varför kan de här nyblivna hästägarna för lite? De vet inte hur hästar fungerar. De kan för lite. Varför har ni som ridskola förberett dem för lite inför att ha egen häst?

Svaret är; vi har inte sagt till eleven att den är redo för egen häst. Det beslutet har eleven själv fattat.

20230530_145414
Isabelle Högberg sköter Jurist Foto: Louise Nyberg

Många gånger på grund av att hen inte tycker att ridningen är tillräcklig på ridskola.

Vi har sett bristerna redan innan beslutet om egen häst men inte haft möjlighet att ge rådgivning. Frågan är dessutom om tiden till det finns.

Jag pratade med en tidigare ridskolechef som drivit anläggning i Värmland. Hon fick en chock när hon insåg att de flesta eleverna köpte egen häst efter fem år på ridskola. Där de bodde var det billigt att stalla in hästar och hon insåg att som ridskolechef hade hon kort tid på sig att ge eleverna all kunskap hon behövde.

Det var vad hon kunde göra, för att minska risken att hästar och nyblivna ägare skulle fara illa.

Jag tror att grundproblemet är att jag ”säljer ridlektioner”. Jag kanske ska börja kalla det hästlektioner istället; för sanningen är att ridningen är väldigt liten del av vad vi gör.


Louise Nyberg
5 februari 14:11

Ridlärarbloggen: Ridskola med ryttare i alla åldrar

Ridlärarbloggen: Ridskola med ryttare i alla åldrar
Bunnahabhain, en av mina fyrbenta arbetskamrater. Foto: Louise Nyberg

På ridskolorna ser vi tydligt hur ridning är en sport för alla åldrar. 

En ridlärarkollega till mig berättade hur hon hade en grupp på tolv elever bestående av äldre damer och karlar i sitt jobb på ridskolan.

Trots att hon med tydlig röst ropade ut i mikrofonen att det var dags att sakta av till skritt så fortsatte Jörgen galoppera. Bengt galopperade upp jämsides Jörgen och instruerade honom att det var dags att sluta galoppera och då saktade han av.

Det blev lösningen på att kommunikationen under lektion skulle fungera.

En annan kollega frågade en elev på lektionen om hon hade svårt att höra instruktionerna.

”Jag tror det är fel inställning på din mikrofon”, sade eleven.

Ridlärare vände sig till en annan elev.

”Anne, tycker du att det är svårt att höra mina instruktioner?”

”Va?”

”Jo, jag frågade om det är svårt att höra vad jag säger.”

”Jag hör inte vad du säger, jag har glömt hörapparaten hemma idag.”

Några av mina elever behöver hinna hem för att avlösa sin barnvakt efter avslutad lektion, andra ska hem till sin ”gubbvakt”.

Jag hade en äldre elev som jag, liksom jag gjorde till de andra eleverna, gav instruktioner.

Lollo, de har bett mig korta tyglarna i tjugo års tid och det har fortfarande inte blivit bättre.”

Samma elev dök alltid upp oavsett väder, även när det var snöstorm och alla andra elever avbokade sina lektioner.

”Lollo”, sade eleven. ”Jag har sagt till mina kamrater att idag är det okej att gå som en 84-årig gubbe.”

Han skrattade; syftade på sig själv och den hala marken i snöstormen. 

En gång dök inte den eleven upp till sin lektion och jag blev orolig eftersom han alltid hade full närvaro.

Veckan efter var han på plats och bad om ursäkt för att han glömt avboka. 

”Jag var i fjällen och åkte skidor.”

Idag träffade jag en äldre dam som det fullkomligt strålade om när hon berättade om sin häst. 

Hon berättade att hon fortfarande dressyrtränar och känner att det är otänkbart att missa en dags ridning. Hon delade med sig av sin hästs viktiga träningsprogram varje vecka och den målsättning hon arbetar för.

Hennes stora bekymmer var att hon behöver gå en grönt kortkurs för att få rida sina tävlingar.

”Men Lollo,” sade hon. ”Det känns ju märkligt eftersom jag var en av de första som tog grönt kort innan allt blev digitalt. Jag borde ju inte behöva gå kursen; jag kan ju allt det där redan?”

Hon kände stor lättnad när jag tipsade henne om hur hon skulle få hjälp att lägga sitt gröna kort i tdb. 

”Ja, för jag har det ju kvar!”

Henne ser vi nog snart på tävlingsbanorna. 

/Lollo


Louise Nyberg
29 januari 16:46

Ridlärarbloggen: Små och stora barn, små och stora hjälper

Ridlärarbloggen: Små och stora barn, små och stora hjälper
Jag, Jonna Alveheim och Queen. Foto: Reed Alveheim

 ”Ridskolor lär inte barn rida med små hjälper.” Sagt från en person som själv inte undervisar elever. Ett påstående som jag ställde mig frågande till. 

Jag minns när Jonna, 6 år, red lektion för mig på sin ponny Nutella.  ”Titta, jag kan rida som en fjäril!” Jonna kunde plötsligt hålla ut armarna medan ponnyn travar och släppa tygeln på halsen.  Vi övade ridvägar, travade bommar, travade hinder, övergångar, red hinderbanor. Jonnas favorit var att rida på fyrkantsspåret; hon ägnade gärna en hel lektion till just det. 

”Jonna”, frågade jag. ”Går det långsamt, lagom fort eller för snabbt just nu?” ”Lagom fort!” Svarade Jonna nöjt medan jag och Jonnas mamma Nina såg ponnyn röra sig så långsamt att klockorna stannar. Jonna hade inga problem med att det tog två varv runt fyrkantsspåret innan hon fick ponnyn att börja trava… 

Jonna styrde på ett litet hinder. Ponnyn stack inte iväg i full fart när den såg hindret, utan klev snällt över på mitten. Nutella höll igång i trav bara under förutsättning att Jonna inte glömde skänkla. 

Received667881494189331
Jonna Alveheim och Kex. Foto Nina Känsälä 

Men det fanns en fördel med att tempot sällan når höga hastigheter. Jonna kände sig trygg när hon visste att ponnyn aldrig gick oväntat fort. Hon behövde aldrig hantera för mycket nerv i ponnyn eller oväntade situationer. Ändå var ponnyn tillräckligt känslig för att även svara för små signaler, men viktigast av allt var hon tillåtande för att Jonna ibland vinglade till med balansen eller armen. 

Nina sade det ofta; hon kunde inte vara mer tacksam för vad Nutella lärde Jonna. Ponnyn lärde barnet rida bra; jag som ridlärare och Nina som förälder behövde aldrig ha ett hjärta i halsgropen. 

Jag tänker, att små barn innebär stora hjälper och stora barn små hjälper. Men det är inte hela sanningen; det är balansen som avgör. Någon som håller på att lära sig rida, har svårt att hålla balansen på hästen. Det går att jämföra med någon som står uppepå en surfingbräda; ju bättre balans desto mindre rör sig personen. 

Ridning går ut på att ge en signal i taget. Vi ger aldrig flera signaler samtidigt, utan ju högre nivå vi rider på desto längre och mer avancerade följder av signaler lyckas vi utföra. Som med matteboken; vi börjar med plus och minus vilket så småningom leder till ekvationer. 

När vi tappar balansen, ökar risken att vi ger fler signaler samtidigt. Lutar oss vänster för att ta i mer med vänster skänkel; men då säger vikthjälpen ”gå vänster” och skänkeln säger ”gå höger”. Hästen försöker uppnå balans. Vi ska skänkla men samtidigt rör sig armarna ”för att hjälpa till” vilket istället betyder broms. 

Känsliga hästar hjälper med andra ord inte till i början av ryttarkarriären, utan skapar mer problem. De missförstår de dubbla signalerna, ökar hastigheten för att hålla balansen, det blir för mycket av allt och de vinglar i takt med ryttaren. 

Men, i takt med att balansen ökar så blir ryttaren mer stilla och med i rörelsen. I takt med att eleven mognar med uppgiften blir hen redo för mer finstämda instruktioner; vi leker fram små signaler. Det är magiskt när man lyckas instruera eleverna att rida för vikthjälperna och hästen svarar blixtsnabbt för signalen. 

Nybörjarbarnen har fullt sjå att hålla en sträckt tygel, hålla sig kvar på hästen och samtidigt få den att följa fyrkantspåret. På mitt jobb har vi fantastiska med förmågan att lotsa och ”gissa rätt” med de oerfarna samt utmana och bjuda upp till dans för de erfarna. 

Måste små barn rida med stora hjälper? Jag har elever som fortfarande är små men större än de var när de började sin ”ridkarriär” med mig och mina kollegor. De är inga stora barn ännu, trots det lyckas de rida med små hjälper och snappar snabbt upp mina signaler. Orättvist att vissa hittar det tidigt i livet. Jag menar, jag har ju precis börjat lära mig rida: trettio år efter att jag började.


Louise Nyberg
22 januari 16:04

Ridlärarbloggen: Vi behöver inte leva med skuld och skam 

Ridlärarbloggen: Vi behöver inte leva med skuld och skam 
Jag och Queen Elisabet. Foto: Hasse Röjder

Jag upplever att många stretar på i det tysta och känner sig väldigt tyngda. Emellanåt också jag själv, men jag hoppas att de värsta av de perioderna ligger bakom mig. 

Tyngden av skuld och skam; gentemot våra hästar. 

Helgen som varit så reagerar jag över hur många ledsna personer jag mött. Personer där jag behövt torka tårar. Deras tårar är bevis på en besvikelse; de tror att de är väldigt ensamma att känna så. 

Besvikelsen är gentemot de själva men framförallt hästarna. De arbetar hårt och målmedvetet men når ända inte fram. De vill prestera, visa att de kan. Inte inför de själva, men gentemot hästarna och till viss del så vill de visa mig att de kan. De vill leverera; besvikelsen kommer när deras insats inte räcker till. 

Jag vänder mig mot dem och vågar fråga varför. När jag inser att tårarna inte är en rädsla på att misslyckas utan en besvikelse mot dem själva; så kan jag möta dem i det. 

– Du är inte unik. Du är inte ensam om att brottas med dessa känslor och du är inte själv i att känna så. Det enda du behöver är verktygen i att hantera det. 

Lollo2
 Jag och Sheeno. Foto: Therese Heggestad

En tränare berättade för mig om en elev hon hade. Eleven var förtvivlad över hur hon inte lyckades rida bra på träningen.
”Vad gör jag för fel?” undrade eleven.
”Du rider för dåligt” blev tränarens svar, varpå eleven blev ännu mer förtvivlad. 
Eleven kände en stark övertygelse om att enda alternativet var att lägga ned med ridning och sluta helt.
”Nej, nej, nej” sade tränaren. ”Det är inte det jag menar.”
Tränaren förklarade att det hon menade var att eleven där och då hade för få timmar i sadeln, för lite erfarenhet, för få verktyg och otillräckligt med erfarenhet. 
”Du behöver mer av allt det innan du får det resultat du vill ha” sade tränaren.
Eleven slutade aldrig med hästar och ridning efter den feedbacken. 

Vi måste någonstans inse att vi gör vårt bästa, så gott vi kan.  Att vi medan vi lär oss, ofta kommer göra fel och behöva hantera att misslyckas. 

Det handlar inte om att misslyckas mindre, bara försöka träna på ett sätt där vi gör det mer sällan. Se ett bra resultat som en belöning och ett sämre resultat som en lärdom. 

Och var inte frustrerad; hjälp finns att få. Du behöver inte vara ensam när du strävar. Och var inte besviken; du gör så gott du kan och senare kommer resultatet av det du gör idag. 

BESTÄLL NU

Köp Ridsport Komplett från 123 kr i månaden
Hingstar Online

Just nu 98 hingstar i vår databas

Visa alla hingstar
Tipsa Ridsport Besök vår tipssida - du kan vara helt anonym

Ridsport digital

99:- i månaden