Tävlingsdebuter, fina känslor och några tankar om ridsportens framtid

I helgen gjorde jag och Carino vår riktiga tävlingsdebut i Åstorp, och jag måste bara säga: han skötte sig som ett A-barn. Två riktigt fina rundor, lugn, positiv och med öronen framåt hela tiden. Det kändes som att allt jobb jag lagt ner hemma verkligen börjar falla på plats.

Ni minns kanske att jag presenterade honom här för ett par veckor sedan och att vår allra första “debut” tillsammans faktiskt var på Rolf-Görans clinic i Flyinge. Även där hoppade han fantastiskt, lite väl högt ibland och därför har vi tränat massor hemma och i och med det var jag ännu gladare hur han skötte sig i Åstorp. Han var modig, framme och väldigt trygg i sig själv, precis det man drömmer om inför en debut ihop.

Arne (eller Zebran!) fick också glänsa

I lördags var det även dags för Arne, eller Zebran som han ju också kallas, att hoppa två klasser. Nolla i båda och med en energi som nästan bubblade över i andra klassen. Faktiskt lite lugnare i den första än i den andra, haha! Men det är en otroligt fin häst och med honom tar jag det lite lugnare, utan stress. Det känns så otroligt roligt inför framtiden, båda dessa killarna ger en riktigt bra känsla just nu.

Några ord om Svenska Ridsportförbundets nya förslag

Ni har säkert sett vad Svenska Ridsportförbundet publicerat om tävlingar för ryttare 13 år och yngre. Det har ju också varit uppe i Tidningen Ridsport, så där kan ni läsa mer om detaljerna. Jag vill bara dela min personliga tanke om det.

För mig känns det spontant som ett tråkigt förslag, jag tror inte att ett ett sånt borttagande av tävlingar för unga ryttare skulle gynna sporten. Samtidigt… jag är också helt med på varför frågan finns. Det är en enorm hets i de yngre klasserna: dyra ponnyer som importeras från alla håll och kanter, jakten på mästerskap, kval och placeringar redan i väldigt unga år. Pressen blir stor, både på barnen och på föräldrarna.

Och där känner jag mig lite tudelad.

För jag håller med om problemet, men är osäker på om lösningen är rätt. Jag tror mer att man måste se över kulturen runt barn- och ungdomstävlingar: hur tränare, föräldrar och vi i sporten pratar, tänker och agerar. För tävling i sig kan vara fantastiskt utvecklande, när det inte är förknippat med stress, prestige och jämförelser.

Avslutningsvis

Helgens tävlingar gav mig så mycket glädje och energi. Hästarna kändes otroliga och det var en så fin känsla att avsluta säsongen med dem på det här sättet. Samtidigt är det bra att vi i ridsporten vågar prata om svåra frågor, även när vi inte är helt överens. För i slutändan vill vi ju samma sak: en sport där både hästar och ryttare mår bra och kan utvecklas hållbart.

Imorgon åker vi på årets sista tävlingar, mysiga Vilhelmsborg och deras Christmas show! Vi hörs nästa vecka!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare

Först och främst vill jag säga tack.
Tack för det otroligt fina mottagandet av förra veckans blogg. Jag är både väldigt glad och stolt över att den väckte så mycket tankar, diskussion och engagemang. Att få så många respektfulla och reflekterande reaktioner betyder enormt mycket för mig, och jag är djupt tacksam för hur inlägget togs emot.

Jag vill fortsätta i samma anda den här veckan, men också använda tillfället till att rikta ett stort och innerligt tack till Lövsta och folket bakom Lövsta.

Satsningar på unga hästar och unga ryttare

Under väldigt många år har Lövsta gjort ett enormt arbete för ridsporten, både inom hoppningen och dressyren samt både nationellt och internationellt. Det är ett arbete som kanske ibland tas för givet, men som i själva verket har betytt, och fortsätter betyda, otroligt mycket för sporten. Det som berör mig allra mest är deras långsiktiga satsningar på unga hästar och unga ryttare, inte minst genom Lövsta Future Challenge.

De har gett oss hoppryttare möjligheten att få komma in på arenor som annars hade känts väldigt långt borta. Scandinavium och tidigare Stockholms Stadion under Global Champions Tour-tiden, är upplevelser och möjligheter som sätter spår och ger erfarenheter för livet. 

Även internationellt

Utöver detta har Lövsta också gjort, och gör, stora satsningar internationellt, bland annat i USA, samt genom sitt engagemang i dressyren på Stockholm International Horse Show. De har under många år öppnat ovärderliga dörrar för unga hästar och unga ryttare på ett sätt som är unikt.

Och det stannar inte där. Arbetet de gör genom Lövsta Stuteri, med hingstar och seminstationer, är en enorm tillgång för svensk hästnäring och utveckling. Att ha ett sådant stuteri, med den kunskapen och kvaliteten, i Sverige är fantastiskt och inget vi ska underskatta. För mig är det en trygghet och en stolthet att veta att den kompetensen finns här hemma Sverige.

Önskar att det fanns fler

Jag är väldigt glad och tacksam över att det finns någon som Lövsta. Självklart kan man önska att det fanns ännu fler liknande aktörer som arbetade på samma sätt – med samma långsiktighet, engagemang och förståelse för sporten. För om fler gjorde det, då skulle svensk hoppsport kunna bli ännu starkare, ännu bättre och fortsätta utvecklas på riktigt.

Jag vill också vara tydlig med varför jag väljer att skriva detta nu. I samband med förra veckans inlägg upplevde jag att Lövsta, mer eller mindre explicit, fick kritik och mindre positiv respons för sitt arbete. Personligen tycker jag inte att det är rättvist. Inte sett till allt de faktiskt har gjort, och fortsätter att göra, för oss ryttare och för sporten som helhet. För svensk hoppsport.

Tacksam för egna möjligheter

För min egen del är jag oerhört tacksam för de möjligheter jag har fått genom både Lövsta Future Challenge för unga hästar och för unga ryttare. Det har egentligen betytt mer än vad som går att sammanfatta i några rader.

Och nu vill jag också lyfta det nya Top U25-programmet. Det är en helt otrolig satsning för oss unga ryttare. Det stöd, den uppbackning och den hjälp vi får, både sportsligt, administrativt och mentalt är ovärderlig. Att det dessutom finns möjlighet till ekonomiskt stöd för några av de talanger som är med gör satsningen ännu mer unik. Jag är så tacksam att få vara med i första säsongen av Lövsta Top U25 programmet och ser väldigt spänt på vad som komma skall ihop med den och deras program.

Så, från hjärtat:
Tack, Lövsta.
För möjligheterna, för engagemanget, för tron på unga hästar och unga ryttare – och för allt ni har gjort och fortsätter att göra för svensk ridsport.

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare

Jag har läst Jana Wannius krönika flera gånger. Till stora delar håller jag med honom. Vi har haft våra guldår – 2021, 2022 och 2023, och det var magiskt att få uppleva. Att se Sverige stå högst upp på pallen, att inspireras, att känna stolthet. De åren kommer alltid betyda mycket, både för svensk ridsport och för oss som lever i den.

Jag håller också med om vikten av att unga ryttare befinner sig i miljöer där riktigt bra ridning sker. Att få se system, vardag, detaljer, tänk – allt det där som inte går att läsa sig till. Jag har själv haft förmånen att växa upp nära Rolf-Göran Bengtssons stall, sett ridning och träning på nära håll, sett hur ett system byggs över tid. Det är ovärderligt.

Men här vill jag nyansera bilden. För verkligheten för många U25-ryttare idag ser inte ut som den kanske gjorde förr.

Pengar styr – mer än vi vill erkänna

Det går inte att blunda för att pengar idag styr ridsporten i mycket hög grad. Ser man på topp 25 eller topp 50 på U25-rankingen internationellt, så har många av dessa ryttare familjer med enorma ekonomiska resurser bakom sig. Miljon- och miljardföretag. Hästar, tävlingar, personal, platser hos världens bästa ryttare, allt finns där.

Och ja, de befinner sig också hos de bästa i världen. Precis som Jana skriver.

Men vad händer då med vilja och talang, när pengar väger tyngre?

Jag har själv sökt mig till flera stall, främst utomlands, med ambitionen att vara arbetande elev. Att bidra, jobba hårt, lära mig, utvecklas. Så som det fungerade för inte så länge sedan. I dag är det i princip omöjligt. Nästan överallt kostar det stora summor att vara elev, oavsett hur mycket man jobbar. I vissa fall tiotusentals kronor i månaden, i andra fall betydligt mer. Lägg till tävlingskostnader, vanliga vardagliga kostnaderna så som foder, hovslagare, resor.

För mig, trots erfarenhet, trots vilja, trots en egen häst jag rider på 1.50cm nivå på, var det inte genomförbart. Inte ekonomiskt. Och jag är långt ifrån ensam.

Det är svårt att inte känna att pengar i dag går före vilja och talang.

Jag har sett, med egna ögon, via provjobb, via filmer och klipp som sprids – otillåten träning. Barrering. Touching. Hästhållning som jag inte kan stå bakom.

En verklighet jag inte vill vara en del av

Det finns ytterligare en anledning till att jag valt bort många miljöer. Och den är kanske ännu viktigare.

Jag har sett, med egna ögon, via provjobb, via filmer och klipp som sprids – otillåten träning. Barrering. Touching. Hästhållning som jag inte kan stå bakom. Hästar som överhuvudtaget inte får vara häst. För mycket press.

Det här är inga enstaka rykten. Det är en verklighet som många i sporten känner till, om ni vågar vara ärliga med er själva, men som få vågar prata om.

Och här menar jag att vi står vid ett vägskäl.

Om vi menar allvar med att utveckla svensk – och internationell ridsport, då kan vi inte samtidigt acceptera att människor som använder otillåtna metoder fortsätter vara förebilder, tränare och makthavare. Då måste regler följas. Då måste avstängningar användas. Då måste hästvälfärd vara icke förhandlingsbar.

Annars spelar det ingen roll hur många utbildningsprogram vi startar.

Jag håller med – men det räcker inte hela vägen

Jag håller med Jana om mycket. Om behovet av spetskunskap. Om vikten av internationell miljö. Om att sporten utvecklas snabbt.

Men jag tror inte att lösningen är så enkel som att “skicka fler till toppstall”. För tillgången till dessa miljöer är i dag djupt ojämlik. Och vissa av dessa miljöer är inte sådana vi borde vilja reproducera.

Om pengar fortsätter väga tyngre än etik.
Om vilja och arbetsmoral inte längre räcker.
Om unga ryttare tvingas välja mellan sin dröm och sina värderingar.

Då har vi ett större problem än rankingplaceringar.

Förändring kräver mod

Vill vi ha fler U25-ryttare på hög nivå? Absolut.
Vill vi att svensk hoppning ska fortsätta vara relevant internationellt? Självklart.

Men då måste vi våga prata om hela verkligheten.
Om pengar.
Om makt.
Om hästvälfärd.
Om vilket pris vi är villiga att betala – och vilket pris vi inte är villiga att betala.

Jag skriver inte detta för att peka finger. Jag skriver det för att jag älskar sporten. Och för att jag tror att verklig utveckling börjar först när vi vågar vara ärliga.

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare

Om några timmar går vi in i det nya året 2026, men hopp och tro om att det ska bli ”vårat” år och på allra bästa och mesta livsglädje och positivitet. Men samtidigt har vi ett år bakom oss att lära oss av och se tillbaka på. Och jag kan verkligen inte annat än att avsluta blogg-året 2025 med att ta upp en tråkigare men välbehövlig diskussion. 

Jag blir förstörd. Förstörd över att läsa och höra om att ännu en kvinna fått sätta livet till på grund av mäns våld mot kvinnor. Förstörd över att vi måste prata om det, år efter år, liv efter liv. Senast nu i dagarna har vi kunnat läsa och höra om fruktansvärda mord och historier.

För det här är inte enstaka händelser. Det är inte olyckor. Det är inte bara ”svartsjuka som gick för långt”. Det är ett samhällsproblem, ett av de största vi har just nu. Mäns våld mot kvinnor.

Och ja, innan någon tänker eller säger det:

Nej, det är inte alla män. Men det är tillräckligt många för att kvinnor fortfarande lever med rädsla som en del av vardagen.

I Sverige dödas i snitt en kvinna var tredje vecka av en man hon har eller har haft en relation med (enligt BRÅ, brottsförebyggande rådet). Globalt har nästan var tredje kvinna utsatts för någon form av fysiskt eller sexuellt våld under sin livstid (enligt WHO). Det är siffror som är fruktansvärt svåra att ta in, men ännu svårare att acceptera.

”Inte alla män”, men alltid en kvinna

När samtalet om mäns våld mot kvinnor kommer upp, dyker ofta försvarsmekanismen upp direkt: inte alla män. Och det har det gjort sen, alltid? Och det stämmer. Men fokus hamnar fel.

För det här handlar inte om att vi ska stå och peka finger mot individer som aldrig skadat någon. Det handlar om att våldet nästan alltid har samma riktning, en man mot en kvinna.

Och om vi inte vågar prata om det, öppet, ärligt, inte kan lyssna på varandra och utan att gå i direkt försvar – då kommer ingenting att förändras.

Jag tror vi måste börja prata med varandra.

En av de få böcker jag har som verkligen stannat kvar i mig är Bianca Kronlöfs ”Brev till mannen”. Den pratar rakt till en, mänskligt och fruktansvärt sårbart. 

Och kanske är det där vi måste börja:

i samtalen.

Med unga killar.

Med män runt omkring oss.

I omklädningsrum, i fikarum, runt middagsbord.

När någon drar ett ”skämt”. När någon egentligen passerar en gräns. När tystnaden annars hade varit enklare. Det betyder inte att alla män ska ta på sig skuld.

Men det betyder att fler män behöver ta ansvar, stå upp. Tystnad skyddar alltid förövaren.

Jag tror att så länge vi inte pratar om våldet, normaliseras det. Men så länge vi bortförklarar det, lever det vidare.

Så länge fokus flyttas från vad som hänt till känslorna hos den som blir ifrågasatt, händer absolut ingenting.

Vi kan inte fortsätta så här. Vi kan inte acceptera att kvinnor anpassar sina liv efter att dom är rädda att gå ut på kvällarna eller liknande. 

Vi kan inte låta ännu en generation växa upp utan bättre verktyg än den förra.

Jag tror på samtalet. Jag tror på bättre utbildning och förståelse. Jag tror på att vi faktiskt kan göra bättre, tillsammans. Men då måste vi våga stanna kvar i det obekväma, istället för att gå i försvar.

För det här angår faktiskt oss alla. Och allt detta tror jag vi kan börja om vi inte längre tittar bort.

Jag tror på en framtid där kvinnor inte behöver vara rädda för att gå hem. 

Vi kan inte ha det så här längre, det går inte. 

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

När året nu går mot sitt slut kan jag säga en sak med full övertygelse:

Så bra hästar som jag har just nu har jag aldrig haft tidigare.

För tillfället har jag elva hästar i stallet, även om två av dem bara är på en kort visit. De resterande nio är ursprungsligan, den grupp som byggt vardagen, tävlingarna och utvecklingen tillsammans med mig. Av dessa nio har hela sju hoppat 1,40 i år och inför nästa år står jag med en samlad grupp där varenda häst har kapacitet att prestera på riktigt hög nivå.

Det är en väldigt speciell känsla.

Min egen resa genom året har inte varit spikrak. Jag har haft en tuffare period bakom mig, särskilt jämfört med hur det kändes förra året. Men där jag är nu – mentalt, ridmässigt och i livet – är något helt annat.

Jag rider med självförtroende.

Jag är motiverad.

Jag har roligt i vardagen.

Och jag trivs i det liv jag lever just nu.

Det är kanske den största vinsten av allt.

Zizzi, minst i teamet, störst personlighet

Vi börjar med den minsta i teamet: Zizzi.

Vad ska man ens säga? Hon radar upp topp tre-placeringar, har vunnit en hel del klasser, men ja, vi har också haft en tendens att “prenumerera” på andraplatser i år. Det är något vi absolut vill förbättra inför nästa säsong.

Samtidigt är Zizzi verkligen one of a kind. Hon är en sådan häst som man inte behöver förklara i detalj, hon är bara där i zonen alltid, gör alltid sitt bästa och betyder enormt mycket. Det hon har gett mig går inte riktigt att sätta ord på.

Lexi, framtidstro

Lexi kom till mig i slutet av sommaren och har redan hunnit utvecklas väldigt mycket. Hon har presterat bra och vuxit rejält under höst- och vinterhalvåret. Det känns som att vi bara har börjat skrapa på ytan, och det ska bli väldigt spännande att se vad nästa år har att erbjuda med henne.

Carino, talangen som väntar

Carino har vi inte sett så mycket av på tävlingsbanan under hösten. Det har blivit färre starter, men talang saknas det inte. Han är en otroligt begåvad individ, och ibland är det just de hästarna som behöver lite mer tid. Jag är väldigt nyfiken på vad han har att ge framöver.

Malaco, pusselbiten som börjat falla på plats

Malaco är en häst jag alltid har tyckt väldigt mycket om. Personligheten, känslan, hur han är i vardagen, allt det där sitter. Men på tävlingsbanan har vi inte riktigt fått till det, förens nu under höst och vinter.

Just nu känner jag starkt att han har all kapacitet för att göra riktigt bra resultat på 1,50-nivå. Inför nästa år känns det mer som en fråga om när än om.

Nina, med ny energi

Nina känns otroligt fin just nu, och hon har fått med sig mycket positiv hjälp av Rolf, som vi pratade om i förra veckans blogg. Det är roligt att känna hur saker faller på plats och hur små justeringar kan göra stor skillnad.

Belgravia, vilat sig i form

”Bulan” Belgravia har haft lite vila nu ett tag, och efter det känns hon faktiskt som en helt annan häst. Det är fascinerande hur mycket vila kan göra. Nu känns hon både starkare och mer redo, och det ska bli väldigt spännande att ta henne upp i fler 1,40-klasser – och kanske även 1,45cm som jag har som ett litet men tydligt mål. Det känns absolut inom räckhåll.

Kämpar-Kjelle

Sedan har vi mister felfri, ”Kjell”. Han har presenterat sig riktigt fint i årets 7-årsklasser och varit otroligt jämn och stabil. Det ska bli så roligt att se vad han har att ge kommande år när vi får bygga vidare på det vi redan har.

Jagger och utvecklingskurvan

Och så ”Jagger”… oj vilken spännande säsong vi har framför oss där. Han är nog den häst som har utvecklats allra mest under mig under året. Jag är som en pojke på julafton inför framtiden med honom, vi känns verkligen som en riktig match, och den känslan är svårslagen.

Sist men absolut inte minst, faktiskt störst i ligan:

Zebran Arne- one of a kind

Wow, vilken häst. Det ska bli så kul att få visa upp honom för er, och jag är otroligt taggad på framtiden med honom, och det är han också, vill jag lova. Han kan både den ena konsten och den andra, om man säger så…

Det här året har lärt mig mycket, om tålamod, om tillit, och om hur viktigt det är att själv må bra för att kunna prestera. Jag går in i nästa säsong med en stark hästgrupp, ett starkt självförtroende och en genuin glädje för det jag gör.

Den känslan ni!!!

Vi hörs och God jul på er allihopa!

Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

I helgen gjorde jag min sista tävling för året, och vilken fin avslutning det blev. En otroligt rolig och lärorik tävling i Danmark, med så många positiva känslor att ta med sig in i vinterträningen.

Zizzi var helt fantastisk. Hon var trea i en klass, och i en annan hade vi ett nedslag som kostade oss vinsten. I finalen slutade vi sjua – felfria i grunden. I omhoppningen red jag ett lite konstigt vägval, fick göra en liten vänd om och tog en extra sväng. Det räckte ändå till en sjundeplats i ett startfält på nästan 80 ekipage. Hon hoppar helt otroligt och känns bara bättre och bättre.

Nina var också helt fantastisk. I första klassen var hon så fin, och i 1,45-klassen slutade hon fyra. På lördagen red vi Grand Prix 1,50, där hon hoppade med ett nedslag men med en helt fantastisk känsla, jag tror det var den bästa känslan vi haft i en sådan klass någonsin! Så mycket kvalitet och inställning, hon är en häst som verkligen ger allt.

Jag känner också en enorm tacksamhet för den hjälp jag fått de senaste månaderna. Rolf-Göran Bengtsson har hjälpt mig massor, bland annat med byte av bett och justeringar i ridningen som verkligen gjort skillnad. Jens Fredricson har också varit ett otroligt stöd och hjälpt mig enormt mycket i min utveckling. Att ha sådana människor runt sig betyder allt.

Jagger var också helt fantastisk. Vi var sexa i 1,45-klassen, samma klass där Nina var fyra. I Grand Prix hoppade han med två ner, men han var så otroligt fin. Han är bara åtta år och utvecklas hela tiden, en så rolig, härlig och lovande häst att jobba med.

Sammanfattningsvis är jag otroligt glad och stolt över mitt tävlingsår. Så mycket lärdomar, utveckling och fina resultat, men framför allt en känsla av att vi är på rätt väg.

Nästa vecka kommer en lite större sammanfattning av året.

Vi hörs och syns! 💫

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Det är en lite lugnare tävlingsperiod för mig och hästarna just nu. Vintern innebär alltid ett naturligt litet andrum, eller i alla fall att det är lite lugnare. Och det ger en chans att landa lite efter intensiva månader, fokusera på träning och känna in var varje häst befinner sig. Men även om tempot är något lägre så har vi faktiskt två tävlingar kvar innan året är slut, och det ser vi verkligen fram emot!

Just nu är stallet lite uppdelat i olika ”faser”: några hästar har välförtjänt vila, några är inne i en ren träningsperiod, och några är igång igen och känns riktigt tävlingsredo. Det är alltid spännande att känna hur varje individ utvecklas i sitt eget tempo.

Utbildningsskalan,  vår gemensamma karta
Jag tänkte att dagens blogg skulle handla om något som vi alla som håller på med hästar pratar om, oavsett gren: utbildningsskalan. Och i mitt fall framför allt hur den kommer in i hoppningen, eftersom det är där jag befinner mig.

Som många av er vet är jag med i den första omgången av Top U25 i Lövsta Future Challenge satsning, vilket har varit både motiverande och utvecklande. Vi har haft två träffar hittills, en med träning för Rolf-Göran och första träffen där vi fick träna för Jens med mera. Det hela startade på Flyinge med uppsamling och uppstart, och där pratade vi mycket om utbildningsskalan tillsammans med landslagsledaren Ancan, Ann-Catrin Carlsson.

De flesta av er kan ju skalan vid det här laget, men den är värd att lyfta igen för att påminna oss om hur viktig den faktiskt är, som både mall och stöttepelare i allt jobb vi gör med våra hästar.

Stegen är:

1. Takt
2. Lösgjordhet
3. Kontakt
4. Schvung
5. Rakriktning
6. Samling

Och när allt det här sitter så får vi genomsläpplighet och balans. Då har vi en grund där hoppning och ridning verkligen blir enklare, tydligare och mer harmoniskt.

Jag är otroligt tacksam för den hjälp jag får, inte bara av Jens utan också genom den nära kontakt jag har med Rolf-Göran, som tillsammans är mina stora mentorer. Det betyder så mycket att veta att de bara är ett samtal bort när jag behöver råd eller vill bolla något.

Men… för mig finns det något som nästan är ännu viktigare

Utbildningsskalan är kanske det viktigaste vi har, men för mig finns det en sak som går nästan före det.

Och det är detta: En glad och motiverad häst.

Det är det som gör den allra största skillnaden i mitt arbete.

Många av hästarna jag får är lite äldre. Jag tar sällan emot yngre än sex år, och då hoppar jag in i deras utbildning där någon annan lämnat av. De är ofta välridna, men mentalt kan de befinna sig på väldigt olika platser beroende på sin resa.

Och det jag märker störst skillnad på, varje gång, är motivation och glädje.

En häst som inte riktigt landat, som är lite stressad eller omotiverad, blir aldrig riktigt mottaglig för utbildningsskalan, oavsett hur korrekt man rider. Men när jag får hästen att känna sig trygg, glad, nyfiken och engagerad… då händer det magiska.

Min filosofi: Glad häst först, utbildningsskalan sen

Jag jobbar otroligt mycket med:

• att rida ut mycket på skog och vägar
• att ge mer hagvistelse än de kanske haft tidigare
• att lägga in “glassridning”,  långa tyglar, galopp på galoppbanan, lite lek
• att låta hästen få vara häst

Och effekten är enorm. På några hästar märker jag en total skillnad när jag lägger mer tid på uteritter och variation.

Det blir:

• mjukare kontakt
• mer bjudning
• mer hoppglädje
• mindre stress
• mindre överanalysering (hos både mig och hästen!)

Det är som att allt det där som står i utbildningsskalan plötsligt faller på plats av sig självt nästan, för att hästen vill vara där med mig.

Och det gör mitt jobb så mycket enklare och roligare. Vårt samspel blir mer som en dans än en prestation.

Just nu, mycket tacksamhet

Jag känner mig faktiskt på en väldigt bra plats just nu. Jag är motiverad och glad i mitt arbete, och alla mina hästar känns positiva, harmoniska och fyllda med energi inför nästa steg.

Det är en lyx att få arbeta med så fina individer, och en ännu större lyx att känna att vi verkligen gör det här tillsammans.

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Förra veckan åkte jag till Strömsholm med Malaco. Redan på torsdagen fick vi kämpa oss dit genom snöväder. Vägarna var ändå förvånansvärt bra, trots att snön vräkte ner. Väl framme kändes allt ändå lovande inför helgens starter.

I fredags hoppade jag 1.45, men tyvärr var Malaco lite matt. Han fick inte riktigt till sina bästa språng och vi nådde inte upp till den nivå som vi vet att vi kan hålla. Det blev inte världens bästa runda, men så är det ibland, hästar är inga maskiner, och dagsformen varierar.

Dagen efter kändes han däremot otroligt mycket bättre. Då hoppade han 1.45 med en helt annan energi och kvalitet. Ett ner från toppstriden så det var surt men jag är så himla nöjd med honom ändå!

Det som gör mig extra glad är hur mycket han har utvecklats de senaste 2–3 månaderna. Hemma har han känts fantastisk, och det börjar verkligen synas på tävling också. Nu får han en välförtjänt lugnare period under några av vinterveckorna som kommer. Jag är väldigt nöjd med honom ändå, han har gjort ett otroligt fint jobb och det är en häst jag verkligen älskar! Nästa år ser jag fram emot med stoooor entusiasm!

Denna gången red jag inte ATG Riders League men istället gjorde jag ett litet inhopp i sändningen. Jag bifogar klippet från Equisport/ATG Live här nedan, där jag, Jessica från ATG och Stefan pratade om hästvälfärd den senaste tiden och generellt. Förra veckan gjorde jag även ett liknande inhopp fast här i bloggen ju, bland annat med anledning av händelserna i Verona, men också för att frågorna är viktiga att lyfta i allmänhet.

Se mitt inhopp i ATG-studion nedan.

Det blir ingen lång blogg idag, utan jag lämnar istället över till sändningen där ni kan lyssna på mitt samtal med ATG gänget och höra hur vi resonerar, tänker och tycker.

Tack så mycket för att ni följer med, ha det bra så länge allihopa!!!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Här hemma är allt riktigt bra, även om kylan börjar smyga sig på på allvar nu. Men det gör faktiskt inte så mycket, för det har varit en helg som fyllt på energikontot mer än vad minusgraderna dragit ifrån.

I helgen tävlade jag några hästar i Flyinge, och dessutom har ett nytt ansikte (eller ja, nytt huvud och fyra ben!) flyttat in i stallet. Han heter egentligen Aurelianos, men här hos oss har han redan blivit Arne.

Arne är en 6-årig valack efter Grand Slam VDL, och han är… ja, speciell är bara förnamnet. Hans teckning på sidan är nästan lite zebralik, något av det mest unika jag sett. Jag fick honom i början av förra veckan, och efter ett litet ”avhopp” i Rolf-Göran Bengtsson-träningarna i måndags och tisdags fick jag möjlighet att vara med och hoppa honom där sista dagen.

Och vilken känsla! Han hoppade helt fantastiskt på träningen. Sedan fick han hoppa en liten klass på torsdagen i Flyinge, en 1.10, och gick felfritt runt. Det känns otroligt lovande inför nästa säsong. Han har något extra, och jag är så glad över att få ha honom i stallet. Tack Sofia Kroon för förtroendet!

Sofias andra häst hos mig, Lexus, tävlade också i helgen. Hon var felfri i 1.30, och vi debuterade sedan 1.40 med två ner, men hon hoppade superfint och känns verkligen på rätt väg.

Även Jagger, som haft ett litet tävlingsuppehåll, var tillbaka i tävlingssammanhang med besked, först felfritt i 1.30 och sedan felfritt även i 1.40, där han dessutom blev fyra. Det gjorde mig riktigt glad, en riktig pangrunda fick vi till.

En snabbtur till Köpenhamn, och tillbaka i tid för start

Vi är ju bortskämda här nere i Skåne med närheten till Danmarks huvudstad Köpenhamn, och det utnyttjade vi ordentligt i helgen.

Jag, Sara, sambon Rickard och mina ”extrasyskon” i tvillingarna Alma och Elna, tog en liten tur över bron och spenderade fredagen och en bit av lördagen i fina vinter- och julskrudade Köpenhamn. 

Det var helt fantastiskt att kunna vara i Köpenhamn på förmiddagen och sedan tävla i Flyinge på eftermiddagen. Den kombinationen känns nästan lyxig, och det var verkligen välbehövt att få bryta av vardagen lite. Det gör så mycket för mitt välmående att ibland göra saker som inte bara handlar om hästar.

Nästa äventyr, Strömsholm

Den här veckan packar jag och ”Malle” Malaco ihop oss för en liten ”grabbresa”, eller ja, skämt åsido, det är mest vi två, upp till Strömsholm. Vi åker på torsdag och tävlar fredag, lördag och söndag i det andra kvalet av Lövsta Future Challenge. Han känns i riktigt bra form, så jag ser verkligen fram emot helgen.

Och tack för all fin respons på förra veckans blogg! Det betyder mycket och ger energi att fortsätta dela resan med er.

Vi hörs i nästa veckas blogg!!

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare 

Den här veckan kunde vi läsa nyheter från FEI-mötet där man beslutade att förmildra reglerna kring synligt blod på tävling. Sverige röstade nej. Tyskland röstade nej. Flera andra ridsportförbund röstade också nej.

Men majoriteten sa ja.

Och där någonstans börjar min oro.

För om vi ska ta ridsporten in i framtiden, mot hållbarhet, hästvälfärd och en sund utveckling, hur kan vi då tillåta att gränserna för vad som är okej att hästen utsätts för blir allt ”suddigare”?

Det här är inte en liten fråga. Det är en fråga om sportens framtid.

När verkligheten hamnar på film

Vi som lever på sociala medier, vi som följer sporten nära, har säkert sett klipp från framhoppningar inom toppsporten världen över, där vissa saker kan ifrågasättas.

Vanligtvis älskar jag när publiken får komma nära inpå framridningen. Jag tycker det är så inspirerande att se hur världseliten förbereder sig och tränar, nästan mer än själva sporten.

Men nu… när allt filmas och sprids okontrollerat… ja, då syns också det som inte borde få förekomma.

Och framför allt: Hästen hamnar i fokus, på fel sätt. 

Allmänheten dömer snabbt, och ibland med all rätt.

Vi har länge sett liknande problem i dressyren. Nu ser vi det alltmer i hoppningen. Det borde vara en varningssignal för alla.

Vem ska stå upp för hästen?

Det är här jag tycker FEI måste vakna. Stewards måste våga kliva in. Ledare måste ta ansvar.

Och vi ryttare måste stå upp för den sport vi älskar, inte bara när kamerorna är riktade mot oss på prisutdelningen.

Om sådant här fortsätter att normaliseras, och dessutom tillåts mer i regelboken, då tror jag inte ridsportens framtid ser särskilt ljus ut. Inte internationellt. Inte nationellt. Inte någonstans.

Ridsporten är fantastisk, därför måste vi försvara den.

För att förtydliga: Jag tror stenhårt på ridsporten.

På samspelet mellan häst och människa.

På glädjen.

Just därför måste vi fortsätta prata om det här ämnet, även när det är obekvämt.

För vad händer om vi tystnar?

Vad händer om vi låter fel krafter styra utvecklingen?

Så… vad tycker du?

Vi behöver fler röster i den här diskussionen. Inte färre.

Hur tänker du kring framtiden för ridsporten?

Var ska gränserna gå, för hästens skull?

Kommentera gärna. Låt oss prata om det.

För det är så vi kan påverka tror jag – tillsammans.

//Erik Nordström, 24 år, hoppryttare, egenföretagare