Catharina Hansson: ”Hästen – en riskkonstruktion”

Häromdagen hände det värsta. Min dotter blev sparkad i hagen. Och jag var inte där. Den skräcken!

Det blev en resa till akuten, röntgen och två dagar med lättare hälta. Nu besiktigad u.a. – men innan dess, vilken vånda och oro.

En kompis sa en gång att ”tvååringar är vilda varelser som ständigt är på väg mot sin egen död”.  Jag skulle säga detsamma om hästen. Med tillägget att den även kan bli vår död. Förutom kolik, fatala hältor, tarmvred, aneurysmer och att de bara springer rakt in i en vägg, får man hela tiden oroa sig för tusen olyckssituationer som bara delvis går att förutse och förbereda sig på. 

Folk delar inlägg i sociala medier och skriver ”hur överlevde vi som cyklade utan hjälm som barn och åkte utan säkerhetsbälte och barnstol i bilen med en pappa som rökte?” Och hur överlevde hästar och människor förr, innan airbagvästarna, MIPS-hjälmarna, buköppningarna, panikhakarna,  och säkerhetsstigbyglarna fanns?

Svaret är väl delvis att; det gjorde de inte. Och barnet som växte upp med passiv rökning fick kanske lungcancer. Men ändå, frågorna ställs och många menar att svaret — när det gäller hästarna — handlar om att kunna hantera hästarna väl. 

Många menar att vi i dag fokuserar för mycket på olika säkerhetsåtgärder i stället för att lära oss vara med hästar och hantera hästar. Förstå hästens signaler och lära oss när det är bäst att flytta på sig.

På ridskolor nöjer man sig inte alltid med ett säkerhetstänk där barnen ska ha hjälm tillsammans med hästarna. Man går så långt att de knappt får vara med hästarna alls. 

Så kanske handlar det om balans – att våga vara nära, men inte oförsiktigt.

Vi får nog acceptera att hästen är en riskkonstruktion, mer eller mindre farlig både för sig själv, oss och andra hästar. Så kanske handlar det om balans – att våga vara nära, men inte oförsiktigt. Att ta på hjälmen, men också att förstå när vi behöver kliva undan.

För det är ju precis där, i gränslandet mellan sunt förnuft och lätt vansinne, som vi hittar det vi älskar med hästar: friheten, riskerna och alla de små påminnelserna om att vi egentligen är rätt så bräckliga, men lite galet modiga också.

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 19/2024.