Djursjukgymnast: ”Vi har tidvis varit både påstridiga och jobbiga”

Ridsport har pratat med djursjukgymnasten Cajsa Ericson som länge har arbetat för en skyddad yrkestitel.

Du var ordförande för sjukgymnasternas veterinära sektion i nästan 18 år och har lagt massor av tid och engagemang för denna sak, har du aldrig känt att du velat ge upp?

– Jag har inte ångrat mig någon gång, trots att jag kom direkt in i hetluften. Jag hade gått ut som sjukgymnast 2003 och började inom LSVET* direkt. Gabriella Allard Johansson och Ebba Bringert hade påbörjat arbetet och jag tog över som ordförande. Det har varit en lång men lärorik resa som till slut har gett utdelning.

– Styrelsearbetet har varit roligt, tack vare att vi har varit ett bra gäng. Vi har nog tidvis varit både påstridiga och jobbiga! Fast vi var lekmän inom politik har vi fått lära oss längs vägen. Det vi har velat uppnå och kämpa för, har vi fått göra själva. En period hade jag klippkort på tåget till Jönköping och Jordbruksverket för alla möten och sammanträden.

– Och jag trodde ju aldrig att jag skulle sitta i möten på jordbruksdepartementet – ofta kom jag i arbetskläder med kraftiga jodphursskor! Hel och ren så klart, men inte med någon liten käck dräkt på mig, det fanns det inte tid till.

– Nu är vi framme vid 2025 och den 1 september i år träder lagen i kraft som skyddar titeln ”legitimerad djurfysioterapeut”. Det känns bra!

Kan du nämna tre speciella milstolpar som uppnåtts under resans gång?

– Det största som hänt är behörighetslagen, som trädde i kraft 2010. Inför den kämpade vi för att få bli en profession inom djurhälsopersonalen och jobbet i den utredningen var rejält, med mellan 1 200 och 1 300 sidor att läsa igenom och ta ställning till.

– Under några år arrangerade SLU en vidareutbildning inom veterinärmedicin för de sjukgymnaster som ville bli godkända som djurhälsopersonal. Den kom till tack vare veterinär Pia Gustås. Den finns tyvärr inte längre, men det lär vara en ny på gång, så att de som vill arbeta med djur ska slippa söka sig utomlands för sådan utbildning. 

– 2016 kom möjligheten att erhålla specialistkompetens på häst eller hund. Det är en kvalitetsgranskning som ligger på samma nivå som för veterinärernas specialistkompetens.

Hur ser utbildningsgången ut i dag för den som vill bli legitimerad godkänd djurfysioterapeut?

– Det tar minst fem år: tre års utbildning till legitimerad fysioterapeut på humansidan, därefter vidareutbildning inom veterinärmedicin. Det sker i dag i Liverpool under två år. Därefter görs ansökan hos Jordbruksverket om att bli godkänd djurhälsopersonal.

Är ni allmänt accepterade som yrkesgrupp nu?

– Ja, både veterinärer och försäkringsbolag har insett behovet av gedigen kunskap om rehab  och flera kliniker har en djurutbildad sjukgymnast knuten till verksamheten.

Fakta

Långsam väg till skyddad yrkestitel

Gabriella Allard Johansson var med och initierade konceptet med vidareutbildning inom veterinärmedicin för legitimerade sjukgymnaster. 

– Det tog 30 år och två statliga utredningar, konstaterar hon.

– När förslaget presenterades vid veterinärmötet 1995 slog det ner som en bomb. Men vi fick med oss Göran Dalin från SLU, som hjälpte oss att driva frågan.

Gabriella Allard Johansson var också med och startade LSVET och blev dess första ordförande. Sekreterare var Ebba Bringert och de båda blev ett välkänt radarpar som ägnade många år åt att lobba för sjukgymnasternas sak.

– Vi hamnade mitt emellan överallt, det var inte ens säkert att vi skulle komma ifråga för utredningen om djurhälsopersonal. Så det blev många vändor med sammanträden och uppvaktningar av jordbruksministrar och departementssekreterare.

– Vi ordnade även att den engelska fysioterapeuten Mary Bromiley kom hit och höll en kurs, jag tror det vände många veterinärers inställning.

I dag är Gabriella Allard Johansson inte yrkesverksam längre, men kan med stolthet konstatera att alla år av arbete och engagemang inte varit förgäves.

– Det känns nästan overkligt att det blivit det önskade resultatet till slut. Nu hoppas jag mycket på de unga som tar över, det finns mycket att göra kring hästens ergonomi och funktion.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport nr 7/2025.