Dressyrryttaren Helena Gustafsson om hästens hållbarhet

Stallet ligger avskilt på en kulle ovanför hagar och ridbana. Det är vitkalkat med faluröd överdel och rymmer två hästar. På framsidan hänger använda benskydd på tork på en stör. Här har Helena Gustafsson sina två hästar, Rolls Royce, 16, och Barrubio G, 7.

”Rolle” är stabil i S:t Georges och ska upp ett snäpp; den yngre har en krokig resa bakom sig men är på rätt spår (se separat text).

Helena har utbildat båda från scratch, på egen hand och med egna medel. Och efter egen filosofi. Hon vill att hästarna ska få vara hästar i den mån det går.
– Det är trist att intresset för djuret hästen minskar. Många köper häst, men glömmer instruktionsboken, inleder Helena när vi möts över kaffe och wienerbröd för att prata basic hästhållning i en tid när allt mer tycks kretsa kring Instagramvänlig utrustning.
– Det började nog redan på ridskolan. Jag hängde där hela dagarna, hade sköthäst och blev lycklig av att bara beta den och skritta av. Jag älskade att smörja och rykta. De brukade skoja och säga att jag skulle borsta sönder pälsen.

Blev destruktivt utan häst

Helena Gustafsson red på Djurgården i Stockholm och fick sin första foderhäst när hon var 14 år. Två år senare flyttade familjen till Nyköping och hon fick ambitioner, köpte två hästar som båda fick tas bort inom kort. Luften gick ur, men hon kände att något fattades.
– Jag var drygt 20 och det blev så destruktivt utan häst. Jag mådde inte bra, det var tomt.

Monotont arbete är aldrig bra. I naturen hittar den sin egen balans.

Plånboken räckte till den nio månader unga Rolls Royce. Hon slog till, trots att hon minns honom som ett får snarare än en trevlig unghäst.
– Ja, han såg trist ut, men stammen var fin – Rosario-Bellini – och han var svart, så han skulle vara lätt att sälja utifall.

Men han blev kvar, trots att de fick kämpa till en början.
– Hemma var han underbar att rida, på tävling var det värre. På 16 starter hade vi en godkänd runda. Vi vann DM ett år, men det var nog bara en one-hit wonder.

Tankarna lutade åt att sälja, men när hon fick nys om den 1-åriga Barosso-sonen Barrubio G, och slog till, hände något. Helt plötsligt släppte det med Rolle.
– Jag började tänka på ett annat sätt. Rolle gick S:t Georges redan som 7-åring, men var svår att temperera på tävling. Vi gick ner i klasserna och under ett års tid red jag bara ut. Jag hade varit för ivrig, kanske gått upp för snabbt.

Nu är rosetter det normala och ekipaget har debuterat Intermediaire I i höst.

Noga med att variera arbetet

Under alla år har Rolle aldrig haft någon ridrelaterad skada. Helena är noga med att variera arbetet, låta hästarna återhämta sig och vara ute i stora hagar halva dygnet. Hon sliter med heltidsjobb och två extrajobb, men aldrig att hon ruckar på hästarnas schema. Särskilt inte på uppvärmningen.
– Jag skrittar alltid fram och av ute, minst 20 minuter, före själva uppvärmningen. Det är otroligt viktigt att hästen är förberedd för uppgiften.

Om hon har ridit dressyr två dagar i rad blir det alltid något annat dag tre – kanske skritt barbacka – innan träningen fortsätter.

När det gäller vila och återhämtning har hon också ett tvådagarsprespektiv.
– Den första dagen är ju hästen trött, först den andra kan den bara må bra.

Vid återhämtningsskritt är hon noga med såväl underlag som lutning. Efter ett krävande dressyrpass undviker hon backar.
– Samling sliter bak, så då vill jag ha plan mark när jag skrittar ut. Rakt och hårt.

Travar runt på egen hand i ridhuset

På gården finns även ett större stall och ett ridhus på 20 x 40 meter. När Helena väl kryper innanför väggarna står hon själv oftast på marken. Hon tar fram mobilen och visar en video där Rolle avslappnat travar runt fyrkantsspåret i ett jämnt tempo på egen hand. På långsidorna ligger bommar som han kliver över med sänkt nos och höjd rygg.
– Det kan vara dagens pass, så att han får vila mun och rygg. Ibland löshoppar vi – det är inga problem att höja till 1,45. Men jag varierar alltid hindren. Är det studs en gång, ska det var lite höjd en annan.

Hon hoppar också uppsuttet och använder naturen för att få glädje i hästen.
– Det finns en tanke bakom det jag gör och vill ha ut. Det ska alltid hända något, hästarna ska inte tänka ”nu blir det studs igen” eller förknippa mig med ridhuset.

Hon är också tveksam till att träna dressyr i skogen.
– Det tycker jag är taskigt mot hästen. Samma sak att rida ut och sedan gå in på banan. Hästen måste få koppla av någonstans, och vi måste få ha kul tillsammans. Den ska heller inte ständigt behöva gå på tygeln, monotont arbete är aldrig bra. I naturen hittar den sin egen balans.

Omväxling gäller också utrustningen. Helena har ett särskilt bett för dressyr, som passar båda hästarna. Hon vill att de ska känna att det är något annat på gång. Det händer även att hon tar av nosgrimman vid uteritt, eller rider barbacka.

All utrustning är begagnad.
– Har man begränsad ekonomi så har man. Men jag kan också göra fynd.

Viktigast att hästen trivs

På tävlingar parkerar stora, nya lastbilar. Konkurrenterna har märkessadlar och exklusiva hjälmar. Men inte Helena. Hon vet att hon är där för något annat.
– Är man i min situation får man sätta sig över det. Det viktiga är att hästarna trivs och tycker att det är roligt.

Denna artikel publicerades första gången i Ridsport nummer 19/2021.